Sysselsättningspolitikens inriktning och AP-fonderna
1 En vänsterpolitik för sysselsättning och uthållig
tillväxt
1.1 Inledning
Fler arbetstillfällen är svaret på dagens och morgondagens problem - det
må handla om allt från behovet av att stärka statsfinanserna, underlätta
socialförsäkringarnas finansiering till att förbättra
försörjningsmöjligheterna för enskilda individer. Om detta är flertalet
partier i Sverige överens. Det är också bakgrunden till att
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i årets
budgetproposition formulerat ett nytt övergripande mål för den
ekonomiska politiken: år 2004 ska förvärvsfrekvensen i Sverige uppgå
till 80 %. Det är ett djärvt och ambitiöst mål som förutsätter närmare
400 000 nya arbetstillfällen. Idag är ca 74 % av samtliga svenskar i
arbetsför ålder - dvs. från 20 till 64 år - sysselsatta på arbetsmarknaden.
1970 var siffran 89 %. Det stora fallet beror på arbetslösheten, men
naturligtvis också på att arbetsmarknadsinträdet har förskjutits uppåt i
ålder p.g.a. att antalet utbildningsår har ökat successivt. Om man bortser
från en betydande kvinnlig deltidsarbetslöshet är skillnaden mellan
kvinnor och män är ganska försumbar. Ser vi på andra jämförbara länder
utanför Norden framkommer ett helt annat mönster. Förvärvsfrekvensen
är generellt sett betydligt lägre än i Sverige; 1996 låg EU-genomsnittet
på lite drygt 60 %. EU:s statistik är inte helt jämförbar med uppgiften om
förvärvsfrekvensen i Sverige eftersom EU-siffran anger andelen
sysselsatta i åldrarna 15-64 år. Men det är inte bara en mindre andel av
den vuxna befolkningen som förvärvsarbetar, andelen kvinnor som
förvärvsarbetar är betydligt lägre än andelen män: 50 % mot 70 %
("Employment in Europe". Employment & Social Affairs, European
Commission 1997).
Sverige har under de senaste 30 åren haft en större andel av den vuxna
befolkningen i förvärvsarbete jämfört med EU-genomsnittet, det gäller alltså
såväl jämförelser av förvärvsfrekvenser för kvinnor som för män. Den höga
sysselsättningsnivån har skapat förutsättningar för jämlika sociala villkor,
mer jämställda relationer mellan könen och en större delaktighet i sam-
hällslivet. En aktiv arbetsmarknadspolitik och en progressiv familjepolitik
har möjliggjort för kvinnor och män att kombinera förvärvsarbete och för-
äldraskap. Skatte- och bidragssystemen har konstruerats på ett sådant sätt att
också gifta kvinnors förvärvsarbete uppmuntrats. Vänsterpartiet menar att det
är viktigt att ta fasta på dessa traditioner. Den nuvarande arbetslöshets- och
sysselsättningskrisen bör mötas med en politik som uppmuntrar både
kvinnors och mäns förvärvsarbete. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att få
bort ofrivilligt deltidsarbete och att över huvud taget minska den starka
könssegregeringen på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten har vittgående följder på samhällslivets alla områden:
inkomstskillnader ökar, marginaliseringen tilltar och levnadsvillkor försäm-
ras. När samhällsklyftorna ökar påverkas hela samhällsklimatet. Oro och
osäkerhet om framtiden sprider sig, något som i sin tur påverkar benägen-
heten att bekämpa orättvisor - i närmiljön, på arbetsplatsen och i samhället i
stort. Med växande arbetslöshet följer tystnad och resignation inför ett allt
mer ojämlikt och klasskiktat samhälle. Ekonomisk osäkerhet uppmuntrar
främlingsfientlighet och politiska mörkerkrafter.
Vänsterpartiet menar att den fulla sysselsättningen är det helt överordnade
politiska målet under de närmaste åren. Genom att återställa full sysselsätt-
ning skapar vi också förutsättningar för ett mer jämställt och jämlikt Sverige,
ett Sverige där kvinnors och mäns arbete värderas lika och där ungdomars
valfrihet i arbetslivet ökar. I den här motionen presenterar vi några riktlinjer
för de framtida årens sysselsättningspolitik. Vi behöver en politisk kraftsam-
ling kring en ekologiskt uthållig tillväxt. En miljömässigt och socialt avvägd
tillväxt förutsätter en politik präglad av den "produktiva rättvisan". Både
socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken skall vägledas av arbets- och
kompetenslinjen.
I en borgerlig idévärld är stora inkomstskillnader avgörande förutsätt-
ningar för att individer skall agera ekonomiskt rationellt. Höga skatter och
långtgående inkomstutjämning anses hämma tillväxt och leder till hög
arbetslöshet. Vänstern delar inte denna uppfattning. Vi menar istället att en
effektiv marknadsekonomi förutsätter en rättvis fördelning. Inkomstutjäm-
ning och offentliga trygghetssystem möjliggör högre investeringar, en mer
funktionsduglig arbetsmarknad och en stabilare produktions- och konsum-
tionsnivå.
2 En översikt av Vänsterpartiets
sysselsättningspolitik i fem punkter
2.1 Ekonomisk politik och sysselsättning i Europa
En uthållig tillväxt förutsätter en finanspolitisk beredskap för att möta
kommande konjunktursvängningar, både på nationell och mellanstatlig
nivå. Det finns goda förutsättningar för ett mellanstatligt
efterfrågestimulerande samarbete i Europa i syfte att skapa fler jobb och
en socialt progressiv politik. Reglerna för den monetära unionen utgör
däremot ett hinder för tillväxt och försvårar möjligheterna för ett
samarbete för nya arbetstillfällen i Europa. Konvergenspolitiken har
tvingat fram en ensidig inflationsbekämpning och en omotiverad
finanspolitisk åtstramning i EU:s medlemsländer. Låg inflation och
stabila offentliga finanser är viktiga ingredienser i en stark svensk
ekonomi. Men en inflationsbekämpning som skapas genom
nedmonterade offentliga trygghetssystem är ingen garant för
makroekonomisk stabilitet. Åtminstone på kort sikt finns det uppenbara
målkonflikter mellan inflations- och arbetslöshetsbekämpning. Varken
prisstabilitet eller statlig budgetpolitik kan följaktligen diskuteras utan att
man tar upp sambandet med avseende på växt- och sysselsättningsmål.
2.2 Fördelningspolitik och skatter
Konsumtionsutrymmet måste omfördelas. En fördelningspolitik som
gynnar låg- och medelinkomsttagare kräver en progressiv skattepolitik
och riktade fördelningspolitiska insatser som stärker de utsatta hushållens
ekonomi. En högre konsumtionsnivå är en nödvändig förutsättning för
flera jobb. En växande välfärdssektor ger möjlighet till omfördelning av
resurser till dem som bäst behöver det. I takt med ökat budgetutrymme
ges möjligheten att förstärka arbetslösas, sjukas och barnfamiljers
ekonomi. Möjligheten att kombinera en rättvis fördelningspolitik med en
stimulanspolitik för de nya jobben finns med en allt starkare
samhällsekonomi.
En framgångsrik sysselsättningspolitik förutsätter också en skattepolitik
som är både grön och röd. Miljöanpassningen är inte bara en restriktion för
den framtida ekonomin utan också en möjlighet för svenskt näringsliv att
utnyttja komparativa fördelar, inte minst vad gäller kunnande och teknik-
utveckling. En skatteväxling som innebär lägre skatter på lönearbete och
högre skatter på miljöbelastande verksamhet är en central beståndsdel i en
sysselsättningsfrämjande politik. På motsvarande sätt måste företagsbeskatt-
ningen skapa utrymme för en omfördelning - från stora och vinstrika bolag
till små och växande företag.
2.3 Den offentliga sektorns roll
Den offentliga sektorn är viktig i en sysselsättningsstrategi som bygger
på jämlikt fördelad välfärd och regional balans. Den offentliga sektorn
skapar en effektiv samhällelig infrastruktur som ger goda
tillväxtmöjligheter som inte marknaden klarar. En effektiv
samhällsservice och goda välfärdsinstitutioner spelar en stor roll för
sysselsättningstillväxten. Genom den demokratiskt styrda
välfärdssektorn ställer samhället människors behov i centrum för de
ekonomiska prioriteringarna och därmed var jobben kommer till stånd.
Den offentliga sektorn är också viktig för att skapa möjligheter för
kvinnors rätt till ett aktivt arbetsliv. Kommuner och landsting är också tradi-
tionellt stora arbetsgivare för kvinnor och har varit en förutsättning för
kvinnors höga sysselsättningsgrad i Sverige. Den kraftiga sysselsättnings-
minskning som under 90-talet drabbat både kommunsektorn och staten måste
vändas i en stabil expansion för att upprätthålla en socialt och regionalt
hållbar utveckling.
2.4 Näringspolitiken och sysselsättningen
Den ekonomiska politiken bör i större utsträckning än hittills inriktas på
att stärka näringslivets "utvecklingskraft" - inte bara företagens
"konkurrenskraft". Framtida tillväxt förutsätter omvandling och
förnyelse; nya företag, nya produkter och slutligen nya samarbetsformer i
näringslivet - mellan enskilda företag och offentliga institutioner. Ett
viktigt mål måste bli att stimulera framväxten av fler och växande
"tillväxtföretag" med god regional spridning. Sverige har för få nya och
växande företag på områden där vi kan konkurrera i framtiden: i
högförädlande, kunskaps- och arbetsintensiv verksamhet. Ekonomiska
styrmedel skall bidra till en ekologiskt hållbar utveckling.
Det finns utrymme för ett mer intensivt och kraftfullt samarbete mellan
offentliga myndigheter, forskning och näringsliv för att skapa bättre förut-
sättningar för produktförnyelse och nyföretagande. Offentliga institutioner
kan spela en större roll för att möjliggöra en bredare och kompetensinriktad
riskkapitalförsörjning.
2.5 Arbetsmarknadsreformer
I dag står mer än en halv miljon människor utanför arbetsmarknaden i
arbetslöshet eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessutom finns
flera hundratusen deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor, som önskar gå upp
i arbetstid. Massarbetslösheten är till stor del strukturell och kommer inte
att utplånas av högkonjunkturen. Fler medel behövs för att öka
sysselsättningen och nödvändiga inslag är begränsning av
övertidsuttaget och en arbetstidsförkortning som leder till att
arbetslösheten minskar och till att fler får arbete. Sysselsättningsskälet är
ett viktigt argument för att omfördela arbetstiderna inom ramen för en
totalt växande arbetstidsvolym.
Den produktiva rättvisan skall prägla utformningen av både arbetsmark-
nadspolitiken och socialpolitiken. Arbetslinjen måste återupprättas. Åtgärder
som leder till kompetenshöjande insatser och meningsfull sysselsättning
måste prioriteras framför passivt bidragstagande. Arbetsmarknadspolitiska
medel bör utnyttjas för att möjliggöra och medfinansiera jobb, bl.a. i kom-
munal verksamhet. Vi ställer oss positiva till att arbetsmarknadspolitiska
funktioner decentraliseras inom ramen för ett övergripande statligt ansvar.
