Ett av de sista besluten riksdagen fattade innan riksmötets
avslutande, var att besluta om det reformerade
pensionssystemet, trots att alla regler ännu inte var
utformade och alla frågor ännu inte hade lösts. För
närvarande sitter närmare 10 olika utredningar med
anknytning till det nya pensionssystemet. Det sista beslutet
som riksdagen tog före valet 1994 gällde också
pensionsreformen. Det finns stor anledning att befara att det
blir fler beslut, och att vi ännu inte sett det sista
"riktlinjebeslutet". En inte alltför vild gissning är att nästa
"principbeslut" kommer före valet år 2002.
Den kritik som tidigare framförts av bl.a. Vänsterpartiet kvarstår och vi
hänvisar till våra motioner med anledning av regeringens proposition
1997/98:151, Inkomstgrundad ålderspension m.m. och proposition 1997/98:
152, Garantipension m.m. Nedan lyfter vi återigen fram några av dessa
frågor.
Generationsaspekter på det
reformerade
pensionssystemet
Unga människor
Ett bra socialförsäkringssystem omfördelar resurser över
hela livscykeln, mellan generationer, mellan klasser och
mellan kön. I Sverige i dag står ca 500 000 människor
utanför arbete. Många av dessa är unga människor. Den
inkomstgrundande ålderspensionen börjar beräknas vid 16
års ålder. En sådan tidig ingångsålder var relevant vid ATP:s
införande då 47,5 % av alla 16-åringar var sysselsatta i
arbete. Motsvarande siffra 1994 var 13,3 %. Siffran i dag
kan med största säkerhet var mycket lägre med tanke på att
de flesta ungdomar går i gymnasiet t.o.m. 19 års ålder.
För de ungdomar som i dag är arbetslösa och inte lyckats att kvalificera sig
till pensionsgrundande trygghetssystem måste regeringens förslag om
inkomstgrundad ålderspension innebära en stor besvikelse eftersom de blir
stora förlorare i det nya systemet. Vänsterpartiet anser därför att kvalifice-
ringsreglerna till socialförsäkringssystemen måste ses över och göras mer
flexibla.
Regeringen har för avsikt att se över samordningen av socialförsäkrings-
förmåner med rätten att kvarstå i arbete till 67 års ålder. I samband med
denna översyn bör regeringen också utreda de kvalificeringsregler som i dag
utestänger ungdomar från att erhålla pensionsgrundande ersättning från
socialförsäkringssystemen. Vi har utvecklat detta i en särskild motion.
1950-talister
Det har från flera håll hävdats att 1940-talisterna är de stora
vinnarna i pensionslotteriet och att 40-talisterna skor sig på
andras bekostnad. Vänsterpartiet vill understryka att det inte
finns några vinnare i det nya systemet - förutom de privata
kapitalinstituten. Alla förlorar mer eller mindre på det nya
systemet.
Alla som är födda 1954 och senare, dvs den som är 45 år och yngre
kommer fullt ut att omfattas av det nya pensionssystemet. De som är födda
på 50-talet har redan arbetat halva sitt liv och har mycket små möjligheter att
via det offentliga pensionssystemet påverka sin pension. Dessutom tappar de
som är födda mellan 1954 och 1960 cirka 20 års fondsparande, eftersom de
inte får tillgodoräkna sig pensionsrätt för studier eller för pliktjänstgöring.
Beräkningar som har gjorts av bl.a. S-E-Banken visar att den som är född
mellan 1954 och 1960 kan förvänta sig att få 41 % av slutlönen i pension
med det nya pensionssystemet. Dessa siffror har inte presenterats i de olika
utredningar som presenterats av genomförandegruppen. Vänsterpartiet anser
därför att pensionsutfallet för de s.k. 1950-talisterna måste kartläggas för att
synliggöra konsekvenserna och för att de som är födda mellan 1954 och
1960 skall kunna få den trygghet på ålderdomen som regeringen och de
borgerliga partierna utlovar. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
1940-talister
För dem som tillhör mellangenerationen har riksdagen
beslutat att pensionen skall grundas dels enligt reglerna i
ATP-systemet, dels enligt de reformerade reglerna. Vid
beräkningen i ATP-systemet skall den försäkrade
kompenseras för det basbelopp som folkpensionen utgör.
Kompensationen skall dock, enligt riksdagen, endast
tillgodoräknas för de år den försäkrade har ATP-poäng.
Detta anser Vänsterpartiet vara fullständigt orimligt.
Mellangenerationen består av försäkrade födda mellan 1938
och 1953, dvs. kvinnor och män i åldern 45 till 60 år. Enkel
matematik ger vid handen att en person som är 45 år bör ha
börjat förvärvsarbeta vid 15 års ålder för att kunna uppnå det
antal intjänandeår som krävs i ATP-systemet. Många
försäkrade studerade i grundskolan vid 16 år och återigen
andra har studerat och haft inkomster av sommararbete eller
tillfälliga jobb för att kunna försörja sig under studierna.
Lönen har inte räckt till för att komma över två basbelopp.
