med anledning av skr. 1998/99:9 Migration och asylpolitik
Inledning
Ett lands asylpolitik är en utmärkt värdemätare på hur
grundläggande värderingar som humanitet, medmänsklighet
och principen om människors lika värde respekteras. Att
neka en asylsökande skydd trots att det finns risk för
kränkningar av den asylsökandes mänskliga rättigheter visar
att man inte tillmäter hans eller hennes människovärde större
vikt.
Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld, krig och politiskt
förtryck. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor lämnat
sina hem är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Dessa konflikter
utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i de rika industri-
länderna, bl.a. Sverige.
Konflikter mellan och förföljelse av folkgrupper är vanliga orsaker till att
människor drivs på flykt. Men också rent inhemskt förtryck där grund-
läggande demokratiska rättigheter satts ur spel, ofta med politiska strider
eller inbördeskrig som följd, främjar uppkomsten av flyktingströmmar. Det
är numera relativt sällsynt med mellanstatliga konflikter, de interna kon-
flikterna är däremot ofta förekommande, just nu står Kosova och Algeriet i
fokus. I detta sammanhang bör understrykas hur starkt asylrätten skadats av
den gemensamma EU-tolkningen av flyktingbegreppet, som bortdefinierar
förföljelse som inte utgår från statsmakten och Amsterdamfördragets
begränsning av Genèvekonventionens tillämplighet inbördes mellan EU:s
medlemsstater. De som får halsarna avskurna av den väpnade islamiska
gruppen är knappast hjälpta av det faktum att staten inte står bakom dessa
handlingar. De spanska medborgare som riskerar tortyr får inget skydd av det
spanska EU-medlemskapet. Sverige hade kunnat stoppa bägge dessa
inskränkningar av asylrätten men avstod.
Social och ekonomisk nöd och även miljökatastrofer orsakar migrations-
strömmar. Den största delen av denna migration äger rum mellan olika u-
länder. Fattigdom har inte varit någon viktig orsak för många människor att
söka sig till norra Europa. De människor som söker asyl i Sverige kommer
nästan alltid från länder där det förekommit omfattande våld och kränkningar
av mänskliga rättigheter.
Grunder för
migrationspolitiken
Regeringen framhåller i skrivelsen att Sverige i en rad
internationella sammanhang aktivt verkar för att bidra till
varaktiga lösningar på de problem som tvingar människor att
fly. Förvisso krävs en helhetssyn på migrationspolitiken med
samverkan mellan bl.a. utrikes-, säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken. Det är oerhört viktigt att Sverige -
samtidigt som vi ger skydd åt dem som riskerar förföljelse
eller att drabbas av väpnade konflikter - arbetar för att
minska de ekonomiska klyftorna i världen. Det är lika viktigt
att arbeta med att förebygga konflikter och katastrofer innan
de utvecklas till humanitära tragedier. Samtidigt måste man
inse att detta arbete är mycket komplicerat och kan innebära
konflikter med principen om varje lands nationella
suveränitet. Här pågår en positiv utveckling i riktning mot
ökad acceptans för olika typer av " humanitär intervention"
från det internationella samfundet för att skydda mänskliga
rättigheter.
En faktor som starkt bidrar till uppkomsten av flyktingströmmar är den
internationella vapenhandeln. Det finns här viktiga ekonomiska intressen
som gör att effektiva restriktioner på detta område är svåra att genomföra.
Också den svenska regeringen visar stor diskretion när det gäller att påvisa
de samband som finns mellan vapenexporten och uppkomsten av väpnade
konflikter med åtföljande flyktingströmmar.
Sverige, EU och asylrätten
Tyvärr måste det sägas att den svenska regeringen gjort en
utomordentligt svag insats i asylfrågor inom EU. Vi har
tidigare nämnt den gemensamma tolkningen av
flyktingbegreppet där Sverige nöjde sig med att påpeka sin
avvikande uppfattning i en deklaration och
Amsterdamfördragets inskränkning av Genèvekonventionens
tillämplighet.
Ett annat exempel på undermåliga svenska insatser när det gällt att hävda
asylrättens okränkbarhet är beslutet i ministerrådet i januari 1998 att anta den
s.k. Irakhandlingsplanen. Det gäller en plan omfattande 46 punkter vars
huvudsakliga syfte är att med olika medel försöka hindra kurder från Irak
och Turkiet från att fly från krig och politisk förföljelse och söka asyl i EU-
länderna.
Man har kommit överens om ett antal åtgärder för att bekämpa " illegal
invandring", bl.a. förstärkt gränskontroll, samordnad kamp mot flyktings-
mugglare, strängare sanktioner mot flygbolag som tar med passagerare utan
resehandlingar och strängare granskning av visumansökningar från icke EU-
medborgare. Dessutom skall samarbetet med Turkiet intensifieras och "säkra
zoner " i de asylsökandes hemländer identifieras för att möjliggöra av-
visningar dit med hänvisning till inre flyktalternativ.
