Småföretagens betydelse i svensk ekonomi har ökat och kommer att öka i
framtiden. Faktorer som rekordhög arbetslöshet och neddragningar inom
den offentliga verksamheten har aktualiserat frågan ytterligare. Att som
under tidigare år ställa förhoppningar till de stora företagen och den
offentliga sektorn anses icke vara möjligt.
Småföretagandets former
Det storskaliga synsätt som rådde under 1950- och 1960-talet har under
senare årtionden i allt större grad gått mot småskalighet. Den ökande
internationaliseringen och en snabb teknisk utveckling har lett till en allt
hårdare konkurrens. Kraven på en effektiv verksamhet har ökat. Detta
har inneburit att företagen i större utsträckning än tidigare tvingas
prioritera kärnverksamheten. Företagen koncentrerar sina
utvecklingsresurser till de tekniker som är betydelsefulla och som de
själva definierar som kärnområden. Storföretagen har därför
rationaliserat och delat upp verksamheten på mindre enheter, s k
downsizing. Till detta har ett ökat kunskapsinnehåll i industrins
förädlingsvärde blivit allt viktigare till följd av den internationella
konkurrensen och framväxten av nya låglöneländer i vår närhet. Den
tidigare skarpa gränsen mellan tillverkande företag och tjänsteföretag
suddas nu alltmer ut. Tjänstesektorn - som kännetecknas av många små
företag - har sålunda fått en ökad betydelse i svensk ekonomi. Detta
avspeglas bl a i en kraftigt ökad efterfrågan på företagstjänster. Även ett
förändrat konsumtionsmönster hos hushållen under de senaste åren bidrar
till detta. Tjänster som hälsa/friskvård, rekreation etc ökar.
Detta småföretagande med skiftande inriktning sker i många skilda former
som exempelvis enskild firma eller aktiebolag samt med varierande antal
anställda.
Soloföretagaren vanligast
1996 hade Sverige omkring 585.000 företag inklusive fiske, jordbruk och
offentliga företag. Av dessa är flertalet mycket små. Hela 99,8 procent av
alla företag har färre än 200 anställda och drygt 60 procent, eller
385.000, saknar anställda. Detta gör soloföretagen till Sveriges vanligaste
företag och således soloföretagaren till Sveriges vanligaste företagare.
Vid en internationell jämförelse har dock Sverige en låg andel
soloföretagare. Såväl OECD som The European Observatory for SME
beskriver Sverige som det land som har den lägsta andelen soloföretagare
av samtliga medlemsländer inom EU. Jämförelsen gjordes 1992.
Problematiken inom småföretagarsektorn
Från företrädare för småföretagarna framhålls områden som
skattesystemet, arbetsmarknadens funktionssätt, riskkapitalförsörjningen
och regleringsbördan som viktiga att anpassa till dagens förutsättningar
för att åstadkomma den tillväxt som är nödvändig. Dessa områden är
exempel på områden som till stora delar är anpassade för de större
företagen och en anpassning är därför nödvändig. Lika viktigt är dock att
undanröja hinder för individer som önskar att starta företag, oavsett om
syftet med företaget är att på sikt anställa personal eller om det ska förbli
ett soloföretag. Steget att gå från att ha varit anställd eller arbetslös till
att
bli anlitad som soloföretagare får inte vara för stort. Största möjliga
neutralitet bör skapas mellan de olika situationerna.
Förenkla start av soloföretag
Enligt dagens regler utsätts den som väljer att starta eget soloföretag för
hinder som i värsta fall kan leda till att livskraftiga affärsidéer aldrig
förverkligas.
Ett exempel på hinder är möjligheten och nödvändigheten av att erhålla F-
skattsedel. F-skattsedeln utgör i praktiken en förutsättning för att driva
näringsverksamhet. Vid beslut om tilldelning gör skattemyndigheterna en
prövning huruvida den som ansöker verkligen avser att driva näringsverk-
samhet. I denna prövning ligger att materiella investeringar har skett och att
flera uppdragsgivare finns redan i startskedet. Den som avser att pröva en
affärsidé kan därför bli nekad F-skattsedel om inte ovanstående förutsätt-
ningar är uppfyllda. För att uppmuntra eget företagande bör reglerna ändras
och F-skattsedel beviljas i samtliga fall utom när personen i fråga är belagd
med näringsförbud.
