Strandskyddet som har sitt ursprung i 1952 års strandlag har sedan det
infördes skärpts upp ett antal gånger, nu senast i miljöbalken.
I motiven till 1952 års strandlag uttalades "att strandskyddet syftar till att
bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som
allmänheten har enligt allemansrätten". Numera syftar strandskyddet även till
att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet.
Naturvårdslagens och numera miljöbalkens regler om strandskydd är väl
grundade. För samhället är det av grundläggande betydelse att inse och
erkänna att stränderna har mycket stor betydelse både för det rörliga
friluftslivet som för fritidsboende. Vi instämmer också helt i det som
lagstiftningen syftar till, att mark inte får tas i anspråk på sådant sätt att
allmänheten hindras eller avhålls från att beträda strandskyddat område.
Kommunerna har genom PBL, en fastslagen ordning för översiktlig
planering, ett väl fungerande och bra instrument för att på ett nyanserat sätt
avväga konsekvenserna för alternativ markanvändning. Bostadsutskottet har
i sitt betänkande 1995/96:BoU1 behandlat översiktsplaneringen för PBL. De
krav som ställs på miljökonsekvensbeskrivningar är exempel på hur
beslutsunderlaget i planärenden förstärkts för att säkerställa miljöaspekterna.
Vidare påtalas att de kommunala översiktsplanerna förutsätts vara ett viktigt
underlag vid beslut, enligt flertalet av de lagar som reglerar markan-
vändningen. Enligt utskottet är medborgarinflytandet i planprocessen ett
viktigt komplement till den representativa demokratin.
Förhållandet mellan fritidsboende och friluftsliv i fråga om stränder är
väsentligt olika i olika delar av landet. Den generella tillämpningen av
lagstiftningen kan av den anledningen få oönskade konsekvenser, både för
enskilda medborgare och för den kommunala fysiska planeringen i typiska
glesbygdskommuner. Ett båthus på västkusten och i inlandet är två helt olika
anläggningar, både beträffande funktion och utseende.
Vi vill hävda att allmänhetens tillgång på stränder för rörligt friluftsliv kan
tryggas på ett bra sätt samtidigt som fritidsbybyggelse inom 100 meter från
stränderna tillåts i större omfattning. I flera norrländska inlandskommuner
kan en stor del av fritidsbebyggelsen tillåtas inom 100 meter utan att strand-
skyddets syfte mätbart påverkas.
Vad vi vill fästa uppmärksamheten på är att strandskyddet är generellt och
inte regionalt anpassat. Samma principer kan strikt användas i Stockholms
skärgård, på västkusten, i fjällvärden och i Pajala kommun, trots att verklig-
heten, behoven och förutsättningarna och förhållandena är helt olika. Det
enda som är gemensamt är att det är stränder. Som exempel kan nämnas att
styrande i Arjeplog tillsammans med länsstyrelsen gjorde ett undantag från
strandskydd då de ansågs ej störa det rörliga friluftslivet, ej heller medförde
negativa konsekvenser för biotopen strand (växter och djur). Naturvårds-
verket överklagade beslutet till regeringen som upphävde det.
Som kuriosa kan nämnas att det i Arjeplogs kommun finns ca 3 000 sjöar
(av varierande storlek) vilket innebär att det utslaget på antalet invånare
skulle räcka till ca 3,5 mil strandremsa/person.
Enligt vår mening bör man kunna få fram en lagstiftning som i grunden är
den nu idag gällande, men med en tillämpning som ger möjlighet till regional
och lokal anpassning. Vidare bör man skapa möjligheter för kommuner i sina
översiktsplaner att göra lokala nyanseringar av strandskyddet, självfallet då i
samråd med de instanser som har att bevaka riksintressena.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen av miljöbalkens bestämmelser om strandskydd.
Stockholm den 27 oktober 1998
Kristina Zakrisson (s)
Monica Öhman (s)
Lennart Klockare (s)
Birgitta Ahlqvist (s)
Lars U Granberg (s)