Att skapa förutsättningar för en livskraftig landsbygd med
människor i alla åldrar och med arbetsmöjligheter, god
service, bra miljö och rik kultur är ett centralt mål för den
kristdemokratiska regionalpolitiken.
Regionalpolitikens uppgift är att bidra till att utveckla livskraftiga regioner
i hela landet. Det innebär att regionalpolitiken inte enbart handlar om
landsbygdens problem. Den regionala utvecklingen omfattar i högsta grad
också regionala centra med medelstora och mindre städers problem. Det
innebär också att satsningar på en större residensstad kan vara en effektiv
regionalpolitisk åtgärd.
Regionalpolitiken kan inte ses isolerad och därför måste den statliga
sektorspolitiken ta regionalpolitisk hänsyn. Regionalpolitiska konsekvens-
analyser måste upprättas innan beslut tas som påtagligt kan komma att
förändra förutsättningarna i områden som är beroende av en aktiv regional-
politik.
Staten har i första hand ett ansvar att skapa grundläggande och goda förut-
sättningar för den regionala utvecklingen genom att garantera utbildning,
infrastruktur och goda villkor för företag och företagande. En generell politik
som är inriktad på ett bättre företagarklimat, tillväxt och nya jobb skapar de
bästa förutsättningarna för ökad sysselsättning även i svagare regioner.
Utifrån subsidiaritetsprincipen är det i första hand ett ansvar för regionerna
att själva ta ansvar för sin utveckling. Ökad kommunal självstyrelse och
regional självstyrelse genom direktvalda regionala fullmäktige stärker
kommunernas och regionernas möjlighet att ta detta ansvar. Kommunerna
bör få ett ökat ansvar och inflytande över det regionalpolitiska stödet. En
viktig förutsättning för att kommuner och regioner ska få fram väl utvecklade
landsbygdsprogram är att de utformas nedifrån och upp. I det sammanhanget
är det angeläget att lyfta fram byalagen och byutvecklingsgrupper som aktivt
arbetar med att formulera mål och program för sin bygd på olika platser runt
om i hela Sverige. Den demokratiska processen måste fungera så att
landsbygdsbefolkningen som berörs av utvecklingsprogram är de som också
utformar dem. Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att det ideella
engagemanget stimuleras och att hinder för ett ökat ansvarstagande för
föreningar, kooperativ och enskilda undanröjs.
En grundläggande förutsättning för ett Sverige i regional balans är väl
utbyggda och fungerande kommunikationer. Ett effektivt transportsystem är
nödvändigt för att göra näringslivet i hela Sverige konkurrenskraftigt.
Flyttbidragen motverkar en sådan satsning och bör därför avskaffas. Fortsatt
stöd till kommunala flygplatser i glesbygdsområden är dock nödvändigt.
Möjligheterna att decentralisera verksamheter och lokalisera företag i
glesbygd förbättras genom användningen av modern informationsteknik (IT).
För den regionala utvecklingen är det av stor betydelse att det finns tillgång
till väl utbildad arbetskraft i hela landet. De mindre och medelstora
högskolorna har en viktig uppgift i detta avseende. Dessa högskolor har visat
sig kunna ta tillvara och koppla ihop utbildning med de olika regionernas
särskilda förutsättningar.
Nya arbetstillfällen på landsbygd och i glesbygd måste i huvudsak
tillkomma inom småföretagen. Jord- och skogsbruk utgör en betydande del
av småföretagen i glesbygd och på landsbygd och har stor betydelse för den
regionala utvecklingen. En livskraftig fiskenäring är en viktig förutsättning
för en levande skärgård. Därför måste jordbruks- och fiskerinäringens
konkurrenssituation stärkas genom undanröjande av konkurrenssnedvridande
pålagor och skatter.
Flyttlassen har gått allt
oftare
Dessvärre har de regionalpolitiska frågorna kommit i
skymundan i den politiska debatten. Detta trots en kraftig
omvälvning under senare år då flyttlassen gått allt tätare från
glesbygdsområden till storstäderna. Något som den senaste
statistiken bekräftat. Storstadslänen har ökat sin befolkning
under 1997. Nästan samtliga övriga län har minskat.
Storstäderna kan karaktäriseras som vinnare i
befolkningsomflyttningen i vårt land, medan de flesta andra
kommuner drabbas hårt. Särskilt allvarlig blir situationen för
de kommuner som under en följd av år minskat sin
befolkning. Minskat skatteunderlag skapar svårigheter för
dessa kommuner att upprätthålla en god service för
invånarna. Nu måste en ny politik utformas, en ansvarig
politik som kan stoppa flyttlassen och därmed förhindra de
negativa följder för olika landsdelar som avfolkning medför
och därmed lägga en bättre grund för en positiv utveckling i
hela landet.
Orsakerna till regionala obalanser har förändrats över tiden. Efter jord-
brukets rationalisering på 1960-talet som ledde till inflyttning till växande
industriverksamheter i befolkningscentra bromsades flyttlassen upp under
1970-talet. De inomregionala obalanserna förblev dock stora. Städerna
fortsatte att växa medan landsbygden avfolkades. Nya regionala problem dök
upp, som exempelvis neddragningar av varvsindustrin och gruvindustrin och
strukturomvandlingen inom stålindustrin i framför allt Bergslagen. De
regionala effekterna av den pågående strukturomvandlingen motverkades
delvis av en snabb utbyggnad av den offentliga sektorn.
