Det enskilda privata ägandet är en hörnsten i demokratin.
Det är inom ramen för detta enskilda ägande som det
demokratiska, västerländska samhället har utvecklats såväl
rättsligt som ekonomiskt och socialt. En demokrati kan helt
enkelt inte fungera utan den enskildes ansvar och
förvaltarskap. Välståndsbyggandet och hushållningen med
resurser kan inte klaras utan den långsiktighet som det
enskilda ägandet ger. Utifrån dessa sanningar är det
angeläget att värna och respektera det privata ägandet. För
Moderata samlingspartiet har därför denna fråga en mycket
hög prioritet.
Tyvärr utsätts emellanåt det privata ägandet för ifrågasättande. Detta görs
då inte sällan utifrån andra intressen, som i och för sig kan betraktas som
angelägna. Oftast har inskränkningar i äganderätten till mark och vatten,
vilka berört de areella näringarna jordbruk, skogsbruk och fiske, försvarats
med sådana motiv.
Moderata samlingspartiet vill i denna motion lägga förslag som stärker
äganderätten inom de areella näringarna. Vi anser att skyddet av ägande-
rätten i dessa fall skall ha företräde framför andra intressen.
Miljöbalken
Hänsynsreglernas tillämpning
Riksdagen har tagit beslut om en miljöbalk. Detta var
välmotiverat och nödvändigt. Samtidigt gjordes dock
inskränkningar i egendomsskyddet på flera områden, som är
helt omotiverade från miljösynpunkt. Vi föreslår att
riksdagen skall ändra dessa beslut.
De s.k allmänna hänsynsreglerna skall inte vara tillämpbara på
verksamheter som faller inom ramen för pågående markanvändning inom
jord- och skogsbruket. Dessa verksamheter skall regleras med gällande
speciallagar, och ersättning vid intrång skall utgå i enlighet med de regler
som gäller i dag - före miljöbalkens ikraftträdande. I detta ligger också att
inte heller lokaliseringsregeln eller stoppregeln skall tillämpas inom ramen
för pågående markanvändning inom jord- och skogsbruket. Ersättning skall
även i dessa fall utgå enligt hittills gällande regler i de fall pågående
markanvändning inom berörd del av en fastighet försvåras.
Ersättningsreglerna
Miljöbalkens regler beträffande ersättningsfrågorna och
miljöbalkens oförenlighet med grundlagen i detta avseende
innebär en stor brist och orättvisa mot enskilda markägare.
Miljöbalken innebär att rätten till ersättning vid ingripanden
av det allmänna kringgås i en rad olika situationer på ett sätt
som strider mot 2 kap. 18 § regeringsformen. Sedan den 1
januari 1995 gäller enligt denna grundlagsbestämmelse ett
stärkt egendomsskydd, bl.a. vad gäller rätten till ersättning
vid intrång av det allmänna.
En omfattande rättsvetenskaplig diskussion har ägt rum i frågan huruvida
grundlagen skall tolkas enligt dess ordalydelse eller enligt uttalanden i
förarbetena. I samband med behandlingen av miljöbalksförslaget gjorde
Lagrådet ett mycket tydligt ställningstagande och uttalade bl.a. att det inte
råder några delade meningar om att bestämmelsen enligt sin ordalydelse
innebär att rätt till ersättning inträder, oavsett anledningen till att det
allmänna inskränkt användningen av mark eller byggnad på angivet sätt.
Flera namnkunniga jurister har gjort samma tolkning som Lagrådet. Ett
flertal tunga remissinstanser delade dessutom Lagrådets uppfattning att
ersättningsreglerna i miljöbalken strider mot grundlagen och att frågan om
balkens förhållande till grundlagen borde ha klargjorts innan slutlig ställning
togs.
