Motion till riksdagen
1998/99:MJ778
av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

Klimatfrågorna


Växthuseffekten hotar vår
överlevnad
Växthuseffekten och tillhörande klimatförändring är nu ett
faktum. Temperaturen stiger på jorden och extrema
vädersituationer uppkommer alltmer frekvent. Man har
observerat en global ökning av temperaturen med 0,5 grader
de senaste 100 åren. Av de tio varmaste uppmätta åren finns
en majoritet det senaste decenniet.
IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) bekräftade1995 att
det finns en "märkbar mänsklig påverkan på det globala klimatet". De
uppskattar att en fördubbling av koldioxidkoncentrationen höjer temperatu-
ren och jorden mellan 1 och 3,5 grader. Med nuvarande takt når vi denna
fördubbling inom ett sekel. Så snabbt har temperaturen inte förändrats på
över 10 000 år, och ökningen skulle hota hela vår framtid. Jordens klimat-
system är komplicerat. Därför är det omöjligt att exakt förutsäga vad som
sker vid en snabb temperaturhöjning. Flyttar sig Golfströmmen så att Norden
blir obeboeligt? Smälter polarisarna så att Bangladesh och ett stort antal
öriken läggs under vatten? Ökar stormarna så att det blir allt svårare att bo i
Karibien? Dessa och många andra frågor är idag omöjliga att besvara.
Vi har redan sett effekter av snabba temperaturökningar bl.a. i form av
döda korallrev, och dessa effekter kommer troligen att öka och sprida sig till
andra arter, andra biotoper. Människan kan inte stå vid sidan om detta, utan
drabbas givetvis också.
Som för andra globala miljöproblem drabbas främst de som sämst kan
skydda sig. Den del av jordens befolkning som redan idag är mest utsatt får
det än svårare, särskilt om den höjda temperaturen även leder till ökade
epidemier etc. Att motverka växthuseffekten är inte bara att ansvara för sin
egen framtid utan även ett solidariskt ställningstagande med tredje världen,
miljön och vår gemensamma framtid. De handlingar som idag genomförs för
att stoppa växthuseffekten kommer att minska konfliktrisker och allvarliga
problem i framtiden.
 Växthuseffektens spår
Från en rad länder i världen har under 1998 kommit
rapporter om översvämningar, våldsamma regn,
skogsbränder, orkaner och ovanligt hög värme.
Översvämningar
Det har fallit mellan 50 och 200 % mer regn än normalt i
centrala Kina. Detta har resulterat i att den största
översvämningen sedan 1954 har drabbat områden kring
Yangtsefloden och dess bifloder i Kina. Översvämningarna
har också drabbat andra delar av Syd- och Ostasien. I Indien
har delstaterna Uttar Pradesh och Bihar drabbats svårt, likaså
det låglänta Bangladesh där risskördarna har förstörts sedan
två tredjedelar av landet lagts under vatten.
Torka
Extrem torka råder i stället på andra håll i världen. I
Nordafrika fortsätter ökenutbredningen och i Amazonas i
Sydamerika har det bara fallit en femtedel så mycket regn
som normalt. Sedan i mitten av januari har 57 000 kvadrat-
kilometer djungel i Amazonas brunnit ned. Ytan motsvarar
hela Västerbottens län. Stormar och ovanligt stora
regnmängder har drabbat många länder i Asien, liksom i
länderna runt Mexikanska Golfen, där väderfenomenet El
Niño varit våldsammare än normalt. Många regioner kring
ekvatorn har upplevt värmerekord sommaren 1998. Texas,
USA har haft temperaturer över 35 grader i 29 dagar i sträck.
Från Medelhavsområdet, särskilt Mellanöstern och Balkan,
har det kommit många rapporter om extrem värme.
Koralldöd
Forskare har pekat på att de storskaliga klimatförändringarna
kan ha påverkat koralldöd i tropikerna, som påverkar
miljontals människors livsmöjligheter. När korallreven dör
försvinner också fisket som försörjningsbas. Korallreven dör
därför att vattentemperaturerna i tropikerna har stigit kraftigt
på mycket kort tid (Miljöpartiet lämnar en särskild motion
om korallreven).