För denna grupp försäkrade är riksdagens beslut att inte få
tillgodoräkna sig det basbelopp folkpensionen utgör ett slag i
ansiktet. Kompensation för folkpensionen är väsentlig för
nivån på pensionen i både ATP-systemet och det
reformerade systemet. Vänsterpartiet anser därför att de
kvinnor och män som har 0 år, dvs inte kommit över ett
basbelopp i inkomst, skall kompenseras med det basbelopp
folkpensionen utgör. Riksdagen bör därför ge regeringen i
uppdrag att återkomma med ett sådant förslag.
Änkepensionen
Riksdagen har beslutat att garantipensionen skall räknas av
mot ATP-delen i änkepensionen. Vänsterpartiet reserverade
sig mot detta. Artikel 119 om lika lön i Romfördraget
behandlar allt som härrör från arbetslivet, även pensioner.
Det finns inga undantag för dessa principer för förmåner som
rör anställningsförhållanden. Genom Barberfallet gäller
artikel 119 både offentliganställda och privatanställda. Även
efterlevandepensioner skall enligt domar i fallen Tennoever
och Coloroll behandlas enligt artikel 119 i Romfördraget.
ATP-delen i änkepensionen är en efterlevandepension
baserad på pension intjänad under arbetslivet. Det innebär att
riksdagens beslut att räkna av garantipensionen mot ATP-
delen i änkepensionen med största sannolikhet är i strid med
artikel 119 i Romfördraget. Vänsterpartiet anser därför att
regeringen bör pröva förslaget om änkepensionens
avtrappande mot garantipensionen mot artikel 119. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Kvinnor
Kvinnor har lägre pension än män. Det beror på att kvinnor
arbetar mer obetalt än män, men också på att kvinnor har
lägre lön än män. För att uppnå samma utfall som i det
nuvarande ATP-systemet måste kvinnor utöka sin andel av
betalt arbete och dessutom se till att lönediskrimineringen
beroende på kön försvinner. Ett pensionssystem kan inte
kompensera för dessa strukturella skillnader, men hur ett
pensionssystem konstrueras avgör om man har för avsikt att
försvaga eller förstärka skillnaderna mellan könen.
Regeringen och de borgerliga partierna har valt att förstärka skillnaderna
mellan könen.
Det nya systemet är baserat på livsinkomsten där varenda krona skulle leda
till extra pension, enligt genomförandegruppen. Det var viktigt med raka rör.
Men de raka rören blir bara raka för dem som tjänar över 18 000 kronor i
månaden. För den som tjänar under 18 000 kronor är standardtryggheten i
princip borttagen. 1997 tjänade en stor majoritet av LO-kvinnorna, en
majoritet av LO-männen och över hälften av TCO-kvinnorna under 18 000
kronor i månaden. Utan att ta till några överdrifter innebär garantipensionens
konstruktion att det för det stora flertalet kvinnor inte kommer att löna sig
att
arbeta mer eller att försöka få högre lön.
En av anledningarna till varför de fem partierna ville ta bort 15/30-regeln
var att den gynnar dem som gör karriär. Livsinkomstprincipen tar dock ingen
hänsyn till vad som är karriär. Karriär kan enligt systemet vara att en
deltidsarbetande kvinna går upp i arbetstid från deltid till heltid. Det kan
också vara att utbilda sig från undersköterska till sjuksköterska. En pension
baserad på livsinkomsten innebär att ett manligt förvärvsmönster gynnas
framför ett kvinnligt.
Ett förslag som slår direkt mot kvinnor är det sätt som kompensationen för
folkpensionens basbelopp skall beräknas. Riksdagen har beslutat att folk-
pensionens basbelopp skall läggas till beräkningsgrunden endast de år den
försäkrade haft ATP-poäng. För att erhålla ett ATP-poäng måste man haft en
lön överstigande två basbelopp, dvs. för 1998 över 72 800 kronor vilket
motsvarar en månadslön på cirka 6 100 kronor. Pensionspoängsregistret visar
klart att det finns ett könsmönster vad gäller fördelningen av 0 år. Kvinnorna
har avsevärt fler år utan pensionspoäng än männen. Anledningarna kan vara
skiftande och kan bero på att kvinnan följt maken när han bytt arbete, hon
kan ha haft korta och lågt betalda arbetstillfällen för att dryga ut hushålls-
kassan. Förslaget om att endast kompensera för de år en person haft ATP-
poäng ser könsneutralt ut, men är i själva verket könsblint.
1994 lät dåvarande pensionsarbetsgruppen utföra en jämställdhetsgransk-
ning. Enligt pensionsarbetsgruppen visade den granskningen att kvinnor inte
förlorar på det nya systemet utan att kvinnor missgynnas av ATP-systemet.
Enligt den uppfattning som vår representant framförde i pensionsarbets-
gruppen måste man vid en sådan granskning titta på hela pensionssystemet,
dvs. ATP och folkpension.