Nya förutsättningar för lönebildningen skapas genom en aktiv fördelnings-
politik och successiva steg mot sänkt arbetstid. En balanserad och samhälls-
ekonomiskt avvägd lönebildning är naturligtvis en viktig förutsättning för
uthållig tillväxt och högre sysselsättning. Sverige kan inte i längden ha en
högre prisökningstakt än länderna i vår omvärld. Inte heller kan vi i längden
klara oss ur återkommande kostnadsproblem genom successiva försvag-
ningar av kronkursen. Men detta betyder inte att en varaktigt lägre inflation
bara beror på de fackliga organisationernas agerande. Regeringen har ett
avgörande ansvar och måste bedriva en ekonomisk politik som möjliggör
nominella löneökningar i nivå med produktiviteten. Fördelningspolitiken
spelar en mycket viktig roll. Höga vinstnivåer, stor inkomstspridning och
lönediskriminering tenderar att leda till inflationsdrivande löneökningar.
3 Historisk bakgrund
Sverige har under större delen av efterkrigstiden präglats av full
sysselsättning och hög ekonomisk tillväxt. Den påtagliga förnyelse inom
svenskt näringsliv som påbörjades under mellankrigstiden lade en grund
för historiskt sett oöverträffade tillväxttal efter andra världskriget, under
1950- och 60-talen. Svensk vitvaruindustri, bilindustrin och
varvsindustrin kunde expandera på snabbt växande marknader - inom
Sverige, men framför allt utanför. Den "svenska modellen" med sitt
ursprung i 1920- och 30-talens samhällsdebatt hade nu sitt genombrott.
De stora industriföretagen stärkte sin ställning parallellt med att
löntagarnas fackliga och politiska organisationer fick ett betydande
inflytande över hur produktionsresultatet fördelades. De höga
tillväxtnivåerna och den fulla sysselsättningen möjliggjorde ett
harmoniskt samarbetsklimat mellan parterna på arbetsmarknaden,
samtidigt som allt större resurser kunde omfördelas via offentlig sektor:
till transfereringar och vård, omsorg och utbildningsverksamhet.
Vid 1970-talets mitt var de gyllene åren till ända. Efter oljekrisen föll
tillväxtkraften drastiskt, industrin drabbades av svåra avsättningsproblem och
tillväxttakten sjönk. Arbetslösheten motverkades genom omfattande före-
tagsstöd, nedskrivningar av kronkursen - dvs. devalveringar - och en ökad
sysselsättning i offentlig verksamhet. Den låga produktiviteten i kombination
med den höga sysselsättningsnivån jämfört med andra europeiska länder
bidrog till att Sverige fick en högre inflation relativt omvärlden. De stora
nedskrivningarna av kronan under 1980-talets inledning ledde visserligen till
ökade investeringar och en viss tillväxt av industrisysselsättningen, men bara
så att produktionsnivån från 1970-talet kunde återställas. De stigande vinst-
nivåerna i kombination med avregleringarna på kapitalmarknaden bidrog
också till en improduktiv finansiell spekulation, främst i värdepapper och
fastigheter. Den depression som drabbade svensk ekonomi under 1990-talets
första hälft avslöjade svagheterna i 1980-talets högkonjunktur; dess brist-
fälliga realekonomiska förankring. Under 1990-talets första år föll priserna
snabbt, det samlade produktionsvärdet minskade tre år i rad samtidigt som
arbetslösheten steg till nivåer som inte skådats sedan 1920- och 30-talen.
3.1 Orsaker till den nuvarande sysselsättningskrisen
Den nuvarande sysselsättningskrisen har både ekonomiska och politiska
orsaker. Delar av sysselsättningskrisen kan tillskrivas faktorer inom
Sverige, andra faktorer beror på yttre omständigheter, dvs. förändringar i
vår omvärld. Vid mitten av 1970-talet dominerade fortfarande i flertalet
västerländska länder en ekonomisk politik som var inspirerad av Keynes
tankar. På 1980-talet kom den nyliberala linjen att få ett allt större
inflytande. Denna omläggning av politiken hade flera orsaker: många
ekonomer kritiserade den traditionella makroekonomiska keynesianska
teorin från marknadsliberala utgångspunkter. Vidare var den stagflation
som inträffade under 1970-talet, d.v.s. att arbetslöshet och inflation
uppträdde samtidigt, inte förenligt med den keynesianska teorin. Ett
alternativt synsätt, den s.k. monetarismen och normpolitiken, växte fram.
Denna innebar också en alternativ ekonomisk politik.
I Sverige fanns en tendens att anamma en nyliberal ekonomisk politik i
början av 1980-talet, men under hela 1970-talet fram till sysselsättnings-
krisen i början av 1990-talet hade den ekonomiska politiken i övrigt en klart
keynesiansk prägel. Den förda ekonomiska politiken präglades av stark
optimism när det gällde dess möjligheter att påverka sysselsättningen, där de
viktigaste inslagen utgjordes av näringspolitiska åtgärder, devalveringar, den
offentliga sektorns tillväxt och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
3.2 Avregleringarna
Internationaliseringen och avregleringarna på kapitalmarknaden i
kombination med en kraftig lågkonjunktur, en strukturell kris, stora
budgetunderskott och höga räntor minskade under 1990-talet Sveriges
möjligheter att föra en självständig ekonomisk politik. I praktiken
övergavs nu en ekonomisk politik som hade full sysselsättning som
främsta mål till fördel för en normbaserad ekonomisk politik med
prisstabilitet och statlig budgetbalans i främsta rummet.
Makroekonomisk stabilitet - och inte aktiv konjunkturpolitik - sågs som
avgörande förutsättningar för högre ekonomisk tillväxt.
Ett tecken på det politiska omslaget i Sverige var de avregleringar som
inleddes på 1980-talet. Regleringar av bl.a. kredit- och valutamarknader hade
varit väsentliga inslag i efterkrigstidens doktrin om statlig ekonomisk
kontroll i syfte att garantera full sysselsättning, balans i handelsutbytet med
omvärlden och stabila priser. Avregleringarna av kredit- och valutamark-
naderna (1985 och 1989) får ses som ett svar på de svenska företagens
finansiella internationalisering och den internationella utvecklingens krav,
där inte minst samarbetet inom Europa krävde att Sverige avskaffade
regleringarna, och att det sena 1970-talets och tidiga 1980-talets deval-
veringsväg övergavs. Men avregleringarna får också ses mot bakgrund av
behovet av att finansiera de stora bytesbalansunderskotten under 1980-talet
och framväxten av ny finansiell teknik som försämrade regleringssystemens
effektivitet. Syftet med avregleringarna var att förbättra industrins villkor,
men i praktiken blev effekterna de motsatta. När krisen kom i början av
1990-talet innebar avregleringen att man inte längre kunde använda de
konjunkturpolitiska medel som använts tidigare.
Det finns flera orsaker till att 1990-talets ekonomiska kris blev så djup och
att sysselsättningstappet på ca en halv miljon arbetstillfällen blev så stort.
Eftersom inflationen i Sverige under slutet av 1980-talet var snabbare än i
omvärlden, produktivitetsutvecklingen sämre och de positiva effekterna av
devalveringarna var uppätna förväntade sig många valutaspekulanter nya
devalveringar. Räntorna tvingades därför upp på en internationellt sett hög
nivå. Den redan stora tillgången på betalningsmedel i Sverige späddes på
genom lån utomlands, något som ledde till ett mycket stort utbud på krediter
från banker och finansbolag. Låntagarna utgjordes i viss mån av hushållen,
men främst av aktörerna på finans- och fastighetsmarknaderna. En spekula-
tionshysteri i snabbt stigande priser på fastigheter och andra tillgångar
utbröt.
Kraschen kom 1990 med mycket stora kreditförluster för bankerna, finans-
och fastighetsbolagen och en helt avstannad nybyggnation som följd.
Kreditutbudet minskade drastiskt, vilket försvårade läget för industrin, sär-
skilt för de små och medelstora företagen.
Dessa händelser inträffade samtidigt som den långa högkonjunktur som
pågått sedan 1980-talets första år bröts. Denna konjunkturnedgång kom att
förstärka den finansiella kraschen och den låga byggverksamheten. Den
oförlösta strukturella kris som funnits latent sedan 1970-talet och bl.a. tog
sig
uttryck i utslagningen av basindustrier blev ännu mer uppenbar i samband
med lågkonjunkturen. Krisen förvärrades också av att finanspolitiken var för
expansiv under slutet av 1980-talet. Det skedde en snabb tillväxt av
offentliga utgifter, som inte motverkades av några restriktioner för att hålla
tillbaka efterfrågan, och en kraftig upplåning utomlands.
3.3 Räntechocken
Som ett resultat av den tyska återföreningen steg de internationella
räntorna på mycket kort tid upp mot 10-procentsnivån. En bristande
trovärdighet beroende på den svenska devalveringsbenägenheten
resulterade i att räntorna blev ännu högre i Sverige. Uppgången
förstärktes också av skatteomläggningen, som innebar att den reala
lånekostnaden efter skatt steg markant. När samtidigt inflationen sjönk
från 10 % 1990 till 2 % 1992 drabbades Sverige av en s.k.
realräntechock, som fick som konsekvens att hushållens sparande ökade
markant, samtidigt som efterfrågan på konsumtionsvaror och
investeringar dämpades. Realräntechocken är sannolikt den enskilt
viktigaste orsaken till sysselsättningskrisen i början av 1990-talet, till att
tiotusentals företag slogs ut och till att 300 000 arbetstillfällen försvann i
näringslivet.
Både den socialdemokratiska regeringen och den borgerliga regering som
tillträdde efter valet 1991 valde att föra en åtstramnings- och besparings-
politik för att få ner räntorna, för att stoppa inflationen och för att stärka
växelkursen (först genom att knyta kronan till ecun och därefter för att
stabilisera den flytande växelkursen). Både Socialdemokraterna och de
borgerliga partierna strävade också efter att sänka de offentliga utgifterna,
bl.a. genom att införa karensdagar och sänka ersättningsnivåerna i social-
försäkringarna. I praktiken bidrog det senare till att öka medborgarnas
osäkerhet och otrygghet, vilket inverkade ännu mer negativt på den samlade
efterfrågan.
Utan de kraftiga underskott som drevs fram i den statliga budgeten under
första hälften av 1990-talet hade med stor sannolikt arbetslösheten blivit
ännu större. De statliga underskotten parerade delvis det efterfrågebortfall
som följde på den snabba skuldreglering och sparandeökning som följde i
hushåll och företag. Samtidigt finns det en gräns för hur stort underskottet
kan bli utan att den expansiva effekten går förlorad. Denna gräns uppnåddes
sannolikt åren 1993-94, då statens upplåning drev upp marknadsräntorna,
försvagade kronkursen och därigenom påverkade både investeringar och
konsumtion negativt.
3.4 Budgetsaneringen och den ekonomiska återhämtningen
Den budgetsanering som inleddes av den socialdemokratiska regeringen
efter valet 1994, och som i sina huvuddelar genomfördes i samverkan
med Vänsterpartiet, drog in ytterligare köpkraft från hushållen, dels
genom skattehöjningar, dels genom besparingar i de sociala
trygghetssystemen. Vänsterpartiet gjorde emellertid en annan bedömning
vad gäller den totala saneringsvolymen än Socialdemokraterna och
Centern, särskilt vad gäller sysselsättningseffekterna. Allmänt sett
försvårades en sysselsättningsuppgång genom att såväl den offentliga
som privata konsumtionen begränsades. Men samtidigt hade med största
sannolikhet en mindre restriktiv ekonomisk politik också verkat
åtstramande på ekonomin, framför allt genom stigande räntenivåer och
ökade utgifter för att finansiera statsskulden.
