med anledning av skr. 1998/99:59 Öppen handel - rättvisa spelregler
Inledning
Frihandel är, vid sidan av grundläggande
marknadsekonomiska institutioner, äganderätt och rättsstat,
den starkaste välståndsskapande kraft vi känner. För världens
fattigaste länder är en fri handel på världsmarknaden en
förutsättning för utveckling ur fattigdom. Den rikare delen
av världen har en skyldighet att erbjuda dem denna
möjlighet.
Frihandel handlar inte enbart om varuutbyte utan lika mycket om den
kunskapsöverföring som är förknippad med varu- och tjänstehandel och om
direktinvesteringar. Erfarenheten visar att ny teknologi, organisation och
företagsform främst överförs via handel och direktinvesteringar. Konkur-
rensen sätter press på landets egen företagsamhet och dess myndigheter. Låg
kvalitet och ineffektivitet får svårare att överleva. Det blir allt svårare att
hävda kastsystem och diskriminering av kvinnor där kunskap och förmåga
tas till vara. För anhängare av kastväsende, apartheid eller annan diskrimine-
ring ses världsmarknaden som ett hot, därför att den främjar konkurrens och
därmed tillvaratagande av resurser och förmåga. Därigenom fungerar
frihandeln också som en katalysator för omvandlingen av tidigare slutna
samhällen till öppenhet och tolerans. Handel har såväl en civiliserande som
en fredsskapande funktion.
Även för mer utvecklade länder har frihandel en kraftfull välstånds-
skapande effekt. Frihandel är den mest effektiva konsumentpolitiken genom
att den tillförsäkrar alla konsumenter hög kvalitet till lägsta möjliga pris.
Det
är omöjligt att föreställa sig dagens välståndsnivå utan global arbetsdelning
och frihandel. Det faktum att frihandel tillfälligt kan ställa ekonomier,
branscher, sektorer, företag och enskilda människor inför stora omställningar
får aldrig tas till intäkt för att inskränka frihandeln. I själva verket är det
just
detta omvandlingstryck som utgör en av de största, om än svårkvantifierbara,
fördelarna med fri handel.
Det multilaterala systemet
De multilaterala handelsöverenskommelserna spelar en
avgörande roll i utvecklingen av en allt friare världshandel.
Genom att institutionellt binda ett stort antal länder i
förpliktande överenskommelser skyddas frihandeln från
kortsiktig politisk protektionism, och risken för eskalerande
handelskrig minskas högst avsevärt.
Störst betydelse har det multilaterala handelssystemet för små och svaga
nationer som saknar möjlighet att påverka sina terms of trade och som står
utan politiska påtryckningsmöjligheter. Det är också dessa länder som har
mest att tjäna på en fri och öppen handel.
Det är av dessa skäl mycket välkommet att EU (därmed avses både gemen-
skapens egen kompetens, i juridisk mening EG, och då man agerar å
medlemsländernas vägnar) har tagit initiativ till en ny runda av överlägg-
ningar inom ramen för WTO för att globalt fortsätta arbetet med att avskaffa
handelshinder. Det är viktigt att rundan tar sikte på handelshinder i en vid
mening och inte endast tullsatser. En bred förhandling ger den största
möjligheten att komma överens genom att förhandlingsresultaten på de
enskilda områdena kan balanseras mot varandra.
WTO som institution
Det är mycket viktigt att stärka WTO som institution och
förbättra dess mekanism för konfliktlösning. Detta har inte
minst det s k "banankriget" visat. WTO:s trovärdighet och
respekten för organisationens tvistlösningssystem måste
därför ökas genom skärpta regler som förhindrar långdragna
processer. Den möjlighet som EU utnyttjat, att genom
minimala förändringar och med juridiska hårklyverier
förhala nya prövningar inom WTO, måste elimineras.
