Storskarven har sedan den inplanterades på egendomen Värnanäs söder
om Kalmar tillvuxit oerhört i antal. Efterhand har skarvkolonier
etablerats på alltflera platser, numera även i insjöar. Antalet häckande
skarvpar har mera än tiodubblats under den senaste tioårsperioden. I hela
Sverige uppgick antalet häckande par till ca 18.000 år 1996.
Det karaktäristiska för skarvkolonierna är att fåglarna genom sin spillning
förstör sin egen livsmiljö. Träden avlövas och dör. Spillningen gör att vissa
grynnor och skär blir omöjliga att leva på för den övriga faunan och mycket
svåra att gå iland på för människor. När ett område förstörts drar
skarvflocken vidare till nästa. Ofta övertar skarvarna hägerkolonier. Man kan
med fog hävda att den alltför stora skarvexpansionen hotar den biologiska
mångfalden inom många områden.
För yrkesfisket, särskilt ålfisket, innebär skarvarna, som gemenligen
benämns ålakråkor, ett stort avbräck. Detta talar för utökad skyddsjakt och
möjligheter att skatta beståndet genom prickning.
I den svenska jaktlagstiftningen har de båda raserna av storskarv
(Phalacrocorax carbo sinensis och Phalacrocorax c. carbo) behandlats som en
enhet. Fram till 1968 var det tillåtet att jaga skarv under hela året. Med tanke
på att antalet skarvar ständigt ökar bör allmän jakttid återinföras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skyddsjakten på storskarv bör
utvidgas,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att allmän jakttid på storskarv bör
återinföras..
11F
Stockholm den 22 oktober 1998