Under 1980-talet stannade tillväxten av inom den offentliga sektorn vilket
bidrog till att göra strukturproblemen synliga. Tidsbegränsade regional-
politiska åtgärdspaket genomfördes med avsikt att genom en koncentrerad
satsning under en kort period lösa strukturproblemen. Under högkonjunk-
turen i slutet av 1980-talet framstod den regionala problembilden som
koncentrerad kring inlandsproblem. Regionalpolitiken inriktades på att
kompensera framför allt norra Sveriges befolkning och näringsliv för
lägesnackdelar som långa avstånd och små lokala arbetsmarknader.
Vissa regioner har drabbats extra hårt av bantningen av den statliga
budgeten. Norrbotten, Jämtland och Västernorrland i norr samt Blekinge och
Gotland i söder är mest utsatta. Men också kommuner i olika kustområden
och i Siljansregionen är exempel på områden som fått betydande problem
beroende på bristande hänsynstaganden till regionala effekter av nedskär-
ningspolitiken. Sysselsättning, servicekvalitet och framtidsutsikter för dessa
områden har försämrats. De senaste årens kraftiga nedskärningar i försvars-
budgeten har inneburit ytterligare svårigheter ur regionalpolitiskt perspektiv.
Sammanfattningsvis kan man säga att den statliga servicen snabbt försämras
och koncentreras till länens eller i ännu värre fall regioners huvudorter. Detta
gäller exempelvis polisverksamheten och försäkringskassan. Tingsrätterna
har tidigare varit aktualiserade och deras fortsatta verksamhet är ännu inte
avgjord. Många mindre lasarett håller på att avvecklas liksom vissa andra
sjukvårdsspecialiteter i mindre kommuner. Den viktiga detaljhandeln
krymper kraftigt i mindre och mellanstora tätorter i hela landet. Detta visar
tydligt att regionalpolitik inte bara får handla om det som kallas "den lilla
regionalpolitiken" utan att man i högsta grad måste ha en helhetssyn så att
det som kallas "den stora regionalpolitiken" har rätt inriktning. Det går
nämligen inte att i högre grad justera en felaktig syn på regionala frågor med
regionalpolitiska stöd. Det är helheten i politiken som är avgörande för om
devisen "Hela Sverige skall leva" ska bli verklighet.
Regeringen aviserar nu tillkomsten av den parlamentariska kommitté för
att utreda regionalpolitiken som riksdagen beställt. Denna parlamentariska
utredning i vardande har en viktig uppgift framför sig. Utredningen bör lägga
fram förslag om en ny regionalpolitik, en regionalpolitik som kan skapa nya
förutsättningar och möjligheter för de olika regionerna i vårt land att
utvecklas. Utredningen bör ha ett brett anslag och till uppgift att se över alla
de olika regionalpolitiska stödssystemen som gäller parallellt med EU:s olika
stödformer. Dagens flora av system är svåröverblickbar. Målet bör i denna
del vara att förenkla, göra systemen mer överblickbara och effektivare.
Kristdemokratiska
utgångspunkter för
regionalpolitiken
Ett välfärdssamhälle kräver en samhällsekonomi i balans. En
förutsättning för en god välfärd är en effektiv och ansvarsfull
marknadsekonomi. En väl fungerande marknadsekonomi
bygger på ett samhälle med en grundläggande etisk samsyn.
Marknadsekonomin är i sig inte tillräcklig för att skapa det goda samhället.
Den måste styras av sociala och ekologiska hänsyn. Det är utifrån ett socialt
ansvarstagande viktigt att alla människor oavsett var de bor i landet har
tillgång till arbete, service och en god miljö. Regionalpolitikens uppgift är
att
bidra till att utveckla livskraftiga regioner i hela landet.
För att skapa regional balans är det nödvändigt att arbetsmarknadspolitiken
och den ekonomiska politiken harmoniseras med regionalpolitiken. I
huvudsak krävs en aktiv generell regionalpolitik där näringsliv och offentlig
sektor i glesbygd kompenseras för långa avstånd, små lokala marknader,
brist på utbildad personal, sämre kringservice etc.
En effektiv regionalpolitik med målsättningen att hela Sverige ska leva
motverkar att "flaskhalsar" uppstår i ekonomin i en uppgångsfas och minskar
sårbarheten i en konjunkturnedgång.
Den statliga sektorspolitiken måste ta regionalpolitiska hänsyn. Samord-
ning och helhetssyn över sektorsgränserna måste vara vägledande. Det bör
finnas med i de statliga instruktionerna till de olika sektorernas verksamheter
att man ska ha en helhetssyn där de regionala faktorerna vägs in i
beslutsfattandet. Statliga verk och myndigheter skall väga in regional-
politiska effekter.
För att underlätta detta beslutsfattande bör regionalpolitiska konsekvens-
analyser upprättas innan beslut tas som påtagligt kan komma att förändra
förutsättningarna i områden som är beroende av en aktiv regionalpolitik.
