I denna motion föreslår Moderata samlingspartiet att den
enskilda människans ansvar för naturvården skall öka, att
staten skall bli bättre på att uppfylla sina kärnuppgifter inom
miljöområdet samt att ökad tonvikt skall läggas vid
internationellt miljösamarbete.
I motionen föreslås också ökade satsningar på miljöforskning samt en ökad
satsning på naturreservat och biotopskyddsområden som skall finansieras
genom en försäljning av statens aktier i skogsbolaget Assi Domän.
Vidare föreslås ett åtgärdspaket för minskad försurning och övergödning
samt ett åtgärdspaket för minskade koldioxidutsläpp. Dessutom föreslås
åtgärder för miljösamarbete i Östersjöregionen.
Moderata samlingspartiet tar avstånd från den bidragsstyrda miljöpolitik
regeringen genomför. Lagar är ett bättre styrmedel än bidrag. Framsynta
företag skall tävla om att lösa miljöproblemen inom ramen för en miljölag-
stiftning med tydliga mål - utan konkurrenssnedvridande bidrag.
Miljöpolitiken kräver ny
inriktning
Många miljöproblem - men
människan har fått det bättre
Många allvarliga miljöproblem återstår att lösa. Enligt
Miljöhälsoutredningens betänkande känner sig mellan
400 000 och 500 000 svenskar besvärade av dåligt
inomhusklimat. Radonhalterna i svenska bostäder beräknas
orsaka hundratals fall av lungcancer årligen. Lika många
cancerfall orsakas av luftföroreningar utomhus, främst till
följd av dieselanvändning och vedeldning.
Det är kanske ändå främst på det regionala och globala planet som
miljöproblemen är mest framträdande och hotfulla. Försurning, övergödning,
spridning av miljögifter samt hotet av en förstärkt växthuseffekt är problem
som återstår att lösa och som kommer att kräva stora ansträngningar.
Ändå har framgångarna på miljöområdet varit betydande de senaste
decennierna. De svenska utsläppen av försurande svaveldioxid har
exempelvis minskat med mer än 80 procent sedan 1980. Användningen av
CFC (freon) har i stort sett upphört och utsläppen av klorerade organiska
ämnen från skogsindustrin har krympt till en tiondel på tio år. Även
kväveoxidutsläppen minskar, bl.a. tack vare allt renare avgaser från bilarna.
Luften och vattnet i tidigare svårt förorenade områden har blivit avsevärt
bättre. Sälar, rovfåglar och stora rovdjur ökar i antal i en överraskande snabb
takt.
Att människor har fått ett bättre liv är alldeles uppenbart. Medellivs-
längden är i dag 20-25 år längre än vid förra sekelskiftet. Flera allvarliga
sjukdomar är utrotade. Vi har en bättre bostads- och arbetsmiljö än någonsin
tidigare.
Undantagen från denna positiva utveckling finns främst i världens fattiga
länder. Bristen på pengar tränger ut satsningar på miljöförbättringar till
förmån för mer trängande behov. Fattigdomen gör det svårare att tacka nej
till miljöskadlig verksamhet. Fattigdomsbekämpning framstår därför som en
av de viktigaste insatser vi kan göra för miljön.
Moderata samlingspartiet föreslår att miljöpolitiken förnyas genom tre
huvudstrategier.
Den enskilda människans ansvar
Miljöpolitiken bör få en ny ordning där utgångspunkten är
den enskilda människans ansvar. Inte ens de mest
genomtänkta regleringar kan ersätta den kraft som ligger i
det individuella ansvarstagandet. Det man äger vårdar man.
Det juridiska ansvaret bör göras tydligare och möjligheten att lösa
miljökonflikter genom juridiska processer bör öka. Om rätt förutsättningar
ges kan människor själva eller tillsammans minska eller eliminera merparten
av det vi i dag anser vara miljöproblem. Människor är i regel bättre på att
själva lösa problem än vad staten är.
Skötseln och förvaltandet av naturen kan förbättras om fler uppgifter
privatiseras. Naturen bör i första hand ägas privat. Naturvårdande uppgifter
bör läggas ut på entreprenad. Naturreservat bör i första hand skapas genom
att skötselkontrakt upprättas - inte genom att marken övergår i offentlig ägo.
Äganderätten av vattenresurser bör bli tydligare för att effektivisera hushåll-
ningen av resurser.
Med denna inriktning kan staten koncentrera sina resurser till miljö-
problem som inte kan påverkas av människorna själva.
Ökat statligt ansvar på
kärnområdena
Staten skall ta ansvar för de uppgifter ingen annan kan utföra
och inte splittra resurserna på sådant som lika gärna kan
skötas av medborgarna och företagen. Just det som den
socialdemokratiska regeringen struntat i, d.v.s.
miljöforskningen, miljöövervakningen, kalkningen och
klimatpolitiken, är precis sådant som staten bör satsa mer på.
Det är viktigt att statens åtgärder på miljöområdet är ändamålsenliga och
kostnadseffektiva. I vissa fall, t.ex. när det gäller särskilt farliga ämnen och
processer, behövs totalförbud, medan det i andra fall kan handla om mildare
åtgärder såsom informationsinsatser. Ett annat viktigt krav är att miljö-
besluten grundas på generella regler i syfte att eliminera risken för godtycke
och konkurrenssnedvridning.
Lagar är bättre än bidrag. En bidragsstyrd miljöpolitik överlåter
miljökostnaderna åt skattekollektivet och signalerar att enskilda, företag och
kommuner inte behöver ta eget ansvar. Bidragspolitiken är skadlig därför att
den är motsatsen till personligt ansvarstagande och saknar inbyggda
drivkrafter för miljöansvar. I en bidragsstyrd miljöpolitik upphör
miljöansvaret samma dag bidragen upphör. I den mån bidrag skall före-
komma bör de användas till helt ny teknik samt till att underlätta små-
företagens anslutning till EMAS (EU:s program för Environment
Management and Audit Scheme).
Rätt utformade kan miljölagar vara ett stöd för företagen och bidra till att
skapa förutsättningar för konkurrenskraftiga svenska miljöteknikföretag.
Till de offentliga kärnuppgifterna på miljöområdet som bör förstärkas hör
också rättsväsendet och tillsynsverksamheten.
Tonvikt vid internationellt
miljösamarbete
Det internationella miljösamarbetet bör betonas.
Minskningar av miljöproblemen i Östersjöregionen kräver
samarbete och gemensamma lösningar. Sverige är hårt utsatt
för gränsöverskridande miljöstörningar. Nästan hälften av de
gränsöverskridande luftföroreningar som når Sverige och en
stor del av vattenföroreningarna kommer från de övriga EU-
länderna.
Möjligheten att skapa överstatliga regler gör att EU kan nå stora
framgångar när det gäller att minska miljöproblemen. Utvidgningen av EU
till fler medlemsländer inom vårt eget närområde ökar möjligheterna att
inom ramen för EU-samarbetet eliminera gränsöverskridande miljöproblem i
vår del av Europa. En förutsättning för att EU skall lyckas nå framgång med
de stora, gränsöverskridande miljöproblemen är att den s.k. närhetsprincipen
respekteras.
Miljöbesluten i EU bör i första hand bygga på minimikrav. De enskilda
länderna skall kunna införa egna, strängare regler. Miljöskatter och
miljöavgifter bör harmoniseras mellan medlemsländerna. En miniminivå för
koldioxidskatt bör införas inom EU.
Inom FN:s ram bör Sverige verka för att få till stånd begränsningar av
koldioxidutsläppen samt marknadsekonomiska reformer i tredje världen.
Sveriges möjligheter att nå framgångar i det internationella
miljösamarbetet bygger på vår trovärdighet och vår kompetens. Våra egna
resultat och prioriteringar på miljöområdet är således avgörande. Den
nuvarande utvecklingen inger därför oro. Nerdragningarna på miljöforsk-
nings- och miljövervakningsområdet försvagar vår kompetens och våra
möjligheter att påverka utvecklingen. Den svenska klimatpolitiken, som den
bedrivs i dag, försvagar vår trovärdighet. Att kräva att andra länder skall
minska sina utsläpp, samtidigt som vi tilläts öka dem, är inte hållbart.