Vi delar uppfattningen att balken strider mot grundlagen såvitt avser
ersättningsrätten. Ersättningsreglerna måste enligt vår uppfattning ändras så
att de stämmer med grundlagen. Detta förutsätter en principiell omarbetning
av miljöbalken på en rad områden. Regeringen bör snarast återkomma med
förslag om nödvändiga lagändringar så att de ersättningsregler som gäller
före balkens ikraftträdande även skall gälla fortsättningsvis utifrån begreppet
pågående markanvändning.
I fråga om inrättande av s.k. biotopskyddsområden föreslår vi dessutom att
ersättningsrätten skall utlösas omedelbart i anslutning till beslut enligt 7
kap.
20 §, oavsett om det handlar om generella föreskrifter eller beslut i enskilda
fall.
Översyn av minerallagen
Minerallagens utformning i dag
Under de senaste åren har intresset för mineralletning och
undersökning av mineralfyndigheter varit stort. Detta har fått
till följd att minerallagstiftningens bestämmelser för
undersökning och brytning av mineral alltmer kommit i
fokus.
Minerallagens huvudregel är att det krävs tillstånd av bergsmästaren för
undersökning av ett område där fyndigheter kan finnas (undersöknings-
tillstånd), om arbetena kan leda till skada eller intrång för fastighetsägaren.
Påträffas fyndighet erfordras enligt samma huvudregel koncession för
bearbetning (bearbetningskoncession).
Markägaren, eller efter dennes medgivande någon annan person som
saknar undersökningstillstånd, får bedriva undersökning av flertalet
koncessionsmineral, dock inte om någon annan redan har tillstånd eller
koncession. Under vissa omständigheter får markägaren även bearbeta
fyndigheter för sitt husbehov utan att ha koncession.
Undersökningstillstånd skall avse ett bestämt område som inte får vara
större än att tillståndshavaren kan antas ha möjlighet att undersöka det på ett
ändamålsenligt sätt. För tillstånd krävs att det finns anledning att anta att
undersökningen kan leda till fynd av koncessionsmineral och att sökanden
inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att få till stånd en
ändamålsenlig undersökning. Undersökningstillstånd gäller i tre år och kan
om det finns synnerliga skäl förlängas till sammanlagt 15 år.
Tillståndshavaren får ta mark i anspråk för att uppföra byggnader som är
oundgängligen nödvändiga för undersökningsarbetet. I den utsträckning det
behövs, får mark också tas i anspråk för att bygga väg inom området eller
använda väg till och inom området. Arbetet skall bedrivas så att minsta skada
och intrång vållas.
Minst två veckor innan undersökningsarbetet påbörjas skall bl.a. ägaren till
den mark där arbetet kommer att bedrivas underrättas om när arbetet skall
påbörjas. Innan arbetet påbörjas skall tillståndshavaren ställa säkerhet för
ersättning till sakägare.
Skada eller intrång som föranleds av undersökningsarbete eller att mark tas
i anspråk för bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet skall
ersättas. Uppstår synnerligt men för fastighet eller del därav skall fastigheten
eller fastighetsdelen lösas in om ägaren begär det. Vid beräkning av
ersättningens storlek tillämpas expropriationslagen.
Behovet av en stärkt ställning för
markägaren i minerallagen
Minerallagen och dess nuvarande tillämpning har mötts med
starka protester från markägarhåll på grund av att man anser
att äganderätten kränks.
Det är också endast ett fåtal av de fyndigheter som lokaliserats genom
prospektering som leder till brytning. Däremot kommer stora områden och
många människor att beröras av undersökningstillstånd. Den som har
undersökningstillstånd ges stora befogenheter. Det enda markägaren erhåller
i kompensation är ersättning för intrång och skada. För övriga olägenheter
utgår ingen ersättning.
Ännu allvarligare är emellertid att undersökningstillståndet medför att
fastighetsägare som vill avyttra sin egendom kan få svårt att finna köpare
därför att en presumtiv köpare är osäker på hur fastigheten kommer att
utnyttjas under den tid undersökningstillståndet gäller eller om den kan
komma att tas i anspråk för brytning. