Sveriges huvudstad kallas ofta för Nordens Venedig. Nära på
var tionde svensk bor i Stockholms stad och var femte
svensk bor i dess storstadsregion. Här möts människor med
olika bakgrunder och olika kulturer. Bakom stadens vackra
fasad ryms problem och svårigheter, utanförskap och stora
skillnader mellan olika sociala grupper. Stockholms län
präglas dock av stora och svåra obalanser. Det handlar
framförallt om skillnader på några av livets allra viktigaste
områden: social välfärd, ekonomisk standard, arbetsmarknad
och utbildning, hälsa och ytterst livslängd.
Den politik som skall föras för en gynnsam utveckling av regionen kräver
eftertänksamhet och långsiktigt hållbara lösningar. Stockholmsregionen
rymmer många möjligheter och här finns stordriftsfördelar och strukturförut-
sättningar som är gynnsamma för en bärkraftig utveckling. Hela Sverige har
ett stort intresse i att storstadsområdena ges rimliga förutsättningar.
Integration och demokrati
Medborgare som har makt över sin egen vardag, såsom
boende, skola, fritid, växer som individ och mår bättre. Detta
är också nyckeln till att medborgare tar större ansvar. En
framåtsträvande politik skall ge människor makten över sin
egna tillvaro och makten över sina egna liv. Inga vägar skall
stängas p.g.a. människors bakgrund, etniska tillhörighet eller
bostadsort. I ett samhälle där människor kan och vill ta
ansvar växer engagemanget och solidariteten. Avståndet
mellan valda och väljare är för stort. Avståndet kan minska
genom t ex kommundelningar, utvecklade stadsdelsnämnder,
institutionsstyrelser, genomsyn av kommunala bolag,
utformning av konkurrensneutrala system som främjar
valfrihet till skolor och omsorg.
För många invandrare är möjligheten att erövra makten över vardagen nära
förbunden med hur Sverige klarar att utvecklas som ett mångkulturellt
samhälle. Segregation och utanförskap leder till vanmakt. Integration och
innanförskap leder till ett mer mångkulturellt samhälle där olika etniska,
kulturella, idéburna eller andra grupperingar lever sida vid sida i relation
till
varandra och i ömsesidigt beroende. I ett mångkulturellt samhälle tillåts
olikheten bli styrkan. Gemensamma grundläggande värderingar såsom
demokrati, jämställdhet och tolerans och ett gemensamt språk är då
nödvändigt för att bygga broar mellan människor.
Politik för ökad
sysselsättning
Att ha ett arbete är av absolut avgörande betydelse för vuxna
för att uppnå makt över sin egen vardag. Att kunna försörja
sig själv och sina nära med eget arbete ger självrespekt och
kontroll över tillvaron. En kraftfull politik för att skapa
förutsättningar för fler arbetstillfällen och nya företag måste
föras. Stockholmsregionen har strukturfördelar och
stordriftsfördelar som är gynnsamma för en bärkraftig
utveckling och området har goda möjligheter till tillväxt och
till ökad sysselsättning och fler arbetstillfällen.
Stockholmsregionen i nära samverkan med övriga delar av
Mälardalen är en konkurrenskraftig region också i ett
europeiskt perspektiv.
Regionen skänker även stora möjligheter till internationellt samarbete inte
minst med länderna på andra sidan Östersjön. En ordentlig satsning på
företagandet skulle bidra till att förstärka Stockholm som ett centrum i
Östersjöregionen.
En levande skärgård
I Stockholms län finns stora kontraster. Utanför stenstaden
finns den världsunika skärgården med 24 000 öar och skär.
Av dessa är 130 bebodda med sammanlagt nästan 7 000
invånare, varav ca 5 000 bor på öar utan fast landförbindelse.
Skärgården är en av Stockholmsregionens och vårt lands
största tillgångar. Sveriges näst mest tätbefolkade län har
flest boende i glesbygd. I skärgården, några mil från
regeringsbyggnader och varuhus lever man med
förutsättningar och kostnader motsvarande de man finner för
företagande och samhällsservice i Norrlands inland eller
annan glesbygd.
