Vi har nu några års erfarenhet av att arbeta med EU:s s.k. strukturfonder, vilkas huvudsyfte är att öka den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan medlemsländerna. De erfarenheter som hittills dragits av detta arbete ur ett näringslivsperspektiv är att systemet är tungrott, byråkratiskt, svåröverskådligt och för mycket uppbyggt på myndigheternas villkor. Vissa förbättringar har dock skett under den tid som arbetet pågått.
Den s k Agenda 2000 bildar en viktig utgångspunkt för debatten om strukturfondernas framtid. Det är inte minst fråga om strukturpolitikens framtida resurser med hänsyn till utvidgningen österut och behovet av att fortsätta reformera EU:s jordbrukspolitik. Utgångspunkterna för det fortsatta arbetet med strukturfonderna måste vara ökad koncentration, effektivisering och förenkling.
Strukturfondsarbetet måste i fortsättningen på ett betydligt bättre sätt än idag utgå ifrån småföretagarnas förutsättningar och villkor, ifrån inte storföretagens och myndigheternas.
Det behövs en ökad samordning mellan Sveriges och EU:s regionalpolitik. Den nuvarande uppsplittringen på ett nationellt och ett EU-dikterat system är både svåröverskådligt och tungrott. En bättre samordning leder förhopp- ningsvis till att det blir lättare för företagare, finansiärer och andra att över- blicka förutsättningarna för olika typer av medel från EU:s strukturfonder.
Gränsdragningen mellan olika åtgärder och aktörer är komplicerad. Resultatet blir att många inte ens försöker eller att många bra projektidéer inte orkar fram. Det finns alltför många program med likartade och ofta överlappande verksamhet. Resurserna splittras och vållar svårigheter för målgruppen.
Nya former för att stimulera näringslivet att ta aktiv del i arbetet med strukturfonderna måste prövas. Det bör ligga både i kommissionens och i Sveriges regerings intresse att näringslivet på ett mera aktivt sätt kommer med i arbetet. Men då måste också systemet på ett bättre sätt än idag an- passas efter företagsamhetens villkor. Företags och företagares arbetsinsatser i strukturfondsarbetet måste ges minst lika hög "status" som myndigheters och "byråkraters".
Ett av de stora problemen i inledningsskedet har varit att hitta nationell medfinansiering. Ett sätt att förbättra detta är att pröva medfinansierings- modeller som möjliggör för enskilda företag och grupper av företag att upp till en viss gräns bidra till den nationella medfinansieringen.
Ett annat hinder är kravet på hundraprocentig nationell finansiering. Den principen innebär för en entreprenör att staten också har hundraprocentig styrning. Det finns en risk att projekten blir alltför generella och affärsmässigheten utslätad. De flesta företagare tar inte ekonomiska risker om man inte tror att projektet är kommersiellt livskraftigt. Att godkänna näringslivets egen finansiering av projekt skulle ge företagen en garanti för större inflytande och styrning.
Många företag upplever att en alltför stor del av EU-medlen går till de många olika aktörer, ofta offentligt finansierade, som använder medlen för att förstärka sin egen organisation. Om man granskar inkomna och beslutade projekt kan man konstatera att merparten av dem har offentliga aktörer som projektägare. Allmänt anses företag söka och delta för lite i projekt delfinansierade av strukturfonderna. Även om de offentliga projekten riktar sig till målgruppen småföretag så upplever dessa att en stor del av bidragen stannar hos mellanhänderna.
Vissa insatser har gjorts för att stimulera näringslivet att ta initiativ. Idag finns det också projekt med näringslivet som projektägare, oftast lokala initiativ. Tyvärr finns det också flera exempel på enskilda företag och grupper av företag som tagit initiativ, som känner sig motarbetade. En av anledningarna är att deras projektidéer konkurrerar med redan riggade offentliga projekt och det blir svårt att motivera ytterligare nationell finansiering. Något exempel visar också försök att samordna nya projekt med befintliga där de offentliga aktörerna inte kan anpassa planerade aktiviteter till det som företagen bedömer som intressant.
Det är en allmän uppfattning bland företagen att myndigheternas administration och utbetalningsrutiner är ineffektiva. I dagsläget utbetalas EU-bidragen i efterskott. Detta har lett till betydande svårigheter för företag och grupper av företag som deltar i EU-projekt. Dessa har begränsat eget kapital. Förenat med osäkerhet om huruvida projektet kommer att godkännas förekommer det att sökande inte vågar dra igång bra projekt. Det förekommer också att man ger upp på grund av alla formalia som kringgärdar beslutsgången. Det tar för lång tid att få ut pengarna.
Många företagare anser att fondbyråkratin och regelverket runt de olika EU-programmen verkar passiviserande på småföretagarnas intresse att ta aktiv del av EU:s strukturfonder och initiera projekt. Ett undantag är Växtkraft Mål 4 som efter en relativt trög start nu verkar fungera på ett effektivt och bra sätt. Byråkratin måste totalt sett kraftigt minskas i strukturfondsarbetet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre samordning mellan Sveriges och EU:s regionalpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva nya former för att stimulera näringslivet till aktivt deltagande i arbetet med EU:s strukturfonder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medfinansiering till projekt inom ramen för EU:s strukturfonder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrens mellan privata och offentliga projekt inom ramen för EU:s strukturfonder.
Stockholm den 27 oktober 1998
Holger Gustafsson (kd)
Inga Berggren (m) Marianne Andersson (c) Kenth Skårvik (fp) Inger Strömbom (kd) Ola Karlsson (m) Kerstin Heinemann (fp)