Storskarven har sedan den inplanterades på egendomen Värnanäs söder om Kalmar tillvuxit oerhört i antal. Efterhand har skarvkolonier etablerats på alltflera platser, numera även i insjöar. Antalet häckande skarvpar har mera än tiodubblats under den senaste tioårsperioden. I hela Sverige uppgick antalet häckande par till ca 18.000 år 1996.
Det karaktäristiska för skarvkolonierna är att fåglarna genom sin spillning förstör sin egen livsmiljö. Träden avlövas och dör. Spillningen gör att vissa grynnor och skär blir omöjliga att leva på för den övriga faunan och mycket svåra att gå iland på för människor. När ett område förstörts drar skarvflocken vidare till nästa. Ofta övertar skarvarna hägerkolonier. Man kan med fog hävda att den alltför stora skarvexpansionen hotar den biologiska mångfalden inom många områden.
För yrkesfisket, särskilt ålfisket, innebär skarvarna, som gemenligen benämns ålakråkor, ett stort avbräck. Detta talar för utökad skyddsjakt och möjligheter att skatta beståndet genom prickning.
I den svenska jaktlagstiftningen har de båda raserna av storskarv (Phalacrocorax carbo sinensis och Phalacrocorax c. carbo) behandlats som en enhet. Fram till 1968 var det tillåtet att jaga skarv under hela året. Med tanke på att antalet skarvar ständigt ökar bör allmän jakttid återinföras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyddsjakten på storskarv bör utvidgas, 2. 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att allmän jakttid på storskarv bör återinföras.. 11F Stockholm den 22 oktober 1998
Nils Fredrik Aurelius (m) Leif Carlson (m)