Moderata samlingspartiet föreslår en ny inriktning av energipolitiken så
att denna bidrar till att öka sysselsättningen och främja välståndet. Staten
skall inte detaljplanera och detaljreglera energisystemets utveckling, utan
fastställa långsiktigt hållbara ramar och villkor. Ansvaret för den
fortlöpande omställningen, miljöanpassningen och förnyelsen av
energiproduktionen skall vila på producenterna.
Energipolitiken är ett instrument för att nå övergripande mål som
konkurrenskraft, god miljö och välfärd. Kärnkraften är därmed inte något
självändamål, lika lite som dess avskaffande borde vara det. Alla slag av
energiproduktion har sina fördelar och nackdelar. Kärnkraftens nackdelar
kan med stor marginal bemästras. Om så inte var fallet skulle vi förespråka
nedläggning, inte av en, utan av tolv reaktorer.
Beslutet om en förtida kärnkraftsavveckling är illa underbyggt. Varken
svenska folket eller dess representanter i riksdagen har fått kännedom om
avvecklingens konsekvenser i olika avseenden. Klart är dock att av-
vecklingen innebär en gigantisk kapitalförstöring, som hotar jobben, miljön
och vår levnadsstandard. Riksdagsbeslutet att inleda en förtida kärn-
kraftsavveckling bör upphävas, liksom lagen om kärnkraftens avveckling,
som kränker väsentliga rättsgrundsatser.
Moderata samlingspartiet anser att effektiviseringen och hushållningen
med energiresurser skall fortsätta på de villkor som en fri energimarknad
anger. Staten bör kraftigt minska bidragsgivningen på energiområdet och
skall inte subventionera investeringar i ny kraftproduktion. I stället skall
långsiktig forskning och utveckling prioriteras. Det s.k. tankeförbudet i
kärntekniklagen skall upphävas.
Ingen ytterligare utbyggnad av vattenkraften skall subventioneras av staten
och skyddet av älvar och vattendrag skall värnas. En storskalig introduktion
av fossilgas i Sverige bör avvisas och en grundlig miljökonse-
kvensbeskrivning bör göras innan en storskaligt ökad biobränsleanvändning
genomförs.
Moderata samlingspartiet anser att energibeskattningen skall reformeras
och göras konkurrensneutral. Fiskala skatter bör endast tas ut i
konsumtionsledet medan miljöstyrande skatter och avgifter bör tas ut i
produktionsledet. Energiskatterna bör i ökad utsträckning harmoniseras med
våra grannländer. Utsläppen av växthusgaser måste begränsas.
Svensk kärnkraftsteknologi håller hög standard. Kärnsäkerhetsarbetet bör
inriktas på säkerhetshöjande åtgärder i vårt närområde, både genom bilateralt
samarbete och genom samordnade internationella insatser i syfte att bryta
beroendet av miljö- och säkerhetsmässigt undermålig energiproduktion.
Det statliga Vattenfall AB riskerar att skadas till följd av den
socialdemokratiska regeringens partitaktiskt betingade avvecklingspolitik.
Moderata samlingspartiet anser att bolagets oberoende ställning skall
återupprättas och ägandet i bolaget breddas.
2 Moderata utgångspunkter
De senaste tre decennierna har Sverige halkat ner från en tätposition i
välfärdsligan till ett land som ligger under genomsnittet i OECD och EU.
Den ogynnsamma utvecklingen för tillväxt och sysselsättning
understryker betydelsen av en långsiktigt hållbar energipolitik. Sveriges
förmåga att hävda sig industriellt och ekonomiskt blir i ännu högre grad
än tidigare beroende av säker tillgång på energi till konkurrenskraftiga
priser. En god ekonomisk och social utveckling blir omöjlig om inte
energiförsörjningen är långsiktigt tryggad på detta sätt till
konkurrenskraftiga priser. Ett misslyckande härvidlag omöjliggör också
en utveckling som är skonsam mot miljön.
Energipolitiken är inte ett självändamål utan en avgörande och strategisk
faktor för Sveriges möjligheter att få till stånd fler arbeten och ökad välfärd.
Den tillväxt och industriella utveckling som krävs kommer att leda till ökad
efterfrågan på el. Energipolitiken får då inte lägga hinder i vägen, utan måste
tvärtom garantera att denna efterfrågan kan mötas på ett ekonomiskt och
miljömässigt godtagbart sätt.
Moderata samlingspartiet anser att energipolitiken skall ha följande
utgångspunkter:
- Sverige skall dra nytta av alla de resurser som står till folkhushållets
förfogande. Riksdagens energibeslut våren 1997 är mot den bakgrunden
djupt olyckligt. De energipolitiska riktlinjer som antogs skadar Sverige
som industrination. Särskilt allvarligt är beslutet om att påbörja en förtida
avveckling av kärnkraften. Det innebär en kapitalförstöring som saknar
motstycke i historien och som kommer att medföra välfärdsförluster.
Miljön skadas och det blir svårare att bekämpa arbetslösheten.
- Klimatfrågan är det största miljöproblemet och är en global över-
levnadsfråga för mänskligheten. Därför måste Sverige bedriva en
offensiv klimatpolitik och fullgöra sina internationella åtaganden på om-
rådet.
- Staten skall inte detaljreglera och detaljplanera energisystemets
utveckling. Statens uppgift är i stället att fastställa ramar och villkor som
medför att hushåll och företag ges långsiktigt hållbara spelregler.
- Energipolitiken skall vara förenlig med en återgång till full syssel-
sättning. Energianvändningen i allmänhet och elförbrukningen i
synnerhet är nära kopplad till den ekonomiska tillväxten.
I dessa olika hänseenden medförde 1997 års energipolitiska
riksdagsbeslut steg i fel riktning. Moderata samlingspartiet anser därför
att riksdagen skyndsamt skall anta nya energipolitiska riktlinjer i enlighet
med vad som anförs i denna motion.
3 Hushållning och effektivisering
3.1 Ett gott utgångsläge
Sverige har idag ett av världens bäst fungerande system för produktion
och överföring av elenergi. Nästan all el som förbrukas produceras av oss
själva. Andelen fossila bränslen är än så länge liten, vilket gör
utsläppen små jämfört med nästan alla andra länder.
El är en överlägsen energibärare och det är kärnkraften som har
möjliggjort den ökade elanvändningen i kombination med en offensiv miljö-
och klimatpolitik. Riksdagen kunde 1985 besluta att bevara de fyra stora
orörda älvarna. Därefter har skyddet förstärkts också för andra vattendrag. År
1988 kunde riksdagen på förslag från Moderata samlingspartiet införa ett tak
för koldioxidutsläppen. Vattenkraften och kärnkraften har tillsammans gjort
det svenska elsystemet effektivt, konkurrenskraftigt och miljövänligt.
3.2 Energieffektivisering
Fortlöpande sker det en betydande energieffektivisering. Hittills har
denna effektivisering gått hand i hand med en ökad elanvändning.
Övergången till el har varit särskilt påtaglig inom industrin, där el ersatt
användning av bränslen med lägre verkningsgrad. Mellan 1970 och 1994
ökade andelen el av den totala energianvändningen i industrin från 20 till
36 procent. Hög elanvändning i näringslivet sammanhänger med hög
specialisering och med en stark ställning på den internationella
marknaden.
Nya industriprocesser kräver elkraft i stället för fossila bränslen. I dag
används 4 5 TWh el, vilket är mer än en Barsebäcksreaktor, enbart till olika
renings- och miljöprocesser. Nya tekniker och styrprocesser är baserade på
elanvändning och även framgent kommer industriell tillväxt och förnyelse att
innebära att energieffektivisering paras med en ökad elanvändning.
Hushållning med energi kan definieras som en minskad energianvändning,
utan uppoffringar i form av sänkt standard. Om effektivare teknik kan
användas så att standarden/kvaliteten ökar erhåller vi en energi-
effektivisering. Det är alltså ingen självklarhet att effektivisering leder till
totalt sett lägre energianvändning.
I samband med åtgärder för energihushållning och effektivisering måste
också beaktas förbrukningen av andra resurser. En i verklig mening effektiv
energianvändning måste innebära att företag och hushåll använder så mycket
av energi och andra resurser att den totala resursåtgången blir så liten som
möjligt. En minskad energianvändning som sker till priset av ett ökat
resursslöseri i stort är inte eftersträvansvärd. Den är dessutom förenad med
samhällsekonomiska kostnader.
3.3 Möjligheter till energihushållning
Potentialer för energihushållning och effektivisering måste bedömas
utifrån vad som är en effektiv resursanvändning i stort.
Det finns i dag 590 000 småhus som uteslutande värms med el, varav
440 000 med s.k. direktverkande elvärme. Konvertering av ett sådant hus till
annan uppvärmningsform kostar 80 000 150 000 kronor. En storskalig
konvertering skulle ianspråkta betydande resurser, som i stället kan användas
till samhällsekonomiskt mer lönsamma investeringar.
Regeringens förslag att hindra användningen av avkopplingsbara elpannor
i fjärrvärmesystemen leder inte heller till en ökad hushållning med el.
Snarare blir fallet det motsatta, eftersom elpannorna är viktiga från just
resurshushållningssynpunkt. De utnyttjas idag för att ta vara på det överskott
av vattenkraft som alltid kommer att finnas under vissa år och perioder,
främst vår och sommar. Hindras användningen av elpannorna blir resultatet
ett ökat resursslöseri genom att överskottsvatten tappas förbi vatten-
kraftverken, utan att energin tas till vara. Om elpannorna, genom ett formellt
beslut eller genom straffbeskattning, fasas ut ur fjärrvärmesystemen blir
dessutom alternativet att i stället producera motsvarande energimängd genom
förbränning av främst olja. Därmed får åtgärden också negativa konse-
kvenser för vår miljö.
4 Energipolitiska program
4.1 Erfarenheter
De energipolitiska program som har gällt fram till nu har utvärderats vid
ett flertal tillfällen, senast av Energikommissionen (SOU 1995:139),
Riksrevisionsverket (RRV 1996:44) och Riksdagens näringsutskotts
arbetsgrupp för uppföljnings- och utvärderingsfrågor (1996/97:URD1).
Dessa utvärderingar har alla påvisat allvarliga brister. Programmens
struktur har i utvärderingarna ansetts vara svåröverskådlig och resultat-
uppföljningen bristfällig. Programmen har gripit in i varandra på ett
osystematiskt sätt, vilket försvårat möjligheterna att utvärdera
kostnadseffektiviteten i de enskilda programmen. Det har t.o.m. varit svårt
att följa vad som har satsats på olika energikällor och vad som har blivit
resultatet därav.
Särskilt investeringsstöden till biokraftvärme, vindkraft och solvärme har
blivit föremål för allvarlig kritik. Energikommissionen ansåg om det
förstnämnda att "den direkta effekten av stödet, i form av ny
biobränsleanvändning som inte skulle ha tillkommit utan stöd, är svår att
uppskatta då biobränslen även till följd av rådande beskattning har en
mycket stark ställning i värmeproduktionen. Investeringsstödet kan inte
bedömas ha haft någon större effekt på den tekniska utvecklingen."
Beträffande vindkraften konstaterade kommissionen att "investeringsstödet
tycks inte ha bidragit positivt till den tekniska utvecklingen" och för
solvärmestödet konstaterades att det "inte bidragit till någon minskning av
produktionskostnaden".
4.2 De nya programmen
I samband med energibeslutet våren 1997 godkände riksdagen ett nytt
femårigt program med bidrag om 3,1 miljarder kronor för minskad
elanvändning och investeringar i ny elproduktion och ett sjuårigt
program med bidrag om ca 5,6 miljarder kronor till forskning och
utveckling av ny teknik. Med kostnader för bl.a. inrättande av en ny
energimyndighet kom de föreslagna utgifterna att uppgå till över 9
miljarder kronor.