Brist på miljöpolitisk
strategi
Seriösa miljösatsningar minskas
Den socialdemokratiska regeringens miljöpolitik har varit en
besvikelse och ett misslyckande för miljön. Satsningarna på
seriös miljövård har steg för steg skurits ner och en strategi
för en verkningsfull miljöpolitik som uppfyller de
miljöpolitiska målen har saknats.
Nedrustningen av miljöpolitiken har varit omfattande. Den risk- och
effektrelaterade miljöforskningen har minskats med ungefär en tredjedel.
Även miljöövervakningen har minskats i motsvarande omfattning.
Koldioxidmålet har övergivits och koldioxidutsläppen kommer att öka som
en följd av den planerade förtida kärnkraftsavvecklingen. Satsningarna på
kalkningen av sjöar och vattendrag har minskats, trots att utsläppen av
försurande ämnen kommer att öka när kärnkraften ersätts med fossila
bränslen. Höjd fastighetsskatt på miljövänliga hus har försvårat för hushållen
att göra miljömässigt goda investeringar. Införandet av en samlad miljöbalk i
lagstiftningen har försenats.
Bidragsflum i stället för forskning och
seriös miljöpolitik
Lika illa är det att Socialdemokraterna sitter fast i ett
föråldrat miljöpolitiskt tänkande där problemen löses med
bidrag och statlig styrning. Detta är en förlegad syn på
miljöpolitiken. Lagar är bättre än bidrag. Framsynta företag
skall få konkurrera om att lösa miljöproblemen inom ramen
för en miljölagstiftning med tydliga mål - utan
konkurrenssnedvridande och skattehöjande bidrag.
När de statliga bidragen styrs till kommunala projekt ställs näringslivet i
bakgrunden. Bidragspolitiken leder till felaktigt tänkande och beteende i
kommunerna. Ett exempel är att en svensk kommun börjat bedriva
elektronikskrotåtervinning i kommunal egenregi, trots att privata företag
erbjuder denna tjänst till ett lägre pris. Den kommunala elektronikskrot-
återvinningen är ett gott exempel på en missriktad miljösatsning som - lika
lite som statsbidragsstödda miljökaféer - kan leda till nya spjutspetsföretag
inom miljösektorn, nya exportmöjligheter och nya, riktiga gröna jobb.
Satsningen slår snarare undan benen för miljöbranschens verkliga
entreprenörer.
Listan över tveksamma projekt som fått statsbidrag kan göras lång:
? Arvika kommun får bidrag för ett miljökafè.
?
? Gävle kommun får bidrag för att ställa om till tygblöjor på dagis.
?
? Kommunala bostadsbolaget i Säffle får bidrag för att hämta sopor med
hästskjuts.
?
? Kommunala bostadsbolaget i Norrköping får 260 miljoner kronor för
att bl.a. riva 400 lägenheter.
?
? Trummenäs golfklubb får bidrag till bevattningsanläggning för
greener.
?
? Folktandvården i Nyköping får medel för att införa ett datoriserat
journalsystem för digital röntgen.
?
? En HSB-förening i Järfälla får medel för att bygga sex komposte-
ringshus.
?
? Växjö kommun får bidrag till etanolbil som inte uppfyller svenska
avgasregler.
?
? Ett bostadsbolag i Falkenberg får bidrag till nya vitvaror, trots att byte
av vitvaror hade varit lönsamt även utan stöd, enligt Naturskydds-
föreningen.
?
Hälften av de hittills beviljade pengarna har gått till
storstäderna, inklusive Norrköping. Stockholm, Göteborg
och Malmö har fått 37 procent av de 2,4 miljarder kronor
som hittills delats ut. Miljöanslaget för att riva hus i
Norrköping är fyra gånger så stort som hela statens budget
för miljöforskning.
Enligt den förordning som styr bidragsgivningen krävs att belastningen på
miljön skall minska för att bidrag skall ges. Men flera av de ansökningar som
beviljats saknar sådan redovisning.
Återupprätta
miljöforskningen
Nedrustningen av miljöforskningen
Miljöforskningen och den högre utbildningen på
miljöområdet hör till statens allra mest självklara och viktiga
kärnuppgifter inom miljösektorn. Men under den förra
mandatperioden fick denna viktiga del av den seriösa,
vetenskapligt förankrade miljövården stå tillbaka. Misstaget
repareras tyvärr inte av den politik som regeringen föreslår i
sin budget för de tre närmaste åren.
Avvecklingen av Naturvårdsverkets forskningsanslag innebär att
tillkomsten av MISTRA (miljöstrategisk forskning) inte blir det rejäla
tillskott för miljöforskningen som avsågs när MISTRA bildades 1993. I
stället tvingas MISTRA nu göra överuttag av stiftelsekapitalet för att täcka
bristerna i miljöforskningen. Trots det går inte svensk miljöforskning
skadeslös.
"... ambitionerna måste revideras ner väsentligt jämfört med vad som
förutsattes vid MISTRA:s tillkomst."
(Miljöstrategisk forskning, inriktning och resurser 1998-
2002)
MISTRA skall enligt sina stadgar stödja åtgärdsinriktad
forskning, medan inriktningen på den forskning som hittills
finansierats av Naturvårdsverket varit att identifiera miljö-
och hälsoeffekter av kemikalier och miljögifter.
Beslutet att dra in Naturvårdsverkets forskningsanslag kommer att leda till
en mycket kraftig minskning av s.k. effektinriktad miljöforskning. Trots
överuttag av stiftelsekapitalet kan MISTRA i år enbart avsätta 63-73
miljoner kronor för miljöforskning som Naturvårdsverket så sent som 1997
finansierade med 95 miljoner kronor. Eftersom medel från MISTRA belastas
med dels högskolemoms om 8 procent, dels lokalomkostnadsavgift om
10 procent reduceras dessa medel till 52-60 miljoner kronor.
Trots regeringens löften om att minskningen av den statliga
miljöforskningen skall täckas av medel från MISTRA kommer alltså den
effektrelaterade miljöforskningen att minska med mellan 30 och 39 procent.
På sikt blir skadeverkningarna ännu större om inget görs, eftersom MISTRA
inte kan fortsätta göra överuttag under lång tid.
Särskilt hårt drabbas forskning inom vattenmiljö, toxikologi och
miljömedicin där Naturvårdsverket fram till 1997 var helt dominerande
forskningsfinansiär. De ca 30 fasta forskartjänster som Naturvårdsverket
upprätthållit saknar garanterad finansiering från och med 1999.
Även en stor del av den nationella miljöövervakningen på västkusten lades
ner årsskiftet 1996/97, vilket påverkar hela miljöpolitiken. Miljöövervak-
ningen är nödvändig för att kunna särskilja naturliga variationer i miljön från
människans påverkan och miljöförstöring. Minskningen av miljöövervak-
ningen hotar svensk miljöforskning.
Nerdragningarna får stora
konsekvenser
Miljöforskning och miljöövervakning är intimt
sammankopplade med andra verksamheter inom
miljöområdet samt inom det medicinska området. Tack vare
övervakningen kan vi särskilja vad som är miljöförstöring.
Genom forskningen kan vi söka vilka effekter utsläpp har på
organismer. Denna kunskap gör att vi kan ha en effektiv
normgivning och lagstiftning på miljöområdet.
Övervakningen är också en förutsättning för forskarutbildningen inom
miljöområdet, vilken i sin tur är en viktig rekryteringsbas för den svenska
läkemedelsindustrin. På exempelvis Astras toxikologiska laboratorium i
Södertälje har många av de hundratals anställda en bakgrund som miljö-
forskare. Nerdragningarna inom svensk miljöforskning minskar chanserna att
behålla den verksamheten i Sverige.
