Skyddsjakt av gråsäl i Östersjön, Bottenhavet och Bottniska viken
En väsentligt utökad skyddsjakt på gråsäl är nödvändigt för att
säkerställa det småskaliga kustfisket längs Sveriges mycket långa
ostkust. Argumenten är flera:
Överlevnad för ekologiskt fiske
Längs Bottenhavets och Bottenvikens kuster bedrivs ett småskaligt och
miljöanpassat yrkesfiske med relativt små båtar och korta transporter till
marknaden. Man fiskar i huvudsak med nät, garn och fasta redskap nära
hemmahamnen. Fisket präglas av ett väl avvägt resursutnyttjande där
fångstuttaget av arter som t.ex. strömming snarast är för lågt i förhållande
till reproduktionsförmågan.
Det kustnära fisket längs denna långa kuststräcka står i stark kontrast till
det storskaliga internationella högsjöfisket, där stora trålare överexploaterar
bestånden och i de flesta fall fraktar fiskeprodukterna över mycket stora
avstånd.
Det finns således all anledning att stödja det kustnära fisket efter
Bottenhavets och Bottenvikens kuster (Uppland, Gävleborg, Västernorrland,
Västerbotten och Norrbotten) vilket såväl svenska myndigheter som EU:s
organ för fiske uttalat. Men då måste också sälskadeproblemen tas på djupt
allvar.
Men även situationen för kustfisket i Stockholms skärgård, Södermanlands
och Östergötlands kustområden börjar bli allt mer besvärande. Således är de
åtta nordligaste länens kustfiskeområden, där det i dag finns ca 450
licensierade yrkesfiskare, i akut behov av minskade sälskador.
Sälskadornas effekter och kostnader
Gråsälens härjningar bland nät och andra fiskeredskap har på vissa håll
tagit sådana proportioner att det inte längre är meningsfullt att bedriva ett
kustnära fiske. Många yrkesverksamma fiskare har under det senaste året
tvingats sluta p.g.a. skadeverkningarna. Utebliven fångst och förstörda
redskap innebär uteblivna inkomster och dryga reparationskostnader.
Totalt beräknas sälskadorna kosta närmare 30 miljoner kronor.
Alltmedan statens sälskadeersättning har frysts till 1993 års anslagsnivå
och uppgår till ringa 6,6 miljoner kronor. Diskrepansen mellan ersättnings-
behov och faktisk ersättningsnivå ökar för varje år. Fortsätter gapet vidgas är
det knappt någon mening att kalla anslaget för "ersättning".
Gråsälen är en växande - inte hotad art
Gråsälen är vida spridd i Nordatlanten. Runt de Brittiska öarna, vid
Island, Färöarna, Bretagne, Nordnorge och Kolahalvön finns mer än 100
000 djur. I västra Atlanten finns närmare 80 000 djur. Och vid
inventeringarna som utfördes 1995 registrerades 5 300 gråsälar i
Östersjön-Bottenhavet. Vilket med hänsyn tagen till att bara 70 % av det
faktiska beståndet brukar observeras vid liknande registreringar och med
hänsyn tagen till att den årliga reproduktionen kan beräknas till 10-15 %
ger en populationsstorlek på 7 500-
10 000 djur runt våra östra kustområden.
Jakt är enda sättet att reglera beståndet
Med tanke på att gråsälarna i dag saknar naturliga fiender och stammen
nått en sådan storlek att det på vissa ställen efter vår kust riskerar att
uppstå "tusenbrödrasyndrom" med oväntade sjukdomsutbrott som följd,
måste en reglerad skyddsjakt införas.
Om man följer Naturvårdsverkets resonemang för jakt på björn och lo
skulle sälstammen tåla en årlig avskjutning på minst 400 individer utan att på
något sätt äventyra stammens reproduktionsförmåga.
Då skall man komma ihåg att både björn- och lostammarna är fem till tio
gånger mindre än sälstammen. Björnarna och lodjuren åstadkommer långt
mindre skada i både renbeteslanden och för jakt- och viltvården, än vad
sälarna åstadkommer för kustfisket. En utökad skyddsjakt av björn tillåts ofta
med hänsyn tagen till att de är alltför närgångna gentemot människor och
bebyggelse, individer som saknar naturlig skygghet för människor och bör
avlivas.
Med samma logik skulle en reglerad och utökad skyddsjakt på säl medföra
att sälarna blir mer naturligt skygga för människor. Och i vart fall inte
förstärka den tendens som blivit uppenbar sedan jaktförbudet infördes,
nämligen att sälarna nyfiket och nästan tillgivet lockas till mänsklig
kustaktivitet i tron att föda finnes.
Avlivade sälar är dessutom bättre för miljöanalyser än de som upphittas
döda. Naturhistoriska riksmuseet varnar ständigt för ökat antal parasiter och
tarmskador i undersökta självdöda sälar. Men detta kan bero på den allt
högre individtätheten i våra sälkolonier. Visshet i denna viktiga fråga kan
endast nås om analysmaterialet breddas.
Sälens hot mot skyddsvärda fiskearter
Gråsälen har på senare år börjat att söka sig upp i älvmynningarna längs
Norrlandskusten och utgör ett allvarligt hot mot de relativt svaga
bestånden av vild lax och havsöring. Exemplen från sälens härjningar
bland vandrande lax- och havsöringshonor i exempelvis Ljusnans
mynning är många. Sälarnas framfart leder inte bara till att viktigt
reproduktionsmaterial går till spillo utan dess skadeverkningar med riven
och döende fisk som följd utgör en veritabel smittohärd. Detta kan
riskera många års enträget reproduktions- och återutsättningsarbete.
Även från Dalälven, Indalsälven, Ångermanälven, Ume älv, Skellefte älv,
Pite älv och Lule älv rapporteras liknande skadeverkningar, vilket innebär att
flera viktiga stammar av den havsvandrande vilda laxen och havsöringen är
starkt hotade.
Nu är det allvar
Det är därför dags att börja reagera och agera på allvar. Landets politiska
ledning måste ta sitt ansvar och ge Naturvårdsverket direktiv för hur
denna efterlängtade och helt nödvändiga skyddsjakt skall bedrivas. Till
att börja med kan den ske på försök under tre år med stark
forskningsuppföljning. Men den måste omfatta ett betydande antal
individer för att få någon effekt och föregås av omfattande samråd med
berörda länsstyrelser och yrkesfiskarnas organisationer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att införa en reglerad skyddsjakt på gråsäl inom de
kustområden vid Östersjön, Bottenhavet och Botten- viken som drabbats
hårdast av sälskador,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sälskadeersättning.
Stockholm den 27 oktober 1998
Kenth Högström (s)
Per-Olof Svensson (s)
Raimo Pärssinen (s)
Agneta Brendt (s)