De nya programmen har beskrivits i närmast dramatiska ordalag. Genom
"en kraftfull, långsiktig satsning på forskning, utveckling och demonstration
av ny energiteknik" säger sig Socialdemokraterna vilja manifestera sin
ambition att ställa om Sverige till ett ekologiskt föregångsland. I själva
verket är bristen på nytänkande påtaglig. De nya programmen utgör
väsentligen en upprepning av de program som infördes vid 1991 års
energipolitiska uppgörelse och som har gällt fram till nu. I ekonomiska
termer innebär den "kraftfulla" politiken en marginell ökning av statens
årliga insatser från ca 1,2 till ca 1,4 miljarder kronor.
4.3 Investeringsstöd
De nya programmen medför ingen förbättring i de avseenden där tidigare
energipolitiska stödprogram har kritiserats i de nämnda utvärderingarna.
Energikommissionen kunde konstatera att investeringsstöden riskerar att
motverka en naturlig prispress på marknaden och att de därför endast bör
ges under en övergångsperiod. Trots detta vill Socialdemokraterna
utsträcka programmen till att gälla i ytterligare fem år, låt vara med
försämrade villkor. Dessutom föreslås ännu ett investeringsstöd, denna
gång till utbyggnad av småskalig vattenkraft.
Moderata samlingspartiet anser att det är olyckligt med statliga bidrag som
tenderar att bara bli till en löpande subvention av gammal, befintlig teknik.
Staten bör särskilt inte subventionera en vattenkraftsutbyggnad som
regelmässigt leder till konflikt med viktiga miljöintressen, utan att tillföra
mer än marginell elproduktion. Av Sveriges 1 550 vattenkraftverk svarar de
1 200 minsta för enbart 2,4 procent av vattenkraftsproduktionen. I den mån
småskaliga vattenkraftsprojekt kan realiseras utan påtaglig miljöpåverkan bör
de komma till stånd utan hjälp från skattebetalarna. Riksdagen bör dra
slutsatserna av gjorda utvärderingar och slopa de olika investeringsstöden
helt.
4.4 Bristande effekter av investeringsprogrammen
Boverket har i en rapport nyligen ("En lägesrapport om två nya
energibidrag" B3160-1544/98) kritiserat de energibidrag som regeringen
infört för villaägare. Boverket kritiserar främst bidragen till installation
av braskaminer i syfte att minska effektuttaget. Enligt Boverket leder
dessa bidrag inte till ett minskat effektuttag i elsystemet under morgonen
och förmiddagen på vardagar, d.v.s. de tider då effektuttaget är som
störst. Istället används de bidragsstödda braskaminerna under kvällstid,
då efterfrågan på elkraft från industrin är låg och effektuttaget är
väsentligt lägre än på morgonen och förmiddagen.
4.5 Energiforskning
Statens stöd till utvecklingen på energiområdet bör koncentreras till de
områden där få andra aktörer har möjlighet att ta ansvar. Det gäller
främst finansiering av forskning inom energiområdet, särskilt långsiktig
forskning, men också stöd till information och insatser som minskar
sökkostnaderna för elkonsumenterna och påskyndar spridningen av ny
teknik.
Moderata samlingspartiet bejakar således statliga insatser på energi-
forskningsområdet. Samtidigt förekommer det i den energipolitiska debatten
åtskilligt önsketänkande om forskningens möjligheter på kort sikt. Forskning
och utveckling är ett mycket långsiktigt och tålamodsprövande arbete.
Svensk energiforskning utgör en liten bråkdel i en global forsknings-
ansträngning. Möjligheterna att åstadkomma de avgörande teknikgenom-
brotten kommer därför aldrig att vara en funktion av antalet satsade miljarder
i den svenska statsbudgeten.
Den socialdemokratiska regeringen har under de senaste åren genomfört
kraftiga besparingar på anslagen för teknisk och naturvetenskaplig forskning,
samtidigt som länderna i vår omvärld ökar sina satsningar på dessa områden.
Moderata samlingspartiet har kraftigt kritiserat regeringens nedrustning av
denna viktiga forskning och föreslår ökade satsningar. Regeringens
besparingar drabbar inte minst internationellt forskningssamarbete som har
stor betydelse på energiområdet.
I utredningsbetänkandet Besparingar i stort och smått (SOU 1997:69)
föreslås kraftiga ingrepp såväl i den nationella fusionsforskningen som i
Sveriges medverkan i det internationella fusionsforskningsprojektet JET.
Regeringen valde därtill att inte förnya Sveriges erbjudande om att stå värd
för nästa steg i den internationella fusionsforskningen, försöksanläggningen
ITER om denna skulle komma till stånd.
Moderata samlingspartiet anser att regeringen behandlar frågan om
fusionsforskningen alltför lättvindigt. Denna forskning präglas av mycket
långa tidsperspektiv och kräver långsiktigt internationellt samarbete för att nå
framgång. Det är därför beklagligt om Sverige inte tar tydlig ställning i
frågan om fusionsforskningens framtid.
I ett mycket långt perspektiv är fusionsenergi en av de få i dag synliga
möjligheter som står till mänsklighetens förfogande när det gäller att täcka
världens växande energibehov. Forskningen befinner sig fortfarande i ett
tidigt och osäkert skede men viktiga framsteg har gjorts under senare år.
Fortsatta ansträngningar i samarbete med andra stater är motiverade och
Sveriges medverkan inom fusionsforskningen bör därför säkerställas.
Slutligen måste riksdagen upphäva den bestämmelse i kärntekniklagen
som förbjuder vissa typer av kärnteknisk forskning den s.k. tanke-
förbudslagen. Detta handlar ytterst om att slå vakt om den akademiska
friheten. All lagstiftning måste präglas av de grundläggande principerna om
yttrande- och tankefrihet. Tankeförbudslagen kan därtill få skadliga effekter
genom att försvåra forskning kring effektivare utnyttjande av kärnbränslet,
minimering av avfallsmängder, transmutation av befintligt kärnavfall m.m.
Kvalificerade svenska kärntekniker och forskare skall inte behöva stå
bredvid och passivt betrakta en utveckling som kan leda till resultat av stort
intresse även för vårt land. Stimulerande arbetsuppgifter och ekonomiska
förutsättningar är nödvändiga för att attrahera goda forskare till kärnteknik-
området.
5 Konsekvenser för hushållen
5.1 Dubbla pålagor
Ryckigheten i den svenska energipolitiken har drabbat hushållen hårt. De
omfattande problemen med s.k. sjuka hus och dålig inomhusluft går att
härleda till de statliga energisparsatsningar som varit ett led i en tidigare
energipolitik. Hushållen har fått bära en dubbel kostnad för detta. De har
både varit med och finansierat politiken via skattsedeln och själva fått
betala för att lösa problemen.
Med nuvarande energipolitik kommer hushållen återigen att få vidkännas
stora kostnader. De investeringar i elvärme som staten tidigare har upp-
muntrat kommer nu att stå hushållen dyrt. De elskattehöjningar som
genomfördes under 1996, 1997 och 1998 har ökat boendekostnaderna
ytterligare. Samtidigt har hushållens marginaler krympt till följd av ökade
inkomstskatter och egenavgifter, minskade bidrag och regeringens oförmåga
att minska arbetslösheten.
Genomförs en förtida kärnkraftsavveckling leder det till att elpriserna och
boendekostnaderna ökar ytterligare. Skall den elintensiva industrins
konkurrenskraft dessutom skyddas får hushållen bära den största delen av
bördan. Trots detta har det aldrig gjorts någon bedömning av vilka sociala
effekter som tidigare energibeslut har fått.
Högskattepolitiken motverkar dessutom en utveckling mot elsparande
genom att den minskar hushållens möjligheter att investera i nya, effektivare
hushållsmaskiner och vitvaror.
5.2 Elvärmda småhus
En stängning av en reaktor i Barsebäck bygger på att hushållens
elförbrukning kan minskas genom övergång från eluppvärmning till
annan uppvärmning. Både regeringen och Villaägarnas riksförbund
uppskattar kostnaden för en konvertering av ett småhus uppvärmt med
direktverkande el till mellan 80 000 och 150 000 kronor. Trots
skattefinansierade investeringsbidrag på 30 procent så kommer
kostnaderna alltså att bli mycket stora för de hushåll som väljer att byta
värmesystem för att undkomma höjda elpriser. Varje berörd småhusägare
tvingas betala mellan 55 000 och 105 000 kronor ur egen ficka, under
förutsättning att de beviljas bidraget.
Vissa kommuner har ett mycket stort inslag av eluppvärmda småhus i sitt
bostadsbestånd. Främst gäller detta kommuner med många småhus byggda
på 1970-talet, då staten uppmuntrade just denna uppvärmningsform. I många
kommuner som expanderade under denna tid har betydligt mer än hälften av
småhusen någon form av eluppvärmning, varav de flesta har direktverkande
elvärme. I dessa kommuner riskerar hushållen att få lägga en väsentligt ökad
andel av sina resurser på boendet, vilket får effekter på hushållens
efterfrågan och på hushållens marginaler att klara sitt uppehälle på egen
hand.
Konkurrensverket varnar nu också för höjda fjärrvärmepriser. En
storskalig konvertering från elvärme till fjärrvärme riskerar att skapa en
monopolsituation eftersom konverteringskostnaden är så hög.
5.3 Kärnkraftsavvecklingens inverkan
Enbart engångskostnaden för ersättning till Barsebäcksverkets ägare blir
gigantisk. Karl-Axel Edin som tidigare lett flera statliga
energiutredningar uppger att kostnaden kan bli uppemot 30 miljarder
kronor. Dessutom tillkommer statliga bidrag på 20 miljarder kronor som
blir nödvändiga om Barsebäcksverket inte skall ersättas med fossila
bränslen. Inrättandet av en ny energimyndighet och nya statliga
omställningsprogram kostar ytterligare drygt 9 miljarder kronor. Till
detta kommer bortfallande energiskatteinkomster i den utsträckning det
så småningom blir möjligt att ersätta beskattat kol med obeskattade
biobränslen.
Skall den elintensiva industrin skyddas mot dessa kostnadseffekter krävs
energiskattehöjningar på i storleksordningen 8 öre/kWh för hushållen. Om
den elprishöjning som följer av minskat utbud på en kortsiktigt given
elmarknad inkluderas, kan Socialdemokraternas energipolitik, uttryckt i
engångsbelopp, innebära en merkostnad om ca 21 000 kronor för ett
villahushåll med elvärme och ca 4 000 kronor för ett villahushåll med annat
uppvärmningssätt.
6 Konsekvenser för svensk industri
6.1 Konkurrensläget
Utvecklingen av svensk industri har historiskt gynnats av den goda
tillgången på billig elenergi. Vattenkraftens och senare kärnkraftens låga
produktionskostnader har givit värdefulla konkurrensfördelar. Svensk
elproduktion är alltjämt effektiv och jämförelsevis billig i ett
internationellt perspektiv. Låga produktionskostnader förekommer dock
också i många konkurrentländer som baserar sin elproduktion i huvudsak
på inhemsk fossilproduktion.
Avgörande för konkurrenskraften är heller inte produktionskostnaden, utan
användarens slutpris. Svensk industri har fått kraftigt försämrade
förutsättningar bl.a. till följd av regeringens våldsamma energiskatte-
höjningar. Bara under 1996 införde Socialdemokraterna nya produktions-
skatter på el som för flera av de elintensiva företagen motsvarade en
merkostnad på 70 000 kronor eller mer räknat per anställd. Höjningarna
ledde då till personalminskningar vid bl.a. Vargön Alloys i Vänersborg och
vid f.d. Gränges Aluminium i Sundsvall.
Svenska hushåll och icke elintensiv industri har alltjämt ett gynnsamt
elkostnadsläge jämfört med utlandet. För den elintensiva industrin är
situationen emellertid en annan. Här kan bedömningen heller inte grundas på
officiell statistik. Elintensiv industri har regelmässigt speciella kraftavtal
där
elpriserna bevaras som affärshemligheter.
Energikommissionen lät göra en särskild studie och slutsatsen blev att
"den bild som framgår av undersökningen är således att för elintensiv
industri ligger de svenska elpriserna varken extremt högt eller lågt. I vissa
för
den svenska basindustrin viktiga konkurrentländer, såsom Norge, Kanada
och USA, är de priser som framkommit i undersökningen väsentligt lägre än
priserna i Sverige."