Sverige behöver en långsiktigt hållbar
politik för miljöforskning
Trots framgångarna har vi inte forskat färdigt om
miljöeffekter. Tvärtom råder det fullständig enighet inom
den vetenskapliga världen om att stora problem och
kunskapsluckor återstår vad gäller miljöeffekter. Att
investera i sådan kunskap är något av det mest
framtidsinriktade vi kan göra. Det behövs därför en ny,
långsiktig miljö- och forskningspolitik som återupprättar den
problemsökande miljöforskningen och utbildningen i
Sverige. Viktiga inslag i denna politik bör vara:
? Staten skall åter ta ett ansvar för problemsökande miljöforskning.
Naturvårdsverket bör ha eget miljöforskningsanslag och
direktinflytande på forskningen. Verket bör tillföras 80 miljoner kronor
årligen för återuppbyggnaden av miljöforskningen.
?
? Naturvårdsverkets fasta forskartjänster och forskningen inom verkets
nuvarande projektområden skall säkras. Verksamheten inom Institutet
för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) bör tryggas långsiktigt.
?
? Den strategiska miljöforskningsstiftelsen MISTRA bör fortsättningsvis
inte behöva göra överuttag av stiftelsekapitalet för att täcka brister i
den statliga miljöforskningen. MISTRA skall bli den fristående
resursinjektion inom miljöforskningen som ursprungligen avsågs.
?
? Försörjningen av ny forskarkompetens och universitetens kapacitet att
utbilda studenter inom området miljöforskning skall tryggas.
?
? Sveriges internationella position inom området miljöforskning skall
säkras, liksom våra möjligheter att delta i miljöforskningsprojekt som
delfinansieras av EU samt våra möjligheter att bidra med kompetens
för att förbättra miljösituationen i Östersjöområdet.
?
Sälj Assi Domän och skapa
fler naturreservat
Sverige lever av skogen
Över 60 procent av Sveriges yta är klädd med skog. För
närvarande avverkas ca 70 procent av den årliga tillväxten
vilket ger arbete åt 120 000 personer i skogsnäringen och ett
överskott i utrikeshandeln på ca 75 miljarder kronor. Ca 17
procent av exporten är skogsprodukter. Dessutom genererar
biobränsle från skogen energi motsvarande 45 TWh per år.
Av skogsmarken ägs ca 90 procent privat, dels av aktiebolag, dels av
360 000 enskilda skogsbrukare. I Götaland är hela 75 procent av
skogsmarken ägd av enskilda markägare. Sverige är unikt genom dels den
höga andelen skogsmark, dels den stora spridningen av markägandet.
Ett viktigt steg mot ökad naturhänsyn i skogen togs med den nya
skogsvårdslagen från 1993. Det likriktade skogsbruk som den gamla,
genomreglerade lagen gav upphov till ersätts nu av en mångfald av
brukningsmetoder som skapar förutsättningar för en ökad mångfald i skogen.
En skogsbrukare kan sedan 1993 exempelvis fritt välja att återbeskoga med
lövträd i stället för barrträd eller att lämna gammal skog orörd. Kvar av
regleringarna är i stort sett bara återbeskogningskravet.
En viktigt nyhet i 1993 års skogsvårdslag var att miljömålet jämställdes
med produktionsmålet samt att aktivt skogsbruk på impediment, d.v.s.
områden med mycket låg skogstillväxt, förbjöds.
Skyddad skogsmark
Inte minst genom det generella förbudet mot aktivt
skogsbruk på impedimenten är en stor del av skogsmarken i
Sverige skyddad. Totalt är omkring 20 procent av skogen
undantagen från aktivt skogsbruk. När det däremot gäller de
biologiskt värdefulla, artrika skogarna är en betydligt mindre
andel av skogen skyddad.
Knappt 1,2 miljoner hektar, ca 5,3 procent, av skogsmarken är skyddad
genom speciella åtgärder, t.ex. nationalparker, naturreservat, biotopskydds-
områden, civilrättsliga naturvårdsavtal, särskild avverkningshänsyn eller
frivilliga avsättningar. En stor del av den skyddade skogsmarken är så kallad
fjällnära skog i norra Sverige - i Norrbottens inland är mer än 10 procent av
skogen skyddad.
Nedanför gränsen till fjällnära skog är andelen skyddad skog liten, vilket
är allvarligt med tanke på att de artrikaste skogarna ofta finns längre söderut
i
Sverige. Endast 485 000 hektar, eller drygt 2,1 procent av skogsmarken,
nedanför gränsen har särskilt skydd. Av detta är endast 175 000 hektar, ca
0,8 procent, naturreservat eller biotopskyddsområden.
Ökat skydd
Det finns stora skäl att skydda mer skogsmark. En stor del av
de rödlistade hotade arterna finns i de fåtal naturskogar som
finns nedanför fjällskogsgränsen. Sverige har också
undertecknat FN:s konvention för bevarande av den
biologiska mångfalden och därigenom förbundit sig för
omfattande åtgärder för artbevarandet. Skyddet av relativt
opåverkad naturskog behöver främst öka i de rester av
gammal löv- och blandskog som fortfarande finns kvar i
södra och mellersta Sverige.
Samtidigt får inte den naturvetenskapliga och politiska diskussionen om
behovet av fler reservat i skogen blandas samman med finansieringsfrågan.
Att kräva att enskilda skogsägare skall ge upp rätten att bruka sin mark utan
att erhålla ersättning är inte värdigt en rättsstat. Följden skulle bli att de
skogsbrukare som skött sin mark bäst ur naturvårdssynpunkt skulle göra de
största förlusterna, eftersom deras mark är mest intressant för reservatsbild-
ningar.
Även begränsade markintrång kan vara mycket kännbara för markägare.
Ett intrång på 10 procent på en fastighet som är belånad till 80 procent mot-
svarar en förlust på halva förmögenhetsvärdet.
Det är i dag svårt att exakt ange hur mycket skog som behöver skydd. Vi
vet exempelvis ännu inte hur stora positiva effekter som uppnås genom den
nya skogsvårdslagen eller hur stora de frivilliga markavsättningarna kommer
att bli. I utredningen Skydd av skogsmark (SOU1997:97) angavs inget
absolut mål. Klart är dock att behovet ligger på flera hundratusen hektar,
vilket gör att kostnaderna ligger på flera miljarder kronor.
Växla Assi Domän mot nya reservat
Staten äger i dag 50,2 procent av aktierna i Assi Domän.
Aktierna är värda över 10 miljarder kronor. Det är svårt att
motivera varför staten skall äga aktier i ett konkurrensutsatt
skogsföretag som bedriver papperstillverkning och
kommersiellt skogsbruk. Däremot finns starka skäl för att
växla statens ägande i Assi Domän mot fler naturreservat
och biotopskydd.
Moderata samlingspartiet föreslår i motion 1998/99:N215 en snar
försäljning av hela eller en del av statens aktieinnehav i Assi Domän. En del
av intäkterna bör användas för naturreservat och biotopskydd. I ett första steg
bör två miljarder kronor av intäkterna reserveras för naturvården. Av dessa
bör en miljard kronor användas omgående för skydd av områden där det
brådskar med initiativ. Detta bör antingen ske genom inköp eller byte av
mark eller genom avtal med markägarna där dessa erhåller viss ersättning.
Denna satsning gör det också möjligt att tillmötesgå Skogsägarerörelsens
erbjudande att inte avverka några nyckelbiotoper under fem år om staten
visar att man löser finansieringsfrågan.
Härutöver bör en miljard kronor användas för bildande av en statlig fond
för bevarande av naturvärden i skogen. Fonden bör också vara öppen för
donationer. Donationsvillkoren bör kunna vara flexibla så att donatorerna
kan framställa vissa önskemål, t.ex. att de medel han eller hon satsar skall
användas inom ett visst objekt, en viss region eller för bevarande av en
speciell biotop, t.ex. en biotop för viss djurart.