Det kraftiga räntefallet, stabilisering av kronkursen och uppgången i
investeringarna under de senaste två åren är i sig en bekräftelse på att bud-
getsaneringen varit lyckosam. Med reservation för den aktuella turbulensen
på de internationella finansmarknaderna, och den osäkerhet som sprider sig
genom kriserna i Ryssland och de asiatiska ekonomierna, talar det mesta för
att den tudelning som präglat svensk ekonomi under senare år - dvs. med en
expansiv exportsektor och en svag hemmamarknad - är på väg att över-
vinnas. Budgetsaneringen är i stort sett avslutad och en tydlig konsumtions-
uppgång kan väntas ge effekter i form av relativt kraftig sysselsättnings-
ökning i privat sektor under de närmaste åren. De extra överföringar till
kommunerna som presenterats av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet i årets budgetproposition skapar också förutsättningar för en viss
ökning av sysselsättningen i offentlig verksamhet under kommande år.
4 Sysselsättningskrisens karaktär
Våra trygghetssystems omfattning och standard hänger till syvende och
sist på att så många som möjligt i arbetsför ålder är sysselsatta.
Kostnaderna för att garantera en hög kvalitet på skola och omsorg
kommer dessutom att stiga ytterligare framöver. Åren 1995-2005 ökar
antalet elever i grundskola och gymnasium med 15 % samtidigt som
antalet åldringar över 85 år ökar med hela 30 %. Allt detta sätter
naturligtvis press på de kommunala ekonomierna. För svenskar i
arbetsför ålder ligger andelen sysselsatta på drygt 70 %, för utrikes
födda på ungefär 50 %. 1995 utgjorde antalet personer i åldrarna 16-64
år 57 % av den totala befolkningen och av dessa var 67 % sysselsatta. Nu
har som sagt målet höjts till 80 % år 2004.
I den politiska debatten har vi av fullt förklarliga skäl en tendens att tala
för mycket om arbetslöshet och för lite om sysselsättning. Vi utgår dessutom
vanligen från att begreppen är åldersneutrala. Ingenting kunde vara mera
felaktigt. Under 1990-talets första hälft sjönk i själva verket sysselsättningen
betydligt mer än arbetslösheten ökade. Åren 1990-1994 sjönk syssel-
sättningen med 540 000 personer samtidigt som antalet arbetslösa ökade med
260 000. Det är framför allt sysselsättningsraset som sätter press på statens
och kommunernas ekonomier - skatteunderlaget försvagas samtidigt som
utgifterna stiger. Under tidigare år med stigande arbetslöshet (t.ex. 1975-78
och 1980-83) förändrades knappast de totala sysselsättningsnivåerna alls.
1990-talet har framför allt kännetecknats av en sysselsättningskris.
Ett annat särdrag under 1990-talet jämfört med tidigare krisår på 1970- och
80-talen är sysselsättningskrisens åldersmässiga sammansättning. Arbetslös-
hetsnivåerna har alltid varit högre i de yngre åldrarna. Så har det varit allt
sedan fackföreningarna började registrera antalet arbetslösa (1911). Men
givet denna högre utgångsnivå för yngre har arbetslöshetens relativa ökning
varit ungefär lika stor bland såväl yngre, medelålders som äldre arbetare
under 1990-talet. Sysselsättningsraset har däremot varit helt koncentrerat till
de yngre åldrarna. Antalet sysselsatta i åldrarna 20-24 år föll med 33 %,
medan sysselsättningen i åldrarna 35-54 år minskade med 2 % och i den
äldsta arbetsstyrkan över 55 år med 7 %. I absoluta tal har antalet sysselsatta
i åldrarna 16-34 år minskat med ca 400 000 personer mellan 1988 och 1997.
I åldrarna 35-54 år och 55-64 år ligger sysselsättningsminskningen på
knappt 50 000 personer per åldersgrupp.
Det finns naturligtvis flera aspekter på arbetslösheten och sysselsättningen
som påverkar utformningen av sysselsättningspolitiken de närmaste åren. För
det första handlar det om arbetslöshetens könsfördelning. Fram till 1993
ökade arbetslösheten betydligt mer för män än för kvinnor (det var också
framför allt jobb inom privat sektor som slogs ut). Därefter har mönstret
förändrats. De nya jobben som har skapats har framför allt gått till män,
medan antalet arbetslösa kvinnor inte förändrats nämnvärt. Det betyder att
skillnaden i arbetslöshetstalen mellan män och kvinnor i princip hade
raderats bort 1997 (de senaste åren har framför allt kommunala jobb
försvunnit). Därefter har arbetslöshetstalen för kvinnor och män legat kvar på
ungefär samma nivåer.
En annan viktig aspekt är arbetslöshetens etniska sammansättning. Som
sagt: ca tre fjärdedelar av svenskarna i arbetsför ålder är sysselsatta, medan
förvärvsfrekvensen för utrikes födda bara utgör ca 50 %. Bland de som
kommit till Sverige efter 1992 har bara ca en fjärdedel sysselsättning. De
utrikes födda är överrepresenterade bland de arbetslösa i samtliga ålders-
grupper.
Det finns naturligtvis fler viktiga aspekter på arbetslösheten. Funktions-
hindrade har alltid svårt att hävda sig på arbetsmarknaden, oavsett konjunk-
turläge. Det är de med svagast utbildningsbakgrund på arbetsmarknaden som
generellt sett drabbas hårdast vid sysselsättningskriser. Arbetslösheten har
också en regional dimension. Glesbygdsorter med ensidig näringsstruktur
och ett starkt beroende av offentlig sysselsättning är naturligtvis särskilt
sårbara när de ekonomiska konjunkturerna försämras.
Sysselsättningskrisen i Sverige under 1990-talet kan sammanfattningsvis
relateras till strukturella förändringar i ekonomin, internationaliseringen och
nya förutsättningar för den inhemska konjunkturpolitiken. Men den är också
ett uttryck för svåra integrationsproblem: svårigheterna att få in ungdomar
och invandrare på den svenska arbetsmarknaden. Det finns också en
könsdimension. I den konjunkturuppgång vi är inne i är det främst männen
som får tillträde till de nya jobben. Vänsterpartiet menar att samtliga dessa
aspekter måste prägla sysselsättningspolitikens utformning, dvs. om vi ska ha
utsikter att uppnå ett arbetskraftsdeltagande på minst 80 % och i förläng-
ningen full sysselsättning. Sysselsättningspolitikens kärna är den sociala
rättvisan - kampen mot könsorättvisor, etnisk diskriminering och genera-
tionsklyftor.
5 Konjunkturpolitiken och Europasamarbetet
Under senare år har prisstabilitet och budgetsanering präglat den svenska
ekonomiska politiken. Denna inriktning på politiken kan dels ses i
perspektivet av en ideologisk omsvängning i normpolitisk riktning, dvs.
en minskad tilltro till keynesiansk stabiliseringspolitik. Dels beror
omsvängningen på yttre omständigheter; den sjunkande inflationsnivån i
omvärlden, omöjligheten att fortsätta 1970- och 80-talens
devalveringspolitik och den snabba ökningen av statsskulden under
1990-talets första hälft.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att de relativt goda konjunktu-
rerna som vi nu är inne i bör utnyttjas för att stärka statsfinanserna, dvs.
mobilisera överskott och amortera statsskulden, för att därigenom skapa
utrymme för en aktiv och konjunkturstimulerande politik i ett skede när
konjunkturen vänder och sysselsättningen minskar. En aktiv konjunktur-
politik är en viktig beståndsdel i strategin för full sysselsättning. Finans-
politiken ska förbli ett redskap för att påverka aktivitetsnivån i ekonomin
totalt sett, för att motverka inflationstryck i högkonjunkturer och motverka
arbetslöshet och deflationstendenser i lågkonjunkturer. Statens utgifts- och
inkomstnivåer - statsbudgetens saldo - bör ses i ett samhällsekonomiskt
sammanhang, där sambandet med sysselsättningen står i främsta rummet.
Även i Sverige har det under senare år funnits en klar tendens att
underordna både finanspolitikens och penningpolitikens rigida normer. Det
har funnits en övertro på att makroekonomisk balans - uttryckt som varaktigt
låg inflation och permanenta offentliga överskott i statsbudgeten - skulle
skapa gynnsamma förutsättningar för ekonomisk tillväxt och ökad
sysselsättning. I nationalekonomisk forskning finns det inga empiriska
belägg för att permanent nedpressad inflation eller nedskärningar i offentliga
trygghetssystem skulle ha gynnsamma effekter på tillväxt och sysselsättning.
Vi kan däremot konstatera att en starkt kontraktiv ekonomisk politik snabbt
driver upp arbetslöshetsnivåerna, och att dessa arbetslöshetsnivåer därefter
tenderar att permanentas. Det finns inte heller några som helst belägg för att
skattetrycket - tolkat som de totala skatterna och avgifterna som andel av
BNP - skulle ha negativa effekter på tillväxt och sysselsättning. Det har
gjorts en rad länderjämförelser med avseende på skattetryck och syssel-
sättningsnivåer utan att något sådant negativt samband har kunnat urskiljas.
Däremot är det mycket som talar för att de senaste årens tendenser att föra
över beskattningen från rörliga skattebaser till trögrörliga skattebaser får
oerhört negativa effekter ur sysselsättningssynpunkt. Den höga arbetslös-
heten i flertalet europeiska länder har inbjudit till en konkurrens om före-
tagsinvesteringar, som inneburit lägre företags- och kapitalbeskattning sam-
tidigt som skatter på arbete höjts. Denna utveckling är ohållbar. Vänster-
partiet menar att en strategi för full sysselsättning också bör omfatta sänk-
ningar av skatter på arbete, framför allt i arbetskraftsintensiv tjänsteproduk-
tion, samtidigt som vi måste etablera ett mellanstatligt samarbete i Europa
med målet att upphöra med osund skattekonkurrens, undvika fientlig
devalveringspolitik och istället mobilisera för en finanspolitisk expansion i
syfte att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten i hela Europa.
Det är också viktigt att Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll för att
återreglera de internationella finansmarknaderna. De fria kapitalrörelserna
har fått en helt ny innebörd genom den nya tekniken för finansiella transak-
tioner. Väldigt lite av kapitalrörelserna internationellt återspeglar
förändring-
ar i handel och produktion, d.v.s. realekonomiska förhållanden. De stora
transaktionsvolymerna utgör ren spekulation, ofta med skadliga och destabi-
liserande återverkningar på produktion och sysselsättning i enskilda länder.
De senaste månadernas turbulens till följd av oron i Ryssland och finans-
krisen i Asien har aktualiserat krav på interventioner och regleringar via FN-
anknutna institutioner för att motverka spekulation och därmed skapa förut-
sättningar för lägre räntenivåer och stabilare växelkurser. Vänsterpartiet
menar att vi på lång sikt behöver ett nytt Bretton Woods-system, dvs. ett
internationellt kontrakt för fasta växelkurser med parallella internationella
bankinstitutioner som underlättar täckning av bytesbalansunderskott och
förhindrar snabba kast i växelkurser i enskilda nationer. Detta samarbete kan
i sin tur inte begränsas till Europa. EMU-doktrinen leder fel eftersom den
bygger på föreställningen om att världsekonomin ska organiseras i enlighet
med principen om olika ekonomiska block. EMU:s konvergenskrav gör det
dessutom omöjligt att formulera en politik som sätter ökad sysselsättning
främst.