Moderata samlingspartiets bedömning är att många svenska företag inom
skogs- och kemiindustrin, gruvorna och stålindustrin ofta har högre elpriser
än vad konkurrenterna har i USA, Kanada, Norge, Frankrike och Spanien,
men något lägre priser jämfört med Tyskland. Om vi även framgent vill slå
vakt om svensk basindustri finns det inte något utrymme för en energipolitik
som försämrar konkurrenskraften ytterligare.
6.2 Svensk basindustri
Det finns en tendens att betrakta den tunga svenska basindustrin som
någon sorts relik från industrialismens barndom, en dödsdömd
industrigren som snart skall ersättas av kunskapsbaserade tjänsteföretag.
Detta är fel.
För det första är svensk basindustri högteknologisk. Den är så
högteknologisk att den sannolikt utgör en viktig del av förklaringen till de
många framgångsrika svenska mjukvaruföretagen inom IT-sektorn. För det
andra sysselsätter den ett stort antal underleverantörer. Svensk verkstads-
industri med idag 350 000 anställda har i hög grad nått sin position just
som underleverantörer till basindustrierna. För det tredje svarar de
traditionella basindustrierna för en betydande del av förädlingsvärdet i den
samlade svenska exporten. Bara svensk skogsindustri sysselsätter direkt
120 000 människor och svarar för 17 procent av exporten. Den förbrukar
också ensam elenergi motsvarande produktionen i fem Barsebäckreaktorer.
Basindustrin utgör alltjämt en ryggrad i det svenska näringslivet.
Olyckligtvis är denna ryggrad elintensiv och för detta kommer den att
straffas om kärnkraften förtidsavvecklas. Socialdemokraterna säger sig vilja
skydda industrin från avvecklingens oundvikliga konsekvenser. Det går
emellertid inte att lägga på de svenska hushållen hur stora bördor som helst
och därtill medför EU:s konkurrensbegränsningsregler restriktioner för
möjligheterna att ge speciella fördelar till utvalda industrier.
6.3 Hela Sverige måste leva
Svensk basindustri är elintensiv och känslig för en energipolitik som
höjer priserna. De elintensiva arbetsställena finns framför allt i fem
branscher och delbranscher: pappers- och massaindustri, järn- och
stålindustri, kemisk industri, gruvor samt icke-järnmetallverk. Ett stort
antal lokala arbetsmarknader är helt eller delvis beroende av sådana
företag.
En förtida kärnkraftsavveckling riskerar därmed att få allvarliga regionala
konsekvenser. Allvarligast blir situationen i Norrbottens inland, längs
Norrlandskusten samt i ett band från Dalsland över Värmland, Bergslagen
och Dalarna till Gästrikland. De enskilda län som är mest beroende av
elintensiv industri är Norrbotten, Västernorrland, Gävleborg och Värmland.
Alla dessa län är redan idag mycket hårt drabbade av arbetslöshet.
För de mest utsatta länen kan hela bygder gå under om kärnkrafts-
avvecklingen leder till elpriser som flyttar företagens investeringar
utomlands. En nedläggning av Ovako Steel i Hofors skulle innebära
utslagning av 1 700 arbeten i en ort med totalt 4 500 sysselsatta. I
värmländska Munkfors och Hagfors skulle arbetslösheten direkt stiga till ca
35 procent om företaget Böhler Uddeholm valde att flytta sin verksamhet
annorstädes. I Avesta i Dalarna finns nästan 2 000 anställda inom elintensiv
industri, vilket motsvarar en femtedel av alla sysselsatta inom kommunen. I
Skellefteå arbetar ännu fler, hela 2 300 personer, inom elintensiv industri. I
Gällivare skulle arbetslösheten stiga från ca 2 000 till nära 4 000 personer om
den elintensiva industrin hotades.
En kärnkraftsavveckling hotar inte bara elintensiv basindustri, utan också
ett stort antal underleverantörer och serviceföretag. Bara skogen, kemin,
gruvorna och stålet sysselsätter idag direkt och indirekt ca 270 000
människor. I många regioner är även den offentliga sektorn helt beroende av
att den tunga industrin har en fortsatt framtid. Det är inte konstigt att också
en facklig organisation som Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF)
tar skarpt avstånd från en förtida kärnkraftsavveckling.
6.4 Kapitalförstöring ger inga arbeten
Den socialdemokratiska partiledningen delar inte fackföreningsrörelsens,
industrins och våra farhågor. I stället uttrycker den förhoppningar om att
"omställningen av energisystemet kommer att utvecklas till en
tillväxtmotor för hela Sverige de närmaste åren" (ur Regeringskansliets
informationsskrift om energiöverenskommelsen). Sökandet efter en
"tillväxtmotor" framstår onekligen som förståeligt mot bakgrund av den
senaste mandatperiodens fortsatt höga arbetslöshet, men därifrån är
steget långt till slutsatsen.
Om man driver fram en genomgripande omställning av landets
energisystem är det förmodligen sant att det uppkommer nya arbetstillfällen i
nya branscher. Samtidigt är det väldokumenterat att mångdubbelt fler arbeten
slås ut i mer traditionella branscher när elpriserna oundvikligen stiger till
följd av samma omställning.
Det knyts förhoppningar till att en storskalig biobränsleanvändning skall
kunna generera ett betydande antal arbetstillfällen i skogslänen. Samtidigt är
det just i dessa län som arbetsplatser i basindustrin kommer att slås ut. Det är
svårt att se att det skulle finnas någon fördel för skogslänens välfärds-
utveckling i att byta ut högvärdig pappersmassa mot lågvärdigt vedbränsle.
Av skogsindustrins totala intäkter svarar också biobränslen för endast
1 procent.
Hela teorin om att det skulle vara möjligt att åstadkomma nya arbeten
genom en medveten kapitalförstöring ter sig bisarr. Om teorin vore sann
skulle det heller inte finnas några skäl att begränsa kapitalförstöringen till
att
bara gälla en eller två reaktorer i Barsebäck. Då finns det inom landet
alltjämt ett antal lönsamma industrier i olika branscher, som man kan
förbjuda i förhoppning om att det skapar nya arbetstillfällen att bygga upp
någonting annat i stället.
7 Den politiska splittringen
7.1 Konfrontationspolitiken
Med 1997 års energipolitiska riksdagsbeslut förvandlades
Socialdemokraterna från ett linje 2-parti till ett linje 3-parti. Den
helomvändningen utgjorde samtidigt ett uppbrott från de
tillväxtorienterade traditioner och värden som under efterkrigstiden har
varit centrala för svensk arbetarrörelse.
Den socialdemokratiska partiledningen slog därmed också in på en öppen
konfrontationslinje i energipolitiken. Beslutet utmanade inte bara den
borgerliga oppositionen i riksdagen, utan också en samlad svensk
fackföreningsrörelse, ett enigt näringsliv och en majoritet av väljarkåren.
Särskilt utmanande blev det när den socialdemokratiska partiledningen sökte
motivera kärnkraftsavvecklingen just med omsorg om industrin och
industriarbetarna. Därmed tydliggjorde den på ett föga blygsamt sätt att man
visste bättre än Industriförbundet, LO och industrifacken vad som är bra för
industrin och dess anställda. Nämnda organisationer har i stället kallat
stängningen av Barsebäck för "ett vansinnigt beslut" och en "gigantisk
kapitalförstöring". LO-tidningen anklagar regeringen för att "förvärra den
ekonomiska krisen och äventyra vårt lands framtid som industrination".
I ett "samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning" från 1997
mellan tjugo arbetsgivar- och fackförbund inom industrisektorn understryker
parterna hur viktigt det är för arbetena och miljön att en konkurrenskraftig
energiförsörjning tryggas: "En förtida avveckling av kärnkraften skulle,
liksom speciella svenska konkurrenssnedvridande elskatter, stå i strid med
dessa krav och bör därför avvisas".
7.2 Det partitaktiska spelet
Den splittring som har åstadkommits är djupt tragisk för Sverige. När
regeringen för drygt två år sedan bjöd in till partiöverläggningar i
stället för att på gängse sätt framlägga sina egna förslag till riksdagen
var det uttalade syftet att söka åstadkomma en bred och långsiktig
uppgörelse som skulle ge stabila villkor för industrins investeringar.
Detta misslyckades totalt eftersom Socialdemokraterna medvetet valde
bort möjligheten att bygga vidare på 1991 års energipolitiska riktlinjer
och komma överens med Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och
Kristdemokraterna. En sådan uppgörelse hade blivit både bred och
långsiktig. Den hade erhållit stöd från 75 % av riksdagens ledamöter och
som framgått ovan en total uppslutning från svensk
fackföreningsrörelse och industri.
I en situation när regeringens utlovade halvering av arbetslösheten ter sig
mer avlägsen än någonsin bör alla krafter i samhället samverka för att skapa
så goda förutsättningar som möjligt för investeringar, företagande och
sysselsättning. Det är därför ytterst beklagligt att den socialdemokratiska
partiledningen har valt att slå in på en extrem och destruktiv energipolitisk
linje. Politiken är extrem därför att den bygger på uppgörelser med förlorarna
i folkomröstningen 1980. Den är destruktiv därför att den innebär
kapitalförstöring. Vi tvingas att avveckla tillgångar som vi tillsammans har
byggt upp och som bidrar till produktion, sysselsättning och välfärd utan
att ha något bättre att sätta i stället.
För de flesta iakttagare står det klart att det främst är maktpolitiska
aspekter som vägleder den socialdemokratiska partiledningen. Social-
demokraterna har också en dyster tradition av partitaktiska dispositioner och
kortsiktigt beslutsfattande i just energipolitiken. Den manipulativa ut-
formningen av 1980 års folkomröstning, det numera återtagna påhittet med
årtalet 2010 och Birgitta Dahls "oåterkalleliga" avvecklingsbeslut 1988 är
exempel på detta.
Ambitionen att söka hantera den interna partiopinionen och att splittra de
borgerliga partierna har på ett föga statsmannamässigt sätt tillåtits att
dominera socialdemokratisk energipolitik under snart två decennier. Denna
gång går partitaktiken direkt ut över möjligheterna att skapa nya arbeten i en
situation när arbetslösheten är högre än någonsin i modern tid. Den bidrar
därför starkt till att ytterligare försämra medborgarnas tilltro till politiker
och
politiskt beslutsfattande.
7.3 1980 års folkomröstning
Det har nu gått drygt 18 år sedan det genomfördes en rådgivande
folkomröstning om kärnkraften. En stor del av väljarkåren har bytts ut
och det är givet att omröstningsresultatet har en begränsad legitimitet
efter så lång tid. Likafullt anser Moderaterna det vara felaktigt att frångå
utslaget i 1980 års folkomröstning, utan att först underställa frågan
svenska folket i en ny folkomröstning eller i allmänna val.
Att nu inleda en förtida kärnkraftsavveckling strider alldeles uppenbart
mot folkomröstningens utslag. I folkomröstningen godkändes en fördubbling
av det svenska kärnkraftsprogrammet från sex till tolv reaktorer, allt i syfte
att minska vårt lands beroende av fossila bränslen. Enligt valsedlarna för
linje 1 (m) och linje 2 (s, fp) skulle dessa reaktorer sedan användas "i
avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga" och avvecklingen
skulle därefter ske med "hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upp-
rätthållande av sysselsättning och välfärd".
Inget av dessa kriterier kan idag tillgodoses. En stängning av reaktorn
Barsebäck 1 är inte möjlig att åstadkomma med mindre än att det
huvudsakligen blir fossila bränslen som ersätter. Det leder i sin tur till ökade
luftföroreningar och utsläpp av koldioxid. Sveriges miljöminister har också i
förhandlingar med de övriga miljöministrarna inom EU utverkat rätt för
Sverige att öka koldioxidutsläppen med 4 procent till år 2010, medan de
flesta andra EU-länder skall sänka sina utsläpp. Något hänsynstagande till
sysselsättning och välfärd tas inte heller. En förtida kärnkraftsavveckling
innebär i stället en kapitalförstöring av tidigare aldrig skådat format. Den
kommer dessutom till stånd i ett läge när arbetslösheten bitit sig fast på hög
nivå.