Trots att det också sägs i planen att orsakerna till migrationsströmmarna
bör analyseras bättre och att det bör garanteras att den humanitära hjälpen till
området är effektiv förefaller planens huvudsyfte vara att hindra människor
som flyr och söker skydd från politisk förföljelse från att nå EU:s territorium.
Ord som " flyktingar" eller " mänskliga rättigheter" nämns inte i planen. Det
förvånar inte eftersom handlingsplanens huvudsyfte verkar vara att sätta
artikel 14 om rätten att söka och åtnjuta fristad mot förföljelse i FN:s all-
männa förklaring om de mänskliga rättigheterna ur kraft.
Dublinkonventionen, som i första hand är avsedd att peka ut vilken stat
som skall ansvara för prövningen av ett asylärende, har nu tillämpats i ett år.
De farhågor som bl.a. vi i Vänsterpartiet framförde när konventionen antogs
tycks tyvärr bli besannade. Vad vi särskilt fruktade var att flyktingarna med
stöd av konventionen skulle avvisas först från en EU-stat där de skulle ha fått
asyl om deras ärende prövats i sak till en annan EU-stat som avvisar dem till
hemlandet. På detta sätt riskerar också den stat som med stöd av Dublin-
konventionen avvisar flyktingar till en annan EU-stat att bryta mot Genève-
konventionen.
Sverige har nu, beträffande flyktingar från Bosnien, beslutat att de som
kommer från minoritetsområden inte kan skickas tillbaka till dessa områden
och inte heller till andra områden i Bosnien där den egna gruppen är i
majoritet. I så fall skulle Sverige medverka till att befästa den etniska
rensningen. De flesta bosnier från minoritetsområden har på senare tid fått
erkännande i Sverige som konventionsflyktingar. Men i Tyskland avvisas
människor som befinner sig i exakt samma situation. Nu ligger ett ärende på
den svenska regeringens bord där utlänningsnämnden föreslår att regeringen
med stöd av Dublinkonventionen skall avvisa muslimer från Republika
Serpska till Tyskland. Detta trots att det i det närmaste råder full visshet om
att de därifrån blir sända vidare till Bosnien. Detta exempel visar hur orimlig
EU:s uppläggning av flyktingpolitiken är. Det är ju alldeles tokigt att komma
överens om en snårskog av regler som mer eller mindre mekaniskt pekar ut
vilket land som skall ansvara för ett asylärende samtidigt som skydds-
bestämmelserna varierar kraftigt mellan länderna. Slumpen kommer att
avgöra vem som får skydd och vem som skickas tillbaka till tortyr och
förföljelse. Det betyder också att Dublinkonventionens tillämpning ofta
kommer att leda till brott mot Genèvekonventionens förbud att skicka
flyktingar - direkt eller indirekt - till hemlandet.
Genom rigorösa visumkrav och hårda sanktioner mot flygbolag som
transporterar dokument- och visumlösa ser EU:s regeringar till att det blir
omöjligt att legalt ta sig till ett EU-land för att söka asyl. Sedan beklagar
sig
samma regeringar över att skrupelfria människosmugglare skor sig på att
organisera flykten till Europa genom sprickor i den mur man byggt upp.
Det vore kanske på sin plats att påminna om de danska judarnas flykt till
Sverige under andra världskriget. Så här lät det i DN 6/10 1943:
Mången är välförsedd när han kommer över, men mången anländer också
utblottad, enär färden slukat sista öret. Det finns nu längre ingen anledning
att inte omtala de fantastiska priser som betalas för att bli fraktad över
Sundet. En judisk affärsman i Västsverige har offrat 25 000 kronor för att få
hit sin dotter, och den siffran torde vara rekord. I andra fall har till exempel
21 personer betalat lika mycket tillsammans. Å andra sidan har mången som
inte haft pengar fraktats över gratis - de rika har fått betala för de fattiga.
I dag finns det väl knappast någon som anser att det hade
varit bättre om vi lyckats stoppa denna människosmuggling
och illegala invandring, och att de som räddades på detta sätt
i stället hänvisats till förintelselägren.
Det är nästan skrämmande hur lätt EU-ländernas regeringar, inklusive den
svenska, är beredda att hänvisa flyktingar till "säkra zoner" i deras hem-
länder. Har man redan hunnit glömma vad som hände i de " säkra zonerna",
Srebrenica m.fl., i Bosnien? Det är särskilt oroväckande att EU nu vänder sig
till Turkiet för att söka hjälp att hantera flyktingfrågan. Turkiet erkänner
inte
flyktingar från andra världsdelar än Europa. Turkiet har många gånger
skickat icke-europeiska flyktingar till hemlandet, t.o.m. när de varit
registrerade hos FN:s flyktingkommissariat. Dessutom utsätts de etniska
kurder som bor i sydöstra Turkiet för mycket allvarliga kränkningar av sina
mänskliga rättigheter från både PKK och staten. Omkring 500 000 personer
har tvångsförflyttats som ett led i en hård anti gerilla-kampanj från
regeringen. Handlingsplanen innehåller inte den vagaste antydan om att EU
avser att utöva politiskt tryck för att få Turkiet att ändra sin politik.