5.1 Ett europeiskt samarbete för ökad sysselsättning
Ett helt avgörande villkor för att vi ska kunna uppnå full sysselsättning är
att vi får en förnyelse av den ekonomiska politiken i mindre normpolitisk
riktning, inte bara i Sverige utan också i Europa som helhet. Samtliga
EU-länder måste reservera ett större finanspolitiskt utrymme för åtgärder
som ökar sysselsättningen. Vänsterpartiet förordar ett utvecklat
mellanstatligt ekonomisk-politiskt samarbete, men avvisar däremot
Maastrichtavtalets inriktning på ett federalistiskt EU.
EU har gjort en del uttalanden för att markera sysselsättningsfrågornas
prioritet. I vitboken från december 1993 talades det om att femton miljoner
nya arbetstillfällen skulle skapas i Europa. På Essenkonferensen diskuterades
strategier för att åstadkomma en mer arbetskraftsintensiv ekonomisk
utveckling. Dessutom har - på socialdemokratiskt initiativ - ett sysselsätt-
ningsavsnitt lyfts in i fördragstexten. Men trots alla diskussioner, alla
resolutionstexter och politiska åtaganden sker i praktiken mycket lite för att
få ner arbetslösheten. Detta beror i sin tur på att ett mer omfattande sam-
arbete för att motverka arbetslösheten är oförenligt med EMU-processen.
Inriktningen på att skapa förutsättningar för en gemensam valuta är över-
ordnad tillväxt- och sysselsättningsmålen.
Vi menar att Sverige borde ta initiativ till ett utvecklat mellanstatligt sam-
arbete för att bekämpa arbetslösheten. Det är fullt möjligt att utnyttja befint-
liga institutioner inom EU för att genomföra detta samarbete, t.ex. Euro-
peiska investeringsbanken. En samordnad finanspolitisk expansion motsvar-
ande 1 % av BNP skulle ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter.
Fördelen med ett mellanstatligt samarbete är att vi undviker de stora
läckage som annars drabbar mindre och utrikeshandelsberoende länder som
strävar efter att motverka arbetslösheten med en mer expansiv finanspolitik.
Utrikeshandeln motsvarar mindre än 10 % av BNP inom EU:s femton
medlemsländer. Följaktligen skulle en finanspolitisk expansion kunna uppnå
mycket hög effektivitetsgrad. Den sammanlagda bruttonationalprodukten i
EU:s femton medlemsländer uppgår till ca 65 000 miljarder svenska kronor.
Sveriges andel av EU:s BNP är ca 3 %.
Tillväxttalen har varit låga i flertalet länder under senare år och legat långt
under 1950- och 60-talens höga nivåer. Både investeringar och konsumtion
har minskat. Ett grundläggande problem ur tillväxtsynpunkt är att en
trendmässigt mindre andel av BNP anslås till investeringar. Andelen har
minskat med 3 procentenheter sedan 1960-talet. Minskade investeringar går
på sikt ut över sysselsättning och välfärd. Under åren 1992 till 1996 var den
genomsnittliga årliga tillväxten i EU-länderna 1,4 %, vilket är helt otillräck-
ligt om sysselsättningen ska kunna hävdas.
Vilka resultat skulle kunna uppnås om EU-länderna genomförde en
samordnad finanspolitisk expansion för att motverka arbetslösheten? Det går
att grovt säga något om utfallet med hjälp av den s.k. Heimdalmodellen som
utvecklats vid Arbejderbevaegelsens Ervhervsråd i Köpenhamn.
Beräkningarna utgår från en finanspolitisk expansion motsvarande 1 % av
BNP i EU:s tio största medlemsländer och visar ett mycket positivt utfall.
Den ackumulerade effekten på BNP skulle vara 5,8 % efter tre år, vilket
motsvarar en genomsnittlig årlig tillväxtökning med ca 1,8 %. Sysselsätt-
ningen i Sverige skulle öka med 3,5 % eller knappt 150 000 personer.
Prisnivån skulle stiga med knappt 1 % per år. Den negativa effekten på bud-
getsaldot skulle enbart bli 0,7 % av BNP. Bytesbalansen skulle också
försvagas med 1,1 procent. Alla dessa beräkningar är gjorda under antagande
om fortsatt rörlig växelkurs och ett ökande arbetskraftsutbud.
Som ett resultat av denna relativt begränsade finanspolitiska expansion
skulle närmare fem miljoner arbetstillfällen kunna skapas i Europa under en
treårsperiod. Genom att resursutnyttjandet förbättras ökar det ekonomiska
utrymmet för insatser mot fattigdom och social utslagning. Politiken skulle
kunna leda till en ny och positiv anda i ekonomin med fördelaktiga åter-
verkningar på såväl investeringar som konsumtion.
Vi menar att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att snarast möjligt
utarbeta förslag till hur ett mellanstatligt finanspolitiskt samarbete för att
öka
sysselsättningen och motverka arbetslösheten skulle kunna genomföras. Med
den politiska tyngdpunktsförskjutning vänsterut som skett i flera EU-länder
på senare tid finns det goda utsikter till att ett sådant förslag kommer att
bemötas mycket positivt. Det finns inte heller någon brist på angelägna
investeringsområden.
5.2 Ta tillvara möjligheterna i östsamarbetet
Sveriges handel med samtliga länder i Östersjöregionen ökade under
1997. Handeln med Estland ökade kraftigast. Svensk handel med
Östeuropa är nu lika stor som handel med USA. Svenska företags
inställning till Östersjöregionen är överlag positiv och ett växande
intresse märks. De flesta företag är medvetna om de handelshinder och
andra svårigheter som finns. Trots detta anser de flesta företag som
etablerar sig att svårigheterna går att övervinna. Handel och
företagsamhet håller sakta men säkert på att bli enklare i Östeuropa.
Lättast anses Polen vara, tätt följt av Estland och Litauen. Även handeln
med Ryssland ökade kraftigt - Sveriges export till Ryssland uppgick till
7 miljarder kronor 1997. Hur den nuvarande krisen i Ryssland inverkar
på handelssiffrorna är osäkert - det har förmodligen inte så stor effekt så
länge inte krisen fördjupas. Även handel med andra - från svensk sida
icke prioriterade länder - Östeuropastater har ökat, t.ex. ökade exporten
till Rumänien med 90 % 1997.
Sveriges export österut består mest av maskiner, apparater, transportmedel,
telekommunikation, papper, läkemedel, bilar, etc. Vår import består av
råvaror, bränslen, kemiska produkter, metaller, möbler och skor.
Bland de vanligaste förekommande handelshindren på Östersjömarknaden
återfinns bl.a. tullområdet, produktgodkännande och certifieringsfrågor,
oförutsägbar lagstiftning och finansiella frågor. Kriminalitet och korruption
finns men har minskat i betydelse med undantag för Ryssland.
En stor del av Sveriges framtida export och tillväxtmöjligheter återfinns i
handel med Östeuropa. För Vänsterpartiet är det viktigt att svenska staten
och våra kommuner underlättar för svenska företag att etablera sig i hela
Östersjömarknaden och uppmuntrar östeuropeiska företag att bli verksamma
i Sverige. En del har gjorts men det finns fortfarande potential för många fler
initiativ. Det är fråga om utvidgade kontakter som gynnar samtliga
inblandade länder. En förutsättning är att handeln och produkterna ingår i en
strategi för en långsiktigt uthållig tillväxt, dvs att den sammanlagda
miljöbelastningen minskar och att samhällsbygget på sikt är i balans med
naturen. För Vänsterpartiets är denna prioritering avgörande. Det är också
viktigt att den ökande välfärden som ökad handel genererar har en god
fördelningspolitisk profil och bidrar till ökad jämställdhet.
Det finns naturligtvis en lång rad åtgärder som kan vidtas på både kort och
lång sikt för att främja utvecklingen i denna region. Det är grundläggande
åtgärder i utbildningsväsendet för uppbyggnad av kompetenta näringslivs-
organisationer i öst. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit en rad åtgärder i
riksdagsmotioner som behandlat Östeuropa. Regeringens proposition om
utökat östgrannlandssamarbete tog en del av detta till sig. Utöver detta
föreslår vi nu att regeringen inbjuder alla partier till konstruktiva samtal om
vad Sverige kan göra mer för att öka tempot i handeln, miljöomställningen
och välståndet i Östersjöregionen. Naturligtvis kommer detta att ha en
avgörande betydelse för sysselsättningen i denna del av Europa.
6 Näringspolitik och regional utveckling
En viktig förutsättning för en framgångsrik sysselsättningsutveckling är
enligt Vänsterpartiets uppfattning att näringspolitiken får en större tyngd.
Hinder i form av en traditionell företagsstruktur, ett extremt
storföretagsberoende, ett fåtal dominerande ägargrupper, för liten
företagsandel inom den kunskapsintensiva tillväxtsektorn, otillräckligt
innovationsutrymme, brist på regionalt förankrat riskkapital o.s.v. - alla
dessa hinder bör övervinnas.
Vänsterpartiet menar att löntagare och offentliga institutioner aktivt bör
engagera sitt långsiktiga sparande i näringslivet och därigenom utveckla en
mycket mer aktiv ägarroll än hittills. Pensionsfonderna bör t.ex. aktiveras i
detta avseende. Vi menar att en ökad löntagarmakt över företagens
investeringar och arbetsorganisation är en viktig förutsättning för närings-
livets framsteg. Löntagarintresset är långsiktigt och därmed en bra motvikt
till det ökade utrymmet för spekulativt kapital på aktiemarknaderna.
Det bör utvecklas miljöer kring de stora FoU-intensiva företagen som
bidrar till att nya forskningsresultat och nya kunskaper inte ligger obrukade
utan kan exploateras som affärsidéer för nya företag. Runt universitet och
regionala högskolor har det vuxit fram en infrastruktur som underlättar denna
process, men storföretagen har ofta en snäv och kortsiktig syn som styrs av
den dominerande affärsstrategin. Vi bör underlätta bildandet av avknopp-
ningsföretag där moderbolagets resurser och kunskaper utgör en tillgång.
Staten bör stimulera dessa processer, genom att skapa incitament och
påverka regelverk.
Det är också viktigt att utveckla nätverk mellan mindre företag som i
kombination med högskolornas forskningsresurser kan bidra till att höja
tekniknivån, förädlingsgraden och produktkvalitén, och resultera i högre
konkurrenskraft och bättre möjligheter på exportmarknaderna. Statliga
insatser kan bidra till att skapa kreativa regionala och lokala miljöer och
stärka företagens kunskapsförsörjning. Inom ramen för de kommande
regionala tillväxtavtalen bör det lokala inflytandet över tillgängliga
offentliga
resurser vara betydande. Modellen med industriella utvecklingscentra där
staten, de enskilda företagen och de fackliga organisationerna är ledande
aktörer bör utvecklas.
6.1 Nya företag
Det är nödvändigt att stimulera nyföretagandet, inte minst på
tjänstesidan, och ge goda villkor för egenföretagare och småföretagare i
allmänhet. Det är också viktigt att analysera vilka hinder det finns för
t.ex. kvinnor och invandrare att starta livskraftiga företag. Vi menar att
det finns flera regelsystem som kan förenklas och att skattevillkor kan
göras gynnsammare. Det är dock viktigt att grundläggande regelverk
gällande skatter, arbetsrätt, kollektivavtal, arbetsmiljö m.m. befrämjar en
rationell produktion och att konkurrensneutralitet och goda arbetsvillkor
upprätthålls oavsett företagsform. Det får t.ex. inte bli fråga om att
kringgå arbetstagarbegreppet genom att omvandla anställda till
uppdragstagare eller egenföretagare. Det bör röra sig om genuint och
frivilligt företagande. Lika lite får starta-eget-bidrag bidra till att företag
konkurreras ut på stagnerande lokala marknader. Egenföretagare bör
dock ges bättre skydd vid arbetslöshet och sjukdom. Villkoren för ett
sunt egenföretagande bör förbättras, men samtidigt bör stor kraft läggas
på att motverka social dumping, skattefusk, svartarbete och brott mot
arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal.