7.4 1991 års energipolitiska beslut
En förtida kärnkraftsavveckling strider också mot de energipolitiska
riktlinjer som antogs av riksdagen så sent som 1991. "När
kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan ske avgörs
av resultaten av hushållningen av el, tillförseln av el från miljöacceptabel
kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla internationellt
konkurrenskraftiga elpriser" (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40).
I riksdagens beslut våren 1997 anges uttryckligen att stängningen av den
första reaktorn i Barsebäck skall ske helt utan hänsynstagande till om
bortfallande elproduktion kan kompenseras och utan hänsyn till de
priseffekter som kan uppstå på elmarknaden till följd av stängningen.
Därefter förutses en återgång till villkoren i 1991 års riksdagsbeslut när det
gäller den andra reaktorn i Barsebäck: "Ett villkor för stängningen av den
andra reaktorn är att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom
tillförsel av ny elproduktion och minskad användning av el", hette det i
propositionen. Med tanke på de uppenbara brott som sker mot både
folkomröstningen och tidigare energipolitiska beslut när det gäller Barsebäck
1 är det svårt att se vad som skulle garantera att Socialdemokraterna inte
bryter också detta sitt förnyade löfte avseende Barsebäck 2.
7.5 Kärnkraftens parenteser
Innebörden av utslaget i 1980 års folkomröstning och i de energipolitiska
riksdagsbeslut som därefter har fattats är att kärnkraften så småningom
skall ersättas med förnybar, helst inhemsk, energiproduktion. Från
moderata utgångspunkter finns det inte några skäl för att ompröva den
målsättningen. Moderata samlingspartiet står därmed kvar vid samma
energipolitik som partiet formulerade som linje 1 inför 1980 års
folkomröstning och som sammanföll med framsidan på
Socialdemokraternas och Folkpartiets valsedel för linje 2.
Det finns lika litet idag som för 18 år sedan några sakliga skäl för att med
politiska beslut påbörja en stängning i förtid av reaktorer. Social-
demokraternas ståndpunkt att den långsiktigt utlovade avvecklingen av
kärnkraften kräver riksdagsbeslut och omfattande, skattesubventionerade
omställningsprogram är felaktig.
Om det lagverk som tillkom efter 1980 års folkomröstning inte ändras så
kommer kärnkraften så småningom att fasas ut ur det svenska
elproduktionssystemet. Av 5 § första stycket lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet framgår uttryckligen att "tillstånd att uppföra en kärnkrafts-
reaktor får inte meddelas". Därmed kan dagens tolv reaktorer inte ersättas
med nya när de har tjänat ut. Den årtalsexercis som har präglat de senaste
arton årens energidebatt blir mot denna bakgrund totalt meningslös. Den har
ingen grund vare sig i folkomröstningen eller i tidigare energipolitiska beslut,
vilka alla har angivit villkor för kärnkraftens avveckling som inte går att
årtalsfixera.
Det är ett steg i rätt riktning att riksdagen har tagit bort det slutår för
kärnkraftens avveckling, 2010, som Socialdemokraterna helt opåkallat
introducerade efter folkomröstningen 1980. Däremot återstår att dra den
logiska slutsatsen av denna omprövning: När avvecklingen inte måste vara
slutförd till en viss tidpunkt saknas skäl för att påbörja den vid en annan,
bestämd tidpunkt! Det är med andra ord dags att sätta stopp för
årtalsexercisen.
8 Energipolitikens nya förutsättningar
8.1 Marknadsekonomi ersätter planekonomi
Med förenade ansträngningar har de borgerliga partierna och
Socialdemokraterna genomfört en avreglering av elmarknaden. På denna
avreglerade elmarknad råder fundamentalt ändrade förutsättningar
jämfört med tidigare. Prissättningen, investeringsbesluten och
planeringen sker nu utifrån den information som elmarknaden förmedlar
till konsumenter och producenter. Den form av energipolitik som vi
traditionellt har bedrivit i Sverige med detaljerade energibalanser,
prognoser och planer för framtida kraftproduktion är i dag varken
önskvärd eller ens möjlig att bedriva med någon framgång eller
precision.
Det gäller nu att ta tillvara de nya förutsättningarna i stället för att
återfalla
till ett traditionellt plantänkande, där staten skall ta initiativ till och
garantera
investeringarna. Den politiska detaljstyrningen av energisektorn ökar nu,
vilket leder till onödiga samhällsekonomiska kostnader. I stället för att ge
företagen stabila villkor kommer energipolitiken att skifta i takt med
valresultaten, opinionsvindarna och tilltron till den politiska ingenjörs-
konsten.
Moderata samlingspartiets uppfattning är att energipolitiken i stället skall
tillvarata alla de möjligheter som elmarknadens avreglering öppnar. Den
fortlöpande omställningen, miljöanpassningen och förnyelsen av
energisystemet gagnas bäst om statsmakterna kan ge långsiktigt stabila
förutsättningar för kraftföretagen, industrin och hushållen. Under sådana
omständigheter har dessa bäst möjlighet att bedöma hur de fortsatta
investeringarna i kraftproduktion och energiförbrukande utrustning skall ske.
Kraftbranschen får då själv ta det fulla ansvaret för sin utveckling.
8.2 Det finns inget elöverskott
Planerna på en stängning av Barsebäck bygger delvis på den felaktiga
förutsättningen att Sverige skulle ha ett permanent elöverskott. I det
sammanhanget brukar man ofta åberopa att fem reaktorer var avställda
samtidigt under sista kvartalet 1992. Dessa reaktorer svarade dock endast
för 1/3 av kärnkraftens produktion och samtidigt var vattenmagasinen
överfulla, väderleken mild och lågkonjunkturen djup. Att situationen
kunde bemästras var inte ett uttryck för att Sverige har något permanent
elöverskott.
När Energikommissionen i sitt slutbetänkande Omställning av
energisystemet (SOU 1995:139) hävdade att det bör vara möjligt att ställa av
ett aggregat "utan att kraftbalansen försvagas påtagligt", så var det en
bedömning som kom att vederläggas av verkligheten redan efterföljande år.
Det kyliga och torra året 1996 blev det hittills näst bästa året för
kärnkraften,
som svarade för mer än hälften av landets totala elproduktion. Samtidigt
kördes de oljeeldade reservkraftverken i Stenungsund och Karlshamn i
ovanligt stor utsträckning. Ändock tvingades Sverige att nettoimportera drygt
5 TWh ytterligare el från grannländerna, huvudsakligen kolbaserad el från
Danmark.
En stängning av Barsebäck kommer att leda till ett permanent bortfall av
elproduktion i Sydsverige på 8 9 TWh. I motsvarande mån ökar behovet av
import från Danmark. De senaste fem åren har Sverige både haft över- och
underskott av el, beroende på tillgången på vattenkraft det aktuella året. Sett
över en femårsperiod har Sverige haft en väl avvägd produktionskapacitet
med en total nettoimport på endast 0,3 TWh över de senaste fem åren. Om
man däremot tänker bort en reaktor i Barsebäck som i snitt producerat
3,8 TWh/år förvandlas Sverige till en regelmässig nettoimportör av el:
Tabell 8.1
Sveriges energibalans de senaste fem åren samt uppskattad energibalans
utan produktionen i Barsebäck 1. Beräkningen bygger på att svensk
fossileldad kraft inte ersatt reaktorn.
(Källa: Kraftverksföreningen samt egna uppskattningar)
Slutsatsen är att redan en begränsad avveckling av ordinarie
produktionkapacitet i Sverige leder till att vi betydligt oftare måste köpa
el från omvärlden.
8.3 Kärnkraft på marknadens villkor
Energisektorn har historiskt sett varit statsstyrd och centralreglerad. Det
har gällt i andra länder och det har gällt i Sverige. Energipolitiken har,
liksom politiken rörande livsmedel och jordbruk, ytterst ansetts handla
om nationens självförsörjning och oberoende. Därför intog staten en
central roll i vattenkraftsutbyggnaden och elektrifieringen av landet,
liksom senare i utbyggnaden av det svenska kärnkraftsprogrammet.
Med den avreglering av elmarknaden som har genomförts över
traditionella politiska blockgränser har denna situation förändrats i grunden.
Elmarknaden är inte längre planstyrd, utan fungerar i huvudsak som vilken
annan varumarknad som helst. Olika företag söker i fri konkurrens att möta
kundernas önskemål. Det ger kunderna en oerhört stark ställning. Om
konsumenterna vill rata kärnkraftsproducerad el på samma sätt som man
tidigare ratade klorblekt papper på en annan marknad får detta en omedel-
bar genomslagskraft.
Avregleringen av elmarknaden ger därmed ytterligare möjligheter att lägga
ansvaret för förnyelse, utveckling och omställning av produktionsapparaten
där det ansvaret rätteligen hör hemma, nämligen hos kraftbranschen själv.
Paradoxalt nog är det vid just detta historiska tillfälle som Social-
demokraterna väljer att återfalla i gammaldags plantänkande.
De tolv svenska reaktorerna har visserligen kommit till under kort tid men
kommer därför inte att bli gamla och läggas ner under samma korta tid. Den
bild som har givits att Sverige kommer att stå inför en panikavveckling på
kort tid om inte statsmakterna griper in och planerar avvecklingen är totalt
felaktig. Sådana resonemang avslöjar en brist på insikt i hur industriell
verksamhet fungerar och bedrivs.
Kärnkraftsreaktorer har inte någon specifik "teknisk livslängd", varken de
25 år som en gång ledde Socialdemokraterna fram till årtalet 2010 eller de
40 år som kraftindustrin brukar åberopa som reaktorernas konstruktionskrav.
I realiteten är livslängden en rent kommersiell fråga. I princip alla
reaktordelar går att renovera. En reaktor kommer därmed att leva vidare så
länge ägaren anser det vara kommersiellt lönsamt att årligen reinvestera de
belopp som erfordras för att möta myndigheternas säkerhetskrav och de egna
kraven på hög driftsäkerhet. Det enda som kan sägas med säkerhet om den
tidpunkt då en stängning kan komma att aktualiseras är att den inte kan
förutsägas av politiker.
Det finns skäl att också på kraftområdet dra erfarenhet av statens
interventioner på andra områden. Det finns inte längre någon skillnad mellan
kraftbranschen och andra industribranscher med liknande förutsättningar,
d.v.s. en kapitalintensiv verksamhet med mycket långa ledtider från
investeringsbeslut till produktion. Från andra sådana branscher är lärdomen
att utveckling, förnyelse och miljöanpassning av produktionsapparaten bäst
gagnas om staten fastställer stabila krav och spelregler lagar, miljökrav och
skatter men i övrigt håller fingrarna borta. Ingen skulle komma på den
befängda idén att tala om för exempelvis Hylte Bruk när det är dags att
investera i en ny pappersmaskin. Men i energibeslutet gör staten just detta
och går in för att styra produktionen i en enskild fabrik, i detta fall
elfabriken
i Barsebäck.
När man med statliga påbud stänger en produktionsanläggning som
Barsebäck i förtid uppkommer såväl företagsekonomiska som statsfinansiella
och samhällsekonomiska konsekvenser. I fallet Barsebäck uppkommer därtill
miljömässiga kostnader. Vi återfår den fossilanvändning som Barsebäck en
gång år 1977 med Centerns medverkan laddades för att vi skulle undgå. I
detta ligger en djup tragik. Moderata samlingspartiet anser att vi skall
utnyttja den svenska kärnkraften och under tiden utveckla förnybara
energikällor till goda alternativ.
8.4 Kärnsäkerheten
Det finns skäl att betona att svensk kärnkraft inte utgör något exempel på
en föråldrad teknologi. Även i detta hänseende grundas den förtida
kärnkraftsavvecklingen på felaktiga förutsättningar. Trots det
"tankeförbud" som en tidigare socialdemokratisk regering har infört i
kärntekniklagen så bedrivs en fortlöpande kärnteknologisk forskning,
utveckling och förnyelse.