Regeringen har godtagit denna handlingsplan. Vad återstår i dag av
riksdagens stolta beslut när den godkände det svenska EU-medlemskapet:
"Sverige skall i EU kraftfullt verka för en solidarisk och human flykting-
politik"?
Österrike inledde sin period som EU:s ordförandeland andra halvåret 1998
med att lägga fram ett "strategidokument om migrations- och asylpolitik".
Hela dokumentet går ut på att åstadkomma effektivast möjliga utestängning
av flyktingar från EU:s territorium, och man går så långt att man vill
diskutera att upphäva Genèvekonventionen och ersätta den med flexibla er-
bjudanden från mottagningsländerna styrda av vad som anses politiskt
möjligt. För att effektivisera genomförandet av avvisningar skall "om nöd-
vändigt samma våldsmedel tillgripas som det internationella samfundet
använder för att bevara freden eller göra slut på konflikter". Den svenska
regeringen har såvitt känt hittills inte framfört någon stark kritik mot detta
dokument. Det är nödvändigt att regeringen intar en helt annan och kraftfull
hållning inom EU till försvar för både asylrätten och mänskliga rättigheter i
allmänhet. Riksdagen bör på nytt fastslå att Sverige i EU kraftfullt skall
verka för en human och solidarisk flyktingpolitik.
Den svenska
utlänningslagstiftningen och
dess tillämpning
Brister i tillämpningen
Det råder mycket allvarliga brister i tillämpningen av den
svenska utlänningslagstiftningen och även av internationella
konventioner som är tillämpliga på detta område. Sverige har
de senaste åren fällts inte mindre än fyra gånger av FN:s
kommitté mot tortyr. I dessa avgöranden har grundläggande
kritik riktats mot Statens invandrarverks och
Utlänningsnämndens handläggning av de aktuella ärendena.
Europakommissionen för mänskliga rättigheter beslutade
den 23 april 1998 med trettioen röster mot noll i målet
32448/96 Hatami . / . Sverige, att i avgörande delar
underkänna de svenska myndigheternas utredning och
handläggning av detta asylärende. Dessa brister i förfarandet
ledde enligt kommissionens mening fram till ett beslut som
stred mot artikel 3 i konventionen, nämligen att avvisa trots
att det föreligger risk för tortyr eller annan omänsklig eller
förnedrande behandling i hemlandet. Sverige har nu för att
undgå en nästan helt säker fällning i Europeiska domstolen
för mänskliga rättigheter, beviljat uppehållstillstånd och
ingått förlikning i ärendet.
Det står klart att Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden inte
förmår uppfylla grundläggande krav på rättssäkerhet i handläggningen av
asylärenden. Det är därför nödvändigt att avskaffa Utlänningsnämnden och
frånta Statens invandrarverk rätten att fatta avlägsnandebeslut i asylärenden
och i stället flytta över ärendena till förvaltningsdomstolarna. Vänsterpartiet
avvaktar det betänkande som i början av nästa år skall lämnas av utredningen
Ny instans - och processordning i utlänningsärenden.
Praxis
Den praxis som utvecklats i fråga om återsändande till första
asylland innebär t.o.m. att återsändande sker till länder som
inte tillträtt flyktingkonventionen, som inte har en
asylprocedur och som inte ger ett effektivt skydd.
Det är nödvändigt att det görs fullständigt klart för Statens invandrarverk
och Utlänningsnämnden att avvisningar till första asylland bara får göras om
det landet:
? underrättas om att asylbegäran inte prövats i sak i Sverige;
?
? garanterar att den asylsökande får sin ansökan behandlad i en reguljär
asylprocedur;
?
? har tillträtt och tillämpar flyktingkonventionen och ger effektivt och
varaktigt skydd åt skyddsbehövande.
?
Inre flyktalternativ
Många asylansökningar avslås av Statens invandrarverk och
Utlänningsnämnden med slentrianmässiga hänvisningar till
att inre flyktalternativ skulle föreligga. Nästan aldrig har
någon seriös bedömning gjorts av rimligheten i detta
påstådda alternativ. Inre flyktalternativ kan bara föreligga
om de villkor i fråga om skydd mot förföljelse, rörelsefrihet
och möjlighet till försörjning m.m. som flyktingpolitiska
kommittén angav är uppfyllda. Dessutom måste villkoret i
FN:s flyktingkommissariats handbok om att det under
rådande omständigheter måste ha varit rimligt att förvänta
sig att han/hon använt sig av ett inre flyktalternativ vara
tillgodosett.