Tack vare ett intensivt och målmedvetet arbete har den tidigare så negativa
trenden mot avfolkning kunnat vändas. Mycket återstår dock. Satsningen på
skärgårdssamhällen har medfört fler arbetstillfällen och bättre service. För en
fortsatt positiv utveckling krävs insatser på många områden: samhällsservice,
trafik, farleder, småföretagande, fastighetstaxering. Skärgårdens unika
miljöer och djurliv, på land och till sjöss, är hela landets ansvar att bevara.
T.ex. behövs det snabba åtgärder för att kunna rädda det unika fågel-
beståndet i Stockholms ytterskärgård. Länsstyrelsen och Naturvårdsverket
bör t.ex. få i uppdrag att arbeta med ett program för att rädda och bejaka
fågellivet. Behovet av samordnade statliga insatser i skärgården är stort,
liksom nära samarbete mellan stat, kommun och landsting. En samhälls-
garanti för grundläggande service i skärgårdssamhällena behövs. Många
kustområden är mycket beroende av sommargäster och turister. För att ta
tillvara den expansionsmöjlighet som finns inom turistbranschen vore det
förstås en fördel om turistmomsen sänktes. Nybebyggelse i skärgården och
permanentning av boende leder till ökad förbrukning av sött grundvatten.
Vattenförsörjningen måste tryggas. Detta är en nationell angelägenhet. Staten
bör ge särskilda bidrag till utbyggnad av vattenförsörjning t.ex. för inrättande
av avsaltningsanläggningar och för vidareutveckling av sådan teknik. Den
statliga regionalpolitiken får dock i vissa lägen rent absurda konsekvenser för
skärgården. Avstånd till service, arbeten, skolor m.m. kan inte mätas i kilo-
meter när man betraktar skärgården, det vill säga när vatten skiljer land från
land.
Regeringen bör ändra bedömningsgrunderna för vad som är glesbygd, så
att skärgården ges samma möjligheter till utveckling som övrig glesbygd.
Utbildning
Barnen är framtidens vuxna. En skola som ger människor
jämlika livschanser och alla goda möjligheter att utvecklas är
därför av största vikt. Skolor i olika bostadsområden har
oerhört olika förutsättningar. Det finns knappt något annat
samhällsområde där segregation blir så tydligt som i skolan.
Enligt Skolverket har kommunerna runt om i landet sagt nej
till omkring var tredje ansökan om att starta friskolor.
Skolpengen, och rätten att på likvärdiga villkor bedriva
grundskoleverksamhet i friskoleform undergrävs. Den
lagstadgade rätten för elever att välja inom det kommunala
skolväsendet urholkas av att många kommuner inte ändrar
resursfördelningen efter elevernas önskemål, utan i stället
låser platsantalet i de olika skolorna.
Något fritt gymnasieval finns inte, eftersom kommunen bara behöver
betala interkommunal ersättning i det fall man själv inte bedömer att
motsvarande utbildning kan erbjudas. Allt detta begränsar elevernas
valmöjligheter såväl som skolornas möjlighet till profilering. Den skola som
inte är attraktiv har inget att frukta från konkurrens från andra, så länge
elevernas valmöjligheter är så kraftigt begränsade. Detta är särskilt tydligt i
Stockholms län. Länet är en arbetsmarknads-, företags- och bostadsregion,
det borde också vara en utbildningsregion. Kommunerna agerar idag som om
de ägde eleverna. Dessa måste ges en möjlighet att precis som på
arbetsmarknaden röra sig fritt över kommungränserna.
Kommunernas möjlighet att begränsa tillkomsten av fria gymnasieskolor
bör avskaffas, skolpengen bevaras och rätten att välja en annan skola än den
av kommunen anvisade vara grundregeln. Vid fler sökande än platser bör i
normalfallet vid antagning närhetsprincipen gälla.
Valfriheten påverkas även av hur utbildningar klassificeras. S.k. påbygg-
nadsutbildningar ger kommuner möjlighet att vägra interkommunala ersätt-
ningar medan riksrekryterande utbildningar ger individen större möjlighet att
välja. Detta system borde ses över så att den enskildas möjlighet att välja det
man vill utbildas inom oavsett bostadsort ökas.
Högre utbildning
I ett samhälle som förändras snabbt är människors vilja och
förmåga att ta del av ny kunskap och nya idéer avgörande.
