Målet för den regionala näringspolitiken är att utifrån de
förutsättningar som finns i varje region stimulera en hållbar
ekonomisk utveckling som kan bidra till fler växande företag
och därmed ökad sysselsättning för både kvinnor och män.
Regionala tillväxtavtal är det bärande instrumentet för att
genomföra en regional näringspolitik för hela landet. Vad vi
kan konstatera är att vissa regioner bl.a. skogslänen har haft
en ogynnsam utveckling när det gäller
befolkningsminskning, sysselsättning och arbetslöshet och
detta måste självklart beaktas vid tillväxtavtalens tillkomst,
liksom i kommande utrednings- och översynsarbete som rör
den regionala utvecklingen.
Inom EU ligger Sverige i utkanten, långt från de stora koncentrationerna
av människor och ekonomiska resurser i centrala Västeuropa. Därmed löper
Sverige risk att få större regionala problem än då länderna i Europa var mer
ekonomiskt isolerade från varandra.
I en allt mer öppen, internationaliserad värld, tenderar regionala obalanser
att öka om marknadskrafterna får verka fritt. Stora tillväxtcentrum utövar en
stark dragningskraft på investeringar och utbildad arbetskraft. Den
utvecklingen kan iakttas både i den industrialiserade världen och i fattiga u-
länder som inte har resurser att motverka marknadskrafterna. Även i Sverige
flyttar människor nu från glesbygd till storstad inte för att de fått nytt jobb,
utan för att de hoppas att lättare kunna hitta ett nytt jobb. Detta är något
nytt,
som visar att de regionalpolitiska obalanserna har ökat vilket vi anser vara
oacceptabelt.
En kraftfull regionalpolitik och en välbalanserad regional utveckling är
avhängig av att den allmänna ekonomin utvecklas bra. Ekonomisk tillväxt
skapar resurser som möjliggör regionalpolitiska insatser och är därför en
viktig förutsättning för att skogslänen ska få en mer gynnsam utveckling än
tidigare under 1990-talet.
Regionalpolitik
De regionalpolitiskt prioriterade områdena kännetecknas av
långa avstånd, gles bebyggelse, låga befolkningstal och en
sned åldersstruktur, med en allt äldre befolkning. Under
senare år kan vi konstatera att problemen förvärrats.
Befolkningen har minskat konstant varje år i samtliga
skogslän under 1990-talet, speciellt är det yngre personer
främst kvinnor som flyttar till storstadsregionerna.
Sysselsättningen har minskat och arbetslösheten ligger högre
än i övriga landet.
Kommunernas ekonomi försämras fortlöpande till följd av utflyttning och
minskad sysselsättning. Det ger i sin tur effekter på kommunernas
möjligheter att ge jobb och god service. Denna onda spiral har inte kunnat
motverkas med de resurser som finns inom den s.k. lilla regionalpolitiken
och staten har t.o.m. motverkat de regionalpolitiska satsningarna genom att
koncentrera statlig verksamhet till de större orterna. Det är hög tid att vidta
konkreta åtgärder för att motverka de ökade regionala obalanserna.
För att åter skapa tillväxt, utveckling och nya jobb måste hela landets
resurser tas tillvara, såväl glesbygdens som storstadens. Det är bara i
samverkan och solidaritet mellan olika regioner som vi har möjlighet att
klara de uppgifter som ligger framför oss. Det är viktigt att slå fast att den
kommande tillväxten inte får ske till priset av fortsatt utflyttning från
skogslänen och en fortsatt ökning av de regionala obalanserna. Vi har helt
enkelt inte råd att inte ta tillvara hela landets resurser.
De regionala obalanserna måste bekämpas med kraft, främst genom att
staten har en helhetssyn på sin verksamhet och ser till att inte strävan till
regionalpolitisk balans äventyras genom att olika sektorer av den statliga
verksamheten agerar utan hänsyn till helheten. Avgörande för människors
och regioners möjlighet att utvecklas är den samlade politiken. Ska
människor och företag utvecklas måste de leva i ett fungerande samhälle. De
måste ha bra kommunikationer, god omfattning och kvalitet på utbildning,
forskning och barnomsorg. Post och flyg måste vara tillgängligt även utanför
de största orterna. Vi måste i handling visa att det är möjligt att bygga in
regionalpolitiska analyser i beslutsfattande på alla nivåer. Vi måste visa att
varje beslut fattas utifrån en helhetssyn på varje regions
utvecklingsmöjligheter.
Det skatteutjämningssystem som trädde i kraft 1996 har haft negativa
effekter för kommuner och landsting i skogslänen. Det tar bl.a. ingen hänsyn
till den stora befolkningsomflyttning som sker och som innebär att
skogslänen förlorar skatteunderlag när de arbetsföra flyttar samtidigt som
statsbidragen minskar som följd av att befolkningen krymper. Resultatet blir
att en allt mindre del förvärvsarbetande i glesbygden får bära en allt större
börda för servicen till gamla, sjuka och barn. Den översyn som nu sker av
skatteutjämningssystemet får inte ytterligare förstärka de regionala
orättvisorna utan måste medverka till att skogslänens invånare får en fortsatt
bra service och en god omsorg. Detta måste beaktas i den pågående
översynen av det kommunala skatteutjämningssystemet.
Det behövs en svensk regionalpolitik, som i likhet med EU:s
regionalpolitik syftar till att regioner med särskilda, långsiktiga problem ska
få stöd som hjälper dem att utveckla ett näringsliv som kan ge en ekonomisk
aktivitet och levnadsnivå som är jämförbar med de mer gynnade regionerna.
Detta långsiktiga stöd, som i huvudsak är inriktat på att förändra
näringsstrukturen och förbättra infrastrukturen i stödområdena, måste skiljas
från den akuta krishantering som ibland blir nödvändig vid stora
industrinedläggningar.
De regionalpolitiska stödformerna måste ses över. Stödsystemet måste
vässas och bli mer effektivt. Även indelningen i stödområden måste ses över,
så att de regionalpolitiska åtgärderna verkligen riktas mot de områden som
har långsiktiga strukturproblem. Den svenska myndighetsstrukturen på
området måste också ingå i den kommande översynen utifrån att
regionalpolitiken nu är splittrad på flera olika verk och myndigheter. En
gemensam regionalpolitisk myndighet skulle kunna ge större kraft och
effektivitet åt regionalpolitiken. Det är därför positivt att en utredning nu
kommer att tillsättas med uppgift att lämna förslag om den framtida
inriktningen och utformningen av den svenska regionalpolitiken och vi utgår
ifrån att de synpunkter som vi framför beaktas i utredningsarbetet samt att
detta utredningsarbete sker skyndsamt.
Arbetet med EU:s strukturfonder har nu pågått en tid. Erfarenheterna är
tyvärr inte särskilt positiva när det gäller smidighet och snabbhet i besluts-
fattandet. Tyvärr präglas arbetet av krångel, byråkrati och ineffektivitet -
inte
så mycket från EU:s sida som från centrala svenska verks och myndigheters.
Detta är oacceptabelt och förhindrar ett annars positivt tillskott för att mot-
verka regionala obalanser. Förenklingar i systemen måste omedelbart
genomföras och den svenska regionalpolitiken måste samordnas på ett bättre
sätt med EU:s regionalpolitik. Det är därför positivt att en översyn sker på
detta område och vi förutsätter att ovan nämnda problem kommer att lösas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen i skogslänen.
Stockholm den 28 oktober 1998
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Berit Andnor (s)
Carin Lundberg (s)
Monica Öhman (s)
Hans Stenberg (s)
Per-Olof Svensson (s)
Per Erik Granström (s)