I proposition 1997/98:151, Inkomstgrundad ålderspension m.m., skriver nu
regeringen:
"Den sammantagna effekten av ATP och folkpension (inklusive pensions-
tillskott) gynnar enligt Ståhlbergs studie (1994) snarare kvinnor som grupp."
Tilläggas kan att efter det att jämställdhetsgranskningen gjordes har
riksdagen beslutat om flera regler som negativt kan komma att påverka
kvinnors pensioner. Några av de förslagen har redovisats ovan. Sedan 1994
gäller för alla kommittéer och särskilda utredare det s.k. jämställdhetsdirek-
tivet (direktiv 1994:124). I direktivet åläggs alla utredningar och kommittéer
att granska sina förslag ur ett könsperspektiv. Det nya pensionssystemet som
beslutades 1998 har inte föregåtts av en sådan analys. Vänsterpartiet anser
därför att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utföra en sådan analys.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
AP-fonden och bromsen
Riksdagen har beslutat att pensionsavgiften skall bestämmas
till 18,5 % av lönesumman. Avgiften skall enligt de fem
partierna ligga fast. Avgiften regleras dock i en särskild lag.
Med en fast avgift, där hälften är egenavgifter, måste
någonting göras när de stora kullarna går i pension eftersom
de inbetalda avgifterna då inte kommer att räcka till att
betala anständiga pensioner. Ett av syftena med
pensionsreformen var att hålla klåfingriga politiker borta,
systemet skall vara autonomt, dvs. sköta sig självt.
Avgifterna skall flyta in och pensionerna ut. Men det är svårt
att konstruera ett helautomatiskt pensionssystem om man
samtidigt vill uppfylla pensionslöftet om en anständig
pension som det går att leva på.
För att kunna klara alltför stora pensionsavgångar eller dålig tillväxt
föreslog genomförandegruppen därför den s.k. bromsen. Bromsen skall slå
till när pensionsutbetalningarna blir för stora och systemet får betalnings-
problem. Bromsens konstruktion är nu föremål för utredning. Riksdagen har
alltså inte tagit ställning till hur bromsen skall fungera eller konstrueras,
bara
att den skall finnas i systemet. Regeringen skriver: "Det här översiktligt
beskrivna tillvägagångssättet för att genom bromsning av indexeringen
balansera systemet torde huvudsakligen endast behöva tillämpas i vad som
historiskt sett får betraktas som ovanliga situationer." En sådan ovanlig situa-
tion uppstår när de s.k. 40-talisterna går i pension. Då kommer det reformera-
de pensionssystemet att utsättas för sådana ekonomiska påfrestningar att
regeringen tvingas utlösa bromsen. Då måste också regeringen välja: Skall
man höja skatten eller skall man sänka pensionerna? Det helautomatiska
systemet är inte längre helautomatiskt.
Hur mycket pengar som finns kvar i AP-fonden blir då den avgörande
frågan. Har regeringen beslutat att tömma AP-fonden finns det ingen buffert
i systemet, eftersom den lilla buffert som riksdagen beslutat skall finnas inte
kommer att räcka till.
AP-fonderna kom delvis till för att utgöra en buffert i det förmånsbestämda
ATP-systemet. När stora kullar går i pension tappar man fonden och låter
den växa när det är omvända förhållanden för att möta framtida behov. De
problem som finns med ett renodlat fördelningssystem där avgifterna
förändras med pensionärsgruppens storlek mildras eller undviks därmed.
Regeringen diskuterar nu hur mycket av AP-fondens medel som skall
överföras till statskassan. Summan 300 miljarder kronor har nämnts. Det är
klart att det kan kännas frestande, med dåliga statsfinanser, att hjälpa till
med
en sådan överföring. Problemet är att det nya pensionssystemet, likväl som
det gamla, behöver en stor buffertfond i systemet för att bli mer robust. En
buffertfond skulle innebära att pensionerna för de stora kullarna inte skulle
behöva sänkas, eller skatterna höjas.
Skulle riksdagen, för att klara de ekonomiska problem som systemet
kommer att utsättas för, välja att sänka pensionsnivåerna kommer man dess-
utom att få ytterligare problem med finansieringen eftersom allt fler då
kommer att bli beroende av garantipensionen genom att den är värde-
indexerad.
Vänsterpartiet anser, med stöd av ovanstående, att det därför inte går att
tappa AP-fonderna på medel förrän den s.k. bromsen är färdigutredd och
förhållandet mellan skattehöjningar, sänkta pensionsnivåer och buffertfond
är klargjort. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en kartläggning av
konsekvenserna av det nya pensionssystemet för de s.k. femtiotalisterna
enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur de kvinnor och män
som har 0 år skall kompenseras med det basbelopp folkpensionen utgör,
3. att riksdagen hos regeringen begär att förslaget om avtrappning av
änkepensionens ATP-del mot garantipensionen prövas mot artikel 119 i
Romfördraget,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en jämställdhetsanalys av
det nya pensionssystemet enligt vad riksdagen beslutade 1998,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhållandet mellan skattehöjningar, sänkta pensionsnivåer och en
buffertfond.
Stockholm den 24 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Ulla Hoffmann (v)