Ett exempel är domstolsväsendet där man nu diskuterar att ta bort de
mindre tingsrätterna. Om detta skulle bli verklighet innebär det att man
försämrar rättssäkerhet och sysselsättning samt service i just de områden som
bör stödjas regionalpolitiskt. Detta är ett exempel på ett ärende där man bör
genomföra en regionalpolitisk konsekvensanalys innan man går till beslut.
Sveriges regionalpolitiska
målsättningar i EU
Sverige måste i egenskap av medlem i EU påverka
utformningen av de regionalpolitiska stöden. De ska fylla
samma funktion bland EU-länderna som vi menar är
avsikten för regionalpolitiska stöd inom Sverige - nämligen
att ge alla människor oavsett var de bor förutsättningar för
arbete, service och en god miljö.
Sveriges inriktning vid medlemskapsförhandlingarna var att skapa goda
möjligheter för återflödet från strukturfonderna och på så sätt förstärka de
nationella satsningarna. Det är därför alarmerande signaler som nu kommer
om att Sverige kan komma att mista delar av återflödet. Den svenska
regeringen måste med all kraft värna svenska intressen i de pågående
förhandlingarna.
Det är också en ytterst angelägen uppgift att Sverige utnyttjar de
regionalpolitiska stöd från EU som kan komma ifråga så långt som möjligt. I
det avseendet har det varit lite si och så under de första åren av medlemskap.
För svenskt vidkommande är det viktigt att kommuner i samverkan med
länsstyrelser och andra regionala organ och sammansatta arbetsgrupper kan
finna former för ett effektivt samarbete kring regionala utvecklingsprojekt.
Det har varit vissa problem i inledningen av detta samarbete och det är nu
angeläget att man kan trimma organisation och administration kring EU-
stöden så att inte Sverige i onödan tappar de möjliga stöd som finns att tillgå.
Viktiga faktorer för regional
utveckling
Regionalpolitiken kan inte ses isolerad. Insatser från och
förutsättningar inom flera olika politikområden påverkar den
regionala utvecklingen långt mer än de förhållandevis små
anslag som finns för regional utveckling över statsbudgeten
och de något större som nu finns via EU:s strukturfonder. De
direkta anslagen till regionalpolitiken kan trots allt ha en stor
betydelse för den regionala utvecklingen om de satsas på rätt
ställe i rätt tid.
Det är i första hand regionerna själva som ska ta ansvar för sin utveckling.
Ökad kommunal självstyrelse och regional självstyrelse genom direktvalda
regionala fullmäktige stärker kommunernas och regionernas möjligheter att
ta detta ansvar.
Staten har i första hand ett ansvar att skapa grundläggande och goda
förutsättningar för den regionala utvecklingen genom att garantera
utbildning, infrastruktur och goda villkor för företag och företagande.
Företagarklimatet
avgörande för framgång -
småföretagen centrala
En framgångsrik ekonomisk politik för hela landet får
positiva konsekvenser även för den regionala utvecklingen.
Det skapar också utrymme för särskilda regionalpolitiska
satsningar. Dessvärre har regeringens politik inte bidragit till
ett gynnsamt företagarklimat vilket därmed också
missgynnar den regionala utvecklingen. För att de nya
jobben ska komma hela landet till del är det viktigt att
villkoren för ny- och småföretagande är gynnsamma. Nya
arbetstillfällen på landsbygd och i glesbygd måste i
huvudsak tillkomma inom småföretagen. Ju fler småföretag
desto mindre sårbarhet vid konjunkturnedgång och desto
bättre förutsättningar att klara av strukturomvandlingar. Helt
nödvändigt är att förenkla regelverket för företagande. Nya
arbetstillfällen ökar också skatteintäkterna, vilket i sin tur
kan ge nya jobb och bättre service.
Kvinnors företagande
Utvärderingar av regionalpolitiska stöd visar att företag som
drivs av kvinnor är underrepresenterade bland de företag
som fått regionalpolitiskt företagsstöd.
Jämställdhetsfrågorna har en särskild dimension i det regionala
utvecklingsarbetet. Ensidiga lokala arbetsmarknader ger inte kvinnor rimliga
möjligheter till jobb och utveckling. Den nya tekniken, ett decentraliserat
utbildningsutbud och ett ökat kvinnligt företagande kan ändra på detta.
Insatser för kvinnor skall prioriteras i länsstyrelsernas utvecklingsarbete.
Jord-, skogsbruks- och
fiskepolitiken
Trots att antalet jordbruk dramatiskt har minskat under de
senaste decennierna utgör just jord- och skogsbruken en
betydande del av småföretagen i glesbygd och på landsbygd.
Villkoren för dessa näringar får alltså stor betydelse för den
regionala utvecklingen.
Ur regionalpolitisk synvinkel utgör en livskraftig fiskenäring en viktig
förutsättning för en levande skärgård.
Det handlar ju om att ge dessa näringar förutsättningar för att kunna växa.