Annars föreligger en påtaglig risk för ökad protektionism
genom att länder vidtar ensidiga straffåtgärder. Det är inte
heller acceptabelt att starka medlemsländer, som USA,
åsidosätter WTO:s tvistlösningsmekanism och tillgriper
ensidiga sanktioner för att driva igenom sin ståndpunkt.
EU:s förhandlingsbud
EU bör sätta ett ambitiöst mål för millennierundan. Vi
moderater föreslår att målet bör vara att avskaffa alla tullar
till i-länderna. Den genomsnittliga tullnivån för industrivaror
är i EU idag 3-4 procent. EU:s förhandlingsbud för
millennierundan bör vara noll procent för i-länder.
Jordbruksprodukter utgör en komplicerande faktor. EU:s subventionsgrad
vad beträffar jordbruksprodukter är ca 40 procent (jämfört med Norge 80
procent, USA 16 procent och Nya Zeeland 1 procent). Det är inte sannolikt
att en nolltullnivå på jordbruksprodukter kan uppnås i samband med en
nolltull för industrivaror, och en överenskommelse om det senare bör heller
inte bromsas av den långsammare processen för jordbruksprodukter. EU bör
dock, som den största aktören i WTO med betydande subventioner, lägga
fram en bindande plan för hur den europeiska jordbrukspolitiken skall
integreras med världsmarknaden. På sikt måste målet vara att låta marknaden
för jordbruksprodukter fungera utan kvoter, pris- och produktions-
interventioner. Ett samfällt agerande inom ramen för WTO skulle också
stabilisera priserna på världsmarknaden. Därigenom skulle en sund världs-
marknad för jordbruksprodukter kunna etableras. Idag utgör priserna på
världsmarknaden ofta dumpningspriser vilket medför att de är konstlat låga.
Detta får svåra konsekvenser för många länder, inte minst i tredje världen.
En världsmarknadsanpassning av den europeiska jordbrukssektorn är
också angelägen med hänsyn till EU:s utvidgning. Kandidatländerna i
Central- och Östeuropa har idag lägre subventionsgrad än EU, eller i vissa
fall inga subventioner alls. Det vore en bakvänd tågordning att kräva att de
höjer subventionerna till västeuropeiska nivåer för att sedan på sikt återigen
minska dem. Istället bör en konvergenspunkt sättas i framtiden dit nuvarande
medlemmar och kandidatländer strävar genom en successiv anpassning.
Producenterna måste ges en rimlig tid att anpassa sig till den nya politiken.
På längre sikt bör full marknadsanpassning kunna uppnås.
Andra utestående problemområden (främst med avseende på relationerna
EU-USA) som behöver beröras är genmodifierade och hormonbehandlade
jordbruksprodukter. EU måste inom dessa områden säkerställa att man intar
en ståndpunkt som är WTO-kompatibel.
EU:s fortlöpande åtgärder
Redan före WTO:s millennierunda bör EU fortlöpande agera
för ökad frihandel och öppenhet. Det innefattar bl a en
fortsatt sänkning av de gemensamma tullarna och att unionen
slutar att använda antidumpningstullar. Antidumpningstullar
är ett av de få kvarvarande protektionistiska instrument som
tillåts inom WTO. Dess användning är ytterst problematisk,
eftersom vapnet kan missbrukas med konkurrenshämmande
effekter som följd. Även om en överenskommelse inte kan
nås inom WTO rörande antidumpning bör EU likväl avsäga
sig möjligheten att införa antidumpningstullar.
Tjänster
Handel handlar allt mer, både i absoluta och relativa termer,
om tjänster. Exempelvis gäller detta områden som tele, post,
bank och försäkringar; områden som tidigare inte ens
förknippades med handelsområdet. Dessa var oftast
ineffektiva statliga monopol som ledde till stora nationella
välfärdsförluster.
En allt större del av förädlingsvärdet är nu tjänsteproduktion som, inte
minst genom elektronisk handel, har stor utvecklingspotential. Därför är det
viktigt att Sverige inom EU verkar för en liberaliserad handel med tjänster.