Ett annat exempel är byråkratin. Sveriges små och medelstora företag lider
av ett företagsklimat som är nedtyngt av regleringar och krångel. Enligt
beräkningar berörs företagen av inte mindre än 10.000 regler som direkt eller
indirekt påverkar verksamheten. Därför måste man drastiskt minska antalet
regler och i övrigt uppnå förenklingar av de kvarvarande reglerna. Detta blir
annars lätt ett oöverstigligt hinder för en presumtiv soloföretagare.
Ett tredje exempel är svårigheterna att välja rätt företagsform med hänsyn
till exempelvis trygghetssystemen. Många viktiga konsekvenser är nu
oöverblickbara för soloföretagaren och måste därför elimineras.
Underlätta soloföretagens drift
Soloföretagens verksamhet är ju oftast av enkel beskaffenhet och därför
borde kraven på redovisning kunna anpassas därtill och då även på
skattesidan.
En frivillig förenklad självdeklaration för i vart fall företagare som driver
sin verksamhet som enskild firma och aktiebolag bör införas. Skälet för en
sådan förhållandevis omfattande reform är att det absoluta flertalet företagare
idag inte själva klarar att sköta den administrativa delen av företaget, trots
förhållandevis enkla förhållanden, samtidigt som antalet soloföretagare under
de kommande åren kan förväntas bli betydligt fler. För att denna utveckling
inte ska hindras bör kostnaderna för företagandet vara lägsta möjliga.
Villkoren för att få använda en sådan förenklad variant skulle kunna vara
en övre gräns för omsättningen. Den förenklade redovisningsformen bör
vidare avse ägare som inte har satsat några större belopp vid starten, inte har
några anställda eller fast egendom, dvs ensamföretagare inom tjänstesektorn
såsom livsstilsföretag som inte i första hand avser att växa sig stora. När de
vill kan de gå över till den vanliga deklarationen.
Rättvisare trygghet för soloföretagaren
Trygghetssystemen är uppbyggda för att erbjuda ett skydd för individer i
särskilt utsatta situationer och är givetvis viktiga för alla inklusive
företagare och då särskilt soloföretagaren.
Vad beträffar de offentliga trygghetsförsäkringarna uppvisar de stora skill-
nader beroende på om den ersättningsberättigade betraktas som arbetstagare
eller företagare. Detta trots att det egentligen inte föreligger någon skillnad
i
skyddsbehov. Skillnader görs dessutom mellan de olika företagsformer som
erbjuds. Saken blir än mer oacceptabel mot bakgrund av att soloföretagaren
inbetalat sina avgifter till försäkringssystemen.
I exempelvis sjuk- och föräldraförsäkringen grundas ersättningen på den
inkomst som den ersättningsberättigade förväntas ha under en tid framöver.
Vid en företagsstart är inkomsten vanligtvis mycket låg och ersättningen blir
således också låg. Detta har uppmärksammats varför den som driver
verksamhet i enskild firma eller handelsbolag under en uppbyggnadstid -
upp till fem år - kan erhålla ersättning grundad på en fiktiv inkomst, efter en
jämförelse med vad som skulle ha utgått som anställd. För den som väljer
aktiebolag finns dock inte den möjligheten. Denna skillnad mellan företags-
formerna skapar problem. En del företagare upptäcker skillnaden först efter
att verksamheten inletts. Valet av företagsform bör uteslutande avgöras av
skillnader i bolagsrätten och inte på grund av olikheter i de offentliga
trygghetssystemen.
Ersättningen från trygghetssystemen uppvisar även andra skillnader. För
anställda beräknas ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen på
inkomsten utslagen på årsarbetstiden, för heltid motsvarande 260
arbetsdagar. För egenföretagare gäller delvis andra regler. Dagersättningen är
kalenderdagsberäknad, vilket medför att inkomsten delas med 365 dagar. För
denna grupp blir därför ersättningen per dag lägre än för anställda. Motivet
till denna skillnad är att egenföretagare anses ha möjlighet att själv bestämma
när hon eller han ska arbeta. Om denne missar en dags arbete därför att ett
barn i familjen är sjukt antas egenföretagaren kunna kompensera sig genom
att arbeta en annan dag. Mot detta finns invändningar.
Det uppstår också en omotiverad skillnad mellan dem som valt att driva
sitt företag i enskild firma eller handelsbolag jämfört med den som startar ett
aktiebolag. Den senare räknas som anställd i sammanhanget och åtnjuter
således ett högre skydd. För det andra är det knappast riktigt att en
egenföretagare själv styr sin tid. Många företagare är hårt inbokade och kan
inte ersätta en förlorad dagsinkomst med arbete någon annan dag. Skillna-
derna mellan de olika grupperna bör neutraliseras, exempelvis genom att
egenföretagare ges möjlighet att beräkna ersättningen även för de anställda.