Från Kristdemokraternas sida motsätter vi oss en regionalpolitik som leder
till färre lantbruksföretag. Höjda arbetsgivaravgifter för lantbruksföretag är
en direkt felaktig politik som minskar sysselsättningen och förutsättningar
för näringsverksamhet i hela landet. Basen för sysselsättning och boende på
landsbygden är konkurrenskraftiga jordbruks- och livsmedelsföretag. Därför
krävs att skatter som ur konkurrenssynpunkt slår hårt mot dessa företag som
exempelvis el- och dieselbeskattningen sänks. Våra förslag för ökad rättvisa
för jordbruksnäringen redovisas i en separat motion.
Infrastrukturen
En grundläggande förutsättning för ett Sverige i regional
balans är väl utbyggda och fungerande kommunikationer.
Näringslivet, tillgången till arbete och service kräver en god
infrastruktur.
Under flera decennier var investeringarna i väg- och järnvägsnäten efter-
satta. Under den förr-förra mandatperioden vände den dåvarande fyrklöver-
regeringen utvecklingen. Investeringarna trefaldigades. Den upprustningen
måste fortsätta, och självklart bygga på noggranna samhällsekonomiska
bedömningar av olika investeringars lönsamhet. Framväxten av det gränslösa
Europa och Sveriges dubbla avståndshandikapp, både det inom landet och
det till våra viktigaste exportmarknader, leder bland annat till att svenska
företags transportkostnader blir relativt större än europeiska konkurrenters.
Det gäller i synnerhet för företag i Norrland. Ett effektivt transportsystem är
därför nödvändigt för att göra näringslivet i hela Sverige konkurrenskraftigt.
Infrastrukturen omfattar även telekommunikationerna. Utnyttjandet av
modern informationsteknik skapar ständigt nya möjligheter att effektivisera
näringsliv, utbildningsväsende och offentlig förvaltning. Det skapar också
helt nya förutsättningar för att utveckla glesbygdsregioner. Möjligheterna att
decentralisera verksamheter och lokalisera företag till glesbygd förbättras
genom användningen av modern informationsteknik. De fortsatta pris-
sänkningar som en fortsatt ökning av antalet operatörer och av konkurrensen
dem emellan ger, kommer att ha stor regionalpolitisk betydelse.
När regeringen drog ned på anslaget till kommunala flygplatser i skogs-
länen drabbades just sådana regioner som är beroende av aktiv regional-
politik. Det är bra att regeringen nu tänkt om och planerar för ett särskilt
statligt driftsstöd för dessa flygplatser.
Ytterligare en viktig del av infrastrukturen är en fungerande postgång som
är heltäckande och omfattar hela landet. Postservicen och möjligheten att
snabbt och säkert ta emot och skicka post och paket utgör ett väsentligt
inslag i en aktiv regionalpolitik. Inte minst för mindre företag i glesbygd är
posten en viktig del av infrastrukturen för att sälja och leverera vissa varor.
Den senaste tidens tendens med allt sämre postservice måste brytas.
Eventuella fortsatta besparingskrav bör i första hand klaras genom en ökad
samordning med andra verksamheter vad gäller lokaler och inte genom en
total avveckling av den lokala verksamheten. Människors och företags
tillgång till postservice måste säkerställas även i glesbygd.
Utbildning och forskning
För den regionala utvecklingen är det av stor betydelse att
det finns tillgång till väl utbildad arbetskraft i hela landet. De
mindre och medelstora högskolorna har en viktig uppgift i
detta avseende. Dessa högskolor har också visat sig kunna ta
tillvara och koppla ihop utbildning med de olika regionernas
särskilda förutsättningar. Initiativ för att främja utbytet
mellan högskolor och näringsliv ska uppmuntras.
Ökade krav på flexibilitet i arbetslivet ställer också större krav på fort-
löpande kompetensutveckling. Förutom högskolorna är även gymnasieskolan
och den kommunala vuxenutbildningen viktiga resurser i detta arbete.
Kultur
Ett rikt kulturliv bidrar till att göra orter och regioner
attraktiva för såväl arbetskraft som företag. Det kan
dessutom direkt innebära att arbetstillfällen skapas inom
exempelvis turistnäringen. Det är viktigt att de insatser som
görs inom kulturområdet från olika myndigheter och
kommuner samordnas och sker utifrån en samlad och
långsiktig strategi.
Regionalpolitiska stöd
Som vi tidigare slagit fast är de direkta insatserna för
regionalpolitiska stöd tämligen begränsade. I och med EU-
medlemskapet kommer Sverige nu i åtnjutande av ett antal
nya stödformer i mån av nationell, regional, kommunal och
privat delfinansiering. Denna möjlighet bör användas fullt ut
för att öka möjligheterna till arbete och boende i hela landet.
Regeringen bör också sluta med stödformer som har direkt
motsatt effekt, exempelvis flyttningsbidrag.
Målsättningen med det regionalpolitiska stödet måste vara att det ska ge en
så hög utväxling som möjligt mot de regionalpolitiska målen. Ett litet stöd
som placeras på rätt ställe i rätt tid kan få stor betydelse för den totala
utvecklingen. Kristdemokraterna motsätter sig regeringens förslag om att
från 1 januari 1999 slopa nedsättningen av sociala avgifter för jord- och
skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske i stödområdet. För detta ändamål
anslås 100 miljoner kr.