Klimatpåverkande utsläpp
Klimatpåverkande gaser
De viktigaste klimatpåverkande gaserna är koldioxid (CO? ),
metan (CH4), svaveldioxid (SO2), kväveoxider (NOx) samt
olika typer freoner: HFC med flera. Den största påverkan
kommer från utsläpp av koldioxiden eftersom den
mängdmässigt dominerar kraftigt. Andra gaser är dock
åtskilligt mer aggressiva växthusgaser än koldioxiden.
Eldning av fossila bränslen
Användningen av fossila bränslen (kol, olja, fossilgas, torv)
står för merparten av klimatpåverkande utsläpp av koldioxid
till atmosfären. Den största användningen sker i den
industrialiserade delen av världen med mycket hög per
capita-förbrukning medan u-länderna, där merparten av
jordens befolkning lever, står för en väldigt liten del.
I industriländerna går merparten av de fossila bränslena till att värma
bostäder, till industriprocesser och för transporter. Cementindustrin är
exempelvis extrem när det gäller utsläpp av fossil koldioxid till atmosfären.
Bränning av kalk sker med kol, och kalken består av kalciumkarbonat dvs
kol, som bands till kalcium för ca 300 miljoner år sedan.
Industri och jordbruk
Industrivärldens massiva satsning på köttdjur bidrar starkt
till ökningen av metangasutsläpp liksom risodling.
Omfattande skövlingar av tropiska skogar, genom huggning
och bränning, minskar möjligheterna för upptag av
koldioxid, bidrar också till ökning av mängden koldioxid i
atmosfären.
Nationellt agerande
Sverige bör agera kraftfullt nationellt för att minska bidraget
till växthuseffekten. Riksdagen har beslutat att Sveriges
koldioxidutsläpp till år 2000 skall stabiliseras på 1990 års
nivå  för att därefter minska. Detta beslut gäller. En nationell
klimatkommitté har tillsats under Olof Johanssons ledning.
Den kommer att föreslå delmål inom klimatsektorn för att
uppnå det nationella miljökvalitetsmålet "begränsad
miljöpåverkan". Naturvårdsverkets granskning har tidigare
mynnat ut i förslaget om en både nödvändig och möjlig
minskning av utsläppen med 15 procent till 2020, jämfört
med 1990 års nivå.
Miljöpartiets politik syftar till ett långsiktigt hållbart samhälle. I detta
ingår
som en viktig del att inte öka växthuseffekten ytterligare. Vi ställer oss
bakom Naturvårdsverkets mål till år 2020, med minst en halvering av
koldioxidutsläppen till år 2050 som mål.
Hur utsläppsminskningen skall gå till har vi preciserat i partimotioner på
bl.a. energi- och trafikområdena. Detta innebär också att våra hemställans-
punkter inom den nationella klimatpolitiken återfinns i dessa motioner. Här
markerar vi endast några av de områden som är viktiga att särskilt beakta,
samt några åtgärder inom respektive område.
Uppvärmning
För att aktivt kunna bidra till att minska användningen av
fossila bränslen fordras det att vi i Sverige genomför en
medveten och konsekvent förändring av våra uppvärmnings-
metoder och metoder att minska uppvärmningsbehoven i
våra bostäder och lokaler såväl i tätorter som utanför dem.
Det gäller allt från biobränsleeldade fjärrvärme- och
kraftvärmeverk till lokala lösningar på samma biologiska
grund. Solpaneler kombinerade med möjlighet till att lagra
varmvatten kan minska användningen av såväl fossila
bränslen som el.
Uppvärmning med direktverkande el måste successivt avvecklas. Miljö-
partiet vill att "fossilt" avfall skall ha samma koldioxidskatt som andra
fossila bränslen. Även "fossila" avfall bidrar till växthuseffekten.