Ur tillväxtsynpunkt är det oerhört viktigt att effektiva system för
kompetensutveckling i arbetslivet kommer till stånd. Avgörande är dock att
utbildningen kvalitetssäkras, att fördelningspolitiska aspekter beaktas och att
ett väsentligt löntagarinflytande kan tillförsäkras genom att lokala kollektiv-
avtal förutsätts för att erhålla statliga stimulanser. Vänsterpartiet
förutsätter
att ett förslag om kompetensutveckling kommer i enlighet med vad som sägs
i budgetpropositionen.
6.2 Regional utveckling
Mycket talar för att de nya informationssystemen kommer att leda till
gränsöverskridande integration på konsumentnivån genom möjligheterna
till elektronisk handel. Detta kommer att påverka såväl producentmönster
som distributionsformer. En stark expansion av sortiment och service
med helt nya möjligheter till riktad marknadsföring leder till hårdare
konkurrens och förbättrade möjligheter till regional tillväxt. Men hoten
mot lokalt och regionalt baserade företag - inte minst inom handeln - är
överhängande. En samlad strategi är nödvändig för att kunna utnyttja den
tekniska utvecklingen till en positiv möjlighet för regional tillväxt.
Det regionala perspektivet är avgörande. Det är viktigt att skapa tillgång
till riskkapital genom regionala fonder och börser. Lokal och regional
samverkan mellan mindre företag är ett effektivt sätt att förbättra marknads-
förutsättningarna. Utvecklingen av regionala strategier bör utnyttjas till att
kvalitets- och miljöcertifiera företag och verksamheter. De regionalt åtkom-
liga medlen bör utnyttjas till såddfinansiering och höjning av tekniknivån,
och för att skapa kreativa entreprenörsmiljöer snarare än att lämna passiva
driftsbidrag till företag med små krav på motprestationer. Regionalpolitiken
måste få ett tydligt underifrånperspektiv och kunna mobilisera regionala
resurser. En viktig aspekt på regional utveckling berör riskkapitalförsörj-
ningen. Vi behöver en mer diversifierad och "kompetent" riskkapitalför-
sörjning, inte bara en finansiell sådan. Med detta avses en bred risk-
kapitalförsörjning som också omfattar t.ex. management- och marknads-
föringskvalifikationer. Det är också viktigt att stödet är anpassat till olika
förutsättningar inom olika branschområden. Offentliga institutioner kan spela
en viktig roll för att möjliggöra en bredare och kompetensinriktad risk-
kapitalförsörjning. Beroendet av gamla råvarubaser och traditionella bruks-
miljöer bör vika för ett mer differentierat näringsliv med ett högre
kunskapsinnehåll. En modern infrastruktur och IT-investeringar bidrar till att
övervinna geografiska nackdelar. Nytänkande och vidgade samarbetsformer
krävs om samhällsservice ska kunna garanteras i framtidens lokalsamhälle.
6.3 Samarbete stat-näringsliv
Det finns utrymme för mer intensivt samarbete mellan offentliga
myndigheter, forskning och näringsliv för att skapa bättre förutsättningar
för produktförnyelse och nyföretagande. Det kan handla om forskning
och bred teknikupphandling, men också om offentligt delfinansierade
beställningar som öppnar upp samhälleligt viktiga marknader med höga
kvalitets- och miljökrav.
Ny teknik inom trafiksektorn, energiområdet, kretsloppsanpassning av pro-
duktion och konsumtion, liksom lösningar inom det huvudsakligen offentligt
finansierade medicinsk-tekniska området öppnar stora tillväxtmarknader. På
så sätt blir miljöomställningen med hårda krav på energieffektivisering och
reduktion av resursförbrukning, liksom förverkligandet av återvinning och
snåla slutna processer, en drivkraft till tekniskt avancerade produkter på
globala tillväxtmarknader. Det finns både forsknings- och företagsmässiga
förutsättningar för framgångsrika projekt, men det kräver en ambitiös
näringspolitisk strategi.
Skatteväxling och andra ekonomiska styrmedel borde kunna understödja
denna process. Det är avgörande att Sverige skapar tillväxt på marknader
med hög förädlingsgrad och inte litar till att klara konkurrenskraften genom
låga lönekostnader, en otryggare arbetsmarknad eller en successiv urholk-
ning av växelkursen. För detta krävs en aktiv statlig innovationspolitik.
6.4 Det kollektiva pensionssparandet
Intresset för avkastningen på AP-fondernas fondkapital har ökat under
senare år beroende på att de löpande pensionsavgifterna inte längre
räcker för att täcka de årliga pensionsutbetalningarna. Delar av
avkastningen på AP-fonderna har således utnyttjats för direkta
pensionsutbetalningar.
Sedan 1997 har det pågått en översyn av AP-fondernas organisation och
placeringsregler. Partierna som står bakom pensionsöverenskommelsen har
också initierat en diskussion om fondernas organisation och placeringsregler.
I en skrivelse angående "Allmänna pensionsfondens verksamhet år 1997"
presenterade regeringen nyligen sin utvärdering av fondstyrelsernas verk-
samhet. I två propositioner - om Inkomstgrundad ålderspension, m.m. (prop.
1997/98:151) samt om Garantipension, m.m. (prop. 1997/98:152) - finns
också förslag som kommer att påverka AP-fonderna i framtiden. Bl.a.
föreslås att en sjunde och värdepappersförvaltande AP-fond inrättas. Av
större betydelse är förslagen om att successivt överföra medel från AP-
fonderna till statsbudgeten. Motivet bakom denna överföring är att det nya
pensionssystemet, som vad gäller finansieringsfrågor ännu är på utred-
ningsstadiet, inte sägs behöva den stora buffert som AP-fonderna utgjort i det
gamla systemet. För de närmaste åren - 1999 och 2000 - föreslås att ca
45 miljarder kronor förs över från AP-fonderna till staten. Mycket talar för
att dessa medel i huvudsak kommer att användas för amorteringar av stats-
skulden. Vänsterpartiet motsätter sig bestämt denna utveckling. Vi menar
istället att fondmedlen i större utsträckning borde utnyttjas i näringspolitiska
syften.
Pensionskapitalet uppgår totalt till drygt 700 miljarder kronor. Första,
andra och tredje AP-fonden gör enbart direkta och indirekta placeringar i
räntebärande värdepapper och fastigheter, medan fjärde och femte AP-
fonden har rätt att göra placeringar på aktiemarknaden. Dessutom inrättades i
juni 1996 en sjätte AP-fond; en fond som idag omfattar drygt 10 miljarder
kronor. Sjätte AP-fonden ska framför allt göra placeringar i små och
medelstora företag. Det finns därför anledning att utvärdera AP-fondernas
verksamhet utifrån näringspolitisk synpunkt. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Det finns också anledning att se över de regler som styr AP-fondernas
placeringar av pensionskapitalet. Enbart ca 70 miljarder kronor - eller knappt
10 % av fondernas tillgångar - kan utnyttjas för placeringar i onoterade eller
noterade bolag. Vänsterpartiet har under en längre tid krävt att en större
andel av AP-fondsmedlen bör kunna utnyttjas för aktieinköp. Vi menar också
att den begränsningsregel som innebär att fjärde och femte AP-fonden bara
får äga upp till 10 % av aktierna i ett börsföretag bör avskaffas.
Ägandet har en stor betydelse för näringslivets utveckling. Vänsterpartiet
menar att ett pluralistiskt ägande är bästa garantin för ett effektivt och
dynamiskt näringsliv. Med flera aktiva och engagerade ägarintressen undviks
såväl privata som offentliga monopol. Svenskt näringsliv behöver seriösa
ägare med långsiktiga placeringshorisonter. Under senare år har utländska
ägare och spekulativa intressen ökat sin ägarrepresentation i Sverige. Vi
menar att det kollektiva sparandet och offentliga institutioner kan spela
viktiga roller som såväl riskkapitalförsörjare som stabila och aktiva ägar-
intressen i svenskt näringsliv. AP-fondernas placeringsrättigheter i aktier bör
därför utvidgas. Regeringen bör tillsätta en utredning om hur det kollektiva
pensionssparandet kan utnyttjas för aktiva näringspolitiska insatser för
förnyelse och ökad sysselsättning i det svenska näringslivet. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
6.5 Innovationspolitik
Innovationer betyder nyskapande. Innovationer i betydelsen ny
produktionsteknik och nya produkter förklarar huvudparten av
produktivitetsökningen över tiden. Innovationsstöd är en del av de
offentliga subventionerna av näringslivet och är framförallt inriktade på
tillväxt och förnyelse. I innovationsstödet ingår t.ex. FoU-stöd,
småföretagsstöd, exportstöd och visst regionalpolitiskt stöd. Teoretiskt
motiveras innovationsstödet med s.k. marknadsmisslyckanden. Utan
offentligt stöd är företagens intresse av att satsa på forskning, utveckling
av nya produkter och ny teknik otillräckligt ur samhällsekonomisk
synpunkt. Det behövs alltså offentliga insatser för att påverka företagens
beteende på ett sätt som ger bättre samhällsekonomisk och social
avkastning.
Det finns flera olika orsaker till att företag i en marknadsekonomi har
otillräckliga motiv till förnyelse. För det första är man rädd för att andra
företag snabbt ska få del av forskningsresultat och därmed minska företagets
avkastning på uppfinningen, den nya produkten etc. Det betyder att det finns
en motsättning mellan samhälls- och företagsintresset. Det enskilda företaget
har intresse av att på egen hand lägga beslag på en uppfinning, för att på så
sätt njuta den fulla avkastningen. Däremot har samhället intresse av att
uppfinningar och kunskaper snabbt sprids till flera producenter så att produk-
tiviteten och välfärden stiger. Patentlagstiftning är ett medel att försöka
reglera denna intressemotsättning. Men den är otillfredsställande ur såväl
samhällets som företagens synpunkt. Det behövs också offentligt innova-
tionsstöd. Problemet är följaktligen att den samhällsekonomiska vinsten av
uppfinningar är större än den företagsekonomiska vinsten - och innovations-
stödet är medlet att korrigera denna intressemotsättning.
Ytterligare ett argument för offentligt innovationsstöd är att mindre företag
och enskilda uppfinnare är obenägna att ta de ekonomiska risker som det
innebär att utveckla en innovation. Den privatekonomiska risken kan dock
reduceras genom samhälleligt innovationsstöd.
Det tredje huvudargumentet för innovationsstöd är att tillgången på kapital
för t.ex. forsknings- och utvecklingsinvesteringar ofta är begränsat för
mindre företag. Långivare på den öppna marknaden kan också vara allmänt
skeptiska mot företag som vill investera i riskabla FoU-projekt. Det är
ytterligare ett argument för att samhället bör gå in med riskkapital.
