Gällande minerallag (1991:45) trädde i kraft den 1 juli 1992 och har därefter varit föremål för två förändringar, dels den 1 juli 1993, dels den 1 juli 1998. Lagen bygger på koncessionssystemet och har starka inmutningsrättsliga inslag. Förändringarna som har skett har ett syfte att ytterligare stimulera prospektering efter och bearbetning av nya fyndigheter. Detta syfte kan naturligtvis vara bra men lagen är inte anpassad för hela landet. Problem uppstår då undersökning och undersökningsarbete påbörjas i odlingslandskap utan att markägaren är underrättad.
I dag är stora delar av Sverige inmutade för sökande efter mineraler. Det har också framkommit att staten driver en aktiv internationell marknads- föring för att aktivera utländska företag att leta efter mineraler i Sverige. Kostnaden för inmutning är blygsam. Avgiften för ansökan är 300 kronor och 15 kronor per hektar.
En stor oro har under det senaste året spridit sig hos människor och då speciellt i södra Sverige vars marker och omgivning hotas av mineralletande företag. Informationen från tillståndshavaren till markägarna är obefintlig. Det påstås också att värdet på inmutade lantbruksfastigheter sjunker.
Den brist minerallagen har är i det inledande stadiet som gäller undersök- ning och undersökningsarbete. Ärenden om beviljande av undersöknings- tillstånd eller bearbetningskoncession prövas av bergmästaren. Han får också avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillstånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig. I verkligheten innebär detta att efter det att undersökning har skett - utan information till markägaren - får undersökningsarbete påbörjas.
Undersökningsarbete får bedrivas för att påvisa att sådant mineral som omfattas av tillståndet finns inom området och för att ta reda på fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Enligt 3 kap. 3 § får tillståndshavaren ta mark i anspråk för att uppföra byggnader som är oundgängligen nöd- vändiga för undersökningsarbetet. Vidare säger lagen att tillståndshavaren också får ta mark i anspråk för att bygga väg inom området eller använda väg till och inom området. Detta får ske utan särskilt tillstånd av markägaren eller annan rättsägare inom området. Bergmästaren beviljar tillstånd.
Ägaren till det inmutade området som kan vara en lantbrukare med odlingar eller en skogsägare är helt utlämnad enligt lagen. Enligt 3 kap. 5 § skall tillståndshavaren underrätta bergmästaren och markägaren minst två veckor innan undersökningsarbetet påbörjas. Visserligen säger lagen att arbetet skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas men enligt lagen har markägaren ingen rätt att framföra sina synpunkter. Detta kan t.ex. gälla skog som är FSC-certifierad vilket bl.a. innebär att stor hänsyn skall tas till olika biotoper. Tillståndshavaren kan med två veckors varsel till markägaren bestämma om vägdragning genom skogen eller genom odlingar.
Det är inte vår målsättning att stoppa all letning efter mineraler eller eventuella brytningar i Sverige utan det är frågan om att beakta känsliga miljöområden som finns i t.ex. Österlen i Skåne. Kunskapen om dessa områden är störst hos markägare, kommuner och länsstyrelser. Därför borde det vara naturligt att dessa myndigheter och markägare får större möjlighet att påverka eller åtminstone bli informerade innan undersökningsarbetet påbörjas.
Vad gäller bearbetningskoncession anser vi att miljöbalken, som träder i kraft den 1 januari 1999, ger markägare, kommuner och länsstyrelser större möjlighet att komma till tals. Miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas och samråd skall ske med berörda parter samt länsstyrelse. De nyinrättade miljödomstolarna skall också fatta sitt beslut i ärendet innan bergmästaren utfärdar eventuell koncession. Denna del föreligger det inte några invändningar mot.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av minerallagen.
Stockholm den 22 oktober 1998
Kaj Larsson (s)
Johnny Ahlqvist (s) Ulla Wester (s) Marianne Jönsson (s)