Trovärdighetsbedömningar
En mycket stor andel av de asylsökande vägras skydd med
hänvisning till brister i trovärdigheten. Bevisvärderingen av
de asylsökandes utsagor sker på ett mycket schablonartat
sätt. S.k. dokumentlöshet och utresa från hemlandet med
eget pass har på ett fullständigt orimligt sätt lett till att
påståenden om skyddsbehov avfärdats. Detsamma gäller
dröjsmål med att inge asylansökan, en praxis har här
utvecklats som saknar stöd i lagstiftningen. Det förekommer
ofta andra allvarliga brister i bedömningen av de
asylsökandes utsagor. Det är inte ovanligt med logiska fel i
avslagsbesluten eller att myndigheterna fäster sig vid
oväsentligheter och grundar avslagen på dessa. Det är en
utbredd uppfattning hos asylsökandes juridiska ombud och
hos frivilligorganisationer att svensk asylrätt undergrävts av
en rad tekniker och tumgrepp, som rättstillämpande
myndigheter använder för att avslå ansökningarna. Detta har
också nyligen bekräftats i en rättsvetenskaplig undersökning,
Bevis 2. Prövning av flyktingärenden av Christian Diesen
m.fl. (Norstedts Utbildning Juridik 1998).
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att göra en förändring i ut-
länningslagen för att tillämpningen av flyktingbegreppet skall bringas i
överensstämmelse med den tolkning som görs av FN:s flyktingkommissariat.
Därför föreslår vi ett nytt andra stycke i 3 kap. 2 § utlänningslagen med
följande lydelse:
Med förföljelse avses allvarliga kränkningar av utlänningens mänskliga
rättigheter såsom de definierats i de konventioner i detta ämne som Sverige
tillträtt och som anges i en bilaga till utlänningslagen.
I proposition 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt
perspektiv sägs beträffande konventionens tolkning bl.a. att
vägledning kan hämtas från flyktingkommissariatets
rekommendationer. Detta är en alldeles för svag skrivning.
Flyktingkommissariatets handbok om konventionen och de
resolutioner som antagits av exekutivkommittén bör - inte
kan - tjäna som vägledning vid fastställande av flyktingskap.
Kvinnors asylskäl
Från den 1 januari 1997 finns i utlänningslagen 3 kap. 3 § 3
upptaget en ny kategori skyddsbehövande: den som på grund
av sitt kön eller sin homosexualitet känner välgrundad
fruktan för förföljelse. Vänsterpartiet framförde kritik i
samband med att regeln infördes. Det hade varit en mycket
bättre lösning att bredda tolkningen av
flyktingkonventionens flyktingbegrepp så att det innefattade
också förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. En
sådan tolkning vinner successivt terräng och är numera
etablerad i Kanada, USA, Australien och på Irland. FN:s
flyktingkommissariat ger ett starkt stöd åt en sådan tolkning
och framförde önskemål att Sverige skulle ansluta sig till
dessa föregångsländer. Om det blir mer allmänt accepterat
att förföljelse på grund av kön eller homosexualitet
innefattas i flyktingkonventionen blir det möjligt att få ett
globalt genomslag för detta synsätt. En särreglering i den
svenska utlänningslagen får inte alls samma positiva
betydelse på ett internationellt plan. Argumentet som
regeringen framfört till stöd för sitt ställningstagande lyder:
"Diskussionerna hittills inom EU tyder emellertid inte på att
flertalet EU-länder nu skulle vara beredda att stödja en sådan
tolkning." Det finns ingenting som hindrar ett enskilt EU-
land från att tillämpa vidare regler. Den verkliga innebörden
av regeringens ställningstagande är att man inte anser detta
vara en fråga man prioriterar att driva i EU. Liksom när det
gällde att undanta EU-medborgare från rätten att ens söka
asyl tar man mer hänsyn till EU än till det kompetenta FN-
organet.
Stereotypen för en person som söker politisk asyl är en aktivist som
protesterar, bedriver organiseringsarbete, talar på offentliga möten osv. Det
finns naturligtvis kvinnor med en liknande politisk bakgrund som den män
ofta har och därför får liknande erfarenheter av asylförfarandet. Men många
kvinnor har en annorlunda bakgrund eftersom de handlat mer i den privata än
den offentliga sfären. Deras motstånd mot förtryck tar sig andra uttryck: att
ge understöd och skydd, att förmedla budskap och att arbeta med kvinno-
organisationer. Kvinnors politiska aktivitet kan bestå av vägran att godta
sociala sedvänjor eller att lyda diskriminerande lagar för vad de får
respektive inte får göra. Kön är en faktor när kvinnor förföljs på grund av att
de vägrar anpassa sig till samhällets förväntningar på kvinnligt beteende. Så
kan t.ex. graviditet utanför äktenskapet i vissa islamiska stater vara grund för
stening och vägran att följa regler för klädseln kan få fruktansvärda
konsekvenser.
Det är ett problem för flyktingkvinnor att vinna erkännande av att det som
de utsatts för verkligen utgör förföljelse. Alltför ofta anses våldtäkt eller
andra sexuella övergrepp på kvinnor som ett isolerat avskyvärt beteende från
enskilda män som vill ha sexuellt umgänge snarare än något som har med
regeringar att göra. I verkligheten kan det vara just på grund av sitt kön och
sin reproduktiva förmåga som kvinnor blir föremål för överfall, något som
blev mycket tydligt i samband med den s.k. etniska rensningen i Bosnien. Att
förödmjuka kvinnor genom sexuellt våld kan vara ett medel att socialt
kontrollera den politiska grupp eller den minoritet de tillhör.