Ständigt återkommande chanser till utbildning är en viktig
förutsättning för människors möjlighet att forma sin vardag
och framtid. Samtidigt saknas det i storstadsområdet
komvux, folkhögskolor och högskoleutbildningar.
Tillgänglighet till utbildning lockar inte endast människor till
utbildning utan där högre utbildning och forskning finns,
sker avknoppningar, företagsetableringar och lokal
utveckling.
Storstockholmsområdet är underförsörjt på utbildningsplatser i den högre
utbildningen. Ingen annan del av vårt land har ett så kvalificerat och
kunskapsberoende näringsliv. Samtidigt har ingen annan del av vårt land en
sådan brist på utbildningsplatser vid universitet och högskolor i relation till
såväl ungdomarnas efterfrågan som arbetsmarknadens behov. Redan idag är
det stor brist på högskoleutbildade människor och denna brist kommer att
växa.
En kraftig utbyggnad av högskoleutbildningen i Stockholmsregionen är
nödvändig och viktig för utvecklingen såväl i vår region som i övriga
Sverige. När det inte finns tillräckligt många personer med högskole-
utbildning i Stockholmsregionen för att möta arbetsmarknadens behov,
innebär det att andra delar av landet förlorar många unga välutbildade som
lockas att flytta. En satsning på fler högskoleplatser i Storstockholm är något
hela landet vinner på. Utveckling i Storstockholm står inte i motsats till
utveckling i Bergslagen, Norrland eller Sydsverige utan tvärtom så kon-
kurrerar Storstockholm främst med andra storstäder i Europa. En utveckling i
Storstockholm drar andra delar av landet med sig. En kraftfull satsning i
huvudstadsregionen blir extra bränsle till den motor som huvudstadsregionen
utgör för nationen.
Stockholmsregionen har den lägsta andelen av befolkningen som går direkt
från gymnasiet till högskolan. Bristen på högskoleplatser är den viktigaste
orsaken. Länets lokala rekrytering är mycket hög, endast Högskolan i
Uddevalla har högre lokal antagning. Det beror på det stora befolknings-
underlaget och det breda utbudet. En utökning av den högre utbildningen
skulle därför leda till att andelen med akademisk examen skulle öka i vårt
län.
Stockholm har högst betygspoäng och flest sökande per plats. Det finns
ingen högskoleort som har ens i närheten så många sökande per plats. Det
driver i sin tur upp antagningspoängen. De höga intagningspoängen i länet
motverkar möjligheterna att minska den sociala och etniska snedrekryte-
ringen till högre studier, och därmed att minska den tilltagande segrege-
ringen. Den inomregionala skillnaden är större än i resten av landet. Stock-
holm är alltså underförsörjt med utbildningsplatser i förhållande till befolk-
ning och arbetsmarknadens behov. Det är dessutom så att andelen hög-
skoleplatser per unga personer är ännu lägre, eftersom länet har en för-
hållandevis ung befolkning. Trots expansionen vid nya Södertörns högskola
halkar Stockholm allt mer efter övriga landet. Trots att behovet av
välutbildad arbetskraft är störst här och antalet utbildningsplatser redan sedan
tidigare är underdimensionerat, får Stockholm färre platser än resten av
landet.
Detta kommer att leda till en utarmning av Stockholms konkurrenskraft,
färre utbildningsplatser per capita än rikssnittet, lägre utbildningsnivå hos
befolkningen och ökad segregation. Vi vill att fler utbildningsplatser ska
fördelas till universitetet och högskolorna i Stockholms län.
Kultur
Av de böcker som lånas ut på biblioteken är 41 procent
barnböcker. Barn i åldrarna 0-12 år lånar i snitt 21 böcker
per år. Men boklånen varierar. Barn i
Storstockholmsområdet lånar minst böcker av alla. Därför är
det viktigt att statens årliga anslag till kommunerna för
barnböcker och läsfrämjande åtgärder får extra stark effekt i
Storstockholmsområdet.
Ett flertal av Europas huvudstäder har en heltids blåsorkester, så dock inte
Stockholm. Det borde vara av nationellt intresse att även Sveriges huvudstad
har tillgång till en arvoderad blåsorkester. Med tanke på dess nationella och
officiella karaktär borde den erhålla statliga medel.