Kommunala
fastighetsavgifter för
vattenkraftsstationer
I och med att uttaget av skatt på elström som produceras av
vattenkraft nu gjorts om till en fastighetsskatt aktualiseras ett
kristdemokratiskt förslag som skulle gynna de
vattenkraftsproducerande länen. Vårt förslag är att
fastighetsskatten i ett längre perspektiv växlas över till en
kommunal fastighetsavgift. Detta skulle bli en mycket
kraftfull regionalpolitisk insats, inte minst för de län som
producerar el baserad på vattenkraft. Regeringen bör
återkomma med förslag till hur en successivt sänkt
fastighetsskatt i ett längre perspektiv skall kunna växlas över
till en kommunal fastighetsavgift. Särskilt bör utredas hur
fastighetsskatten på vattenkraft skall kunna komma de
vattenkraftproducerande kommunerna och länen till del vid
en framtida skatteväxling.
Landsbygdsutveckling
Att skapa en livskraftig landsbygd med människor i alla
åldrar och med arbetsmöjligheter, god service, bra miljö och
rik kultur är ett centralt mål i regionalpolitiken. Det bör
betonas att det ska vara en politik för förnyelse där
landsbygdens resurser tillvaratas på ett ansvarsfullt sätt.
I detta sammanhang menar vi kristdemokrater att det är av särskild vikt att
det ideella engagemanget stimuleras. Motsatsförhållande får inte finnas
mellan offentlig och privat service å ena sidan och ideella initiativ å andra
sidan. Det är istället viktigt att skapa förutsättningar för ett utökat
samarbete
där det ideella engagemanget tillvaratas och att undanröja hinder för
föreningar, kooperativ och enskilda till ett ökat ansvarstagande.
Utifrån subsidiaritetsprincipen anser vi kristdemokrater att det är önskvärt
att kommunerna får ett ökat ansvar och inflytande över det regionalpolitiska
stödet. Detta måste självklart ske i samarbete med länsstyrelserna och
Glesbygdsmyndigheten, som har det övergripande ansvaret för samord-
ningen av insatserna för glesbygdens utveckling. En viktig förutsättning är
att kommuner och regioner har väl utvecklade landsbygdsprogram utformade
nedifrån och upp. I detta sammanhang vill vi gärna lyfta fram byalagen och
byutvecklingsgrupperna som redan aktivt arbetar med att formulera mål och
program för sin bygd på olika platser runt om i Sverige.
Rennäringen och andra samiska näringsgrenar behöver stärkas och
utvecklas. Ett utvecklat samiskt näringsliv innebär de facto också en stärkt
social trygghet och en förbättrad möjlighet för samebyarna att överleva.
Kommersiell service och
samhällsservice
En förutsättning för gles- och landsbygdens fortlevnad är att
det finns en dagligvaruförsörjning på rimligt avstånd. För att
lanthandeln ska kunna fortleva och utvecklas krävs ett ännu
bättre samarbete och ett samlat agerande av alla aktörer - på
lokal, kommunal, regional och central nivå. Det stöd som
finns till kommersiell service måste bevaras.
För landsbygdens utveckling är det också av stor betydelse att samhälls-
servicen, dvs utbildning, kultur, samlingslokaler, kommunikationer etc, hålls
på en rimlig nivå. Servicen måste dock anpassas just till glesbygdens
förhållanden och då blir det absolut nödvändigt med sektorssamordning.
Samutnyttjande av lokaler och personal, utnyttjande av modern informations-
teknik etc är viktiga inslag i en sådan samordning. Nya former av
ersättningar för utfört socialt arbete måste utvecklas. En kommun ska kunna
sluta avtal med en lanthandlare om vissa tjänster som underlättar för fortsatt
boende för dem som är i behov av tillsyn och stöd av olika slag. För att
möjliggöra god service bör ytterligare omstrukturering göras för att finna
lokal samverkan runt verksamheter som exempelvis berör apotek, post,
försäkringskassa och kommunal service. Att finna gemensamma lösningar
som är till gagn såväl för den enskilde näringsidkaren som fortsatt boende i
glesbygd måste vara en kommunal strävan.
Viktigt är också att det finns lokaler som kan fungera som samlingspunkter
för de olika aktiviteterna som kan förekomma i en bygd. Inte minst olika
kulturella aktiviteter såsom teater och bygdespel förutsätter att det finns
tillgång till en samlingslokal. Kristdemokraterna satsar därför ytterligare 25
miljoner kronor på anslaget för icke-statliga kulturlokaler utöver regeringens
magra förslag på 10 miljoner kronor.
Småskalig turism
Sverige är ett naturskönt land med stor variationsrikedom i
landskapet. De milsvida skogarna, sjöarna, älvarna och
fjällen lockar människor från mer tätbefolkade områden i
landet och även från andra länder. Även det odlade
landskapet med hagarna och ängarna och den bygdespecifika
kulturen är attraktivt. Intresset kommer med all sannolikhet
att öka i framtiden.