Dagens svenska reaktorer har föga gemensamt med dem som var föremål
för folkomröstning för 18 år sedan. En allmän expertuppfattning är att de
senaste svenska reaktorerna från mitten av 1980-talet nu håller samma
teknologiska standard som dagens många nybyggen i Fjärran Östern. Det är
alltså säkra reaktorer som stängs vid en förtida kärnkraftsavveckling i
Sverige. Samtidigt är energiförsörjningen inte längre en avgränsat nationell
fråga. Infrastrukturen i form av ledningsnät för elektricitet och gas byggs
samman. De nordiska ländernas elsystem är idag väl sammanlänkade och
utbyggnaden av förbindelser över gränserna fortsätter.
Om Sverige frivilligt avhänder sig egna elproduktionsresurser ökar därför
avsättningsmöjligheterna för el från produktionsanläggningar i vår omvärld.
Bäst nytta av detta kommer ägarna till äldre danska kolkondenskraftverk att
få. Men eftersom både Sverige och Ryssland är hopkopplade med Finland så
riskerar vi också att indirekt förlänga den återstående drifttiden för det ryska
kärnkraftverket i Sosnovyj Bor, om vi avvecklar svenska reaktorer.
Sambandet med Litauen är ännu inte lika tydligt. Men i framtiden kommer
den s.k. Baltic Ring hopkopplingen av alla elsystem runt Östersjön med
all säkerhet att realiseras. Då får vi en direkt utbytbarhet också mellan den
svenska kärnkraften och kärnkraftverket i Ignalina. Såväl i Sosnovyj Bor
som i Ignalina är det fråga om lättvattenkylda, grafitmodererade
kanalkokarreaktorer, d.v.s. samma teknologiska koncept som i Tjernobyl. En
paradoxal och djupt oroande effekt av en förtida kärnkraftsavveckling i
Sverige kan därmed komma att bli en försämrad kärnsäkerhet i hela norra
Europa.
Om reaktorn Barsebäck 1 stängs är detta också negativt för kärnsäkerheten
inom Sverige. De svenska tillsynsmyndigheterna Statens kärnkraft-
inspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI) har båda pekat på
riskerna för teknikerflykt från branschen. Det faktum att en stängning, med
all rätt, uppfattas som godtycklig och irrationell motverkar det aktiva
ansvarstagande och säkerhetstänkande hos personalen som är ett bärande
inslag i det svenska säkerhetskonceptet. Också den omständigheten att
framträdande företrädare för Socialdemokraterna offentligt uttryckt sin
"lycka" över att hundratals människor kommer att friställas vid Barsebäck
Kraft AB har skapat en psykologisk situation som påverkar säkerheten
negativt. Trots aktiva åtgärder från Sydkrafts sida bl.a. en femårig
anställningsgaranti för personalen vid Barsebäck kan det därför komma att
bli svårt att garantera den fortsatta driften vid Barsebäck 2.
8.5 25 reaktorer som bör avvecklas
Av de ca 60 kärnreaktorer av sovjetisk typ som är i bruk är 25 stycken av
en sådan konstruktion att de inte bör användas längre än absolut
nödvändigt, enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) och G7-
ländernas särskilda arbetsgrupp för kärnsäkerhet i f.d. Sovjetunionen och
Östeuropa.
Dessa 25 reaktorer bör alltså inte repareras och moderniseras i syfte att
driva dem vidare, utan de bör avvecklas snarast. När det gäller några av de
övriga reaktortyperna gjorde G 7-gruppen bedömningen att det i princip
finns möjlighet att förbättra dem och driva dem vidare.
De sovjetbyggda reaktorer som ligger närmast Sverige tillhör nästan alla
de 25 farligaste, vilka inte bör drivas vidare längre än absolut nödvändigt. De
flesta av dem är av samma konstruktion som olycksreaktorn i Tjernobyl. I
Sveriges omedelbara närhet finns 10 sovjetbyggda reaktorer, varav 8 är av
den typ som enligt G7 bör stängas omedelbart.
- I Ignalina, drygt 40 mil från Sverige, finns två kanalkokarreaktorer
(RBMK) av samma grundtyp som Tjernobylreaktorn, men av en senare
generation med världens högsta effekt. Varje reaktor är på 1 500 MW,
men körs i dag på reducerad effekt. RBMK-reaktorerna tillhör de
reaktorer som enligt västerländska bedömare inte bör drivas mer än
absolut nödvändigt.
- I Sosnovyj Bor i närheten av S:t Petersburg ligger Leningradverket med
fyra RBMK-reaktorer på vardera 1 000 MW. Två av dessa är av samma
äldre generation som havererade i Tjernobyl, medan två tillhör en senare
generation.
- I Kola, mindre än 40 mil från Sverige, finns fyra tryckvattenreaktorer av
sovjetisk konstruktion (VVER-440). Två tillhör en äldre generation,
VVER-440/230, som enligt västerländska bedömare inte bör drivas mer
än absolut nödvändigt, medan de två andra tillhör en senare generation,
VVER-440/213.
- I Murmansk på Kolahalvön finns 8 isbrytare med totalt 13 reaktorer.
Ytterligare en atomisbrytare kommer snart att tas i bruk. I
Barentsregionen som helhet finns också 300 reaktorer i ubåtar och
örlogsfartyg i den ryska norra flottan. 170 av dessa reaktorer är i drift. I
Barents hav och Karahavet dumpades under sovjettiden dessutom
16 reaktorer från olika ubåtar och en isbrytare. Sex av dessa marina
reaktorer innehöll använt kärnbränsle.
Samtidigt blir el alltmer en handelsvara bland andra. Redan finns ett stort
antal kablar som förbinder Sverige med andra elmarknader, även utanför
Norden. Både EU och den svenska regeringen stödjer en utveckling som
syftar till att helt knyta samman elnäten runt Östersjön genom flera nya
elkablar.
En gemensam elmarknad runt Östersjön har flera fördelar. Men det finns
också en fara för att vissa elproducenter kommer att konkurrera med
kärnkraftsproduktion som inte uppfyller de miljö- och säkerhetskrav som är
självklara för oss. Genom en förtida kärnkraftsavveckling i Sverige ökar vi
avsättningsmöjligheterna för sådan farlig elproduktion.
Redan nu finns tydliga tecken på att man i Litauen vill fortsätta att driva
Ignalina vidare långt in på 2000-talet. Chefen för Ignalina har klargjort att
man räknar med att kunna exportera ersättningsel för Barsebäck till Sverige
när Polenkabeln är etablerad. Den 11 februari 1998 annonserade vidare det
litauiska ekonomiministeriet i Financial Times efter offerter på att bygga och
operera en elförbindelse till Västeuropa. De elleveranser som garanterades
förutsätter att Ignalinaverket drivs vidare.
Sverige bör därför skrota den förtida avvecklingen av säkra reaktorer och
västländerna bör ompröva sitt stöd till kärnsäkerhet i farliga, sovjetiska
reaktorer så det får en tydligare inriktning mot att stänga dessa.
8.6 Atomansvarighetslagen
Ägarna till de svenska kärnkraftverken har fulla egendomsförsäkringar
för sina anläggningar. Vid en teoretisk olycka med stora skador på
kraftverk och omgivning skulle det berörda kraftbolaget alltså få full
ersättning för de egna skadorna. Samtidigt begränsas bolagets
skadeståndsansvar gentemot tredje man av bestämmelserna i det
internationella konventionssystemet. I stället får staten träda in.
Den här ordningen ter sig inte rimlig. Moderata samlingspartiet anser att
strävan bör vara att åstadkomma någon form av regressrätt som säkerställer
att staten vid ett större skadefall kan återkräva medel intill dess att
reaktorägarens eget kapital är helt förbrukat.
Några andra skäl till att ändra atomansvarighetslagen föreligger inte.
Enligt vår uppfattning är det viktigt att Sverige även fortsättningsvis är
anslutet till det internationella konventionssystemet (Paris-, Bryssel- och
Wienkonventionerna). Det faktum att konventionerna visserligen ålägger
reaktorägaren ett strikt skadeståndsansvar men samtidigt begränsar
ersättningsbeloppens storlek kan inte såsom ibland görs gällande tas till
intäkt för att kärnkraften skulle vara "subventionerad".
8.7 Kärnkraftens försäkringskostnader
Det är inte ekonomiska, utan försäkringstekniska skäl som i praktiken
förhindrar reaktorägarna att teckna fulla ansvarsförsäkringar. Att s.k.
restriskolyckor är så osannolika att de inte förväntas inträffa saknar
därvid betydelse. De strikta begränsningarna av försäkringsbolagens
möjligheter att göra åtaganden mot en och samma kund leder till att det
saknas erforderligt utrymme på den kommersiella försäkringsmarknaden.
Däremot går det att teoretiskt beräkna vad försäkringspremien skulle ha
varit på en försäkringsmarknad där utrymmet hade funnits. Det visar sig då
att det handlar om jämförelsevis blygsamma belopp, som på intet sätt
förändrar bilden av kärnkraften som en idag billig och lönsam form av
energiproduktion. I själva verket ryms en sådan, tänkt försäkringspremie
flera gånger om inom ramen för den särskilda produktionsskatt som staten
redan tar ut på kärnkraftsproducerad el.
Att en katastrof ytterst får återverkningar på hela samhället ligger i
begreppets natur. Det är inte unikt för kärnkraft, utan gäller även för t.ex.
dammkatastrofer, stora oljeutsläpp, jordbävningar, översvämningar och
vulkanutbrott. Samma likheter föreligger i försäkringshänseende. Således
kan inte exempelvis ägaren till en stor kraftverksdamm ansvarsförsäkra sig
för varje tänkbar olycka och våra hemförsäkringsvillkor täcker heller inte
skadorna till följd av ett dammbrott.
Som princip bejakar Moderata samlingspartiet en ordning där varje
energislag så långt som möjligt bär sina egna kostnader. I en fri ekonomi är
prisbildningen viktig och dolda subventioner leder till att resurserna styrs
fel.
Det är därför bra om olika s.k. externa kostnader som kan uppstå vid
produktionen av en vara, t.ex. i form av miljöförstöring, också återspeglas i
dess pris. För energiproduktion är en sådan internalisering av externa
kostnader dock förenad med betydande värderingsproblem.
Energikommissionen besökte under sitt arbete urangruvor i Kanada och
kunde på plats konstatera att det knappast föreligger någon skillnad i
miljöpåverkan mellan uranbrytning och vilken annan gruvbrytning som helst.
Men hur skall man värdera fossileldningens inverkan på jordens klimat? Hur
skall man värdera förstörd fjällnatur efter älvdalar där vattenkraften byggs
ut? Driver man det principiella resonemanget alltför långt lämnar man
nationalekonomins område och beträder i stället filosofins; Alla mänskliga
aktiviteter leder till påverkan på omgivningen. Om vi ekonomiskt skall
värdera, beräkna och "internalisera" all denna påverkan blir slutsatsen
sannolikt att vi inte har råd att leva överhuvudtaget.
Trots värderingsproblemen har flera seriösa försök gjorts att uppskatta de
externa kostnaderna vid olika slag av elproduktion. Exempel på detta är EU-
kommissionens Externe-projekt och den rapport External Costs And Benefits
of Fuel Cycles som har tagits fram på uppdrag av USA:s energidepartement.
Trots att några kostnader för växthuseffekten inte har tagits med indikerar
rapporterna genomgående mycket låga externa kostnader för kärnkrafts-
producerad el, i synnerhet i jämförelse med motsvarande kostnader för olja,
kol och bioenergi.
9 Klimatpolitiken
9.1 Förtida avveckling - ett klimatpolitiskt svek
Socialdemokraterna medger numera öppet att ökade koldioxidutsläpp blir
den oundvikliga följden av den energipolitiska uppgörelsen om en förtida
kärnkraftsavveckling. Sverige överger därmed de klimatpolitiska
riktlinjer som riksdagen våren 1993 antog på den dåvarande, borgerliga
regeringens förslag. Där fastlades den nationella strategin att
koldioxidutsläppen från fossila bränslen skall stabiliseras på 1990 års
nivå år 2000 för att därefter minska. Denna målsättning omöjliggörs vid
en förtida kärnkraftsavveckling.