Trafiken
Under mycket lång tid har samhället prioriterat och
subventionerat fossilbaserad trafik. Utbyggnad av vägar och
flygplatser är tecken på detta. Bilindustrin är en av de mest
skattegynnade branscher som finns. Fossilbaserad trafik har
aldrig betalat sina samhällsekonomiska kostnader.
Trafiken till lands och i luften står för mycket stora delar av koldioxid-
utsläppen i Sverige. Speciellt i landets tätorter är det därför viktigt att
syste-
matiskt bygga upp en god kollektivtrafik och då i så hög grad som möjligt
spårburen. Moderna spårtransporter har visat sig vara utomordentligt popu-
lära och har lett till stor övergång från landsväg och luft till järnväg. X
2000-
satsningen och Svealandsbanan är exempel på detta.
 Högre hastigheter innebär ökad drivmedelsförbrukning. Ett sätt att minska
förbrukningen är att generellt sänka fartgränserna och öka bevakningen av
efterlevnaden.
Flygtrafiken ökar kraftigt och denna starkt klimatpåverkande verksamhet
måste kunna hållas tillbaka genom att vi i Sverige bygger ut en snabb och
mycket bekväm spårburen trafik som kan ta merparten av inrikesflygets
passagerare på medellånga avstånd. Flyget bör skattemässigt behandlas på
samma sätt som vägtrafiken. Skattesystemet bör ytterligare främja män-
niskors, företags och organisationers köp av bränslesnåla fordon.
Skatteväxling
Miljöpartiet förordar sedan lång tid tillbaka en skatteväxling
som innebär att energi av olika slag skall beskattas hårdare
och att denna ökning balanseras av sänkta
arbetsgivaravgifter. En skatteväxling av detta slag leder till
att bl a vägtrafiken börjar betala större andelar av sina
samhällsekonomiska kostnader. Det gör också att kollektiva
transporter relativt sett blir billigare och mera attraktiva.
Sverige bör inom EU verka för att införa maximikrav på de fyra största
växthusgaserna samt verka för gemensam minimiskatt på koldioxid,
motverka infrastruktursatsningar som domineras av nya motorvägar och se
över det internationella agerandet.
Klimatfrågan internationellt:
Kyotokonferensen
1997 hölls Kyotokonferensen som en uppföljning på
Riokonferensen 1992. I Rio antog världens industrinationer
klimatkonventionen, vari de förband sig att hejda sina
ökande utsläpp av växthusgaser så att de vid sekelskiftet inte
är större än vad de var 1990. Kyotoprotokollet är världens
första klimatavtal med lagligt bindande åtaganden.
Beslut
I Kyoto åtog sig världens stater att minska
klimatgasutsläppen med 5,2 % (jämfört med år 1990) fram
till någon gång mellan år 2008 och 2012, med 2010 som ett
genomsnittligt slutdatum. Detta skall jämföras med den 80-
procentiga reduktion som enligt FN:s klimatpanel krävs
under de närmaste decennierna för att undvika katastrofer.
Gaser i avtalet
Avtalet omfattar sex av växthusgaserna: koldioxid, metan,
dikväveoxid (lustgas), samt dessutom tre mycket kraftfulla,
mer specialiserade fluorgaser som kommer från
freontillverkning, och från magnesium- och
aluminiumsmältverk: hydrofluorkarboner, HFC,
perfluorkarboner, PFC, och svavelhexafluorid.
Ratificering av avtalet
Helst bör Kyotoprotokollet ratificeras före 15 mars 1999,
men detta kan fördröjas. Protokollet måste godkännas av
minst 55 av de 160 länder som undertecknat det. Dessa 55
länder måste stå för minst 55 procent av världens samlade
koldioxidutsläpp 1990. Det ger USA en nyckelroll som
världens största enskilda koldioxidkälla med nära en
fjärdedel av de totala utsläppen. Risken är uppenbar att
protokollet stupar på motståndet i USAs senat. Där har
republikanerna majoritet och de är motståndare till flertalet
åtgärder mot växthuseffekten.