Vänsterpartiet menar att det finns ett långsiktigt produktivitetsproblem i
svenskt näringsliv. En viktig orsak till detta är sammansättningen av
industristrukturen. Jämfört med ett genomsnitt för OECD-länderna har
Sverige en betydligt lägre andel FoU-intensiv industri, dvs. en lägre andel
framtidsinriktad industri. Enkelt uttryckt har vi för mycket enkel och
råvarubaserad industri som massa- och pappersindustrin samt bilindustri, och
för lite kunskapsintensiv tillverkning som elektronisk och kemisk industri.
FoU är också koncentrerad till några få företag som Ericsson och Astra.
Denna koncentration kan vara riskabel, en breddning är av största vikt när
det gäller företag som är FoU-starka.
Andelen svensk industriproduktion som härrör från FoU-intensiva
branscher har minskat betydligt sedan 1970-talets början, dvs parallellt med
en allt sämre produktivitetsutveckling. En viktig orsak till detta är att
omvandlingstrycket varit för svagt. De stora nedskrivningarna av kronkursen
sedan andra hälften av 1970-talet har gjort att företagen inte har behövt
anstränga sig tillräckligt för att förnya sig, för att bli konkurrenskraftigare.
Tvärtom har man valt att skydda sig genom defensiva strategier, genom
expansion på gamla produktområden och sammanslagningar - s.k. fusioner -
med andra företag. Den ekonomiska politiken har i allt för stor utsträckning
varit inriktad på att stärka företagens "konkurrenskraft" och därmed
försummat företagens "utvecklingskraft".
Låga löner, låga arbetsgivaravgifter samt höga vinster och svag valuta ger
ett minimalt omvandlingstryck - det skyddar gamla och föråldrade näringar.
En politik för omvandlingstryck bör hålla fast vid den solidariska löne-
politiken, vid den höga arbetsgivaravgiften, höga skatter och ett stort
offentligt sparande. För de enskilda företagen är det den förväntade vinsten
som styr investeringar och bestämmer sysselsättningsutvecklingen.
Vänsterpartiet anser också att vi bör hitta vägen tillbaka till fasta växel-
kurser och stabilitet på de internationella penningmarknaderna. Den instabili-
tet och oro som rått under senare år får djupt odemokratiska konsekvenser
och förhindrar en politik för full sysselsättning och sociala framsteg. Det
samarbete som krävs för att få fungerande regler på finansmarknaderna och
fasta växelkurser kan emellertid inte vara begränsat till EMU. Det avgörande
är att vi får en samverkan mellan världens tunga ekonomiska nationer, enligt
modell från Bretton Woods. Ett stabilt förhållande mellan dollarn, yenen och
D-marken, och ett reducerat utrymme för kortsiktiga spekulationer, skulle
kunna öka förutsättningarna för en progressiv sysselsättnings- och
tillväxtpolitik i alla länder. Det skulle minska trycket på räntorna, möjliggöra
en mer expansiv finanspolitik och reducera kostnads- och inflationstrycket
genom en snabbare produktivitetsutveckling.
Problemet i svensk industri är inte så mycket omfattningen av FoU-
investeringarna som användandet av kunskapsintensiva produkter. Inno-
vationspolitiken måste därmed ta sikte på att påverka industristrukturen.
Detta kan ske på i huvudsak fyra olika sätt:
1. Staten kan stimulera investeringar i kunskapsintensiv produktion, bl.a.
genom att subventionera räntor eller erbjuda räntefria lån för investeringar i
sådan tillverkning.
2. Riskkapitalbolagen bör styra kapitalströmmarna mot FoU-intensiv
produktion och nyföretagande. Det förutsätter emellertid att staten tar ett
större ansvar för riskkapitalbolagens verksamhet.
3. Den offentliga teknikupphandlingen bör styras av NUTEK och medvetet
inriktas på att stimulera innovationer, inte minst på miljöområdet.
4. Staten kan bidra till att bygga upp kontaktytor mellan företag, universi-
tet och uppfinnare, t.ex. flera forskningsbyar.
En sådan innovationspolitik skulle otvivelaktigt stärka omvandlingen av
det svenska näringslivet i långsiktigt produktivitetsbefrämjande riktning. Det
förutsätter emellertid att den inskränkta nyliberala hållningen i ekonomisk-
politiska frågor överges. Staten spelar en mycket betydelsefull roll när det
gäller att skapa förutsättningar för framtida tillväxt och framtida välfärd.
Ny tillverkning och nya produkter är det som skapar förutsättningar för
framtida konkurrenskraft och framtida välfärd. Rationaliseringar inom den
gamla ekonomiska strukturen är inte tillräckligt. Ska vi kunna öka effektivi-
teten parallellt med sysselsättningen måste vi inrikta oss på nyskapande
produktion. Och förnyelse förutsätter innovationspolitik, mer pragmatism
och mindre liberal dogmatism vad gäller marknadskrafternas välsignelser.
6.6 Ett grönt näringsliv
Framtidens näringsliv är en del av ett kretsloppsbaserat samhälle vars
miljöpåverkan är försumbar. Det betyder att näringslivet baserar sin
produktion på återvunna råvaror eller förnyelsebara material. Utsläppen
är försumbara och rubbar ej de ekologiska nätverken. För att nå dit krävs
omfattande förändringar som helst måste ske inom en generation. Längre
tid ger allt för många irreversibla miljöskador och kan leda till ohållbara
tillstånd. Se exempelvis Vänsterpartiets motion om klimatförändringar.
Det positiva är att denna omställning skapar både sysselsättning och bättre
miljö. Slutmålet är att samhället är i balans med naturen samtidigt som
människor har individuell balans mellan fritid och arbetstid.
Sverige har i ett europeiskt perspektiv goda förutsättningar för ett grönt
näringsliv. Vi har stora tillgångar på förnyelsebara naturresurser, stora
marktillgångar och vi har en hög teknologisk standard i kombination med en
hög utbildningsnivå. Miljöomställning skapar också sysselsättning av väldigt
olika karaktär och med god regional spridning. Avvecklingen av kärnkraften
betyder att 8 000 jobb försvinner i kärnkraftsindustrin men samtidigt skapas
tiotusentals arbetstillfällen runt om i landet inom biobränslesektorn.
I samarbetet med berörda instanser i näringslivet bör branscher, områden
och tekniker identifieras, som har tillväxtpotential inom detta framtida
uthålliga samhälle. Det är också god ekonomi att satsa på det som Sverige
eller regioner därav är världsledande på. Svenskt näringsliv - och det
framtida gröna näringslivet i allt högre grad - agerar och verkar på en global
marknad. En fördel med detta är att vi kan utveckla både gamla och nya
branscher som har bra projekt eller produkter. Vår pappers- och massa-
industri är förvisso en gammal industrigren, men har idag system med slutna
processer, återvinningsbara produkter och hög självförsörjningsgrad när det
gäller energi. Och de är många gånger världsledande i sina produktsegment.
Med fortsatt teknisk utveckling i kombination med allt strängare miljö-
lagstiftning och krav från allt grönare kunder och konsumenter ser framtiden
ljus ut. Att däremot pumpa in statligt stöd - direkt eller indirekt - i gamla
verksamheter som inte klarar denna omställning är kontraproduktivt.
Nya sektorer inom medicin, bioteknik, avancerad verkstadsteknik, förny-
bara energislag, administrativa system, etc är redan idag i princip kretslopps-
anpassade och utgör ryggraden i det framtida svenska näringslivet. Miljö-
teknik är ett oklart begrepp men när rapporter visar att svensk miljöteknik
halkar efter sina utländska konkurrenter är det dags att det nya Närings-
departementet får som en huvuduppgift att vända denna tendens.
Statens stöd till denna omvandling bör i huvudsak ligga i utbildnings-
väsendet, information, successiv modernisering av lagstiftningen och en
skattelagstiftning som åtminstone inte motverkar de övergripande syftena.
Det är också fråga om kraftfulla internationella insatser på dessa områden.
Skattelagstiftningen ska vila på principen om att förorenaren betalar och på
skatteväxling dvs att mänskliga arbetsinsatser ska bli billigare och verksam-
heter och produkter som belastar miljön ska bli dyrare.
I sista hand och i undantagsfall ska direkt ekonomiskt stöd användas.
Staten satsar 15-20 miljarder kronor de närmaste åren i dessa syften - lokala
investeringsprogram, kretsloppsmiljarder, energisstöd, jordbrukets miljö-
program. För att starta processer och utveckla kretsloppsanpassade inno-
vationer kan detta accepteras men det ska ske med stor försiktighet och inte
bli en regel.
Vänsterpartiet anser exempelvis att den svenska staten inte kan stå
overksam när en så stor del av svensk industri, som bilindustrin utgör,
uppvisar tecken på svårigheter att klara de internationella miljökraven på en
allt kärvare marknad. Tidigare regeringar har initierat fordonstekniska
forskningsprogram m.m. men nu behövs ett fördjupat samarbete mellan
staten, bilindustrin och dess underleverantörer. I ett fördjupat samarbete kan
kretsen av intressenter vidgas till bränsletillverkare, miljöorganisationer och
konsumentorganisationer. Ett sådant fördjupat samarbete bör initieras av
Näringsdepartementet och regeringens samarbetspartner i riksdagen. Målet
skall vara att om möjligt ta fram ett miljöanpassat, energisnålt vägfordon
som dels klarar miljömålen, dels kan trygga fortsatt svensk bilindustri. Det
skall också vara ett fordon med relativt lågt pris, en miljöanpassad folkvagn.
Inte minst den växande marknaden i Östeuropa skulle vara ett mål för ett
sådant relativt billigt men modernt fordon.
7 Arbetsmarknad och arbetsliv
7.1 Mål och analysmetoder
Det nya sysselsättningsmålet som regeringen infört är viktigt som
komplettering till målet att halvera den öppna arbetslösheten. Målet
måste också omfatta nyckeltal angående den könssegregerade
arbetsmarknaden, arbetstidsmönstret (hel/deltid), kontraktstyper (
fast/tillfällig) och nationella och regionala syselsättningsmönster
avseende personer med funktionshinder, olika invandrar-, ålders- och
utbidningsgrupper.
Analysverktygen för att bestämma arbetsmarknadens funktionssätt bör
utvecklas och göras mer realistiska. Det ofta åberopade men oklara NAIRU-
begreppet leder lätt till en politik som på grund av förespeglade inflations-
risker inte tar itu med de strukturella problemen utan istället väljer bort en
tillväxtorienterad makroekonomisk politik. OECDs index över arbetsmark-
nadsreglering som ett mått på och flexibilitet på arbetsmarknaden bygger på
att lagstiftade rättigheter för löntagarna och centrala kollektivavtal skulle
utgöra problem för sysselsättningstillväxt.
Vänsterpartiet menar att arbetsmarknadens effektivitet och anpassnings-
förmåga snarast borde avse sysselsättningsgrad och hur produktivitet och
reallöner utvecklas. Grad av integration och jämställdhet liksom utbildnings-
nivå och kompetensutveckling borde även väga tungt. Förmåga till teknik-
förnyelse och institutionaliserade former för flexibla avtalslösningar som kan
hantera förändringar i arbetslivet är också viktiga ingredienser i en rättvis
och hållbar tillväxtstrategi. Det finns anledning att utveckla nya analys-
metoder och realistiska mått för arbetsmarknadens effektivitet.
7.2 Reformera arbetsmarknadspolitiken
Arbetsmarknadspolitiken har under nittiotalet blivit överlastad och tappat
i effektivitet och trovärdighet. Inom ramen för en tillväxtorienterad
ekonomisk politik måste arbetsmarknadspolitiken reformeras. Ansvaret
för arbetsmarknadspolitiken är statligt men en systematiskt genomförd
decentralisering är nödvändig för att effektivt genomföra den.