I riksdagens klimatbeslut 1993 underströks att klimatpolitiken måste
utformas i ett internationellt perspektiv och i ett internationellt samarbete.
Detta tycks Socialdemokraterna nu ta till intäkt för att tona ner vårt
nationella ansvar. Man tycks mena att Sverige p.g.a. ett särskilt ärorikt
förflutet på klimatpolitikens område bör ha förtjänat att framgent få bära
mindre bördor än andra länder. I förhandlingar med övriga EU-länder har
den socialdemokratiska regeringen också utverkat en rätt för Sverige att öka
koldioxidutsläppen med 4 procent till år 2010, i stället för att minska dem
som de flesta andra EU-länder kommer att göra.
För Moderata samlingspartiets vidkommande har växthusgasernas
klimatpåverkan karaktären av en global överlevnadsfråga. Det var skälet till
att Moderaterna på 1980-talet drev fram det första klimatpolitiska beslutet i
riksdagen. Den omständigheten att Sverige har låga koldioxidutsläpp per
capita jämfört med många andra industriländer tycker vi är positiv. Men det
kan för oss aldrig bli ett argument för att medvetet och helt i onödan
släppa ut mer koldioxid till atmosfären.
9.2 Miljöeffekter av elimporten
När elproduktionen från vattenkraft och kärnkraft inte räcker till för att
försörja Sverige täcks underskottet med el från de oljeeldade
reservkraftverken i Stenungsund och Karlshamn samt genom import av
el från grannländerna. Redan ökat utnyttjande av de två inhemska
oljekondensverken medför en betydande miljöpåverkan. Om dessa
kraftverk körs för full kapacitet adderar de mer koldioxid till atmosfären
än utsläppen från samtliga bensindrivna personbilar i hela landet.
Ett ännu större miljöproblem uppkommer när tillskottselektriciteten är
kolbaserad, vilket är fallet med huvuddelen av importen. Under 1996 då
den svenska vattenkraftproduktionen låg ca 20 procent under genomsnittet på
grund av dålig vattentillgång nettoimporterade Sverige drygt 5 TWh
elkraft, vilket motsvarar mer än halva årsproduktionen vid Barsebäcksverket.
Under de kallaste perioderna vintern 1995/96 skedde import samtidigt från
alla grannländer Danmark, Tyskland, Norge och Finland. Inte minst
importen från sistnämnda land är värd att notera. Genom det finska
elsystemets hopkoppling med det ryska importerades i praktiken rysk
kärnkraftsel till Sverige under denna period.
Planerna på att koppla ihop Litauens elnät med övriga Europa har på
senare tid tagit fastare former. Därigenom kan Sverige komma att importera
el från Ignalina om importbehovet ökar.
Runt om Sveriges gränser finns ledig elproduktionskapacitet. Den har det
gemensamt att produktionen där sker i former som vi av miljöskäl inte vill
acceptera i vårt eget land. Det är till dessa miljöskadliga anläggningar allt
från rysk kärnkraft till gammal, dansk kolkraft som vi tvingas lita vid en
förtida kärnkraftsavveckling.
9.3 Förtida avveckling gör att utsläppen ökar
Kärnkraftsavvecklingens miljöskadliga konsekvenser begränsar sig inte
till ökade utsläpp av koldioxid till atmosfären. Också utsläppen av
försurande ämnen som svavel och kväveoxider kommer att öka. Den
realistiska bedömningen är att det väsentligen blir ökad import av
kolbaserad el från Danmark som kommer att kompensera bortfallet av
ren och utsläppsfri el från Barsebäck. För att ersätta Barsebäck med
sådan el åtgår det sex ton stenkol i minuten! Det försurande nedfallet från
denna produktion kommer genom de förhärskande vindarna att drabba
främst sydvästra Sverige, som redan i utgångsläget är hårt drabbat av
försurning och övergödning. Från miljösynpunkt ter sig en sådan
utveckling mycket olycklig.
Nedanstående tabell visar de betydande effekter som uppstår om dagens
elproduktion i Barsebäck fullt ut ersätts med motsvarande mängd el från
moderna kolkondenskraftverk. Då skall noteras att de produktions-
anläggningar i Danmark som kan komma ifråga för ökad import dessvärre är
av betydligt äldre datum och har sämre rening och större utsläpp än de
moderna verk som tabellens beräkningar grundas på.
Tabell 9.1
Utsläppsökning om Barsebäcksverket ersätts av modern
kolkondenskraft. (Underlag: Statens energiverk, SCB)
Nu är det naturligtvis omöjligt att i detalj beräkna hur stora
utsläppsökningarna blir om Barsebäcksverket avvecklas. För det första
påverkas behovet av ersättande kraft av väderleken och den inhemska
elförbrukningens utveckling. För det andra varierar miljöpåverkan med
det slag av kraftproduktion som kommer i Barsebäcks ställe. Den
socialdemokratiska regeringen har själv förmodat att "det kan uppskattas
att en stor del av det ersättande bränslet inledningsvis skulle utgöras av
olja" (prop. 1996/97:84).
Avvecklingspartierna har emellertid också aviserat att det befintliga
fossilgasnätet skall användas i större utsträckning och att nya satsningar skall
göras för att öka andelen biobränslebaserad kraftvärme. All ersättning
kommer således inte att ske genom import från Danmark. Oaktat detta
kommer miljöeffekterna att bli väsentliga om Barsebäck stängs. Detta gäller
även om Barsebäcksverkets produktion på sikt skulle kunna ersättas med
fossilgas och biokraftvärme:
Tabell 9.2
Utsläpp om Barsebäcksverket ersätts med fossilgas eller biobränslen.
Tabell 3: (Utsläppsökningar Koldioxid
ton Svaveldioxid
ton Kväveoxider
ton )
10 Hanteringen av Barsebäck
10.1 Beslutsunderlag saknas
Förtida kärnkraftsavveckling är en åtgärd som har betydande räckvidd
och påverkar energiförsörjningen, miljön, hushållens ekonomi,
investeringarna, industrisysselsättningen och samhällsekonomin i stort.
Trots detta har aldrig några seriösa bedömningar gjorts av avvecklingens
konsekvenser i dessa olika hänseenden.
En stängning av Barsebäck 1 får omedelbara och direkta konsekvenser för
statens finanser. Inte heller på denna punkt lämnar regeringen några besked.
Budgetpropositionen innehåller inte ens en antydan till bedömning av vilken
kostnad som en stängning åsamkar staten och därmed de svenska skatte-
betalarna.
Frånvaron av besked motiveras med att det skulle vara dålig "för-
handlingstaktik" att ange kostnaden innan förhandlingarna med Sydkraft har
slutförts. Samtidigt innebär energiuppgörelsen mellan Socialdemokraterna,
Centern och Vänsterpartiet att en stängning skall beslutas av regeringen med
stöd av lagen om kärnkraftens avveckling alltså helt oberoende av några
förhandlingar.
Moderata samlingspartiet finner det upprörande att Socialdemokraterna på
detta sätt driver fram beslut som påverkar vårt lands industriella framtid, utan
att först presentera något som helst beslutsunderlag värt namnet.
10.2 Avvecklingslagens brister
Verksamheten vid Barsebäck och övriga kärnkraftverk bedrivs med stöd
av drifttillstånd enligt lagen om kärnteknisk verksamhet. Vissa
drifttillstånd är tidsbegränsade men även för dessa tillstånd gäller
presumtionen att de skall förlängas om reaktorerna uppfyller de
säkerhetskrav som tillsynsmyndigheterna ställer med stöd av lagen.
Avvecklingslagstiftningen blir mot denna bakgrund direkt konfiskatorisk
och ger reaktorägaren rätt till full ersättning för sin förlust enligt reglerna
om egendomsskydd i 2 kap. 18 § regeringsformen och enligt artikel 1 i
första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
Den 5 februari 1998 fattade regeringen beslut (N98/108) att rätten att driva
kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 för att utvinna kärnenergi skall upphöra att
gälla vid utgången av juni 1998.
Barsebäck kraft AB och Sydkraft AB har hos Regeringsrätten begärt
rättsprövning av regeringens beslut att stänga Barsebäck. Sydkraft har anmält
klagomål till EU-kommissionen med anledning av Barsebäcksbeslutets
förenlighet med EG-rätten. EU-kommissionen har tagit upp ärendet till
behandling.
Regeringsrätten beslutade den 14 maj1998 om inhibition av regeringens
beslut om stängning av Barsebäck. Regeringsrättens beslut var en lika
praktfull som plågsam örfil åt regeringen Persson. Ingen svensk regering har
tidigare underkänts så tydligt i en så viktig fråga av landets högsta juridiska
instanser.
Avvecklingslagen utsattes för hård kritik under riksdagsbehandlingen.
Lagens förenlighet med 2 kap.18 § RF är tveksam. Det allmänna syftet med
avvecklingslagen är varken preciserat eller analyserat, särskilt inte med
hänsyn till att möjligheten att tvångsvis ta i anspråk annans egendom endast
skall kunna användas som en sista utväg.
I avvecklingslagen föreskrivs rätt till ersättning av staten. Ingenstans
redogörs emellertid för storleksordningen på den ersättning som kan bli
aktuell. Även i övrigt saknas konsekvensanalyser, t.ex. när det gäller vilken
verkan stängningen av en eller flera reaktorer har på Sveriges energi-
försörjning och vilka alternativa energikällor som skall användas i framtiden.
Vidare saknas miljökonsekvensanalyser. Avvecklingslagens överens-
stämmelse med olika EG-rättsliga aspekters inverkan på förslaget saknas.
När det gäller regleringen av ersättning har det införts en bestämmelse
enligt vilket antagandet skall vara att en reaktor inte skall kunna nyttjas mer
än 40 år efter den tidpunkt då den först togs i kommersiell drift. Regeln är
synnerligen orättvist utformad. Att i lag fastslå en viss livslängd för en
anläggning samt att statens motpart inte skulle ges rätt att inför domstol
motbevisa statens talan strider mot expropriationsrättsliga principer.
All lagstiftning i Sverige skall ges en generell utformning. Det innebär att
lagar inte får stiftas för beslut som avser endast ett enskilt fall. Med hänsyn
till att de av riksdagen antagna riktlinjerna för energipolitiken endast
behandlar reaktorerna i Barsebäck men inte övriga reaktorer samt att
avställningen av den andra reaktorn i Barsebäck är villkorad av att bortfallet
av elproduktion kan kompenseras med ny elproduktion och minskad
användning av el, kan lagen inte anses som annat än en lag enbart för att
stänga den första kärnkraftsreaktorn i Barsebäck.
För att ett egendomsberövande skall vara tillåtet enligt Europa-
konventionen gäller som villkor att åtgärden vidtas i det allmännas intresse.
Det allmänna intresset skall alltid vägas mot det enskilda intresset enligt
proportionalitetsprincipen. Frågan huruvida proportionalitetsprincipen tillåter
staten att göra ett ingrepp i privat egendom om syftet med ingreppet kan
uppnås på annat sätt har inte prövats. Några vägande skäl att inte inleda
avvecklingen med statens reaktorer har inte framkommit och därför är det
inte visat att det är förenligt med proportionalitetsprincipen att inleda
avvecklingen med privatägda reaktorer. Principen är en viktig grundsats
inom såväl EG-rätten som inom svensk rätt.
Det faktum att staten avstår från att använda egen egendom istället för
privatägd kan utlösa andra konflikter med EG-rätten. Utländska investeringar
i svenska kärnkraftverk regleras i det s.k. kapitalliberaliseringsdirektivet
(88/361/EEG) som knyter an till de fyra friheterna.
Sakägarbegreppet är inte tillräckligt utrett för att det med säkerhet skall
kunna sägas att ersättning som är förenlig med RF:s och Europa-
konventionens krav utgår till dem som blir direkt berörda av en kärnkrafts-
avveckling.
Avvecklingslagen är bristfällig också av det skälet att reaktorägarna helt
saknar tid för att vidta åtgärder i syfte att minimera skadan för en
framtvingad stängning. I en promemoria från rättschefen i Närings- och
handelsdepartementet framhölls det att ett definitivt beslut om avställning av
en viss reaktor måste fattas i så god tid att reaktorinnehavaren kan planera
avställningen på ett rimligt sätt. I anslutning till promemorian angavs en
lämplig varseltid till 3 år.