Åtaganden
Lagbundenheten gäller endast 38 av de 160 stater som skrev
under protokollet. De 38 är de rika i-länderna på norra
halvklotet samt Australien och Nya Zeeland. Det är dock inte
säkert att ens dessa stater verkligen förbinder sig att följa
avtalet, USA har t.ex. ännu inte ratificerat det. Stater som
struntar i avtalet kan inte straffas eftersom inga styrmedel
ingick i beslutet.
 EU-staterna och en del före detta öststater skall minska sina utsläpp med 8
procent. USA ska skära ned med 7 procent, Japan med 6. Ryssland, Ukraina
och Nya Zeeland behöver inte minska något alls. Norge, Island och
Australien får öka sina utsläpp, Island med hela 10 procent. EUs åtagande
blev en minskning om 8 % till någon gång mellan år 2008 och 2012, trots att
EUs eget utgångsbud var minus 15 % till 2010 och minus 7,5 till år 2005. Se
mer om EUs agerande nedan.
EUs klimatarbete
EU deklarerade i Bonn i mars 1997, att man ville alltså ha ett
gemensamt åtagande som sedan skulle fördelas sinsemellan
medlemsländerna. I mars och juni 1997 presenterades EU:s
förslag till reduktionsåtaganden som innebar att alla
industriländer skall minska sina sammanlagda utsläpp av
koldioxid, metan och dikväveoxid (men inga fluorgaser) med
15 % till år 2010 och med minst 7,5 % till år 2005. Detta
skulle gälla även EU.
EU-länderna hann bara fördela minskningar på sammanlagt 10 % före
Kyoto. Övriga 5 procent skulle man ha delat upp efter förhandlingarna. Men
det blev aldrig någon ytterligare 5-procentig reduktion att fördela för EU,
utan EU förband sig endast att minska sina utsläpp med 8 %. Denna
reduktion skall gälla alla sex klimatgaserna, alltså även fluorgaserna. Detta
påstås motsvara en reduktion på ca 11 % för de tre gaser som ingick i EU:s
utgångsbud, dvs. koldioxid, metan och dikväveoxid. EU:s bubbla om en
minskning på 8 % fördelades på ett miljöministermöte i Luxemburg i juni
1998.
Sveriges åtaganden
Sverige kan enligt Kyotoavtalet öka sitt utsläpp av
växthusgaser med 4 % till mellan år 2008 och 2012 jämfört
med år 1990. Trots att världen försöker minska sina utsläpp
av växthusgaser så kämpar den svenska regeringen för att
öka dem. I EU-förhandlingarna fick regeringen backa från
sitt krav på 5 % ökning av de svenska utsläppen. Regeringen
har i anslutning till de svenska kraven om ökad utsläppsrätt
uttalat att målet är att inte utnyttja kvoten. Det målet hade
naturligtvis haft större kraft om man avstått från att kräva rätt
att öka utsläppen.
Vi föreslår att regeringen som nationellt miljömål skriver in att  Sveriges
sammanlagda utsläpp av koldioxid, metan och dikväveoxid skall minska med
15 % till år 2010 och med minst 7,5 % till år 2005, jämfört med 1990 års
nivå. Detta innebär att Sverige följer EUs ursprungliga förhandlingsbud till
Kyoto.
Fortsättning i Buenos Aires
I Buenos Aires i november 1998  skall förhoppningsvis en
del av de kvarstående frågetecknen kring Kyoto-protokollet
bli uträtade. Det gäller främst frågor om flexibla
mekanismer, bl.a. "handel" med utsläppsrätter mellan olika
delar av världen.
Viktiga internationella
klimatfrågor
Vi bedömer att klimatfrågorna inte når en slutlig
internationell lösning i Buenos Aires, utan att det fortsatt
kommer att fattas viktiga beståndsdelar i en internationell
överenskommelse för att verkligen komma till rätta med
växthuseffekten. Därför föreslår vi ett antal utgångspunkter
för regeringens kommande internationella förhandlingar,
med utgångspunkt i det som i slutet av oktober 1998 är de
mest angelägna frågorna att lösa.