Elektronisk handel
Det är uppenbart att den elektroniska handeln kan bidra till
många välfärdsvinster samt i flera fall även olika typer av
miljövinster. Det är därför viktigt att förutsättningar skapas
för en effektiv elektronisk handel. Eftersom handeln i stor
utsträckning är internationell, är det av största vikt att EU
deltar i och försöker påverka regelutvecklingen i det
internationella samarbetet.
För att underlätta frihandel och skapa ett sundare konkurrensklimat krävs
det dessutom ett pådrivande av den internationella utvecklingen i riktning
mot fasta standarder och förbättrat skydd av immateriella tillgångar. Det
senare inte minst nödvändigt för att skydda produkter, bland annat program-
varor, inom den allt viktigare tjänstesektorn.
En viktig förutsättning för att denna handel skall kunna vidareutvcklas är
att människor känner tilltro till de elektroniska handelssystemen och
upplever att transaktionerna är säkra. I detta avseende har utvecklingen av
säkerhetssystem som digitala signaturer och mjukvara som innehåller krypto
en nyckelroll.
Viktigt är också att en översyn görs av den lagstiftning som reglerar
beskattning och affärstransaktioner för att inte några särskilda oklarheter
skall uppstå i de fall transaktioner och förhandlingar sker på elektronisk väg,
men också för att kontrollera att inte den nuvarande regleringen ställer upp
onödiga hinder vid denna typ av handel.
Den elektroniska handeln innebär också nya möjligheter för u-länderna att
delta på världsmarknaden. Kostnaden för att marknadsföra sig via Internet är
försvinnande liten jämfört med traditionell marknadsföring och därmed
sänks tröskeln för många företag att delta i det internationella handelsutbytet.
Tekniska standarder
Ett hinder i global handel är att standarder och tekniska krav
varierar mellan länder. Även EU stod inför motsvarande
problem vid skapandet av den inre marknaden. Det finns i
princip två sätt att hantera problemet. Dels kan skilda
nationella standards ersättas av en gemensam standard. Det
är i stor utsträckning ett tillvägagångssätt som används inom
EU och det arbetet utgör en substantiell del av de direktiv
som antas av EU. Det är dock ett tillvägagångssätt som
endast i undantagsfall är tillämpligt för WTO. En
övernationell gemensam lagstiftning som skall beslutas av
134 WTO-medlemmar, där var och en har vetorätt, ställer
mycket höga krav på förhandlingsinsatser.
Ett alternativ, där erfarenhet också kan hämtas från EU, är ett system med
en ursprungslandsprincip, inom EU mer känd som Cassis de Dijon-
principen. Det skulle innebära en överenskommelse om ett ömsesidigt
erkännande att om en vara är godkänd för försäljning i ett WTO-land får för-
säljning av den inte hindras i ett annat WTO-land. Det finns inskränkningar i
detta tillvägagångssätt, t.ex. i fall av produktsäkerhetsföreskrifter som kan
vara tillräckliga i ett land men blir otillräckliga i ett annat på grund av
teknisk inkompabilitet. De bör dock utgöra just undantag och inte, som idag,
snarare vara regel.
Det är också viktigt att ta fasta på den spontana konvergens av standards
och specifikationer som uppstår på en fri marknad. Det krävs t ex inte några
statliga kommissioner eller multilaterala konferenser för att komma överens
om en global programspråksstandard för datorer. Ändå kan de flesta datorer
runt om i världen problemfritt kommunicera med varandra. En process som
skall ta fram lagstiftade standards löper alltid risken att bli förmål för
improduktiv rent-seeking och bör därför användas med försiktighet. Det
krävs en noggrann analys i varje enskilt fall om det konkurrenshämmande
ingrepp det innebär att lagstifta om standards uppvägs av den konkurrens-
främjande effekt en gemensam standard har för dem som omfattas av den.
Det finns dessutom en påtaglig risk att en lagstiftad standard snabbt kan bli
föråldrad.