Vänsterpartiet anser att lappverket av traditionella rigida regelsystem och
allehanda försöksverksamheter och frizoner successivt bör ersättas av en
förenklad nationell arbetsmarknadspolitik utan volymkrav som tillåter ett
starkt lokalt inflytande över den konkreta utformningen. Vänsterpartiet
noterar att regeringen i någon mån är beredd att ompröva politiken i den
riktning som vi förordat. Men mer behöver göras.
Arbetsmarknadspolitiken bör koncentrera sig på förmedlingsverksamhet
och att minimera långtidsarbetslöshet och s.k. rundgång liksom att bryta
könssegregeringen. Då kan den bidra till att arbetsmarknaden fungerar
effektivt så att människors kapacitet tas tillvara. Den enskilde individen skall
stå i fokus och meningsfulla individuella handlingsplaner skall styra
insatserna. Kvalitet bör gå före kvantitet. Inflationsdrivande flaskhalsar skall
motverkas och insatser för utbildning och yrkesmässig rörlighet prioriteras.
Lågkvalitativa åtgärder som ALU, API och OTA av typen "gratis arbets-
kraft" med betydande undanträngningseffekter skall successivt avvecklas och
ersättas av kombinationer av utbildning och praktik i olika former.
Utbildningsalternativen bör göras mer attraktiva. Det lägsta utbildnings-
bidraget bör snarast höjas till nivån för a-kassans grundbelopp. Stimulans-
bidrag för bristyrkesutbildning och merkostnadsersättning för studier utanför
hemorten bör också införas för att skapa rätta incitament för en aktiv arbets-
marknadspolitik.
Åtgärder som ligger nära den ordinarie arbetsmarknaden och som kom-
binerar utbildning och praktik är effektiva och skapar dynamik på arbets-
marknaden. Ett system med jobbrotation där arbetslösa utbildas till vikarier
och den ordinarie personalen i sin tur vidareutbildar sig innebär en vidare-
utveckling av de s.k. utbildningsvikariaten och har med framgång prövats i
Danmark. Denna inriktning kräver att arbetsförmedlarna rör sig mer ute på
arbetsplatserna där man kan lära sig mest om framtidens kompetensbehov.
7.3 Hotet om både omfattande arbetslöshet och
arbetskraftsbrist blir alltmer aktuellt
Flaskhalsar gör sig märkbara inom IT-branschen trots att det sedan
många år stått klart att detta var en framtidsbransch. Dessutom finns
växande rekryteringsproblem inom vård-, omsorgs- och
utbildningsområdet. Inte minst på grund av arbetskraftens åldersstruktur
men även till följd av icke konkurrenskraftiga arbets- och lönevillkor
förvärras problemen inom denna kvinnodominerade sektor. Detta visar
hur arbetsvillkor och kompetensförsörjning är centrala ingredienser i en
framåtsyftande politik för en balanserad arbetsmarknad liksom att
långsiktighet är nödvändigt i en politik där arbetslivs- och
arbetsmarknadspolitik går hand i hand.
Det är även viktigt att arbetsmarknadspolitiken integreras i närings- och
regionalpolitiska strategier för att få god effekt. Då kan förutsättningar
skapas för att ta tillvara lokala initiativ för nya jobb. Betydande delar av den
strukturella arbetslösheten är betingad av branschproblem, regionala
obalanser och otillräckliga utbildningsnivåer. Arbetsmarknadspolitiken kan
komplettera andra initiativ men inte ersätta dem. Det är näringspolitikens roll
att bidra till en strukturell omvandling av företagssektorn så att fram-
tidsjobben kan tillskapas. En lokal samverkan och helhetssyn måste till så att
inte regelsystem och myndigheter hindrar utvecklingskraften.
7.4 Arbetsmarknad för alla
Mer bör göras för att stödja särskilt utsatta grupper som hotar att
marginaliseras i arbetslivet, t.ex. funktionshindrade, invandrare, äldre
och lågutbildade. Arbetsmarknaden bör i mycket större utsträckning
göras tillgänglig för alla människor. Nya rapporter talar om att alltfler av
de arbetslösa inte längre "är gångbara på arbetsmarknaden". Det handlar
till stor del om utbildningskrav men lika ofta om fördomar mot äldre och
funktionshindrade och till och med om rasistiska attityder.
Diskrimineringen i arbetslivet måste bekämpas på ett effektivt sätt. Det
finns anledning att vara selektiv när det gäller
sysselsättningssubventioner. Lika väl som olika utsatta grupper har olika
behov och förutsättningar har potentiella arbetsgivare olika
förutsättningar och betalningsförmåga. När det gäller lönebidragens roll
finns det t.ex. anledning att behandla ideella föreningar annorlunda än
övriga arbetsgivare.
Samtidigt som arbetsmarknaden ratar allt fler har socialförsäkringens
regelverk stramats upp. I denna fälla har allt fler hamnat med försörjnings-
problem och otrygghet som följd.
För att nå framgång bör lokala erfarenheter tas tillvara. I samspel med
folkrörelser och lokalt näringsliv kan den långtidsarbetslösas passivitet
brytas och individernas aktivitet anpassas till var och ens förmåga och behov.
En meningsfylld arbetssituation i den lokala milön främjar hälsa och
välbefinnande. Den process som startats med metoden "Det finns bruk för
alla" i några kommuner i Skaraborgs län har lämnat viktiga lärdomar. Det
finns anledning att se över arbetsförmedlingarnas organisation i förhållande
till alternativa lokala organisationsformer för arbetslöshetsbekämpning.
Särskilt viktigt är att åstadkomma samverkan och avskaffa hinder när det
gäller den del av arbetsmarknadspolitiken som vetter åt socialpolitiken.
Frågor kring rehabilitering, tillskapandet av anpassade arbetsplatser och
meningsfulla aktiveringsinsatser kräver mycket lokalt samarbete mellan
myndigheter, företag och frivilliga organisationer. Delar av försöken att upp-
rätta s.k. övergångsarbetsmarknader faller inom ramen för vad som brukar
benämnas - den sociala ekonomin - och omfattar såväl den offentliga och
ideella sektorn som näringslivet. Många aktiviteter berör viktiga områden
som sociala tjänster och miljöarbete ofta kombinerat med utbildning.
Finansieringen handlar om en blandning av marknadslön, offentliga budget-
anslag och bidrag från socialförsäkringar. Ur många synvinklar finns det skäl
att strukturera detta område bättre och avskaffa administrativa och finansiella
hinder för ett för individen bra lokalt arbete.
7.5 Arbetsgivarnas ansvar
Arbetsgivarna bör ta ett väsentligt större finansiellt ansvar för
arbetskraften än vad som gäller idag. Ett slags "just in time"-
arbetsmarknad har utvecklats där stora delar av kostnaderna för
rekrytering, introduktion, praktik, kompetensutveckling, rehabilitering,
anpassade arbetsplatser m.m. lastas över på staten, kommunsektorn,
socialförsäkringarna och individen. På samma sätt innebär de slimmade
organisationerna, de konjunkturanpassade arbetstiderna och de korta
anställningskontrakten att a-kassan och individerna får bära kostnaderna
för verksamheternas anpassningsförmåga. För ungdomar och andra
nytillträdande på arbetsmarknaden är nuvarande förhållanden ett uttryck
för en oacceptabel segregering. Arbetsmarknadspolitiken får aldrig urarta
till att - i brist på en adekvat utbildnings- och rekryteringspolitik - förse
företag och andra arbetsgivare med billig arbetskraft.
Dessa omständigheter bör föranleda reformer som omfördelar kostnads-
ansvaret och ger upphov till en annan rollfördelning inom arbetsmarknads-
politiken. En lagstiftning som föreskriver ett betydande kostnadsansvar för
arbetsgivarna och kompletteras med ett system för vinstdispositioner där
löntagarna ges inflytande bör till som grund för central avtalsreglering. Men
nya samarbetsmönster behövs också där det lokala och regionala arbetslivets
aktörer bör engageras mycket mer i genomförandet av en effektiv och
solidarisk arbetsmarknadspolitik Vänsterpartiet har drivit kravet på s.k.
obligatoriska praktikplatser på stora och medelstora arbetsplatser. Initiativ av
denna typ bör genomföras mycket snart. För att få till stånd avtalade lärlings-
och praktikantplatser av hög kvalitet bör parterna på arbetsmarknaden dras
med i arbetet mycket mer än idag. Vänsterpartiet har länge drivit kravet på
framtidsfonder som en metod att förverkliga kompetensutveckling i arbets-
livet. Vi förutsätter nu att ett system med betydande medfinansiering från
företagen och byggt på avtal mellan parterna kan sjösättas inför 2000-talet.
7.6 Reformera arbetslivspolitiken
Arbetslivet genomgår en djupgående förändring. Sysselsättningen har
blivit instabil, anställningskontrakten alltmer osäkra och arbetstiderna
mer varierade. Lågutbildade har svårare att komma tillbaka till
arbetsmarknaden. Såväl unga som äldre har drabbats av denna utveckling
och invandrare och funktionshindrade allra värst. Vi har fått helt nya
strukturproblem på arbetsmarknaden men det saknas effektiva verktyg att
upprätthålla människors trygghet och inflytande.
Alltfler kvinnor finns i ofrivilligt deltidsarbete och de är överrepresentera-
de i tidsbegränsade anställningar och speciellt i de otryggaste formerna.
Könsuppdelningen på arbetsmarknaden syns i fördelningen av betalt och
obetalt arbete, fördelningen mellan yrken och branscher och i fördelningen
av positioner och makt i arbetslivet. Detta avspeglas i orättvisa och
könsdiskriminerande lönerelationer och sämre arbetsvillkor.
Kvinnors lönearbete har ändrat på det traditionella lönearbetsmönstret.
Arbetskraftsdeltagandet varierar mer över livscykeln. Atypiska arbetsvillkor
präglas alltmer av tjänstesektorn där kvinnor dominerar. Nedskärningar inom
den offentliga sektorn har ryckt undan grunden för många kvinnors
ekonomiska trygghet. Det förändrade genuskontraktet har skapat en osäkrare
livssituation. De sjunkande födelsetalen är ett tecken på detta.
Den flexibilitet som följer av en avreglering av arbetsmarknaden omför-
delar omställningens ekonomiska och sociala kostnader från företagen till
samhället och de anställda. Den leder till att anpassningen ensidigt beslutas
av arbetsgivaren. Resultatet blir otrygghet och rättslöshet som snarast
förhindrar en produktiv förändring. Det är varken humant eller rationellt att
anställda exploateras i kortsiktiga flexibla arbetsformer som ofta åsidosätter
kompetensutvecklingen.
Den produktiva rättvisans strategi bör bygga på en stabil sysselsättning. En
sund lönebildning bör kunna fungera utan att tämjas av massarbetslöshetens
arbetsutbud. Konjunkturella variationer och strukturella förändringar skall
mötas genom att variera den totala lönekostnaden och det totala tidsuttaget
på ett solidariskt sätt. Det kräver nya fördelningsinstrument som sätter av
vinster till utbildning och som kan kontrollera uttaget av arbetstid samtidigt
som rörlighet hos arbetskraften stimuleras. Anpassningsförmågan skall gälla
hela ekonomin utan att de sociala villkoren för löntagarna försämras.