Avvecklingslagen bör därför snarast avvecklas.
10.3 Regeringen döljer avvecklingens kostnader
Redan när riksdagen i juni 1997 godkände förtidsavvecklingen tvingades
den att i två viktiga hänseenden fatta beslut i blindo.
För det första godkändes en förtidsavveckling med stöd av en av-
vecklingslag som vid beslutstillfället inte existerade i sinnevärlden. För det
andra fattades beslut utan att regeringen redovisat konsekvenserna för energi-
försörjningen, miljön, hushållens ekonomi, boendekostnaderna, investering-
arna, industrisysselsättningen, statsbudgeten eller för samhällsekonomin i
stort.
I december 1997, tvingade Socialdemokraterna igenom den nya av-
vecklingslagen. Det skedde trots allvarliga juridiska invändningar. Inte heller
nu så mycket som antydde regeringen vilka ekonomiska konsekvenser
besluten kommer att få för staten eller för samhällsekonomin i stort. Än
mindre antyddes hur en avveckling skall finansieras.
Riksdagen fattade således ännu ett avgörande beslut i blindo och avhände
sig dessutom inflytande över den framtida energipolitiken. Lagen ger
regeringen fullmakt att närmast godtyckligt stänga av halva Sveriges
elproduktion, utan riksdagens hörande, utan motivering, utan kostnadshänsyn
och utan förvarning till de berörda reaktorägarna.
Den 5 februari 1998 beslöt regeringen, med stöd av den nya lagen, att
återkalla drifttillståndet för Barsebäck 1 vid halvårsskiftet 1998. Beslutet,
som strider mot väljarkårens uppfattning, togs utan att riksdagen fått någon
information om kostnaderna för en avveckling.
Inte heller i vårpropositionen med kompletteringsbudget för 1998 och
förslag till utgiftsramar för statsbudgeten åren 1999-2001 redovisade
regeringen vilka kostnader som är förenade med en förtida kärnkraftsav-
veckling. I beslutet om vårpropositionen tvingade däremot regeringen
igenom ett nytt s.k. ramanslag B 11 Ersättning för avveckling av en reaktor i
Barsebäcksverket uppfört på 1 miljon kronor, ett belopp som uppenbart inte
skulle täcka kostnaden för en avveckling av Barsebäck eller ens arvodet till
den av regeringen anlitade advokatfirman. Regeringen tvingade därför också
igenom ett bemyndigande att obegränsat överskrida ramanslaget.
Bemyndigandet för anslag B 11 är alltså ytterligare ett avvecklingsbeslut i
blindo. Det ger regeringen möjlighet att träffa en uppgörelse med Sydkraft på
vilken kostnadsnivå som helst. Redan idag vet vi att mer än 1 miljon kronor
förbrukats under anslag B 11. På Närings- och handelsdepartementet fanns
redan i september 1998 sju räkningar från Advokatfirma Lagerlöf och
Lehman på sammanlagt 1,7 miljoner kronor.
10.4 Lagen om statsbudgeten respekteras inte
Regeringen Persson med finansminister Åsbrink som föredragande lade i
maj 1996 fram prop. 1995/96:220 Lag om statsbudgeten. Av regeringens
motivtexter framgår tydligt att ramanslagen givetvis inte tillkommit för
att sätta riksdagens befogenheter ur spel på det sätt som förordas i
vårpropositionen.
Enligt finansministern är det "sällsynt att ramanslag behöver överskridas
med mer än 10 procent. Skulle det bli aktuellt, är det naturliga i stället att
regeringen för riksdagen redovisar orsaken till den uppenbara felbud-
geteringen ... och hemställer om ett förhöjt anslag."
Vidare anförs: "Det kan emellertid tänkas situationer när det är nöd-
vändigt, eller i vart fall lämpligt, att regeringen får besluta om utgifter på
ramanslag utöver anvisat belopp. ... Exempel på detta kan vara ... utgifter i
anledning av katastrofer ... Riksdagens beslut om ett förhöjt anslag hinner då
inte inhämtas."
Ett genomförande av planerna på en förtida avveckling av kärnkraften kan
visserligen betecknas som en katastrof, men inte i den mening som avsågs i
propositionen. Därmed föreligger inte en sådan undantagssituation som
skulle berättiga till ett överskridande med avsevärt mer än 10 procent.
Vidare säger budgetlagens § 42 att om det finns "risk för att ett beslutat tak
för statens utgifter ... kommer att överskridas, skall regeringen för att
undvika detta vidta sådana åtgärder som den har befogenhet till eller föreslå
riksdagen nödvändiga åtgärder".
Ekonomistyrningsverket har nyligen meddelat att utgiftstaket för
statsbudgeten i år kommer att spräckas med 119 miljoner kronor och att det
inte heller under kommande år finns utrymme för några ökningar av
utgifterna. Inte heller med anledning av detta har regeringen lämnat några
besked om hur kostnaderna för avvecklingen skall hanteras.
10.5 Miljökostnaderna
Beslutet om förtida avveckling av kärnkraften togs utan att någon analys
gjordes av miljökonsekvenserna. Ett verktyg för jämförande
miljökonsekvensanalys är beräkning av s.k. externa kostnader, dvs att
sätta ett penningvärde på olika hälso- och miljöskador som inte är
medtagna vid beräkning av elproduktionskostnaden.
EU-kommissionen startade 1991 ett projekt i samarbete med USA som
syftar till att utveckla en gemensam metod för att beräkna de externa
kostnaderna för olika elproduktionssystem, EU ExternE. I år har en
slutrapport lämnats som finns på ExternE:s hemsida http//externe.jrc.es/.
Alla externa effekter av olika energikällor är inräknade: Drift, brytning av
råvara, avfall och haveri, utsläpp av miljö- och hälsofarliga ämnen, förstöring
av landskapet m.m. Om man även räknar in växthuseffekten och värdesätter
ett ton koldioxid till 160 kronor borde de olika energislagen betala följande
för sina externa kostnader:
- Kärnkraft:1,2 öre/kWh (betalar redan 2,2 öre i produktionsskatt)
- Bioenergi: 3 öre/kWh
- Naturgas: 10 öre/kWh
- Kolkraft: 30 öre/kWh
Om hela årsproduktionen vid Barsebäck på 8 TWh ersätts med kolkraft
blir därmed merkostnaden för miljö- och hälsoeffekter hela 2,3 miljarder
kronor per år. Även om Barsebäck ersätts med kol, gas och bioenergi i
lika delar blir miljökostnaden över 1 miljard kronor per år.
11 Biobränslen, vattenkraft och fossilgas
11.1 Storskalig biobränsleanvändning
Förhoppningar knyts nu till möjligheterna att snabbt kunna få till stånd
en storskalig användning av biobränslen. Biobränsleanvändning har en
stor fördel, eftersom den inte bidrar till växthuseffekten. Den koldioxid
som frigörs vid förbränningen binds åter när grödan växer upp igen.
Emellertid går det inte att blunda för att biobränslen kan leda till utsläpp
av cancerframkallande, polyaromatiska kolväten och andra miljö- och
hälsoskadliga substanser.
Om biomassa motsvarande elproduktionen i Barsebäck skulle odlas i
Sydsverige skulle nästan hela åkerarealen i det nya Skåne län behöva tas i
anspråk. Detta är naturligtvis orimligt. Därför talar man om ökad användning
av hyggesrester och ökad exploatering av våra skogar. Farhågor framförs nu
om att den biologiska mångfalden i de svenska skogarna kan komma att
hotas vid en forcerad, storskalig användning av biobränsle.
Den snabbaste tillväxten av biomassa sker vid relativt låg ålder.
Energiskogar avverkas därför med korta omloppstider till skillnad från det
traditionella skogsbruket. När allt mindre brännbart material lämnas kvar
riskerar detta att leda till näringsbrist i markerna samt utarmning av antalet
växt- och djurarter. Många menar idag att få organismer i skogen i längden
klarar ett sådant skogsbruk.
Moderata samlingspartiet ser en ökad biobränsleanvändning som positiv.
Vi vill emellertid påtala att det inte finns några patentlösningar alla slag
av
energiproduktion har sina fördelar men också sina nackdelar. Man måste
göra en ordentlig miljökonsekvensbeskrivning av en storskaligt ökad
biobränsleanvändning.
Biobränslen är idag ett bra alternativ för värmeproduktion men ett dåligt
för elproduktion. Forskning och utveckling pågår därför kring en teknik med
förgasning av biomassa i kombination med kraftvärme- eller kondens-
produktion. Om Socialdemokraterna lyckas i ambitionen att snabbt
åstadkomma en utbyggnad av den konventionella biokraftvärmen kommer
detta att fylla fjärrvärmeunderlaget med sådana anläggningar. Vi riskerar då
att det längre fram inte kommer att finnas någon marknad för utprovning och
prövning av förgasningstekniken om och när denna närmar sig kommersiell
användbarhet.
Överhuvudtaget riskerar kärnkraftsavvecklingen att framtvinga nya
storskaliga lösningar det må sedan gälla i biobränsleanvändningen eller i
form av utbyggda fossilgasnät. Detta är olyckligt och vi vill erinra om vad
Energikommissionens sakkunnige miljöexpert, professor Arne Jernelöv,
anförde i ett särskilt yttrande till kommissionens betänkande: "Om man tittar
i backspegeln kan man konstatera att såväl den omställning som resulterade
i vattenkraftens utbyggnad som den som gav oss kärnkraften resulterat i
miljöeffekter och -problem, som vi idag bedömer som mycket mer allvarliga
än vad de bedömdes vara vid omställningstidpunkten". Professor Jernelövs
slutsats blev "att med försiktighet och gradvisa förbättringar driva de
energisystem vi har vidare i stället för att kraftfullt ställa om till nya med
delvis okända miljörisker, vore nog den klokaste tillämpningen av
miljövårdens försiktighetsprincip".
11.2 Vattenkraften
Moderata samlingspartiet motsätter sig som framgår under avsnitt 4.3
Investeringsstöd både att skattesubventionera vattenkraftsutbyggnad
och en försvagning av älvskyddet.
Det råder ingen tvekan om att vattenkraften på många sätt är bra från
miljösynpunkt. Det är en förnybar energikälla och den avger inga utsläpp till
omgivningen. Samtidigt är det ofrånkomligt att exploateringen av vattendrag
för elproduktion har en mycket stor lokal miljöpåverkan. Det gäller även de
koncept för en mer skonsam exploatering som på senare år har utarbetats av
kraftindustrin och det gäller också vid utbyggnad av små vattenkraftverk.
En mer betydande potential för ny vattenkraft finns i de älvsträckor som
idag är skyddade i naturresurslagen, framför allt de fyra orörda
Norrlandsälvarna. Vi är inte beredda att medverka till någon exploatering i
dessa områden. Vi ser det som vårt ansvar gentemot kommande generationer
att i görligaste mån bevara dessa unika naturmiljöer.
Moderata samlingspartiet anser att dagens älvskydd är väl avvägt. Vi
kommer därför inte att medverka till några förändringar i lagstiftningen vare
sig för att underlätta eller försvåra en utbyggnad av vattenkraften.
11.3 Fossilgasen
Efter elmarknadens avreglering finns förutsättningar för att möta
framtida ökningar av inhemsk elefterfrågan på ett diversifierat och
småskaligt sätt. En konsekvens av en förtida kärnkraftsavveckling är
ökade risker för att vi ånyo tvingas in i nya storskaliga energisystem.
Socialdemokraterna planerar för ett ökat utnyttjande av det befintliga
fossilgasnätet i Sydsverige. Det är invändningsfritt att utnyttja befintlig
infrastruktur, i detta fall gasledningar, fullt ut. Det allvarliga är att
kärnkraftsavvecklingen nu snabbt bygger upp ett tryck på att introducera
fossilgasen i stor skala i Sverige.
I jämförelse med kol och olja ger fossilgasen lägre utsläpp av koldioxid.