Utländska
direktinvesteringar
U-världens problem är inte att man har för många utan för få
direktinvesteringar. Kortsiktiga placeringar, eller
investeringar i råvaruutvinning, förekommer i de flesta fall,
även där de marknadsekonomiska institutionerna och
lagstyret är relativt svagt utvecklade. Långsiktiga
direktinvesteringar på goda affärsmässiga grunder är mer
beroende av marknadsekonomiska institutioner och
förutsägbarhet i statsmaktens agerande. Ett avtal inom ramen
för WTO som bygger på icke-diskriminering, dvs att
utländska investeringar skall behandlas på samma sätt som
inhemska, kan reducera osäkerheten. Därmed underlättas
kapitalöverföring, och samtidigt också kunskapsöverföring
och utvecklingskraft, till u-länderna. Att den rika världen
fungerar som exportör av investeringskapital och u-världen
är nettoimportör av kapital är en process som förtjänar allt
stöd. Därigenom kan t ex i-världens pensionskapital bättre
säkra framtida pensioner genom att bidra till utvecklingen i
tredje världen. Frihandel och direktinvesteringar är den
viktigaste insats som den rika världen kan erbjuda de fattiga
länderna. Det är därför särskilt viktigt att inte acceptera
dolda hinder som de miljö- och arbetsmiljöklausuler, som
konkurrenssvaga branscher i väst så ofta begär, vare sig i
handelsavtal eller i avtal om direktinvesteringar. Det är -
med undantag av direkta av FN beslutade sanktioner - aldrig
rimligt att strypa exportmöjligheterna för fattiga länder.
Direktinvesteringarna är av särskilt hög kvalitet, eftersom det handlar om
privata investeringar gjorda efter individuell riskbedömning. Krisen i
Sydostasien har visat att direktinvesteringarna har berörts marginellt, medan
banklån och mer lättflyktiga portföljinvesteringar har genomgått dramatiska
förändringar. Alternativet till direktinvesteringar är ofta olika typer av
statsstyrd upplåning, antingen genom att statsmakten direkt lånar upp pengar
till investeringar eller genom mer eller mindre diskreta signaler från
statsmakten till den privata sektorn om vilka lån som bör göras respektive
beviljas.
Även här visar erfarenheten från Sydostasien och Latinamerika att denna
typ av investeringar är underlägsna direktinvesteringar och ofta leder till en
osund koppling mellan det inhemska näringslivet och statsmakten. Roten till
problemen i Asien har inte varit för mycket marknadsekomi utan tvärtom för
lite. Brist på transparens har tillåtit staten att blanda samman sin roll som
stiftare och övervakare av spelreglerna med aktörens roll, antingen direkt
genom statsägda företag, indirekt genom att presidenter, ministrar eller
regeringspartier samtidigt äger och styr företag och banker eller genom en
incitamentstruktur i förhållandet stat-näringsliv som gynnar ett visst
agerande.
Ett fritt kapitalflöde och frånvaron av valutaregleringar fungerar som ett
kraftfullt signalsystem vad avser brister i den egna ekonomin. Att skylla
problemen på de fria kapitalrörelserna är att angripa symptomen i stället för
den bakomliggande sjukdomen. Det är mot den bakgrunden glädjande att de
flesta länder har dragit korrekta slutsatser av det inträffade, och vi ser
därför
en utveckling mot ökad transparens, öppenhet och reformer av statsmaktens
agerande. Endast två länder har reagerat på den finansiella oron genom att
försöka avskärma sig från symptomen på sjukdomstillstånd i det egna landet
genom att återinföra valutaregleringar: Ryssland och Malaysia. Det senare
landet har för övrigt påbörjat en viss avreglering av återregleringen!
Eftersom multilaterala spelregler är viktigast för de svagaste parterna
innebär dessa förbättrade möjligheter för små och svaga u-länder att göra
sina rättigheter gällande gentemot starka investerare.