Handläggningen av asylärenden kan bli orättvis mot kvinnor om inte det
fullständiga sammanhanget av deras liv och deras erfarenheter förstås. Det
finns goda exempel i praktiken på hur dessa orättvisor kan undvikas. USA,
Australien och framför allt Kanada har varit ledande i att bekämpa orättvisor
grundade på kön på detta område. Dessa länder har vidgat sin tolkning av
flyktingkonventionen så att också könsrelaterad förföljelse omfattas.
FN:s flyktingkommissariats exekutivkommitté (EXCOM) har utfärdat ett
antal konklusioner som handlar om flyktingkvinnor, t.ex. EXCOM
Conclusion No.39, No.46, No.54, No.60, No.64 och No.73. Flykting-
kommissariatet har också utfärdat "Guidelines on the Protection of Refugee
Women".
I Kanada har Canadian Immigration and Refugee Board i mars 1993, efter
omfattande konsultationer med både myndigheter, frivilligorganisationer och
enskilda individer, utfärdat "Guidelines on Women Refugee Claimants
Fearing Gender-Related Persecution". Det stora antal rättsfall som blev
följden av riktlinjerna gjorde det nödvändigt att arbeta fram en förnyad och
kompletterande version som publicerades i november 1996. Av dessa
riktlinjer framgår bl.a. att det inte finns någon grund för att a priori
utesluta
att våld i hemmet kan utgöra förföljelse. Här är det avgörande att slå fast om
staten erbjuder ett adekvat skydd för kvinnor som är offer för våldtäkt eller
liknande våld i hemmet.
I USA utfärdade Immigration and Naturalisation Service i juni 1995
"Considerations for Asylum Officers Adjudicating Asylum Claims from
Women". Dessa riktlinjer är riktade till de tjänstemän vid immigrations-
myndigheterna som intervjuar flyktingkvinnor och fattar beslut i ärendena.
Riktlinjerna innehåller preciserade instruktioner till beslutsfattarna om att
våldtäkt och andra former av sexuellt våld skall erkännas som förföljelse.
Det slås vidare fast att kvinnor som blir slagna, torterade eller föremål för
annan sådan behandling på grund av att de vägrar att överge sin tro på lika
rättigheter för kvinnor skall ha möjlighet att få asyl.
I Australien har Australian Department of Immigration and Multicultural
Affairs i juli 1996 utfärdat "Guidelines on Gender Issues for Decision
Makers". Dessa riktlinjer är de mest omfattande och heltäckande instruk-
tioner som hittills utfärdats i ämnet.
Den nya skyddsbestämmelsen om skydd på grund av fruktan för förföljelse
grundad på kön eller homosexualitet har i det närmaste blivit en död bokstav.
År 1997 har endast ett tiotal personer fått uppehållstillstånd med stöd av den
nya regeln och första halvåret 1998 redovisar Statens invandrarverk 0 (noll)
beslut om skydd för denna kategori. Invandrarverket har inte utfärdat några
riktlinjer till sin personal för tillämpningen av den nya regeln. Det finns ett
stort behov av sådana riktlinjer för dem som är beslutsfattare i dessa ärenden
men också för ombud, sjukvårdspersonal m.fl. Det har visat sig att
bestämmelsen annars riskerar att nästan aldrig bli tillämpad. Den aktuella
statistiken skulle möjligen antyda att förhållandena i vår omvärld är mycket
tillfredsställande på detta område. Men tyvärr är det så att t.ex. iranska
kvinnor som kunnat påvisa mycket starkt skyddsbehov på grund av fruktan
för förföljelse på grund av kön får avslag på sina asylansökningar. Inte heller
tar Invandrarverket och Utlänningsnämnden på tillräckligt allvar risken eller
snarare den mycket höga sannolikheten för att somaliska flickor skall utsättas
för könsstympning i hemlandet. Det kan inte accepteras att dessa flickor
nekas flyktingstatus på grund av att de inte anses hysa någon subjektiv
fruktan för förföljelse. De tillämpande myndigheterna bör i stället anlägga ett
mer objektivt sätt att se på begreppet fruktan i dessa ärenden. Därtill kommer
att dessa ärenden i de flesta fall bör omfattas av artikel 3 i den europeiska
människorättskonventionen.
Regeringen bör ge invandrarverket i uppdrag att snarast inleda arbete med
sådana riktlinjer. Det bör ske genom ett öppet beredningsarbete där FN:s
flyktingkommissariat, berörda myndigheter och enskilda inbjuds att delta.
Bristande sekretesskydd vid
ambassadutredningar
Sveriges ambassader anlitas inte sällan av Statens
invandrarverk för att kontrollera uppgifter i asylärenden.
Tyvärr inträffar det ofta att mycket känslig information vid
dessa undersökningar hanteras vårdslöst av ambassaderna.