Fondens styrelse bör vara självständig, så till vida att inga politiska
beslutsfattare skall ingå. Däremot bör företrädare för areella näringar, skogs-
industrierna, Naturvårdsverket, ideella natur- och miljöorganisationer samt
forskare ingå i fondens styrelse. Chefen för Artdatabanken bör vara fondens
ordförande.
Undvik en vårdkris
Staten kan inte ta hela ansvaret för
naturvården
På så gott som hela Sveriges yta förekommer dagligen
mänsklig verksamhet som påverkar naturen. För staten är det
därmed en omöjlig uppgift att med hjälp av detaljerade
regler och föreskrifter styra naturvården och kontrollera att
reglerna följs. Kontrollarbetet är dömt att misslyckas om inte
ansvaret för vård och tillsyn av naturen fördelas ut till de
finaste artärerna i samhället - de enskilda individerna.
Det kräver i sin tur decentraliserat ägande och beslutsfattande, starkt skydd
för äganderätten, en ekonomi där marknadsmekanismerna tillåts slå igenom,
en politik som sätter den enskilda människan i centrum samt starka
miljölagar och ett starkt rättsväsende som kan värna allt detta.
En god naturvård bygger på att varje medborgare känner ett personligt
ansvar för bevarandet av naturvärdena. Läggs ansvaret för naturen helt över
på staten kommer vi att misslyckas med att bevara naturens värde. Om inte
den enskilda människan tillåts att ta eget ansvar och agera på eget initiativ
kommer hon heller aldrig att lära sig att bli ansvarsfull. Hon kommer i stället
att vänta på att någon annan tar ansvar.
I naturen råder en mångfald och det är genom denna som djur- och växtliv
förs vidare. I brukandet av naturen ger det enskilda ägandet förutsättningarna
för mångfalden. En mångfald i ägandet ger en mångfald i brukandet. Med
ägandet följer också ett ansvar och en respekt för vad andra äger.
Centralstyrning, exempelvis av den typ som fanns i den tidigare svenska
skogspolitiken, har lett till ett ensidigt brukande och en ensidig natur.
Mångfalden i ägandet är inte bara nödvändig för variationen i naturen.
Utan en skyddad privat äganderätt blir naturvården kortsiktig och ryckig.
Politikens planeringshorisont är ofta inte längre än en mandatperiod. En
långsiktig hushållning med naturen och dess resurser kräver ett starkt skydd
för äganderätten. Denna bör därför stärkas. Vid intrång i äganderätten bör
full ersättning utgå. Den försvagning av egendomskyddet och de oklarheter
kring rätten till ersättning vid markintrång som miljöbalken innebär bör
ändras, så att egendomsskyddet uppfyller det som står i regeringsformens
18 §.
Nytänkande i naturvården
I Sverige är betydande arealer skyddade på olika sätt, dels
genom reservatsavsättningar, dels genom de ramar som
lagstiftningen anger för markanvändningen. De flesta
skyddade områden behöver emellertid vård och skötsel. Det
finns dock tecken på att kostnaden stiger för vård och skötsel
av skyddade områden samtidigt som resurserna till
naturvården är knappa. Naturvården hotas av en vårdkris.
Den framtida naturvården bör därför inriktas mot lösningar
som uppmuntrar ansvar hos markägaren eller hos ideella
föreningar.
För att klara av naturvården krävs inte alltid mer pengar utan nytänkande
och omprövning. Lösningar där staten tar hela det ekonomiska och praktiska
ansvaret för skötseln hotar att konservera systemfelen. Nya former för
naturvården måste utvecklas. Sker inte detta riskeras irreparabla skador på
värdefulla naturområden.
Framförallt måste staten söka metoder där naturvården värnas utan att
staten tar ägar- och förvaltaransvaret. Kunskapsspridning om hur hänsynen
till naturen och den biologiska mångfalden ökas kan ofta vara en
kostnadseffektiv naturvårdsinsats. Skogsägarrörelsens genomförande av
utbildningen "Rikare skog" är ett bra föredöme. Satsningar på information
till markägare och allmänhet bör därför öka genom att skogsstyrelsen tillförs
ytterligare resurser för detta.
Naturvården måste också dra nytta av det omfattande ideella
engagemanget. Ett exempel är de s.k. flora- och faunaväktare som på plats
iakttar individantal och förutsättningar för hotade arter samt hjälper till att
informera markägare om hur de kan räddas. Samspelet mellan väktarna och
markägarna och ibland myndigheterna fungerar väl.
Verksamheten administreras i dag av Artdatabanken vid Lantbruks-
universitetet (SLU) som också datalägger väktarnas rapporter. Härigenom
byggs en kunskap om våra hotade djur och växter successivt upp som kan bli
ett verkningsfullt bidrag i arbetet med att bevara den biologiska mångfalden.
Det är angeläget att denna verksamhet får ett fortsatt stöd åtminstone för
elementära kostnader och administration och att ett engagemang tas tillvara.
Det arbete som flora- och faunaväktarna utför bygger på ett stort personligt
engagemang och intresse för naturen. Stora naturvårdsinsatser görs till
mycket små ekonomiska kostnader. Detta arbete är ett utmärkt exempel på
hur det framtida naturvårdsarbetet kan bedrivas när statens resurser minskar.
Nationalparker
Nationalparker skall ägas av staten och omfatta områden där
naturen i huvudsak fått utvecklats fritt. Naturen i
nationalparkerna bör därför inte kräva stora, kostsamma
skötselinsatser. Däremot kan nationalparkerna kräva insatser
i form av övervakning, vilka i första hand inte bör belasta
allmänna medel för naturvård, utan även finansieras genom
exempelvis avgifter och sponsring. Övervakningen kan med
fördel läggas ut på privata entreprenörer.
Det är tveksamt om kulturmarker som kräver särskild vård skall skyddas
som nationalparker, eftersom nationalparksbegreppet då får oklar innebörd.
Kulturlandskap bör därför skyddas under andra former. Skyddet för
nationalparkerna bör vara mycket strikt och dessa skall kunna utgöra
internationella referensområden. Större anläggningsarbeten måste helt
undvikas. Om ingrepp görs skall det kräva särskild lagstiftning och de
områden som berörs bör lyftas ut ur nationalparken.
Naturreservat och biotopskydd
Till skillnad från nationalparker skall en viss mänsklig
påverkan tillåtas i naturreservat och biotopskyddsområden.
Områden bör dock inte avsättas som naturreservat av frilufts-
eller rekreationsskäl, eftersom det undergräver respekten för
reservaten och deras syfte.
Naturreservat skall ägas av enskilda, organisationer, företag, kommuner
eller staten. När det allmänna belägger markägare med restriktioner för
markanvändningen vid bildande av naturreservat skall full ersättning utgå.
Andra lösningar, t.ex. markbyten, bör eftersträvas där det är möjligt.
Det är en fördel att enskilda markägare äger värdefulla naturområden. Vid
bildande av nya naturreservat bör därför skötselkontrakt med privata
markägare eftersträvas framför statliga markinköp. Därmed kan man
kombinera det privata ägandets ansvarstagande med naturvårdens
vetenskapliga krav. Då uppnås också ett personligt ansvar för uppgiften och
kostnaderna kan minskas.
Om staten tar över ägar- och förvaltaransvaret riskerar naturvården att bli
institutionaliserad. Detta gäller speciellt skötseln av kulturlandskapet, där
markägarens brukande varit en förutsättning för naturvärdena. Som
naturvårdare är markägaren oöverträffad.
Skötseln av naturreservat skall även kunna läggas ut på specialiserade
entreprenadföretag. Denna skötselmetod kan även användas för vård av
annan naturvårdsmark. Kostnaderna för tillsyn, parkeringsplatser etc. bör inte
belasta naturvårdsanslagen, utan skall om det är möjligt finansieras via
avgifter.
Vid avsättning av naturreservat skall planer för naturvården och
driftskostnaderna alltid upprättas. Avsättningen av nya naturreservat får inte
leda till att skötseln av redan existerande försämras.
