Det måste vara ett riksintresse att Sveriges skärgårdar kan
hållas levande. Strävan måste vara att möjligheterna till
boende i skärgården förstärks liksom möjligheten till fast
utkomst i "skärgårdsnäringar".
Under den allmänna motionstiden 1997/98 väckte Kristdemokraterna en
motion med förslag om en samlad skärgårdspolitik för en levande skärgård.
Motionen behandlades av såväl arbetsmarknadsutskottet, bostadsutskottet
som skatteutskottet men ledde inte till någon åtgärd. Allmänt vällovliga
uttalanden från utskottens sida om att det är viktigt med fortsatt boende och
sysselsättning i skärgården leder dessvärre inte till att förutsättningarna för
en sådan situation skapas. Tvärtom har skärgårdsbefolkningens förutsätt-
ningar för fortsatt utkomst och boende i skärgården försämrats.
Den nya fastighetstaxeringen innebär för många att det i stort sett är
omöjligt att bo kvar i de fastigheter som ofta gått i arv i flera generationer.
När regeringen höjt fastighetsbeskattningen samtidigt som taxeringsvärdena
skjutit i höjden försvåras och i vissa fall omöjliggörs det för många att bo i
skärgården. Många tvingas helt enkelt bort från sina hem på grund av
orimligt höga fastighets- och förmögenhetsskatter. Det provisoriska förslag
om nedsättning av fastighetsskatten i vissa områden är inte fullödigt ur ett
skärgårdsperspektiv utan skapar bara nya problem och ökad orättvisa.
Fastighetsskatten måste snarast sänkas och särskilda regler för taxering och
beskattning av skärgårdsfastigheter införas. Kristdemokraterna presenterar i
annat sammanhang ett förslag till förändring av fastighetsskatten som
underlättar för de skärgårdsboende.
Avsaknaden av statlig samordning av myndighetsuppgifter i skärgården
vilket lett till uppsägningar och därmed förlust av arbetstillfällen är ett
annat
bekymmer som riksdagen i sina uttalanden inte finner en lösning på. Sjö-
fartsverkets nedläggningar av sjöbevakningsstationer aktualiserar frågan om
nödvändigheten av samordning av olika statliga myndigheters verksamhet i
skärgårdsområdena. Försvaret, kustbevakningen, polisen, posten och SMHI
är exempel på statliga verksamheter som är beroende av att det finns boende
i skärgården. När en myndighet prioriterar sina egna besparingskrav tenderar
ofta kostnaderna att öka för andra. En besparing hos en myndighet kan leda
till en samhällsekonomisk förlust på grund av att man inte ser till helheten.
En bättre samordning av de olika myndigheternas uppgifter bör innebära
ökade förutsättningar för att arbetstillfällen blir kvar i skärgården.
De praktiska konsekvenserna av Skärgårdsutredningen från 1994 (SOU
1994:43) lyser dessvärre fortfarande med sin frånvaro. Glesbygdsverket har
sedan nämnda utredning i ett brett samrådsförfarande med dem som är
engagerade i skärgårdsfrågorna arbetat fram ett nationellt strategiskt hand-
lingsprogram för skärgården. Underlag för beslutsfattande saknas således
inte när det gäller skärgårdproblematiken. Det som saknas är handlingskraft
från regeringens sida. Regeringen måste nu samla sig till att lägga fram
förslag om en samlad skärgårdspolitik. Det är många som väntar på konkreta
beslutsförslag som kan undanröja de olägenheter som skärgårdsbefolkningen
nu är utsatt för. Det är också nödvändigt att tillskapa ett tydligt statligt
samordningsansvar för skärgården. Exempelvis skulle ett särskilt statligt
skärgårdsråd kunna vara en väg att gå för att få denna samordning till stånd.
Det är inte tillräckligt att i denna fråga hänvisa till regionala och lokala
initiativ.
Själva begreppet skärgård borde också vidgas till att gälla såväl fast-
landsremsan i typiska skärgårdsområden som öar både med och utan bro-
förbindelse. Sverige borde också verka för detta vidgade skärgårdsbegrepp
inom EU så att den nya programperioden för strukturfondsprogrammen kan
omfatta hela skärgården.
Möjligheten att hävda intresset av bosättning och sysselsättning vid
fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna är begränsad. Också på denna punkt bör
regeringen presentera åtgärdsförslag för riksdagen. När denna fråga tidigare
år behandlats i bostadsutskottet (1995/96:BoU7 och 1996/76:BoU11) har det
hänvisats till arbetet med utvärderingen av jordförvärvslagstiftningen, och nu
senast (1997/97:BoU2) hänvisas till den bostadspolitiska utredningen. Detta
löser inga problem. Nu måste regeringen också på detta område visa hand-
lingskraft och för riksdagen presentera förslag som stärker förutsättningarna
för permanent boende och sysselsättning i skärgården.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en samlad politik för
utveckling av Sveriges skärgårdar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samordningsansvar för statliga verksamheter i skärgården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett vidgat skärgårdsbegrepp,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad
fastighetsbeskattning i syfte att undanröja de orimliga effekterna för
skärgårdsboende,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att stärka boende- och sysselsättningsintresset
vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.2
Stockholm den 23 oktober 1998
Dan Ericsson (kd)
Caroline Hagström (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Harald Bergström (kd)
Ulf Björklund (kd)
Amanda Grönlund (kd)
Johnny Gylling (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Tuve Skånberg (kd)