Den övergripande linjen i våra förslag är att minskandet av växthus-
effekten måste ske i verkligheten och inte enbart i statistikens värld, samt att
varje stat själv måste uppnå sin avtalade minskning. Detta står i stark
kontrast mot t.ex. USAs önskan att genomföra maximalt sju procent av
Kyoto-avtalets restriktioner inom landet, och resten i andra länder. Det står
också i motsats till EUs agerande, där man nyligen föreslog att 50 % av i-
ländernas åtgärder kan genomföras i u-världen.
Sänkor
En punkt i Kyoto-avtalet handlar om så kallade sänkor. Det
är de mekanismer i naturen som gör att en del av
koldioxidutsläppen binds igen, i växter och i mark. Ett
exempel är nyplanterad skog, som tar upp mycket koldioxid
för att omsätta den till syre i sin fotosyntes.
I avtalet enades man om att enskilda länder skall få tillgodoräkna sig sina
eventuella sänkor. Ett förslag är att enbart sänkor som skapats av människan
ska räknas. Då skulle skogsplantering vara ett lönsamt projekt. Men detta kan
innebära fritt fram för stora avverkningar först, vilket väckt kritik. Från
forskarhåll hävdas också att det är mycket svårt att värdera sänkorna
överhuvudtaget. FN:s klimatpanel, IPCC, har fått i uppgift att utvärdera
frågan.
Vi anser att sänkor ej bör finnas med som en möjlig väg för respektive stat
att nå sitt koldioxidmål, då risken är överhängande att det leder till minskade
åtgärder eller till och med klimatmässigt negativt agerande. Osäkerheten i
beräkningsgrunderna är ännu en anledning till att avstå från att använda sig
av sänkor.
Handel med utsläppsrätter
Enligt Kyoto-avtalet kan ett land med stora utsläpp och högt
satta minskningskrav "köpa in sig" hos ett land med lägre
utsläpp och låga krav. Istället för att själv genomföra
minskningen inom det egna territoriet köper man så kallad
hot air. Det innebär att man köper en minskning som redan
skett, men som det minskande landet inte behöver för att
uppfylla sin del av avtalet. De tydligaste exemplen är
Ryssland och Ukraina. Deras till stora delar nedlagda
industri har gjort att utsläppen av växthusgaser ligger 30-40
procent under 1990 års nivå. Protokollet kräver enbart att de
inte får överskrida 1990 års utsläppsnivå. Därmed har de
"hot air", het luft, att sälja. USA, Kanada och Japan har
redan anmält intresse att var för sig eller tillsammans köpa
denna outnyttjade utsläppsrätt. G 8-gruppen, där alla tre
ingår liksom Ryssland, tog dock i ett uttalande avstånd från
just handel med utsläppsrätter. EU är också mycket skeptiskt
till denna handel.
Vi anser att handel med utsläppsrätter ej bör finnas med som en möjlig väg
för respektive stat att nå sitt koldioxidmål, då det leder till minskade
åtgärder
från de köpande länderna.
 Joint Implementations
Joint Implementation, JI,  som lämpligast översätts med
"gemensamma åtgärder", är en annan oklar punkt i
klimatförhandlingarna. JI innebär att ett land genomför
projekt som minskar utsläppen i ett annat land och kan
tillgodoräkna sig detta. Enligt protokollet ska dessa åtgärder
bara genomföras mellan de 38 undertecknarna, det vill säga
i-länder emellan.
Tillåts JI kan t.ex. Sverige tillgodoräkna sig sina energi- och miljöteknik-
projekt i Baltikum, som ingår i gruppen av i-länder. Vi kan alltså då uppnå
utsläppsmålen med billiga investeringar i utlandet istället för att investera i
nationella framsteg. Resultatet blir att de nödvändiga åtgärder som t.ex.
Sverige måste vidtaga fördröjs och att stater tillgodogör sig investeringar i
andra stater som ändå skulle ha gjorts.
Vi anser att Joint Implementation, JI, ej bör finnas med som en möjlig väg
för respektive stat att nå sitt koldioxidmål, då det leder till minskade
åtgärder
totalt sett.
