Vi har nu några års erfarenhet av att arbeta med EU:s s.k.
strukturfonder, vilkas huvudsyfte är att öka den ekonomiska
och sociala samhörigheten mellan medlemsländerna. De
erfarenheter som hittills dragits av detta arbete ur ett
näringslivsperspektiv är att systemet är tungrott, byråkratiskt,
svåröverskådligt och för mycket uppbyggt på
myndigheternas villkor. Vissa förbättringar har dock skett
under den tid som arbetet pågått.
Den s k Agenda 2000 bildar en viktig utgångspunkt för debatten om
strukturfondernas framtid. Det är inte minst fråga om strukturpolitikens
framtida resurser med hänsyn till utvidgningen österut och behovet av att
fortsätta reformera EU:s jordbrukspolitik. Utgångspunkterna för det fortsatta
arbetet med strukturfonderna måste vara ökad koncentration, effektivisering
och förenkling.
Strukturfondsarbetet måste i fortsättningen på ett betydligt bättre sätt än
idag utgå ifrån småföretagarnas förutsättningar och villkor, ifrån inte
storföretagens och myndigheternas.
Det behövs en ökad samordning mellan Sveriges och EU:s regionalpolitik.
Den nuvarande uppsplittringen på ett nationellt och ett EU-dikterat system är
både svåröverskådligt och tungrott. En bättre samordning leder förhopp-
ningsvis till att det blir lättare för företagare, finansiärer och andra att
över-
blicka förutsättningarna för olika typer av medel från EU:s strukturfonder.
Gränsdragningen mellan olika åtgärder och aktörer är komplicerad.
Resultatet blir att många inte ens försöker eller att många bra projektidéer
inte orkar fram. Det finns alltför många program med likartade och ofta
överlappande verksamhet. Resurserna splittras och vållar svårigheter för
målgruppen.
Nya former för att stimulera näringslivet att ta aktiv del i arbetet med
strukturfonderna måste prövas. Det bör ligga både i kommissionens och i
Sveriges regerings intresse att näringslivet på ett mera aktivt sätt kommer
med i arbetet. Men då måste också systemet på ett bättre sätt än idag an-
passas efter företagsamhetens villkor. Företags och företagares arbetsinsatser
i strukturfondsarbetet måste ges minst lika hög "status" som myndigheters
och "byråkraters".
Ett av de stora problemen i inledningsskedet har varit att hitta nationell
medfinansiering. Ett sätt att förbättra detta är att pröva medfinansierings-
modeller som möjliggör för enskilda företag och grupper av företag att upp
till en viss gräns bidra till den nationella medfinansieringen.
Ett annat hinder är kravet på hundraprocentig nationell finansiering. Den
principen innebär för en entreprenör att staten också har hundraprocentig
styrning. Det finns en risk att projekten blir alltför generella och
affärsmässigheten utslätad. De flesta företagare tar inte ekonomiska risker
om man inte tror att projektet är kommersiellt livskraftigt. Att godkänna
näringslivets egen finansiering av projekt skulle ge företagen en garanti för
större inflytande och styrning.
Många företag upplever att en alltför stor del av EU-medlen går till de
många olika aktörer, ofta offentligt finansierade, som använder medlen för
att förstärka sin egen organisation. Om man granskar inkomna och beslutade
projekt kan man konstatera att merparten av dem har offentliga aktörer som
projektägare. Allmänt anses företag söka och delta för lite i projekt
delfinansierade av strukturfonderna. Även om de offentliga projekten riktar
sig till målgruppen småföretag så upplever dessa att en stor del av bidragen
stannar hos mellanhänderna.
Vissa insatser har gjorts för att stimulera näringslivet att ta initiativ. Idag
finns det också projekt med näringslivet som projektägare, oftast lokala
initiativ. Tyvärr finns det också flera exempel på enskilda företag och
grupper av företag som tagit initiativ, som känner sig motarbetade. En av
anledningarna är att deras projektidéer konkurrerar med redan riggade
offentliga projekt och det blir svårt att motivera ytterligare nationell
finansiering. Något exempel visar också försök att samordna nya projekt med
befintliga där de offentliga aktörerna inte kan anpassa planerade aktiviteter
till det som företagen bedömer som intressant.
Det är en allmän uppfattning bland företagen att myndigheternas
administration och utbetalningsrutiner är ineffektiva. I dagsläget utbetalas
EU-bidragen i efterskott. Detta har lett till betydande svårigheter för företag
och grupper av företag som deltar i EU-projekt. Dessa har begränsat eget
kapital. Förenat med osäkerhet om huruvida projektet kommer att godkännas
förekommer det att sökande inte vågar dra igång bra projekt. Det
förekommer också att man ger upp på grund av alla formalia som
kringgärdar beslutsgången. Det tar för lång tid att få ut pengarna.
Många företagare anser att fondbyråkratin och regelverket runt de olika
EU-programmen verkar passiviserande på småföretagarnas intresse att ta
aktiv del av EU:s strukturfonder och initiera projekt. Ett undantag är
Växtkraft Mål 4 som efter en relativt trög start nu verkar fungera på ett
effektivt och bra sätt. Byråkratin måste totalt sett kraftigt minskas i
strukturfondsarbetet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre samordning mellan Sveriges och EU:s regionalpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att pröva nya former för att stimulera näringslivet till aktivt
deltagande i arbetet med EU:s strukturfonder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medfinansiering till projekt inom ramen för EU:s strukturfonder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkurrens mellan privata och offentliga projekt inom ramen för
EU:s strukturfonder.
Stockholm den 27 oktober 1998
Holger Gustafsson (kd)
Inga Berggren (m)
Marianne Andersson (c)
Kenth Skårvik (fp)
Inger Strömbom (kd)
Ola Karlsson (m)
Kerstin Heinemann (fp)