Förenkla avveckling av soloföretag
Soloföretag bör kunna överlåtas i rimliga former. Nu gällande regler om
arvs- och gåvoskatt försvårar möjligheterna att föra soloföretagen vidare
och för generationsskiften. Skatten ska betalas med beskattade medel,
varför redan relativt låga belopp kräver höga uttag ur företaget i form av
lön eller i förekommande fall aktieutdelning. Därigenom försämras
likviditeten i företaget på ett märkbart sätt. Samtidigt ger arvs- och
gåvoskatten en förhållandevis liten intäkt till staten. Den bör därför
slopas.
Om soloföretagaren tvingas lägga ned sin verksamhet genom konkurs
uppstår även här skillnader i jämförelse med den anställdes situation.
Anställda anses ha ett behov av ett starkt skydd för sina lönefordringar i
konkurs varför dessa till viss del garanteras inom ramen för den statliga
lönegarantin. För företagare är villkoren annorlunda. Den som själv eller
tillsammans med närstående äger en väsentlig andel av företaget, cirka 20
procent, och dessutom har ett väsentligt inflytande över verksamheten
utesluts från garantin. Soloföretagarens lönefordran blir en oprioriterad
fordran i konkursen vilket i de flesta fall innebär att betalning helt uteblir.
Möjligheten att sedan få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen medför
ytterligare problem för företagaren. Enligt försäkringens regler ska
företagaren upphöra med sin verksamhet annat än tillfälligt. En konkurs
medför automatiskt att verksamheten har upphört. Problemet uppstår vid
bedömningen om upphörandet är tillfälligt eller inte. Enligt praxis har
företagare som återgått i egen verksamhet inom en period om tre till fyra
månader blivit återbetalningsskyldiga för den ersättning som utgått med
motiveringen att verksamheten inte upphört permanent. Detta bryter starkt
mot den s k arbetslinjen i försäkringen som ska uppmuntra till att arbetslösa
återkommer på arbetsmarknaden i stället för att leva på bidrag. Återigen
uppvisar de offentliga trygghetssystemen klara skillnader mellan
soloföretagaren och den anställde.
Särskilda problem uppkommer vid försök till företagsrekonstruktion av
soloföretag. Att vid en situation av ekonomisk kris undvika konkurs och
istället genomföra en företagsrekonstruktion är i de allra flesta fall inget
reellt alternativ. Detta hänger samman med utformningen av lagen om
företagsrekonstruktion som i sin lydelse inte är anpassad för de små
företagen. Rekonstruktionen medför en tidskrävande handläggning med höga
kostnader som följd. Lagen bör därför kompletteras med ett förenklat
förfarande som kan användas även av de minsta företagen.
Rimligt rättsregelverk för soloföretagare
Soloföretagaren är naturligtvis småföretagare men soloföretaget skiljer
sig avsevärt från företag med anställda. Samtidigt föreligger stora
likheter mellan en soloföretagare och en anställd , t ex en anställd
snickare och en soloföretagare i byggbranschen. Alltså: soloföretagaren
har en mycket speciell ställning. Denna särställning återspeglas inte i
rättsregelverket. Dessutom behandlas soloföretagaren omotiverat olika
beroende på vilken företagsform som soloföretagaren valt.
Rättsregelverket måste ändras på flera områden och då utformas så att
systemen i största möjliga utsträckning uppvisar neutralitet å ena sidan
mellan anställda och soloföretagare och å andra sidan mellan de olika
företagsformerna.
Soloföretagarens ställning bör utredas
Möjligheten att starta och driva soloföretag är en viktig faktor i kampen
mot den rekordhöga arbetslösheten. Redan idag är soloföretagaren
Sveriges vanligaste företagare, men potentialen för ytterligare
soloföretag är hög. För att lyckas åstadkomma den nödvändiga ökningen
i Sverige krävs dock att soloföretagarens ställning förbättras.
En utredning bör därför tillsättas som får i uppdrag att kartlägga
soloföretagarens ställning i synnerhet i ett rättsligt perspektiv. Utredningen
bör syfta till att föreslå förenklingar och förbättringar för soloföretagen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av soloföretagarens situation.
Stockholm den 27 oktober 1998
Kenth Skårvik (fp)
Inga Berggren (m)
Holger Gustafsson (kd)
Marianne Andersson (c)
Ola Karlsson (m)
Kerstin Heinemann (fp)
Inger Strömbom (kd)