Våtmarker
Sveriges våtmarker har ofta en särpräglad fauna och flora,
som det är angeläget att bevara. De är betydelsefulla för
viltet och viktiga rastplatser för flyttande fåglar samt utgör
en typ av utjämningsmagasin i naturen som motverkar
översvämningar. Våtmarkerna fungerar också som filter som
kan minska övergödningen.
Socialdemokraternas energipolitik ökar trycket på ny torvbrytning i
känsliga områden. Brytning av torv innebär oåterkalleliga skador på myrarna
och på de växter och djur som är beroende av myrarna som livsmiljö. En
utbruten torvmyr eller ett utdikat rikkärr kan aldrig återställas. Tillstånd
till
torvbrytning bör därför beviljas med restriktivitet. Cirka en tredjedel av
Sveriges våtmarker är i dag torrlagda. I Sydsverige är det 90 procent. I
princip bör kvarvarande sydsvenska våtmarker bevaras, särskilt i de kalkrika
områdena. Återskapandet av våtmarker bör stödjas av staten.
Vattendragen
Den förtida kärnkraftsavvecklingen och införandet av
investeringsstöd för vattenkraftutbyggnad ökar dessvärre
trycket mot de outbyggda vattendragen.
Vattendragsutredningens förslag till ändrat älvskydd
accentuerar detta hot.
Huvuddelen av vattendragen i Sverige är i dag utbyggda för elproduktion.
De som finns kvar representerar i många fall omistliga naturvärden och
kräver särskilt skydd mot exploatering. Utbyggnadsmålet för vattenkraften är
i stort sett uppnått. Nya s.k. minikraftverk ger mycket små tillskott till
elproduktionen. Av Sveriges totalt 1.550 vattenkraftverk svarar de 1.200
minsta enbart för 2,4 procent av vattenkraftproduktionen, eller betydligt
mindre än hälften av vad en enda reaktor i Barsebäcksverket producerar. De
kvarvarande orörda vattendragen bör därför skyddas från nyutbyggnad.
Kulturlandskapet
I Sverige är många arter starkt beroende av att landskapet
hålls öppet. Särskilt i hag- och betesmarkerna finns en enorm
artrikedom. Men kulturlandskapet har också ett värde för
landskapsbilden. Socialdemokraternas energipolitik kan
dock leda till att känsliga kustområden exploateras av en
oförsiktig vindkraftutbyggnad. Detta måste undvikas.
Utan en stark och lönsam jordbruksnäring kommer möjligheterna att
bevara stora delar av det värdefulla kulturlandskapet att försvinna. Det
lönsamma, kommersiella jordbruket är basen för det öppna landskapet.
Kulturlandskapets naturvärden måste utöver detta säkras genom fullt
utnyttjande av EU:s miljöprogram för jordbruket. Det är glädjande att
Moderata samlingspartiets uppfattning att hela miljöstödet från EU skall
utnyttjas nu är allmänt accepterad. Det är dock närmast en skandal att inget
gjorts för att förenkla reglerna för miljöstödet, vilket lett till att
miljövården
går miste om stora resurser. Ett förslag till ett väsentligt förenklat regelverk
för EU:s miljöstöd bör därför snarast utarbetas.
Moderata samlingspartiet har också föreslagit att Sverige skall pröva
möjligheterna att använda miljöstödet från EU för att ersätta markägare som
anlägger våtmarker i odlingslandskapet. Vi noterar nu att regeringen avser att
följa även detta förslag. Genom våtmarker och skyddszoner fångar man inte
bara upp eventuellt närsaltläckage från handelsgödsel utan också från
stallgödsel och urlakning av kvävenedfallet från luften - den kanske
viktigaste orsaken till övergödningsproblemen.
Dessutom kan landskapet tillföras värden som ökad biologisk mångfald
samt jakt- och fiskemöjligheter. Regeringen bör därför ges till känna att
våtmarksstödet bör utformas så att det rymmer anläggande av våtmarker med
vattenspegel året om.
Fjällvärlden
Vårt fjällområde hör till Europas mest orörda och
värdefullaste natur. Men flera olika verksamheter och
intressen gör anspråk på fjällen, samtidigt som det saknas ett
tydligt ägaransvar. I dag hotas fjällmiljön av försurning och
markslitage.
På senare år har debatten kring renskötseln förskjutits från problem i
samband med skogsbetet i låglandet till konflikter med naturvårdsintressen i
samband med sommarbetet på fjällen. Från flera platser har omfattande
renbetesskador på fjällen rapporterats i form av vegetationsskador och
trampskador. Trampskadorna kan ge upphov till att mindre kärr i
sluttningarna avvattnas och orsakar markerosion. Vegetationsskador i fjällen
läker avsevärt långsammare än i låglandet, vissa lavar behöver 30-40 år för
att komma tillbaka.
Renskötseln är viktig för många inlandskommuner i Norrland och norra
Dalarna men samtidigt är det angeläget att basen för näringen, nämligen
betestillgången inte långsiktigt skadas. Det är därför angeläget att det uppnås
en balans mellan antalet renar och naturens reproduktionsförmåga. Målet bör
vara en rennäring som är livskraftig och hållbar på lång sikt.
Staten måste ta ett resolut ansvar för rovdjursersättningen, samtidigt som
skyddsjakt på exempelvis lodjur tillåts inom långsiktigt hållbara ramar.
Vissa fjällområden måste bevaras opåverkade av renbete, som
referensområden.
Flera forskningsprojekt har genomförts och pågår om belastningen på
naturen av rennäringen. Det är nu angeläget att dessa resultat sammanställs
samtidigt som rennäringens behov av betesmarker analyseras.
Försurning och övergödning
hotar naturmiljön
Utsläpp av föroreningar i luften och i vattnet påverkar
naturen och förändrar förutsättningarna för livet. Resultatet
kan bli en minskad biologisk mångfald och i vissa fall
genomgripande förändringar av landskapsbilden.
Skogsskadorna i Sverige till följd av olika utsläpp har
uppskattats till flera miljarder kronor per år.
Moderata samlingspartiet anser att det behövs fler åtgärder för att minska
miljöföroreningarna, inte minst utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider
som är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska naturen. Men därutöver
krävs även resoluta åtgärder i naturen för att minska skadeverkningarna från
utsläppen.
Minska försurningens
skadeverkningar
Sveriges är försurningskänsligt på grund av den svårvittrade
berggrunden. Särskilt drabbas Västsverige där nedfallet är
störst. Kostnaderna för landet utgörs både av direkta
ekonomiska förluster i form av minskad skogstillväxt, ökad
korrosion och skador på byggnader samt av skador på
naturen i form av minskad artrikedom i sjöar och marker.
Även skadorna på naturen ger naturligtvis också negativa
ekonomiska efterräkningar i form av sämre betingelser för
turism, jakt och fiske.
Långsiktigt måste det försurande nedfallet av svavel- och kväveoxider
minska under den gräns som naturen tål. Innan detta har skett måste dock det
allmänna bära ansvaret för att tillräckliga resurser satsas på kalkning av
försurade sjöar och vattendrag. Socialdemokraterna har i stället genomfört
kraftiga besparingar på kalkningen. Anslaget för 1999 föreslås vara lägre än
den nivå som riksdagen i strid med den socialdemokratiska regeringens vilja
beslutade om för 1998.
Eftersom Socialdemokraternas energipolitik leder till att de försurande
utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider kommer att öka, borde snarare
mer än mindre resurser satsas på kalkning. Effekterna av den förtida
kärnkraftsavvecklingen på försurningen bör därför utredas. En sådan
utredning bör också omfatta avvecklingens följder för övergödningen.
En femtedel av alla sjöar och vattendrag i Sverige är i dag påtagligt
försurade. Denna andel kommer att öka, enligt Naturvårdsverket som utrett
vilka effekter minskade kalkningsanslag får.
"Nivån 140 miljoner kronor innebär att kalkningarna i ungefär 25 procent av
de i dag kalkade sjöarna och vattendragen skulle upphöra och att
försurningsskadorna successivt ökar i dessa vatten."
("Nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag",
Naturvårdsverket)
Dagens biologiska mångfald i kalkade vatten kommer därvid
att minska och återkolonisationen av utslagna arter försämras
genom att det blir glesare mellan kalkade vatten. Inte minst
Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund har protesterat
mot detta. Naturvårdsverket konstaterar vidare att
anslagsnivån 140 miljoner kronor får följande konsekvenser:
? Utslagning av 3 000 fiskbestånd
?
? Utslagning av 1 miljon bestånd av ryggradslösa djur
?
? Utslagning av 100 flodkräftpopulationer
?
? Genetiskt unika stammar av arter kommer sannolikt att försvinna
?
Moderata samlingspartiet föreslår därför att
kalkningsanslaget ökas.
Åtgärdsprogram mot försurning och
övergödning
Försurningen, som orsakas av svaveldioxid och kväveoxider,
är ett av de mest allvarliga hoten mot den svenska naturen.
Omkring 90 procent av nedfallet härrör från andra källor än
svenska. De största utsläppskällorna är sjöfarten och
användningen av fossila bränslen och biobränslen inom
energisektorn.
En alltför stor näringstillförsel via bl.a. reningsverk, läckage från jordbruk
och nedfall av luftburet kväve från förbränningsprocesser leder till
övergödning och påverkar därigenom livsbetingelserna för olika arter. Tack
vare en väl utbyggd svensk vattenrening - eller på grund av
miljöförsummelser i de före detta socialistiska diktaturerna - står Sverige
enbart för ca 10 procent av fosfor- och kvävetillförseln till Östersjön.
I debatten om det svenska närsaltläckaget har jordbruket felaktigt angivits
som orsak. De sammantagna utsläppen från andra källor är långt större.
Läckaget från svensk åkermark svarar endast för drygt en procent av
närsalttillförseln till Östersjön. Även om allt åkerbruk helt upphörde i
Sverige skulle övergödningssituationen knappast påverkas mer än marginellt.
Även jordbrukssektorn skall möta hårda krav på att minska utsläpp och
läckage av näringsämnen, men de stora lösningarna får sökas på annat håll,
främst inom transport- och energisektorerna som svarar för större delen av
utsläppen av luftburet kväve.
Riksdagen bör besluta om en åtgärdsstrategi för minskad försurning och
övergödning som bygger på följande sex punkter:
? För det första måste en ökad fossilbränsleanvändning inom
elproduktionen undvikas. Om Barsebäcksverket ersätts med import av
kolkraftsproducerad el från Danmark ökar utsläppen i närområdet av
kväveoxider och svaveldioxid från energisektorn med mellan 10 och
25 procent. Planerna på en förtida kärnkraftsavveckling bör avvisas.
?
? För det andra måste hårdare krav ställas på utsläppen från energi- och
kommunikationssektorn. Inom den senare står sjöfarten för
oproportionerligt stor andel av utsläpp svaveldioxidutsläppen. Sverige
bör såväl vidta nationella åtgärder som driva frågan inom EU. Vidare
måste kväveoxidutsläppen från arbetsmaskiner och vägtrafik minska.
Åtgärder för en snabbare förnyelse av bilparken bör utredas och
genomföras.
?
? För det tredje måste nya medel användas för att kostnadseffektivt
minska kvävetillförseln från mark och reningsverk. De kommunala
reningsverken bör omfattas av ett system med köp- och säljbara
utsläppsrätter för närsalter. Härigenom kan investeringar i reningsverk
och annan vattenrening styras så att de sker där marginalkostnaden för
att reducera utsläppen är lägst. Möjligheterna att införa ett sådant
system bör snarast utredas. Dessutom bör anläggandet av våtmarker i
odlingslandskapet och skyddszoner utmed vattendrag stödjas i syfte att
öka naturens egen förmåga att bromsa näringsläckaget. Utdikningen av
våtmarker har tidigare forcerats av staten genom bidrag och
rådgivning, vilket gör det rimligt att staten också tar ett visst ansvar för
återställandet av våtmarker på strategiskt valda platser.
?
? För det fjärde måste ökade resurser satsas på kalkning av försurade
sjöar och vattendrag. Regeringen bör även ges i uppdrag att utforma ett
sammanhållet program för skogskalkning.
?
? För det femte måste bindande överenskommelser om ytterligare
utsläppsminskningar träffas med andra länder. EU:s utvidgning österut
bör underlättas, liksom fastare former för Östersjösamarbetet.
?
? För det sjätte måste miljöforskningen värnas. Ökad kunskap är en
nödvändig förutsättning för nya metoder och teknik samt bättre
prioritering av insatserna.
?
Klimatpolitiken
Från föredöme till eftersläntrare
Sverige har fram tills nu varit ett föredöme bland länder när
det gäller att minska och kontrollera koldioxidutsläppen.
Tack vare utbyggnaden av kärnkraften under 1970- och
1980-talen kunde vi minska vårt oljeberoende och sänka
utsläppen av koldioxid med ca 40 procent. I slutet av 1980-
talet beslutade Sverige som ett av de första länderna om ett
nationellt mål för att begränsa koldioxidutsläppen - ett beslut
som Socialdemokraterna för övrigt motsatte sig.
Det senaste riksdagsbeslutet om koldioxidutsläppen togs 1993. Enligt detta
skall Sverige stabilisera utsläppen av koldioxid från fossila bränslen år 2000
på 1990 års nivå, för att därefter minska dem.
På senare tid har det emellertid blivit allt mer uppenbart att målet att
begränsa koldioxidutsläppen inte längre tillhör de mest prioriterade
områdena i svenska miljöpolitik. Mer än bara beslutet om den förtida
kärnkraftsavvecklingen tyder på detta.
Sverige får tillåtelse att öka utsläppen
Det svenska koldioxidmålet har blivit alltmer osynligt
bakom dammolnet efter regeringens energipolitik. Ökningen
av fossilbränsleanvändningen till följd av den förtida
stängningen av två reaktorer kommer att öka de svenska
utsläppen märkbart.
I juni 1998 enades EU:s miljöministrar om målet att EU i enlighet med
protokollet från 1997 års klimatkonferens i Kyoto skall minska utsläppen av
växthusgaser med 8 procent till 2010 jämfört med 1990. Men samtidigt fick
Sverige rätt att öka utsläppen med 4 procent, något som Sveriges dåvarande
miljöminister Anna Lindh inte sa nej till.
Sverige hamnar därmed i samma grupp som Grekland, Spanien, Portugal
och Irland som också får öka sina utsläpp, medan övriga EU-länder skall
frysa eller minska utsläppen.
Förtida avveckling ökar Sveriges
utsläpp
En enda reaktor i Barsebäck ersätter 3 ton stenkol i minuten.
Stängningen av två reaktorer i Barsebäck leder på kort sikt
till en utsläppsökning på minst 5 miljoner ton, vilket
motsvarar utsläppen från 1,4 miljoner personbilar. Merparten
av utsläppen kommer dock att ske i Danmark, Polen m.fl.
länder varifrån vi kommer att importera el som produceras i
kolkraftverk.
På längre sikt - om nya gaskraftverk tas i bruk - beräknas stängningen av
Barsebäck leda till en utsläppsökning på minst 3 miljoner ton koldioxid.
Huvuddelen av detta kan komma att släppas ut i Sverige, t.ex. genom att
gaskraften byggs ut.
Omräknat till s.k. koldioxidekvivalenter har utsläppen av samtliga
växthusgaser ökat med 11 procent från 66,0 till 73,4 miljoner ton mellan
1990 och 1996. Utsläppsökningen blir dock något mindre om hänsyn tas till
väderleken de olika åren. Enligt uppgörelsen inom EU får Sverige öka
utsläppen med knappt 3 miljoner ton till ca 69 miljoner ton.
En förtida avveckling av Barsebäck medför således att inte ens den
socialdemokratiska regeringens reträtter i internationella klimatförhandlingar
är tillräckliga för att Sverige skall klara utsläppsmålen.