Ofta kan det vara mycket riskfyllt för anhöriga till den
asylsökande om ärendet kommer till
hemlandsmyndigheternas kännedom. Ändå anlitar
ambassaderna regelmässigt lokalanställd personal för att
genomföra dessa utredningar, trots att detta innebär stora
risker från sekretessynpunkt. Det är uppenbart att
sekretesslagen behöver skärpas på denna punkt. En utredning
bör omgående tillsättas för att förbereda förslag om detta.
Sjukvård för dem som
håller sig undan
avvisningsbeslut
Den dåvarande regeringen beslutade den 3 februari 1993 att
avslå överklaganden från Landstinget Kronoberg och
Landstinget Västernorrland över beslut av Statens
invandrarverk att inte betala ut ersättning för flyktingar som
avvikit efter slutgiltigt beslut om avlägsnande.
Landstingsförbundet skickade med anledning av
regeringsbesluten en skrivelse till samtliga landsting med en
uppmaning att " i ännu högre grad än i dag kontrollera en
utlännings identitet vid besök i landstingens sjukvård och i
tveksamma fall kontrollera med berört regionkontor eller
berörd förläggning innan vården ges". Samtidigt erinrade
man om landstingens skyldighet att ta hand om dem som
vistades i landstinget och behövde omedelbar hälso- och
sjukvård.
De förhållanden som nu råder för hälso- och sjukvård för asylsökande som
fått avslag och gömmer sig är inte värdiga en stat som gör anspråk på att vara
grundad på civiliserade och humanitära principer. Många vågar inte vända
sig till sjukvården eftersom de är rädda att sjukvårdgivaren skall kontakta
invandrarverket för att kontrollera vem som skall betala för vården eller att
de skall debiteras höga avgifter som de inte har råd att betala. Det
förekommer att sjukvårdgivaren efter en förlossning kräver kvinnan på full
betalning för vården. Aborter anses inte som akut sjukvård och där har det
förekommit att sjukhus krävt 10 000 kronor i förskottsbetalning av gömda
asylsökande kvinnor som av sociala skäl inte kunnat fortsätta graviditeten.
Den förebyggande mödravården betraktas inte till någon del som akut
sjukvård och gömda kvinnor får därmed ingen tillgång till denna.
De nu rådande förhållandena kommer självfallet att i vissa fall leda till
svåra konsekvenser t.o.m. dödsfall, t.ex. i samband med illegala aborter som
drivs fram av nuvarande regler. Det står också i strid med barnkonventionen
att gömda barn inte har tillgång till sjukvård, i praktiken inte ens akut
sjukvård enligt § 4 hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen bör därför avsätta
en del av den statliga ersättningen för asylsökandes sjukvård till en särskild
pott för att täcka vårdkostnader för asylsökande som tvingas söka sjukvård
anonymt. Regeringen bör också göra en sådan översyn av sekretesslagen att
den som söker vård inte skall behöva riskera att tas i förvar och avvisas.
Utlänningslagens
förhållande till social
skyddslagstiftning
I den av riksdagen godkända propositionen "Svensk
migrationspolitik i globalt perspektiv" lades fast att beslut i
enlighet med utlänningslagen i princip tar över beslut om
enskilda som fattas i enlighet med annan lagstiftning, så även
när ett barn omhändertagits med stöd av lagen om vård av
unga (LVU). Vänsterpartiet framhöll i en motion med
anledning av den propositionen att vi inte ansåg att det fanns
underlag - vare sig i propositionen eller i de utredningar den
byggde på - att fatta beslut om att utlänningslagen skulle gå
före all annan lagstiftning vid en lagkollision.
Vänsterpartiet anser fortfarande att det i utlänningslagen bör införas en
bestämmelse att Socialnämndens godkännande skall vara en förutsättning för
att avvisa ett barn som är omhändertaget med stöd av LVU. Det har nu visat
sig att utlänningslagens företräde framför annan lagstiftning också får andra
inte acceptabla konsekvenser. Den som döms till rättspsykiatrisk vård och
utvisning kan utvisas så snart han eller hon anses " transportabel", oavsett
om vederbörande är så svårt sjuk att han eller hon inte kan kommunicera, hör
röster osv. Det är inte förenligt med humanitetens principer att avvisa en
människa i det skicket för att värna statsfinanserna. Också beslut om
rättspsykiatrisk vård måste ta över vid kollision med beslut om avlägsnande
enligt utlänningslagen.
Det är också orimligt att - som det finns flera färska exempel på -
invandringsmyndigheterna inte godtar adoptionsbeslut av svensk domstol
som tillräckligt skäl för att bevilja uppehållstillstånd.