Turismen ökar kraftigt i hela världen. Mycket talar också för att turismen
är en av de viktigaste framtida näringarna för landsbygden. Kristdemo-
kraterna värnar allemansrätten och äganderätten. Kommersiell verksamhet på
annans mark är inte en del av allemansrätten och får inte tillåtas utan ägarens
samtycke.
Det regionalpolitiska stödet har haft och har en stor betydelse för turist-
näringen i många områden, inte minst när det gäller uppförande och drift av
turistanläggningar i olika fjällområden. Den småskaliga landsbygdsturismen
har dock inte dragit någon större nytta av dessa stöd. För att landsbygds-
turismen skall utvecklas på ett positivt sätt krävs en målmedveten sam-
ordning mellan de olika intressenterna. De goda exempel som finns - t.ex.
bondgårdsturism, sameturism och levande fäbodar m.m. - utgör fina
förebilder som måste vidareförmedlas och utvecklas. Detta bör lyftas upp på
ett nationellt plan till ett programarbete som ger bygdeturismen profil och
den status den är värd. Arbetet måste koncentreras på produktutveckling och
marknadsföring.
Ett unikt samarbete som bör stå som förebild är det samarbete som
etablerats genom IEF, Inlandskommunernas Ekonomiska Förening, där ett
20-tal kommuner från Vänern i söder till Gällivare i norr aktivt samarbetar
med Inlandsbanan och Inlandsvägen som de sammanhållande banden. Detta
har vidareutvecklats i samarbete med kommuner söderut och ett aktivt
samarbete pågår nu längs med hela sträckan Gällivare-Halmstad.
Den småskaliga landsbygdsturismen bygger på ett lokalt engagemang som
innebär att de som äger, driver och är sysselsatta inom näringen är bosatta
och/eller har anknytning till orten. Småskaligheten innebär vidare att varje
enskilt företag sysselsätter få människor, oftast i form av ett familjeföretag.
Naturen, kulturen och människorna är de främsta resurserna för att denna
näring skall kunna utvecklas. I strävan att utveckla turism på landsbygden
skall målsättningen vara att skapa förutsättningar för en ekologiskt uthållig
näring.
En väl fungerande infrastruktur är en av grundpelarna för turismen på
landsbygden. Exempelvis spelar priser på flyg och andra persontransporter
en avgörande roll om perifera resmål skall lyckas skapa underlag för en på
sikt lönsam turistnäring.
Ett av de verkligt stora hindren för allt företagande på landsbygden är
transporterna och transportkostnaderna. För att turismen på landsbygden
skall kunna utvecklas är fungerande transporter helt avgörande. Vägarnas
standard betyder mycket för turistnäringen. De små turistanläggningarna
ligger ofta på sidan av de stora vägarna och tjälskador kan ställa till stora
problem för dem som skall färdas längs vägen. Minskade anslag till
vägunderhåll leder till sämre framkomlighet och låsta vägbommar kan bli
vanligare längs de enskilda vägarna. Därför måste anslagen till de enskilda
vägarna värnas.
Järnvägstransporter är det klart miljövänligaste alternativet och bör byggas
ut. Det finns mycket som talar för att järnvägskapaciteten måste anpassas till
variationerna i säsongerna. Kombinationer med utökade godstransporter på
järnväg skapar ibland bättre möjligheter även för person- och turisttrafiken.
Dessutom är det viktigt att påpeka att resan i sig kan utgöra en lika viktig
upplevelse som själva resmålet. Tågresa längs Inlandsbanan är ett sådant
exempel.
En satsning på förmånliga resepaket där tåg eller flyg och hyrbil ingår till
rimligt pris skulle underlätta för turistnäringen i vårt lands glesbygder.
Transporternas betydelse för landsbygdsturismen bör utredas. Utredningen
skall klarlägga vilka samhälleliga insatser som är nödvändiga och hur man
kan lösa behovet av trafikförbindelser i områden med litet underlag. En
analys av transportbehoven för landsbygdsturismen bör ligga till grund för
förslag som kan ge perifera områden samma möjligheter att utvecklas som
mer tätbefolkade områden i vårt land.
Medborgarkontor som prövas på ett antal platser i landet är positiva
exempel, men de behöver bli fler. Frihet och fantasi med möjligheter att
arbeta över sektors- och myndighetsgränser är förutsättningar för att detta
försök skall bli lyckosamt och spridas vidare. Det betyder att alla berörda
instanser från lokal till regional nivå skall ha den gemensamma upp-
fattningen att de genom samverkan kan bidra till att skapa bästa förutsätt-
ningar för att också utveckla en lönsam turistnäring på landsbygden.
Ett sektorsövergripande synsätt och samverkan för utvecklingen av en
bygd är absolut nödvändigt. Kompetensutveckling och kunskapsspridning är
också effektiva verktyg för utvecklingen av småskalig turism på lands-
bygden.
Den småskaliga landsbygdsturismen kan bli en positiv sysselsättnings-
faktor i framtiden om alla goda krafter blir medvetna om sin egen roll i
utvecklingen av landsbygden.