Möjligheter att begränsa utsläppen
Behovet att minska elanvändningen tvingar staten till
märkliga åtgärder som ökar fossilbränsleanvändningen och
koldioxidutsläppen, t.ex. bidragen till villaägare som byter
från elvärme till vattenburen värme med oljepanna.
Sverige har möjligheter att ta sig ur den situation vi nu hamnat i och
i stället driva en mer offensiv politik i klimatfrågan. Utsläppen av koldioxid
kan begränsas jämfört med den politik regeringen slagit in på. Följande
åtgärder bör genomföras:
? Avveckla inte kärnkraften i förtid. Stoppas avvecklingen minskas
koldioxidutsläppen med 5 miljoner ton på kort sikt och 3 miljoner ton
på längre sikt, jämfört med regeringens nuvarande politik. Åtgärden
motsvarar utsläppen hos 1,4 miljoner personbilar.
?
? Tillåt ett ökat effektuttag från kärnkraften. Om ekonomiskt motiverade
investeringar på detta område genomförs kan det minska
koldioxidutsläppen genom att mindre fossila bränslen behöver
tillgripas i elproduktionen. Regeringen bör signalera att man kan tänka
sig ge tillstånd till sådana effekthöjningar som kräver regeringsbeslut.
Den tekniska potentialen för effekthöjningar i de 12 svenska
reaktorerna motsvarar två nya reaktorer, eller ca 1 600 MW.
?
? Slopa de nyligen beslutade hindren för elanvändningen i
fjärrvärmesektorn. Under år med god tillgång på elkraft har elpannor
tidvis utnyttjats i fjärrvärmenäten. Riksdagen har på förslag av
regeringen beslutat om nya hinder för användning av elpannor i
fjärrvärmenäten. Elpannorna riskerar då att ersättas av oljeeldning,
vilket ökar koldioxidutsläppen. Straffskatten på elanvändningen i
fjärrvärmenäten bör därför tas bort.
?
? Slopa de skattefinansierade energibidragen till villaägare.
Omställningsprogrammet innebär att småhusägare får statsbidrag för
att byta elvärme mot vattenburen värme med oljepanna.
?
? Slopa straffbeskattningen av miljövänliga hus. I dag drabbas hus med
energibesparande utrustning som värmepump och isolerglasfönster av
högre taxeringsvärde och högre fastighetskatt. Fastighetsskatten bör
sänkas och ses över så att skattesystemet inte motverkar
energibesparande investeringar i hus.
?
? Öka metangasutvinningen från deponier. Potentialen för återvinning av
metangas från avfallsdeponier är till stor del outnyttjad. Metangas är i
sig en växthusgas. Dessutom kan deponigas ersätta fossil gas i fordon,
uppvärmning m.m.
?
? Genomför energieffektiviseringar i trafikarbetet. Inom trafikområdet
behövs flera olika åtgärder för att begränsa utsläppen. Alternativa
drivmedel bör i högre grad användas i fordonsflottor inom taxi och
distribution. Krav på fordons bränsleförbrukning bör sättas upp på
europeisk nivå. Statens satsningar på nya och bättre järnvägar bör
fortsätta och koncentreras till trafikintensiva regioner.
?
? Utred och pröva system med köp- och säljbara utsläppsrätter. Sverige
bör pröva system med köp- och säljbara utsläppsrätter för fasta
anläggningar. Ett sådant system kan hålla tillbaka en ökning av
fossilbränsleanvändningen och stimulera investeringar i ny teknik.
?
Ett ökat miljöansvar för
Östersjön
Ett förfärligt miljöarv
Östeuropas och därmed en stor del av Östersjöns
miljöproblem beror på ett ekonomiskt system som byggt på
rovdrift, storskalighet, centralism och avsaknad av personligt
ansvarstagande. Miljövården och miljöinvesteringarna är
svårt eftersatta. Det finns flera stora punktutsläpp som
påverkar miljön både lokalt och i stort. I allmänhet saknas
reningsverk med tillräckligt effektiv rening av avloppsvatten.
1992 presenterade Helsingforskonventionen ett åtgärdsprogram med 132
"hot spots" i Östersjöområdet. Inom ramen för detta program har bl.a.
Sverige tillfört stöd. Under den borgerliga regeringen började Sverige att
bygga upp ett ambitiöst miljöbistånd till Central- och Östeuropa. Under
budgetåren 1992/93-1994/95 avsattes 401 miljoner kronor till Helsingfors-
konventionens åtgärdsprogram. Därutöver satsades 292 miljoner kronor på
kärnsäkerhet och strålskydd och 242 miljoner kronor på miljösatsningar i
energisektorn.
Miljö- och kärnsäkerhetsstödet till Central- och Östeuropa har de senaste
åren fortsatt. Åtgärderna för ökad kärnsäkerhet i Ignalina har blivit ett av
Sveriges största biståndsprojekt någonsin.
De hittills gjorda åtgärderna är dock långtifrån tillräckliga. Exempelvis
omfattar Helsingforskonventionens lista enbart 1/3 av närsaltsläckaget till
Östersjön. Det behövs stödinsatser för lång tid framöver för att investera bort
miljöarvet från socialismen. Marknadsekonomins intåg, som bl.a. medför att
energibesparingen ökar och att ineffektiva fabriker stängs, räcker inte.
Utsläppssituationen i Östersjöområdet påverkar även Sverige. I vissa fall
kan det t.o.m. vara mer kostnadseffektivt för Sverige att investera i
miljöförbättringar på andra sidan Östersjön. De svenska utsläppen är - både
bildligen och bokstavligen - en droppe i havet i förhållande till vissa andra
länders utsläpp.
Utvidgningen av EU
En utvidgning av EU till Polen och Baltikum framstår som
den enskilt viktigaste åtgärden på miljöområdet för
Östersjöregionen. Den alldeles övervägande delen av
Östersjöområdet skulle då omfattas av EU:s gemensamma
miljöregler inkl de 250 direktiv till skydd för miljön som
unionen beslutat om genom åren.
Sverige bör därför ägna all tänkbar kraft åt att underlätta Polens och
Estlands samt därefter Lettlands och Litauens inträde i EU. Detta kan tyvärr
bli svårt med en svensk ordföranderegering i EU som hämtar sitt
parlamentariska stöd hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Framtidens miljöstöd till
Östersjöområdet
Sverige bör öka stödet till Central och Östeuropa, främst vad
det gäller miljöåtgärder i Östersjöområdet. Detta bör ske
genom att Östersjömiljarden, som enligt regeringens förslag
bl.a. syftar till att stärka svensk exportindustri, inriktas på
direkt miljöstöd till Östersjöområdet via de ordinarie
biståndskanalerna som bör tillföras ytterligare medel utöver
regeringens förslag.
Sverige bör framförallt satsa på fortsatta åtgärder inom energiproduktion
och vattenrening samt gemensamma pilotprojekt för renare och effektivare
teknik. Ett område som bör ägnas särskild uppmärksamhet är åtgärder mot
utsläpp av spillolja från tankfartyg. Sverige bör bidra med finansiering och
annan hjälp till uppbyggnad av uppsamlingsställen för spillolja.
Sverige bör också verka för att upprätta en överenskommelse om
tillämpning av principen om "bästa tillgängliga teknik", enligt vad som
föreskrevs i Helsingforskonventionens program från 1992. Ett område där
detta bör implementeras är avtal om skärpta miljövillkor för sjöfart mellan
Östersjöländerna.
Energisystem och kärnsäkerhet
Utbyggnaden av elförbindelserna runt Östersjön ger oss
möjlighet att använda våra samlade elproduktionsresurser på
ett mer effektivt sätt, vilket gagnar både konsumenterna och
miljön. Utbyggnaden av Baltic Ring för energiförsörjning är
ett viktigt led i denna strävan. En sådan utbyggnad ger
dessutom Baltikum en trygg och stabil energiförsörjning.