En satsning på ett världskulturmuseum i Göteborg är välkommen. Men
Folkpartiet avvisar bestämt förslag om att flytta ut viktiga delar av verksam-
heten från de tre Stockholmsmuseerna, Medelhavsmuseet, Etnografiska
museet och Östasiatiska museet. Vi ser ett stort värde i att behålla dessa tre
museers verksamhet intakt i Stockholm.
Polisresurserna i
Stockholms län
Stockholms läns invånare utsätts för dubbelt så många brott
som invånarna i Norrbotten. Jämför man med Göteborg och
Malmö så är skillnaden 20 resp 16 procent mer brott per
invånare här än där.
Andelen outredda brott är alldeles för hög. Detta till trots har pengar från
vårt län överförts till andra regioner. Detta är inte acceptabelt. Neddrag-
ningarna beror dels på de generella neddragningar som skett av polisens
resurser över hela landet, dels den resursfördelningsmodell som Rikspolis-
styrelsen tillämpar för fördelning av resurser mellan olika länspolismyndig-
heter. Alltför stor del fördelas enbart efter befolkning, allt för lite efter
faktiska uppgifter och uppnådda resultat. Resurstilldelning till polisen i vår
region måste återgå till en rimlig andel. Genom bättre ledning, organisation
och styrning går det dessutom att få ut mer av polisens resurser.
Så kallad nolltolerans mot brott, aktiv medverkan i vardagen, före-
byggande arbete och snabba ingripanden förutsätter att polisresurserna står i
proportion till brottsligheten som är 50 procent större än vad som motsvaras
av befolkningsandelen. Det är rimligt att man söker uppnå lika trygghet oav-
sett bostadsort. I en storstadsregion som Stockholm behövs kraftfulla åt-
gärder för att bekämpa narkotikadistribution och konsumtion samt ordentliga
insatser för att stävja den ökande prostitutionen.
Aktiva åtgärder inom polisorganisationen är av yttersta vikt, men i grunden
måste man få en andel av polisens resurser som står i proportion till dess
uppgifter.
Trafikfrågor
I Stockholms län bor ungefär 19 procent av Sveriges
befolkning, arbetar ungefär 21 procent av de sysselsatta i
riket samt produceras ungefär 23 procent av
bruttonationalprodukten. Samtliga tre andelar har ökat något
över tiden. Den höga boende- och arbetsplatstätheten ställer
höga krav på länets infrastruktur. Samtidigt möjliggör den
trafiklösningar som bygger på en hög kollektivtrafikandel,
med relativt sett mindre energianvändning och mindre
utsläpp av för miljön skadliga ämnen.
Stockholms läns andel av de samlade kostnaderna hos stat, landsting och
kommuner för investeringar, drift och underhåll av vägar, järnvägar och
kollektivtrafik i riket uppgick till nära 24 procent 1994. Andelen skiljer sig
mellan olika trafikslag. För kollektivtrafiken är andelen cirka 40 procent, för
järnvägar drygt 16 procent samt för vägar ungefär 12 procent.
Kollektivtrafiken är som nämnts betydande inom länet. Räknat per invånare
är kollektivtrafikkostnaderna ungefär dubbelt så höga i Stockholms län som i
riket. Eftersom de statliga insatserna är avsevärt mindre inom kollektiv-
trafiken än i vägsektorn innebär detta att regionen får bära ett större ansvar
för finansieringen av trafiksystemet än andra län. Sammanfattningsvis bidrar
staten med 30 procent av de sammanlagda kostnaderna i länet för vägar,
järnvägar och kollektivtrafik, medan motsvarande andel i landet som helhet
uppgår till 55 procent.
T.ex. Kommunikationskommittén har inte i sina förslag till ny trafikpolitik
tillräckligt betonat vikten av den regionala och lokala kollektivtrafiken för
att
uppnå bl.a. miljömålen i trafikpolitiken. I kommande beslut om ny politik
och fördelning av budgetmedel bör en väsentligt större del gå till stor-
stadsområdena, särskilt genom länstrafikanläggningsanslagen, vilka för
Stockholms läns del förutsätts hanteras av landstinget.