Clean Development Mechanism
Clean Development Mechanism  (CDM) är ett brasilianskt
förslag, som innebär ett mer biståndsinriktat JI. Ett i-land
investerar i energibesparande åtgärder i ett u-land och får
tillgodoräkna sig en del av de minskande utsläppen. Av
samma skäl som vi ovan anfört mot Joint Implementation,
avvisar vi förslaget. Vi föreslår ett kraftigt ökat
internationellt bistånd, och en stor del av det kan gärna vara
riktat mot minskad växthuseffekt, men det får ej bli en utväg
för i-världen att uppnå sina koldioxidmål.
Övergripande ekonomiska styrmedel
På klimatkonferenserna är det svårt att besluta om de
övergripande, internationella ekonomiska styrmedel som
krävs för övergången till ett långsiktigt hållbart samhälle.
Det måste diskuteras och beslutas i fora som OECD, WTO
(GATT) och G 8-gruppen, liksom självfallet EU (se särskilt
stycke) och andra regionala ekonomiska sammanslutningar
som ASEAN och NAFTA. Sveriges regering bör söka att
påverka dessa fora för en politik som är inriktad på att stoppa
ökningen av växthuseffekten.
FN-organet UNDP har slagit fast att icke-hållbara energisystem som kol
och olja subventioneras runt om i världen. UNDP föreslår att subventionerna
ersätts med höjda miljöskatter för att minska belastningen på miljön och
skapa utrymme för en mer jämlik levnadsstandard i världen.
Globalt subventioneras fossil energi med hundratals miljarder årligen,
framför allt till kol- och oljeeldning, vilket ger negativa effekter för
klimatet
och försvårar en utveckling av miljöanpassad, förnyelsebar energi. I Sverige
subventioneras förbränning av torv, vilket leder till ökad växthuseffekt och
försämrad konkurrenskraft för biobränslen (se vidare Riksrevisionsverkets
granskning av skadliga subventioner, 1998). Målet för regeringens inter-
nationella agerande bör vara att samtliga subventioner av fossil energi skall
upphöra, och regeringen bör föregå med gott exempel genom att avveckla
subventionen av torv.
En koldioxidskatt på global nivå, som världens gröna partier föreslår på
FN-konferensen i Buenos Aires, skulle få stor effekt. Det har visat sig svårt
att införa dem fullt ut på en meningsfull nivå nationellt, varför det är av
största vikt att arbeta för detta internationellt. det skulle också stärka
Sveriges konkurrenskraft, då vi redan infört en koldioxidskatt, som dock
framför allt är riktad mot hushållen.
Fortsatta klimatfrågor inom
EU
Miljöpartiet presenterar i annan motion sin övergripande syn
på hur Sverige bör agera inom EU, som medlemsland och
som ordförande första halvåret 2001. Sverige bör bl.a. stärka
de internationella miljöfrågorna och utnyttja de fördelar som
medlemskapet trots allt ger på ett annat och mer aktivt sätt
än hittills.
Sverige bör verka för att införa en koldioxidskatt på EU-nivå. Miljöpartiet
anser dock att miljöavgifter och miljöskatter i EU alltid skall vara
minimiregler och att avgifterna ska hanteras av medlemsländerna.
1991 föreslog de gröna i EU-parlamentet att fossil och nukleär energi
skulle beskattas med 100 % inom EU. Ett fördubblat pris skulle betyda en
rejäl förbrukningsminskning, liksom ett genombrott för den förnyelsebara
energin. Förslaget gick inte igenom men 1992 och 1995 presenterade
kommissionen förslag till 50 % ökning. Förslagen avslogs eftersom EU-
länderna inte kunde nå erforderlig konsensus. Samma sak skedde 1997 när
kommissionen föreslog energiskatt om 20 %. Idag finns ett i stort sett
meningslöst kompromissförslag från kommissionen som undantar fossil
naturgas, kol och el från beskattning.