Bygderörelsen i täten
Landsbygdsriksdagen 1998 arrangerades i Linköping och var
en kraftfull manifestation av de många människornas arbete
med att utveckla svensk landsbygd. I fokus stod bl a frågor
om att förenkla för företagande, om utvecklingsprojekt för
sysselsättning, om kommunikationer och om servicen på
landsbygd. Den kraft som kommer underifrån ger stort hopp
för landsbygdens möjligheter att leva och utvecklas. Det är
viktigt att uppmuntra denna kreativitet och tillförsäkra såväl
folkrörelseråd som lokala utvecklingsgrupper och byalag
statens gillande och stöd. Folkrörelserådet och Skärgårdarnas
riksförbund bör tillförsäkras fasta resurser för sin fortsatta
verksamhet. Det är också angeläget att resurserna inte bara
stannar på central nivå, utan att man finner former för att
kanalisera medel direkt till utvecklingsgrupper och byalag.
Idag är ca 3 500 lokala utvecklingsgrupper knutna till Folkrörelserådet. De
finns från Kiruna i norr till Ystad i söder. De finns i utpräglad glesbygd och
allt oftare också i storstädernas miljonprogramområden. Det lokala Agenda
21-arbetet och det arbete som bedrivs i de lokala utvecklingsgrupperna har
mycket gemensamt: Helhetssyn, folkligt engagemang och ett perspektiv av
planering "nerifrån och upp".
Kristdemokraterna ökar
anslaget för
regionalpolitiken
Kristdemokraterna föreslår utöver regeringens förslag ett
tillskott på 100 miljoner kronor för regionalpolitiska insatser.
De stödområdesgränser som nu gäller har gällt under lång tid. Stora
förändringar har dock skett de senaste åren vad gäller strukturen för
arbetsmarknaden i stödområdena och dess gränsområden. Inte minst
förhållandet mellan stödområde 1 och stödområde 2. EU:s strukturfonder har
också påverkat situationen. Det är därför rimligt att riksdagen av regeringen
begär förslag om reviderad stödområdesindelning. Regionalpolitiken med
stödområdesfrågor är av sådan vikt att den lagstiftande beslutande försam-
lingen också fortsättningsvis måste kunna påverka. När förhandlingarna med
EU om utformningen av strukturfondsstöden för kommande år är klar bör
regeringen för riksdagen redovisa ett samlat förslag om stödområdes-
indelningen.
De delar av landet som ska placeras inom stödområdena ska vara sådana
som har speciella lägesnackdelar och andra regionalpolitiska problem.
Möjligheten att placera in regioner som drabbas av problem vid kraftiga
strukturomvandlingar i tillfälliga stödområden är också viktig.
Företagsstöden
De regionalpolitiska stöden ska kunna utgå till såväl
aktiebolag som enskilda näringsverksamheter och företag
som drivs i kooperativ form.
Det landsbygdsstöd som riksdagen beslutat införa bör bibehållas. Det är
viktigt att länsstyrelserna även fortsättningsvis ges rätt att avgränsa de
landsbygdsområden som - utöver de regionalpolitiska stödområdena - ges
rätt till detta stöd.
I detta sammanhang vill vi även betona vikten av en rimlig behandling av
de landsbygdsområden som betecknas som skärgårdsområden. Från
stödsynpunkt är det viktigt att länsstyrelserna vid avgränsning av glesbygds-
och landsbygdsområden tar stor hänsyn till de lokala förutsättningarna inom
varje skärgårdsområde.
Det är också helt nödvändigt att projekt och program utformas utifrån den
verklighet som råder.
Skärgårdsfrågor
På relativt kort tid har skärgårdsbefolkningens
förutsättningar för fortsatt utkomst och boende i skärgården
försämrats. Den nya fastighetstaxeringen i kombination med
fastighetsskatten innebär för många att det i stort sett är
omöjligt att bo kvar i de fastigheter som ofta gått i arv i flera
generationer. Det handlar också om en avsaknad av statlig
samordning av myndighetsuppgifter i skärgården vilket lett
till uppsägningar och därmed förlust av arbetstillfällen.
Vidare har förutsättningarna för fiskenäringen försämrats
genom fortsatt miljöförstöring. Det överfiske som framförallt
andra nationers fiskeflottor stått för innebär också påtagliga
inkomstbortfall för yrkesfisket.
Det måste definitivt anses vara ett riksintresse att Sveriges skärgårdar kan
hållas levande. Strävan måste vara att möjligheterna till boende i skärgården
förstärks liksom möjligheten till fast utkomst i "skärgårdsnäringar". En
samlad nationell skärgårdspolitik lyser fortfarande med sin frånvaro.
Glesbygdsverket har sedan nämnda utredning i ett brett samrådsförfarande
med dem som är engagerade i skärgårdsfrågorna arbetat fram ett nationellt
strategiskt handlingsprogram för skärgården. Underlag för beslutsfattande
saknas således inte när det gäller skärgårdsproblematiken. Det som saknas är
handlingskraft från regeringens sida vilket vidmakthåller förhållanden som är
till förfång för skärgårdsbefolkningen. Regeringen måste nu samla sig till
förslag om en samlad skärgårdspolitik. Det är många som väntar på konkreta
beslut som kan undanröja de olägenheter som skärgårdsbefolkningen nu är
utsatt för.