Korruption
Korruption utgör ett avsevärt hinder för såväl det
internationella som det inhemska handelsutbytet. En
korrumperad och inkompetent statsmakt utgör ofta det
påtagligaste hindret för ett lands välståndsutveckling. Det är
därför angeläget att inom ramen för WTO anta etiska regler
för att bekämpa korruption. Genom minskad korruption,
bättre fungerande marknad, ett ökat konkurrenstryck och en
renodling av statsmaktens övervakande funktion underlättas
villkoren framför allt för de små företag som har svårt att
fungera i ett korrumperat system. (Se även bilaga som visar
en undersökning vad avser graden av korruption i ett stort
antal länder.)
Frågan om korruption är inte bara kopplad till den internationella handeln.
Den berör också det mer traditionella biståndet. Biståndsgivarna har ett
ansvar att inte hålla korrumperade regimer under armarna. I de länder där
regeringen utgör det största hindret för det egna folkets utveckling och en
genuin vilja att genomföra reformer saknas, bör i möjligaste mån biståndet
istället kanaliseras genom ideella organisationer.
Transatlantiska
frihandelsområdet
Inom EU har det varit en mycket bred, om än inte
fullständig, enighet om att bygga ett transatlantiskt
frihandelsområde med USA och Kanada. Det är viktigt att
Sverige agerar för att denna idé snarast ska kunna
genomföras. I kombination med förslagen om nolltullar på
industrivaror och en avvecklingsplan för jordbruket innebär
detta långtgående förbättringar inom frihandelns område.
Skapandet av ett transatlantiskt frihandelsområde kan också
tjäna som ett föredöme för hur regionala frihandelsområden
kan länkas samman.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stärkandet av WTO:s tvistlösningsmekanism,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU:s förhandlingsbud inför millennierundan att avskaffa
industritullarna till i-länderna och anta en bindande plan för övergången till
en fri marknad för jordbruksprodukter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU bör avsäga sig möjligheten att införa antidumpningstullar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en liberaliserad handel med tjänster,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elektronisk handel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för utnyttjandet av en global Cassis de
Dijon-princip,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för ett avtal rörande utländska
direktinvesteringar inom ramen för WTO,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om korruptionsbekämpning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU skall verka för ett transatlantiskt
frihandelsområde.
Stockholm den 25 mars 1999
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
Korruptionsgraden i olika länder
Transparency International är ett institut som genomför en
undersökning för att rangordna graden av korruption i olika
länder. 1998 års undersökning återges nedan (observera att
ju högre rank ett land har desto mindre korrupt är det).
Rank
Country1998
CPI Score
Standard Deviation
Surveys Used
1
Denmark
10.0
0.7
9
2
Finland
9.6
0.5
9
3
Sweden
9.5
0.5
9
4
New Zealand
9.4
0.7
8
5
Iceland
9.3
0.9
6
6
Canada
9.2
0.5
9
7
Singapore
9.1
1.0
10
8
Netherlands
9.0
0.7
9
Norway
9.0
0.7
9
10
Switzerland
8.9
0.6
10
11
Australia
8.7
0.7
8
12
Luxembourg
8.7
0.9
7
13
United Kingdom
8,7
0,5
10
14
Ireland
8.2
1.4
10
15
Germany
7.9
0.4
10
16
Hong Kong
7.8
1.1
12
17
Austria
7.5
0.8
9
United States
7.5
0.9
8
19
Israel
7.1
1.4
9
20
Chile
6.8
0.9
9
21
France
6.7
0.6
9
22
Portugal
6.5
1.0
10
23
Botswana
6.1
2.2
3
Spain
6.1
1.3
10
25
Japan
5.8
1.6
11
26
Estonia
5.7
0.5
3
27
Costa Rica
5.6
1.6
5
28
Belgium
5.4
1.4
9
29
Malaysia
5.3
0.4
11
Namibia
5,3
1,0
3
Taiwan
5.3
0.7
11
32
South Africa
5.2
0.8
10
33
Hungary
5.0
1.2
9