De Gröna i EU-parlamentet har föreslagit att "gröna skatter" skall kunna
beslutas av kvalificerad majoritet, vilket fått stöd av bl.a. Sveriges och
Danmarks regeringar men inte gått igenom. Genomförs det, så blir en EU-
koldioxidskatt troligen möjlig att genomföra. De Gröna föreslår även en
gemensam koldioxidskatt i nio EU-länder (Sverige, Danmark, Finland,
Belgien, Frankrike, Holland, Luxemburg, Tyskland och Österrike). De flesta
av dessa har redan nationell koldioxidskatt.
EUs energiforskning bör inriktas mycket kraftfullt mot förnyelsebar
energi. Idag går lejonparten till fossil och nukleär energi, vilket direkt
strider
mot andan i klimatöverenskommelserna i Rio och Kyoto.
EU bör också, i likhet med våra förslag för Sveriges agerande, helt utesluta
alla former av Joint Implementation, Clean Development Mechanism, sänkor
etc. Detta är tyvärr något helt annat än vad kommissionen hittills beslutat;
den uppmanar ministerrådet att "godkänna att flexibla mekanismer införs
gradvis och att de samordnas inom gemenskapen" ((IP/98/498). Kommis-
sionen kallar också Clean Development Mechanism för "värdefulla bidrag
när gemenskapens mål skall uppnås". Detta är givetvis riktigt om avsikten är
att målen från Kyoto ska uppnås med så små insatser som möjligt, men det är
en ur klimatsynpunkt helt felaktig inriktning.
EU utbetalar varje år miljardbelopp i industristöd till flygbolag och
bilindustrin. EU har dessutom gravt försvårat en verklig omläggning av
infrastrukturen. Under 1980-talet kunde man inom EG konstatera att
efterfrågan på bilar minskade. En naturlig minskning av efterfrågan är ett
unikt tillfälle att ta tillvara på för att genomföra strukturomvandlingar.
Tyvärr delar EU uppenbarligen inte samma ambitioner som miljörörelsen. I
stället för en intensiv satsning på andra transportformer, genomförde man ett
intensivt stödprogram på regionalpolitisk basis för att få uppsving i
bilindustrin. Regeringen bör därför arbeta för att EUs infrastruktursatsning
stegvis riktas mot trafikslag som kan bidra till att minska växthuseffekterna,
och subventioner till bil- och flygindustri bör skyndsamt avvecklas.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delmål för att uppnå det nationella målet innebärande att Sveriges
sammanlagda utsläpp av koldioxid, metan och dikväveoxid skall minska med
15 % till år 2010 och med minst 7,5 % till år 2005 jämfört med 1990 års
nivå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett långsiktigt nationellt miljömål för
koldioxidutsläpp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen internationellt bör agera för att samtliga
subventioner av fossil energi skall upphöra,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen internationellt bör agera för en koldioxidskatt på
global nivå,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör verka för att införa en koldioxidskatt på EU-
nivå,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att miljöavgifter och miljöskatter i EU alltid skall vara
minimiregler och att avgifterna skall hanteras av medlemsländerna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU:s energiforskning bör inriktas helt och hållet mot
förnyelsebar energi,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU helt bör utesluta alla former av Joint Implementation,
Clean Development Mechanism, sänkor och handel med utsläppsrättigheter
som en möjlig väg för EU samt respektive EU-medlemsstat att nå sitt
koldioxidmål,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU:s infrastruktursatsning stegvis riktas mot trafikslag som
kan bidra till att minska växthuseffekterna och att subventioner till bil- och
flygindustri skyndsamt bör avvecklas,3
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU:s subventioner till bil- och flygindustri skyndsamt bör
avvecklas.2

Stockholm den 27 oktober 1998
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Kia Andreasson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Gunnar Goude (mp)

Matz Hammarström (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Barbro Johansson (mp)

Mikael Johansson (mp)

Thomas Julin (mp)

Per Lager (mp)

Ewa Larsson (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Kerstin-Maria Stalín (mp)

Lars Ångström (mp)





























1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
2 Yrkandena 7 och 10 hänvisade till NU.
3 Yrkande 9 hänvisat till TU.