Vänsterpartiet menar att arbetsrätten bör förstärkas mot bakgrund av de
stora förändringarna som skett i arbetslivet. Men det behövs också nya
övergripande centrala avtal som reglerar arbetslivet. Lönebildningen bör vara
stabil och garantera parternas integritet. Rätten till kompetensutveckling bör
betraktas som grundläggande i ett modernt arbetsliv. Allt fler faller utanför
det arbetsrättsliga skyddsnätet genom de lösare anställningsformerna och ett
underminerat arbetstagarbegrepp. Distansarbete, inhyrning av arbetskraft och
rader av atypiska anställningsformer och arbetsvillkor motiverar ett
nytänkande för att kunna bevara och utveckla trygghet, värdighet och
demokrati på arbetsplatserna. Ny teknik har lett till nya kontrollmöjligheter.
Drogtester och medicinska kontroller medför integritetsproblem. Ny
arbetsorganisation och annorlunda kommersiella relationer har medfört
lojalitetskonflikter och problem för yttrandefriheten på arbetsplatsen.
8 Utbildningspolitiken och sysselsättningen
Kunskapslyftet har blivit en stor framgång. Stora grupper av människor,
kvinnor och män, som saknat gymnasiekompetens har fått en möjlighet
att hämta in saknade kunskaper. Den här satsningen är lönsam för
samhället på flera sätt: dels för de studerandes egen skull, därför att
kunskap och kompetens hör ihop med livskvalitet, dels för att ett
demokratiskt samhälle alltid stärks av att medborgarna har en hög
utbildningsnivå, men dels också för att de höjer sin kompetens på ett
sådant vis att de blir attraktiva på arbetsmarknaden och får möjlighet att
ta sådana jobb som de tidigare inte hade varit kvalificerade för. Antingen
nu eller i ett senare skede, efter ytterligare utbildning.
Satsningen på vuxenutbildning är alltså inte bara ett sätt för politikerna att
hyfsa arbetslöshetsstatistiken, utan en högst reell insats för att ge människor
en möjlighet att utvecklas och avancera eller komma igen på arbets-
marknaden. Vänsterpartiet har hela tiden stått bakom kunskapslyftet, och
gläder sig nu åt att se att man i budgetpropositionen vill gå vidare och
omfatta ytterligare grupper. Kunskapslyftet kommer under 1999 att omfatta
totalt 128 550 platser, varav 12 000 platser inom den kvalificerade
yrkesutbildningen. Det är mycket viktigt att man också garanterar försörj-
ningsmöjligheter för dem som antas till Kunskapslyftet liksom för de sfi-
studerande. Här emotser vi den aviserade propositionen om det nya
studiestödssystemet.
När det gäller sfi-undervisningen har den en oerhört stor betydelse för de
invandrades möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden. Många har bra
utbildningar från sitt hemland, andra behöver börja på en grundläggande nivå
- men samtliga har ett behov av att behärska det svenska språket både för att
kunna fungera socialt i samhället och för att kunna få ett jobb. Därför måste
sfi-undervisningen granskas och förbättras.
Vänsterpartiet har aktivt verkat för tillkomsten av mindre och medelstora
högskolor ute i landet. Detta är i hög grad en politik för att sprida och skapa
arbetstillfällen. Vi ser nu möjligheten att stora grupper som hittills inte
kunnat ta del av den högre utbildningen kommer att göra det. I detta
sammanhang vill vi också understryka vikten av att de resultat forskningen
kommer fram till tas om hand så att de kan utvecklas vidare till etablerade
verksamheter av olika slag. För detta ändamål behövs riskvilligt kapital och
positivt inställda kommunala och regionala instanser. Så har exempelvis på
ett antal håll i landet s.k. Science Centers byggts upp eller planeras komma
till. Detta är en utveckling som Vänsterpartiet välkomnar.
På kulturområdet föreslås i budgetpropositionen att medel från arbetsmark-
nadsområdet förs över till kulturen. Vänsterpartiet anser att det är mer
meningsfullt att avlöna kulturarbetare i reguljära, viktiga arbeten än att låta
dem lyfta korttidsersättningar av olika slag för uppgifter som egentligen
borde göras till reguljära jobb. Många viktiga, samhällsnyttiga arbeten utförs
i dag av ALU-arbetare eller projektanställda, men det vore vettigare om
samhället tog på sig arbetsgivaransvaret. Vi ser propositionens förslag som
ett steg i rätt riktning men menar att det finns anledning att gå längre och
skapa arbetstillfällen exempelvis för dramapedagoger som skulle kunna
användas i skolorna bl.a. i arbetet mot våld och mobbning, för ytterligare
länskonstnärer o.s.v.
För övrigt eftersträvar Vänsterpartiet att yrkesarbetande konstnärer skall
kunna leva av sin konst - det vill säga att man med olika åtgärder bör stärka
efterfrågan på exempelvis bildkonst. Det anslag till offentliga institutioner
för sådana ändamål som ligger i budgeten är ett steg i rätt riktning. På samma
sätt måste skolorna på nytt få råd att efterfråga teaterföreställningar och
annan kultur av olika slag.
9 Skattepolitiken och sysselsättningen
Ett vanligt krav inom bl.a. EU är att skatterna på arbetskraft bör sänkas
för att få till stånd en ökad sysselsättning. Trots det så finns det inga
entydiga bevis på att sänkta arbetsgivaravgifter leder till en ökad
sysselsättning. Utvärderingar har visat att det krävs stora sänkningar om
effekterna på sysselsättningen ska bli nämnvärt positiva. Samtidigt har
naturligtvis skattebelastningen på arbete i förhållande till
skattebelastningen på kapital betydelse för relativpriset på arbetskraft,
d.v.s. i förlängningen på produktionens kapitalintensitet, och därmed
också på sysselsättningen.
Resultaten av sänkta arbetsgivaravgifter kan variera beroende på i vilken
sektor som förändringen sker. Speciellt inom vissa delar av den privata
tjänstesektorn skulle en sänkning av arbetsgivaravgifterna kunna resultera i
ökad sysselsättning. Vänsterpartiet har också i tidigare motioner föreslagit att
pengar skall reserveras för reducering av arbetsgivaravgifter inom den
privata tjänstesektorn. Vi har i samband med att vi lagt fram detta förslag
redovisat att vi vill undanta de branscher som har egen växtkraft, t.ex.
databranschen. Vi har också avvisat alla förslag om skatteavdrag/pigavdrag
eller sociala checkar för den som vill utnyttja privata tjänster, t.ex. i
hemmet.
En annan framkomlig väg för ökad sysselsättning kan vara riktade
momssänkningar. På så sätt kan man stimulera efterfrågan vilket skulle
kunna leda till fler arbeten. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att en
sådan
momssänkning införs inom restaurangbranschen, dels för att öka efterfrågan,
dels för att få en likformig beskattning av livsmedel.
Under 1997 lämnade Tjänstebeskattningsutredningen sin analys av förut-
sättningarna för tjänsteproduktion och av olika gränsdragningsproblem vid
selektiv beskattning av tjänster. Utredningen visar att det krävs ytterligare
kunskaper på området för att kunna konstruera ett väl fungerande system.
9.1 Småföretagen
I Sverige har ett fåtal stora företag spelat en viktig roll för det svenska
samhället. De har gjort det möjligt för Sverige att ha en hög andel
sysselsatta. I framtiden är det dock troligtvis främst de små företagen
som kommer att växa och som därmed kommer att stå för
sysselsättningsökningen. Det är därför viktigt att stärka de mindre
företagens roll i den svenska ekonomin.
De enskilda näringsidkarna har länge varit en skattemässigt missgynnad
företagargrupp i förhållande till aktiebolagen. De förändringar som
genomförts för att likställa de olika företagsformerna i skatteavseende har
tyvärr inneburit ett mycket krångligt system för enskilda firmor och, inte
minst, för handelsbolagen. Vänsterpartiet anser att enkelhet i skattesystemet
går före absolut millimeterrättvisa. Det är därför nödvändigt att införa
enklare regler för enskilda firmor och handelsbolag.
De allra minsta företagen uppfattar ansvaret för sjuklöneperioden för de
anställda som betungande. Speciellt är detta en hämmande faktor för
enmansföretagaren som står inför ett beslut att anställa en person. Rädslan
för att hamna i svårigheter på grund av den anställdes sjukdom kan vara den
avgörande faktorn i beslutsögonblicket. Vänsterpartiet menar därför med
anledning av nuvarande sjukförsäkringsregler att företag med högst tio
anställda bör undantagas från arbetsgivarinträdet. I början av oktober i år
kom också Stoppregelutredningen med sitt betänkande där man föreslår att
en majoritet av de stoppregler som idag finns för fåmansföretag tas bort. I
många av utredningens förslag är Vänsterpartiet av samma uppfattning, och
vi ser det som viktig uppgift att snabbt kunna genomföra dessa förändringar.
9.2 En grön skatteväxling
På samma sätt som Vänsterpartiet förespråkar en röd skatteväxling så
finns det ett behov av en grön skatteväxling. En grön skatteväxling är en
viktig del i arbetet för en hållbar utveckling. Den är ett av de redskap
som vi har för att minska vår miljöbelastning och samtidigt underlätta
ökad sysselsättning. Skatteväxlingen är ett viktigt styrmedel för att göra
olika processer effektivare i användningen av material och energi. Som
exempel kan nämnas successiva små bensinskattehöjningar som ett sätt
att bidra till utvecklingen mot bensinsnålare fordon. Det är viktigt att
Sverige skärper skattebelastningen på sådan produktion och konsumtion
som påverkar miljön negativt. Sverige bör också internationellt t.ex.
inom FN och EU verka för minimiskattesatser och höjda miljöskatter,
bl.a. på bensin (CO2).
En uthållig utveckling kräver att produktion och konsumtion styrs i banor
som gynnar hushållning med energi och naturresurser. Vänsterpartiet före-
språkar ett aktivt användande av skatt på energi och miljöavgifter för att
skapa ett samhälle i ekologisk balans, samtidigt som lägre arbetsgivaravgifter
skapar förutsättningar för en mer arbetskraftsintensiv produktion. Vänster-
partiet ser det som nödvändigt att på sikt öka skatteuttaget på energi och
sådan konsumtion som påverkar miljön i negativ riktning. Dessa höjningar
måste emellertid ses i ett samhällsekonomiskt sammanhang som tar hänsyn
till både sysselsättnings- och fördelningspolitiska effekter.
En grön skatteväxling löser inte alla problem. Den bidrar t.ex. inte till en
rättvis fördelning av skattetrycket, varken mellan olika inkomstgrupper eller
mellan städer och länder. Det kan också vara ett problem att en ökande del av
skattebasen utgörs av något oönskat, d.v.s. miljöförstöring. Trots detta är det
viktigt att vi använder skatteväxling som ett ekonomiskt styrmedel där det är
lämpligt och där det kan åstadkomma en hållbar utveckling. Samtidigt måste
vi kombinera den med andra metoder på de områden där en skatteväxling är
mindre lämplig.
10 Hemställan
10 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konjunkturpolitiken och
Europasamarbetet,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om näringspolitik och regional utveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att utvärdera AP-fondernas
verksamhet ur ett näringspolitiskt perspektiv,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning om pensionskapitalets
betydelse för att befordra förnyelse och sysselsättning i det
svenska näringslivet,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmarknad och arbetsliv.2
Stockholm den 24 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
1 Yrkandena 1, 3 och 4 hänvisade till FiU.
Elanders Gotab, Stockholm 1999