Miljövinster kan därför erhållas om fossilgas ersätter andra fossila bränslen,
exempelvis inom transportsektorn eller för uppvärmningsändamål. Om
fossilgas däremot ersätter utsläppsfri kärnkraft för elproduktion blir
resultatet
kraftigt ökade utsläpp av såväl koldioxid som kväveoxider. Fossilgasen är
och förblir ett fossilt bränsle en ändlig och icke inhemsk naturresurs.
En utbyggnad av fossilgasnätet bör ses också ur ett nordiskt och
internationellt perspektiv. Såväl från Norge som Finland och Ryssland finns
ett intresse av att knyta ihop gasnäten. Det står emellertid klart att ett
ledningsnät genom Sverige förutsätter avtappning och ett betydande
utnyttjande av gasen i Syd- och Mellansveriges befolkningstäta områden. En
sådan storskalig gasintroduktion skulle snabbt slå ut biobränsleanvändningen
i kraftvärme- och fjärrvärmeproduktion. En ökad gasanvändning kommer
endast till en del att ske på bekostnad av andra fossila bränslen.
Till miljöaspekterna kan fogas att uppbyggnad av ett gasnät är
utomordentligt kapitalkrävande. Ett betydande investeringsutrymme skulle
intecknas för att bygga upp en dubbel infrastruktur i form av gasledningar
bredvid elledningarna.
Mot angiven bakgrund motsätter sig Moderata samlingspartiet en
storskalig fossilgasintroduktion i Sverige.
12 Energipolitiken i övrigt
12.1 Energibeskattningen
Moderata samlingspartiet anser att den viktigaste uppgiften på
energiskatteområdet nu är att få till stånd en ökad harmonisering av
energibeskattningen mellan de nordiska länderna. Ökande skillnader och
olika beskattningsprinciper mellan länderna hotar effektiviteten på den
gemensamma, nordiska elmarknaden. Det innebär att de samlade
produktionsresurserna utnyttjas mindre effektivt, vilket leder till
samhällsekonomiska kostnader och en ökad miljöpåverkan.
Moderata samlingspartiet anser att de särskilda produktionsskatterna på
vattenkraft och kärnkraft skall slopas. Endast miljöstyrande skatter och
avgifter bör användas i produktionsledet och den fiskala beskattningen i
stället ske på ett konkurrensneutralt sätt i konsumtionsledet. Det är också
viktigt att alla styrmedel utformas på ett sätt som gör dem kostnadseffektiva.
Koldioxidbeskattning kan stödja klimatpolitiken genom att medverka till
en begränsning av utsläppen från fossila bränslen. Den förutsätter dock
åtminstone en europeisk samordning, eftersom effekten annars blir att
produktion flyttar till andra länder. Man bör heller inte ha en övertro på
möjligheterna att med sådana styrmedel internalisera miljökostnaderna i
elpriset. Risken är då att man hamnar i ett slags statlig prispolitik som leder
till ineffektivitet och sämre resurshushållning.
12.2 Vattenfall AB
Vattenfall AB skall vara ett strikt affärsmässigt bolag som deltar i
konkurrensen på jämbördiga villkor med andra kraftproducenter. Under
de fem år som har gått sedan bolagiseringen har Vattenfalls ledning
också lyckats att etablera bolaget som en professionell, trovärdig och
oberoende aktör på kraftmarknaden. Alla de mål som riksdagen satte upp
vid bolagiseringen har uppfyllts. Förvaltningen av statens kapital har
effektiviserats till fromma för skattebetalarna. Verksamheten har
rationaliserats till fromma för kunderna och den har anpassats till den
fortgående internationaliseringen av elmarknaden. Betydande satsningar
mångmiljardbelopp under 1990-talet har gjorts på forskning och
utveckling.
Allt detta är ett resultat av att Socialdemokraterna och de borgerliga
partierna huvudsakligen i samförstånd har genomfört en bolagisering av
Vattenfall och en avreglering av den svenska elmarknaden. När
socialdemokraterna nu tilldelar Vattenfall AB vad man kallar en "strategisk
roll i omställningsarbetet" och politiserar företagets ledning bryts detta
samförstånd. Det innebär ett stort steg tillbaka.
Också Vattenfall AB synes vara indraget i Socialdemokraternas försök att
förtidsavveckla Barsebäck, vilket även har bekräftats av regeringens advokat
Sten Zethraeus i förhandlingarna i Regeringsrätten:
I stället kan regeringen då vidta lämpliga åtgärder som att dela upp Vattenfall
eller göra en fördelning av bolagets tillgångar.
(Sten Zethraeus i Regeringsrätten 980910)
Det är alltså inte bara Sydkraft som riskerar att misshandlas för att
Socialdemokraterna skall kunna genomföra en partitaktiskt motiverad
förtida avveckling. Även Vattenfall påverkas negativt.
Energipolitiken bör anpassas till de nya förutsättningar som gäller på en
konkurrensutsatt elmarknad. Den ökade politiska styrningen skadar för-
troendet för Vattenfall inom och utom landet. Bolagets fortsatta utveckling
hämmas när politiska skäl lägger hinder i vägen för ett affärsmässigt
agerande.
Politiseringen riskerar också att snedvrida konkurrensen. När staten
bestämmer spelreglerna på en återigen alltmer politiskt styrd energimarknad
och samtidigt ökar den politiska kontrollen över det största företaget på
denna marknad uppstår en skadlig intressesammanblandning. Risken är
dessutom överhängande för att det uppstår skadliga spridningseffekter, d.v.s.
att politiseringen skapar en generell osäkerhet om den roll som stora statliga
företag spelar på konkurrensutsatta marknader.
Moderata samlingspartiet anser att Vattenfall AB även fortsättningsvis
skall bedriva sin verksamhet självständigt och på affärsmässiga grunder samt
att ägandet i Vattenfall AB skall breddas.
12.3 Slutförvaret av kärnavfall
Kraftindustrin har i lag ålagts ansvaret för det slutliga omhändertagandet
av allt använt kärnbränsle och annat högaktivt avfall från
kärnkraftverkens drift. För att möta detta krav har industrin bildat bolaget
Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB).
Inga politiska beslut har fattats om formerna för slutförvar. SKB:s arbets-
hypotes är inriktad mot ett koncept som innebär inkapsling och slut-
deponering av allt högaktivt avfall i ett djupförvar 500 meter ner i det
svenska urberget.
Innan SKB:s koncept kan utvecklas färdigt för att värderas och
myndighetsprövas från bl.a. säkerhets-, strålskydds- och miljösynpunkt
behöver företaget genomföra förstudier och platsundersökningar på ett antal
orter i landet. Hittills har detta förhindrats i bl.a. Storuman och Malå efter
lokala folkomröstningar.
I de berörda orterna har folkomröstningarna i praktiken gjorts till en fråga
om godkännande eller ej av ett slutförvar i kommunen. Resultatet blir dels att
SKB inte kan färdigutveckla sitt koncept för avfallshanteringen, dels risk för
att förstudierna styrs till orter med potentiellt positiv opinion snarare än
till
orter med optimala geologiska och andra förutsättningar. Detta är givetvis
olyckligt.
En lösning av slutförvarsfrågan brådskar visserligen inte men det är en
nationell angelägenhet. Därmed blir det också ett ansvar för regering och
riksdag att föra processen framåt. Den lokala opinionen i olika kommuner är
givetvis mycket viktig att beakta men den bör rimligen inte vägas in förrän
en godkänd slutförvarsmetod finns framme och olika alternativ till
lokalisering föreligger.
Mot denna bakgrund anser Moderata samlingspartiet att det bör ankomma
på regeringen att vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa slutförvars-
frågans lösning.
12.4 Osäkerheten slår ut arbeten
Det saknas fortfarande besked om hur den framtida energibeskattningen
skall utformas. Det finns inga bedömningar av de samhällsekonomiska
kostnader som oundvikligen kommer att uppstå om staten medvetet
föröder produktionsresurser genom att stänga Barsebäck. Det finns ingen
antydan till beräkning av de direkta kostnader som inom kort kommer att
drabba den svenska statsbudgeten. Än mindre har hushållen och industrin
fått några besked om vilka ytterligare bördor som är att vänta.
Tidigare har investerare inom och utom landet förlitat sig på att social-
demokratisk retorik är just retorik. När den socialdemokratiska
partikongressen 1996 uttalade att kärnkraftsavvecklingen skulle inledas
trodde flertalet utomstående bedömare att rationalitet och saklighet så
småningom skulle ta överhanden. När denna tro sedermera visade sig vara
felaktig tvingades investerarna att ta fasta också på kongressbeskedet att "...
därefter skall kärnkraftsavvecklingen fortsätta i jämn takt".
Om denna fortsatta, jämna avvecklingstakt ges emellertid inga besked.
Den energiuppgörelse som har ingåtts mellan Socialdemokraterna, Centern
och Vänsterpartiet är väsentligen en kortsiktig överenskommelse om vissa
energianslag i statsbudgeten och om en eller möjligen två reaktorer i
Barsebäck. För tiden fr.o.m. år 2001 utlovas investerarna ingenting annat än
ett fortsatt partipolitiskt schackrande med nya förhandlingar, utvärderingar,
kontrollstationer och överläggningar.
Ett stort antal av landets energiintensiva företag har idag inslag av
utländskt ägande. Var företagen skall göra sina investeringar är inte givet på
förhand. Alternativ till fortsatta investeringar i Sverige finns nästan alltid.
En
stängning i Barsebäck sänder ett mycket negativt budskap till dessa aktörer.
Tillsammans med frånvaron av besked om vad som sedan skall hända skapar
detta en bestående osäkerhet om vilka de långsiktiga förutsättningarna
egentligen är för att bedriva industriell verksamhet i Sverige. Denna
osäkerhet kommer att kosta vårt land ett stort antal arbetstillfällen. Häri
ligger den riktigt stora kostnaden för energiuppgörelsen, som således bör
rivas upp.
13 Hemställan
13 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitikens betydelse för den
ekonomiska utvecklingen,
2. att riksdagen godkänner riktlinjer för energipolitiken i enlighet
med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om effektivisering och hushållning med
energi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsatt användning av s.k.
avkopplingsbara elpannor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de energipolitiska programmen,
6. att riksdagen slopar investeringsstöd för ny energiproduktion i
enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energiforskningens betydelse,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av fortsatt svenskt deltagande i den
internationella fusionsforskningen,1
9. att riksdagen beslutar upphäva det s.k. tankeförbudet i 6 §
kärntekniklagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hushållens energikostnader,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om industrins elkostnadsläge,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitikens regionalpolitiska effekter,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utslagning av arbetsplatser vid en förtida
avveckling av kärnkraften,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utslaget i 1980 års folkomröstning bör
följas,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitikens nya förutsättningar på en
avreglerad elmarknad,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kärnkraft på marknadens villkor,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riskerna för kärnsäkerheten vid en förtida
avveckling av svensk kärnkraft,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översynen av atomansvarighetslagen, 2
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kärnkraftens kostnader,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av en offensiv klimatpolitik,
3
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöeffekterna av ökad elimport,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsatt drift vid kärnkraftverket i
Barsebäck,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om storskalig biobränsleanvändning,
24. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
miljökonsekvenserna vid en storskaligt ökad
biobränsleanvändning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyddet för vattendrag mot exploatering
för energiändamål, 4
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en storskalig fossilgasintroduktion i
Sverige,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad harmonisering av
energibeskattningen mellan de nordiska länderna, 5
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fiskal energibeskattning endast skall ske
i konsumtionsledet, 5
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om koldioxidbeskattning, 5
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internalisering av externa kostnader i
energipriserna,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Vattenfalls oberoende och affärsmässighet,
32. att riksdagen hos regeringen begär förslag om breddning av
ägandet i Vattenfall AB i enlighet med vad som anförts i
motionen,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statsmakternas ansvar för frågan om
slutförvar av kärnavfall, 3
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av besked rörande de långsiktiga
förutsättningarna för att investera i industriell verksamhet i
Sverige.
35. att riksdagen beslutar att upphäva avvecklingslagen den 31
december 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 20 oktober 1998
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
1 Yrkande 8 hänvisat till UbU.
2 Yrkande 18 hänvisat till LU.