Sjukvård för vuxna
asylsökande
I dag har asylsökande rätt till akut sjukvård, vilket innebär
att t.ex. vissa kroniska sjukdomar måste komma till ett akut
stadium innan hjälp kan fås. Genom att det kan dröja flera år
innan en asylsökande vuxen kan få besked kan många
sjukdomstillstånd förvärras under tiden. En asylsökande kan
också i sitt hemland ha gått på regelbundna kontroller hos
läkare för att hålla en sjukdom i schack. Visserligen kan en
asylsökande vuxen själv uppsöka läkare, men tvingas då
betala den faktiska kostnaden för ett läkarbesök, vilket inte
ryms inom den ersättning flyktingen får. Europarådets
kommitté för förebyggande av tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning har i sin rapport i
anledning av sitt besök i Sverige i februari 1998 framfört
kritik mot att förvarstagna asylsökande endast får akut
sjukvård. Mot denna bakgrund bör regeringen tillsätta en
utredning med uppgift att komma med förslag om hur
begränsningen till endast akut sjukvård skall kunna tas bort
vad gäller asylsökande.
Anteckning i resedokument
och främlingspass om icke
styrkt identitet
Sedan 1989 finns bestämmelser i utlänningsförordningen
som tillåter att anteckning görs i resedokument och
främlingspass att identiteten inte kan anses vara styrkt. En
sådan anteckning gör dokumenten närmast oanvändbara för
sitt avsedda syfte. I betraktande av de ingripande negativa
konsekvenser detta kan få för den enskilde och även
hans/hennes anhöriga anser Vänsterpartiet att möjligheten att
göra sådana anteckningar inte längre bör finnas i
utlänningsförordningen.
Handläggningstiderna
Handläggningstiderna i ärenden om uppehållstillstånd har
sedan många år varit oacceptabelt långa och inga varaktiga
förbättringar har skett. För det första utgör detta en onödig
kostnad för samhället, men framför allt blir de psykiska
påfrestningarna svåra för dem som tvingas vänta lång tid på
besked om de skall få stanna. Många skadas psykiskt av
väntetiden och en framgångsrik integrering i samhället blir
allvarligt försvårad eller omöjliggjord. Vi anser därför att det
bör införas en regel om att den asylsökande som inte inom
två år från ansökningen fått ett lagakraftvunnet
avvisningsbeslut, som också verkställts, skall få
uppehållstillstånd om det inte föreligger synnerliga skäl eller
den asylsökande själv medverkat till tidsutdräkten.
Tvåårsregeln och de
misshandlade kvinnorna
Under mycket lång tid har stark kritik framförts mot att
kvinnor som misshandlats under den uppskjutna
invandringsprövningen av svenska män eller män med
uppehållstillstånd i Sverige ofta avvisats utan att deras
utsatta situation vid ett återvändande till hemlandet beaktats
tillräckligt. Nu har förslag för att komma till rätta med dessa
förhållanden lagts fram av anknytningsutredningen vars
förslag bearbetas av utredningen Ny instans - och
processordning i utlänningsärenden. Det kommer dock utan
tvivel att dröja mer än ett år innan en lagändring på detta
område kan träda i kraft. Vänsterpartiet anser därför att
regeringen bör utfärda en tidsbegränsad förordning för att
hjälpa de kvinnor, eller i några få fall, män som just nu hotas
av avvisning i denna situation eller tvingas stanna kvar i ett
förhållande där de misshandlas och utnyttjas.
Anhöriginvandring - kravet
på hushållsgemenskap
Riksdagens majoritet beslutade den 10/12 1996 om viktiga
förändringar av utlänningslagen. De trädde i kraft 1/1 1997
och innebar bl.a. att rätten till anhöriginvandring
begränsades kraftigt. Påpekanden från Röda korset om att
praxis redan innan dessa skärpningar genomförts var
orimligt hård, bl.a. mot minderåriga barn med sin ende
överlevande förälder eller äldre syskon i Sverige, lämnades
utan avseende av samtliga partier utom Vänsterpartiet. Bara
Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot att
inskränkningarna av rätten för t.ex. åldriga föräldrar att
återförenas med sina barn i Sverige gavs retroaktiv verkan.
De vars ärenden genom invandrarverkets långsamma
handläggning inte avgjorts före årsskiftet fick i många fall
avvisningsbeslut eftersom en ny och hårdare lagstiftning
hunnit träda i kraft vid beslutstillfället. Statssekreteraren för
invandrarfrågor Gun-Britt Andersson slog fast att vi av
statsfinansiella skäl var tvungna att överse med att
lagstiftningen blev " litet ful i kanten". Tystnaden från m och
fp var kompakt trots att dessa partier kraftfullt brukar hävda
rättssäkerhetsintressen i de fall pålagor med inslag av
retroaktivitet förs på tal när det gäller besuttna
samhällsgrupper. Men här gällde det bara människor som
inte ens har rösträtt i Sverige.
Vänsterpartiet röstade emot inskränkningarna i rätten för anhöriga till
familjeåterförening i Sverige och förutspådde att de i många fall skulle leda
till humanitära tragedier.