Stockholms läns andel av de totala statliga väginvesteringarna har under
perioden 1985-1994 legat på knappt 10 procent, alltså hälften så stor andel
som vad gäller befolkning. Motsvarande andel gäller för statens drift och
underhållskostnader. Det kan jämföras med att kommunerna i Stockholms
län stod för 14 procent av de totala kommunala väginvesteringarna 1994 och
för 22 procent av de totala kostnaderna för drift och underhåll.
Innan Stockholmsregionens flygplatsproblem fått en slutgiltig lösning
måste vi behålla Bromma flygplats. Regeringen, landstinget, staden och
övriga kommuner i Stockholmsregionen bör tillsammans försöka finna ett
alternativ till Bromma. Ett ensidigt nedläggningsbeslut skulle enbart hota
arbetstillfällen och försvåra förutsättningarna för Stockholms näringsliv.
För att minska miljöbelastningen bör tillkommande färjetrafik läggas till
Nynäshamn eller Kapellskär. Genom att t.ex. göra en satsning på Nynäshamn
som hamn så förkortar man färjors och lastfartygs färdväg genom skärgården
för att komma ut på Östersjön. Standarden på riksväg 73 mellan Stockholm
och Nynäshamn måste förbättras. Detta är inte minst motiverat genom det
nya avtalet för Gotlandstrafiken som anger att Nynäshamn fortsätter som
hamn för denna trafik.
Även järnvägen mellan Västerhaninge och Nynäshamn behöver rustas upp.
Då järnvägslinjen Nynäshamn-Stockholms central invigdes år 1901 tog
färden 65 minuter. 96 år senare tar den 50-55 minuter. Alla övriga
pendeltågslinjer har fått kraftigt förbättrad standard och kapacitet. Länets
yttre samhällen, t.ex. Norrtälje, Södertälje, har trafik med 10-15 minuters
intervall hela dagarna och inpå kvällen. Till Nynäshamn är det
entimmarstrafik utom vid enstaka tätare avgångar i absolut rusningstid. En
upprustning av järnvägen är därför en investering som bör prioriteras.
Lidingö, Nacka och Värmdö är exempel på stora kommuner som är helt
beroende av ett fåtal förbindelser. Saltsjö/Mälarsnittet och Kistaområdets
bristande väg- och kollektivtrafikkapacitet blir hinder för att skapa nya
arbetstillfällen för stora företag. Detta är exempel på att Stockholmregionens
möjlighet till god utveckling även är ett statligt intresse. Det här är exempel
på att behovet av nya finansieringslösningar i Stockholmsområdet kvarstår.
Regionalt självstyre
Den nuvarande arbetsfördelningen mellan länsstyrelse och
landsting är på flera områden otydlig och svårbegriplig för
medborgarna. Ett vidgat regionalt självstyre innebär att
folkvalda organ får ett ökat direkt inflytande. Möjligheterna
till granskning och öppen debatt stärks genom det regionala
parlamentariska arbetet. Medborgarna får genom detta ökad
insyn, bättre möjligheter att utkräva politiskt ansvar och
därmed ökad makt.
En överföring av uppgifter kopplade till det s k regionala utvecklings-
ansvaret från länsstyrelse till landsting innebär i Stockholms län endast ett
tydliggörande av den ansvarsfördelning som har funnits sedan
storlandstingets införande. Självfallet förutsätts inte ansvarsfördelningen
mellan kommunerna och landstinget påverkas av detta. Ett överförande av
uppgifter från länsstyrelsen till landstinget är angeläget för att främja
regionens utveckling, ett rationellt användande av begränsade resurser och en
nödvändig demokratisk förankring av ofta kontroversiella avgöranden. Detta
är särskilt tydligt inom trafikens investeringsplanering. Problemen kring den
s k Dennisöverenskommelsen visar på behovet av en bättre fungerande
demokratisk beslutsprocess i dessa frågor. Ansvaret för arbetet med
länsplanen avseende infrastrukturinvesteringar kan också överföras till
landstinget. Om regionen själv bestämmer en annan form för självstyre bör
detta accepteras. Regeringen borde besluta föreslå försöksverksamhet med
vidgat regionalt självstyrelseansvar i vårt län.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om integration och demokrati,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en politik för ökad sysselsättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en levande skärgård,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högre utbildning,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kulturpolitiken,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om större andel av polisresurserna till Stockholms län,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trafikpolitiken,4
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regionalt självstyre.5