Västländerna har hittills gjort stora åtaganden för att öka kärnsäkerheten i
Öst- och Centraleuropa, Baltikum och Ryssland. Sedan 1990 har mer än en
miljard ecu avsatts för att öka reaktorsäkerheten (exklusive avfallsfrågor).
Särskilda medel från G 7- och G 24-länderna har bl.a. administrerats via
Europeiska utvecklingsbankens (EBRD) kärnsäkerhetskonto (NSA).
Omfattande bilateralt stöd har även givits, inte minst av Sverige. Sverige har
särskilt koncentrerat sig på de båda RBMK-reaktorerna i Ignalina.
Västländernas insatser har otvivelaktigt fungerat när det gäller att höja
säkerhetsnivån på sovjetiska kärnreaktorer. Samtidigt kan man emellertid
konstatera att ingen reaktor ännu har stängts tack vare västliga insatser. För
att nå dit är det tänkbart att Sverige och andra länder måste sätta mer press på
regeringarna som styr över de före detta sovjetiska kärnreaktorerna. Enligt
NSA bör stödet från EU för en stängning av Ignalina även inbegripa hjälp
med rivning av reaktorn, vilket beräknas kosta 100 miljoner USD enbart för
en reaktor.
En förtida avveckling i Sverige försvårar dock en stängning av ryska
reaktorer på andra sidan Östersjön. Redan nu finns tydliga tecken på att man
i Litauen vill fortsätta att driva Ignalina vidare långt in på 2000-talet.
Sverige
bör med anledning av detta se över de nuvarande formerna för svenska
stödprojekt till sovjetiska reaktorer. Fortsatta insatser kan riskera att
underlätta förlängt utnyttjande av reaktorer, vars grundkonstruktion alltid
kommer att vara farlig.
Den 11 februari 1998 annonserade det litauiska ekonomiministeriet i
Financial Times efter offerter på att bygga och operera en elförbindelse till
Västeuropa. Det anmärkningsvärda var att man för tio år framåt garanterade
årliga elleveranser på minst 6 TWh - något som förutsätter fortsatt drift av
Ignalina.
Trots att den socialdemokratiska regeringen ännu inte kunnat genomföra
den, tycks den förtida avvecklingen av Barsebäck redan ha gjort skada
genom de signaler avvecklingsbeslutet sänt till andra sidan av Östersjön.
Ekonomiska styrmedel
Skatteväxlingskommitténs betänkande (SOU 1997:11)
visade att en omfattande skatteomläggning med höjda miljö-
och energiskatter och sänkt skatt på arbete ger synnerligen
begränsade miljövinster. Samtidigt blir de
samhällsekonomiska kostnaderna stora, liksom försämringen
för vissa hushåll.
"Uppdelat på olika hushållstyper och företag så är det framför allt
låginkomsthushåll med många barn i glesbygd som belastas relativt sett
hårdast."
(SOU 1997:11)
Vid en så kraftig skattehöjning som fördubbling av
nuvarande koldioxidskatt beräknas utsläppen av koldioxid
enbart minska med mellan 0,1 och 0,2 procent, enligt
Skatteväxlingskommittén, vilket skall jämföras med den
förtida avvecklingen av Barsebäcksverket som beräknas leda
till ökade utsläpp av koldioxid med över 5 procent.
Dessutom finns en klar risk för att en kraftig höjning av energiskatterna
leder till att energikrävande produktion flyttar till andra länder med sämre
miljökrav. Därigenom kan den globala miljösituationen rent av försämras.
Införandet av fler miljöskatter skall inte vara ett mål för miljöpolitiken.
I stället bör utgångspunkten vara de miljöproblem som kan identifieras. I
valet av åtgärder bör de medel som ger bäst resultat väljas. Ekonomiska
styrmedel skall ses som ett komplement till miljöpolitiken. En avvägning
mellan miljöskatter och andra medel, såsom administrativ reglering,
förbudslagstiftning, informationsinsatser etc, bör då göras.
Nya ekonomiska styrmedel bör framförallt innefatta skatterabatter i syfte
att uppnå en snabbare introduktion av ny teknik eller miljövänligare
produkter. Ett exempel med gott resultat är det snabba införandet av
katalytisk avgasrening som skatterabatten på katalysatorförsedda bilar ledde
till.
Köp- och säljbara utsläppsrätter bör införas för att effektivt styra fram
kostnadseffektiva miljöinvesteringar. Sådana utsläppsrätter används redan
med framgång i USA. När företag får möjlighet att köpa och sälja
utsläppsrätter styrs investeringarna dit störst utsläppsminskning kan
åstadkommas till minst kostnad. Miljöarbetet kan därmed skyndas på.
Exempelvis bör reningsverk inordnas i ett system med utsläppsrätter. En
särskild utredning bör tillsättas för att utarbeta förslag till ett sådant
system
samt undersöka andra områden som kan omfattas av köp- och säljbara
utsläppsrätter. Miljöorganisationer och andra intressenter bör också ges
möjlighet att köpa upp utsläppsrätter i syfte att minska de totala utsläppen.
Kemikaliekontroll i ett
integrerat Europa
Den europeiska integrationen ställer krav på en gemensam
strategi och ett sammanhållet regelverk för att minska
miljöstörningarna på kemikalieområdet. Kemikaliepolitiken
måste därför sättas in i ett internationellt sammanhang.
Esbjergdeklarationens slutsatser att utsläpp, emissioner och
förluster av bioackumulerbara, persistenta och giftiga ämnen
till Nordsjön skall upphöra inom en generation, är härvidlag
viktiga och bör bilda föredöme för kemikaliepolitiken i hela
Europa. EU-samarbetet vad gäller gemensamma
riskbedömningar bör därför effektiviseras.
Målet för kemikaliekontrollen måste vara att förhindra skada på människa
och miljö. Skadliga ämnen bör, inom ramen för vad som är tekniskt möjligt,
ekonomiskt rimligt och miljömässigt motiverat, ersättas med mindre skadliga
och helt ofarliga ämnen.
Kemikaliekontrollen skall garantera att de kemikalier som används är väl
utredda. Kunskap skall finnas om ämnenas och produkternas inverkan på
hälsa och miljö, vilket ger ökad möjlighet att välja de minst skadliga
alternativen samt hantera avfall. Det ger också möjligt att ställa gemen-
samma europeiska krav på innehållsdeklaration av varor, vilket innebär att
konsumenternas drivkraft att välja miljövänliga varor kan utnyttjas för att
påskynda utvecklingen.
Erfarenheterna från missödena i samband med Banverkets tunnelbygge
genom Hallandsåsen måste leda till en bättre kemikaliehantering. Behovet av
tydligare regler för produktinformation om farliga kemikalier bör ses över.
Riskbedömning skall vara kunskapsbaserad. Försiktighetsprincipen skall
inte tillämpas på svaga indikationer och lösligt grundade misstankar om
farlighet. För att kunna tolka tillämpningen bör det övervägas om en instans
skall inrättas som kan avgöra tillämpningen av försiktighets- och substitu-
tionsprincipen.
Bedömningen av ämnen skall bygga på generella kriterier. Enskilda ämnen
skall inte pekas ut, eftersom det kan leda till symbolpolitik som inte är
miljömässigt motiverad.
Företagens avgifter till kemikalieinspektionen bör ses över i syfte att de
små företagen inte skall missgynnas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den enskilda människans ansvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat statligt ansvar på kärnområdena,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tonvikt vid internationellt miljösamarbete,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en långsiktig miljö- och
forskningspolitik i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nytänkande i naturvården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationalparker,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturreservat och biotopskydd,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om våtmarker,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vattendragen,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kulturlandskapet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fjällvärlden,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för minskad försurning och övergödning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att begränsa koldioxidutsläppen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om framtidens miljöstöd till Östersjöområdet,2
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av stödet till kärnsäkerhet i Östersjöområdet,2
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiska styrmedel,3
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kemikaliekontroll,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utsläppsrätter i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 27 oktober 1998
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)
Per-Samuel Nisser (m)
Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)
Lars Björkman (m)