Det är nu nödvändigt att samordna olika statliga myndigheters verksamhet
i skärgårdsområdena. Försvaret, Kustbevakningen, Polisen, Posten, SMHI är
exempel på statliga verksamheter som är beroende av att det finns boende i
skärgården. När en myndighet genomför sina egna besparingskrav tenderar
ofta kostnaderna att öka för andra. En besparing hos en myndighet kan leda
till en samhällsekonomisk förlust på grund av att man inte ser till helheten.
En bättre samordning av de olika myndigheternas uppgifter bör innebära
ökade förutsättningar för att arbetstillfällen blir kvar i skärgården. Det är
nödvändigt att tillskapa ett tydligt statligt samordningsansvar för skärgården.
Ett särskilt statligt skärgårdsråd skulle kunna vara en väg att gå för att få
denna samordning till stånd.
Själva begreppet skärgård borde vidgas till att gälla såväl fastlandsremsan i
typiska skärgårdsområden som öar både med och utan broförbindelse.
Sverige borde också verka för detta vidgade skärgårdsbegrepp inom EU så
att den nya programperioden för strukturfondsprogrammen verkligen kan
omfatta hela skärgården.
Fastighetsbeskattningen i kombination med fastighetstaxeringen är idag ett
av de största problemen i skärgården. Den höga fastighetsbeskattningen i
kombination med taxeringsvärden som har skjutit i höjden försvårar och i
vissa fall omöjliggör för många att bo i skärgården. Man tvingas helt enkelt
bort från sina hem på grund av att regeringen via fastighets- och
förmögenhetsbeskattningen tar ut orimliga skattenivåer. Fastighetsskatten
måste snarast sänkas och särskilda regler för taxering och beskattning av
skärgårdsfastigheter införas. Den översyn av principerna för fastighets-
beskattning som nu pågår kan inte inväntas eftersom situationen är akut.
Möjligheten att hävda intresset av bosättning och sysselsättning vid
fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna är begränsade. Nu måste regeringen på
detta område visa handlingskraft och för riksdagen presentera förslag som
stärker förutsättningarna för permanent boende och sysselsättning i skär-
gården.
Inlandsfrågor
Det svenska inlandet måste särskilt uppmärksammas när det
gäller möjligheter till sysselsättning, boende och service. Det
är nödvändigt att medverka till att utveckla de befintliga
basinvesteringar som redan idag utgör en viss grund för
människor att bo och verka i glesbygden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken som
anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sektorernas ansvar för regionalpolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen till statens representanter i statliga verk,
myndigheter och bolag tydligt skall anvisa att man skall väga in
regionalpolitiska aspekter i beslutsfattandet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regionalpolitiska konsekvensanalyser skall genomföras innan
beslut fattas som får regionalpolitiska konsekvenser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges regionalpolitiska målsättningar i EU,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förenklad administration och organisation för hanteringen av
EU:s strukturfonder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad kommunal och regional självstyrelse för ett ökat ansvar för
den regionala utvecklingen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättvisare konkurrensförutsättningar för jordbruksnäringen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om postservice i hela landet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förenkla regelverket för företagande,
11. att riksdagen beslutar att återgå till de gamla reglerna för nedsättning
av socialavgifter i vissa branscher,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelningen av de kulturpolitiska medlen,1
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skatteväxling från statlig fastighetsskatt på vattenkraftsstationer
till kommunal fastighetsavgift,2
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avskaffa flyttbidraget,3
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om landsbygdsutveckling och byalagens betydelse för denna,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen av nya samarbetsformer som gör att kommunal
service kan beställas från lokala näringsidkare,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riksdagen skall ha beslutsmakten vad gäller stödområdena,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändring av stödområdena,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en nationell
skärgårdspolitik för utveckling av Sveriges skärgårdar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samordning av statliga verksamheter i skärgården,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett vidgat skärgårdsbegrepp,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad
fastighetsbeskattning i syfte att undanröja de orimliga effekterna för
skärgårdsboende,4
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att stärka boende- och sysselsättningsintresset
vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna,5
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allemansrätten och äganderätten,6
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av ett nationellt förhållningssätt för utvecklandet
av bygdeturismen,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheterna att utveckla den småskaliga turismen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning som belyser transporternas betydelse för
landsbygdsturismen,7
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att säkra fasta statliga resurser till Folkrörelserådet och det
särskilda skärgårdsrådet,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kanalisering av resurser till utvecklingsgrupper och byalag,
30. att riksdagen med följande ändringar av regeringens förslag anvisar
anslagen under utgiftsområde 19 enligt uppställning:
Anslag
Regeringens förslag
Anslagsförändring
A 4 Ersättning för nedsättning av
sociala avgifter
320 000
+100 000
Summa för utgiftsområdet
320 000
420 000
Stockholm den 26 oktober 1998
Göran Hägglund (kd)
Mats Odell (kd)
Per Landgren (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Helena Höij (kd)
Kenneth Lantz (kd)
Stefan Attefall (kd)
Maria Larsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Inger Strömbom (kd)
Harald Bergström (kd)
Mikael Oscarsson (kd)