Röda korset har nyligen offentliggjort en ambitiös undersökning av hur de
nya bestämmelserna om anhöriginvandring tillämpats under det första året
sedan lagen ändrades. Man kan utan vidare säga att de allra värsta farhågorna
både bekräftats och överträffats. Utlänningsnämnden har tämligen konse-
kvent tolkat lagen på hårdast möjliga sätt. Man har sålunda krävt att det
förelegat ett beroendeförhållande redan i hemlandet mellan den som ansöker
om att få komma hit och den som är bosatt i Sverige. Att förhållandena
förändrats, t.ex. genom att en äldre kvinna blivit änka och hennes enda barn
bor i Sverige, tas ingen hänsyn till. Den nya lagen har enligt Röda korset fått
till konsekvens att det finns en grupp änkor som lever ensamma i eller
utanför hemlandet under svåra och flyktingliknande förhållanden och nu
saknar möjlighet att återförenas med sitt enda barn i Sverige.
Utlänningsnämnden har också ställt upp ett krav på att ansökan om
familjeåterförening måste göras inom tio månader från att den i Sverige
boende anknytningen fått uppehållstillstånd. Denna praxis drabbar på ett
synnerligen inhumant sätt familjer som under krig eller krigsliknande
förhållanden splittrats och där familjemedlemmarna först efter ett tidsödande
efterforskningsarbete lokaliserat varandra. Utlänningsnämnden har slagit fast
att den omständigheten att krig splittrat familjen och att klagandena inte känt
till att den som bodde i Sverige var i livet inte kan inverka på bedömningen.
Vänsterpartiet motsatte sig att den s.k. sista länk-regeln skulle tas bort då
detta skulle leda till helt oacceptabla konsekvenser. Röda korset skriver:
Borttagandet av sista länk har fått stora konsekvenser, framför allt för
änkorna. Cirka en tredjedel av de sökande hos nämnden har, såsom framgår
av ärendena, varken andra släktingar i hemlandet eller i annat land.
Kravet på hushållsgemenskap leder också till diskriminering
på kulturella grunder. Familjer från länder där man lever
under samma tak gynnas jämfört med dem som kommer från
länder där man bor i olika lägenheter men ändå är beroende
av varandra, t.ex. genom gemensamma måltider och
barnpassning.
De nya reglerna om anhöriginvandring försvårar och fördröjer rehabili-
teringsprocessen för många torterade flyktingar. Det är normalt mycket
betydelsefullt för en framgångsrik behandling av tortyroffer att de har
möjlighet att träffa nära anhöriga t.ex. föräldrar. Det har också stor betydelse
ur integrationsperspektiv.
Den rapport som Röda korset tagit fram ställer i blixtbelysning den
erodering av grundläggande humanitära principer som de ändrade reglerna
för anhöriginvandring orsakar. Det är därför nödvändigt att regeringen
omgående tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift att skyndsamt
föreslå sådana förändringar i utlänningslagen att de oacceptabla humanitära
konsekvenserna av den senaste lagändringen undanröjs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU kraftfullt skall verka för en solidarisk och human
flyktingpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningarna för avvisning till ett första asylland,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hänvisning till s.k. inre flyktalternativ,
4. att riksdagen beslutar att 3 kap. 2 § utlänningslagen skall tillföras ett
nytt
andra stycke med följande lydelse: Med förföljelse avses allvarliga
kränkningar av utlänningens mänskliga rättigheter såsom de definierats i de
konventioner i detta ämne som Sverige tillträtt och som anges i bilaga till
utlänningslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om breddning av flyktingkonventionens tolkning så att välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet inkluderas i
flyktingbegreppet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör ge Statens invandrarverk i uppdrag att utarbeta
riktlinjer för tillämpning av skyddsregeln med anledning av förföljelse på
grund av kön eller homosexualitet,
7. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning med
uppgift att föreslå förändringar av sekretesslagen för att stärka sekretessen
till skydd för den enskilde i samband med ambassadutredningar i
asylärenden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avsättande av en del av den statliga ersättningen till landstingen
till en särskild pott avsedd för asylsökande som tvingas söka sjukvård
anonymt,
9. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning med
uppgift att föreslå sådana ändringar i sekretesslagen att den som söker vård
inte skall behöva riskera att tas i förvar och avvisas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhållandet mellan utlänningslagen och annan lagstiftning som
rör enskilda,
11. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en utredning med
uppgift att föreslå hur frågan om vuxna asylsökandes rätt till annan än akut
sjukvård skall kunna tillgodoses,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anteckning av ej styrkt identitet i främlingspass och
resedokument,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att den asylsökande som inte inom två år från ansökan fått
ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut som också verkställts skall beviljas
uppehållstillstånd om det inte föreligger synnerliga skäl häremot eller den
asylsökande själv medverkat till tidsutdräkten,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utfärdandet av en tidsbegränsad förordning för att hjälpa kvinnor
som misshandlas i ett förhållande medan uppskjuten invandringsprövning
pågår,
15. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en parlamentarisk
utredning med uppgift att föreslå ändringar i reglerna beträffande
anhöriginvandring för att komma till rätta med de inhumana konsekvenserna
av 1997 års ändringar i utlänningslagen.
Stockholm den 21 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Carlinge Wisberg (v)
Ulla Hoffmann (v)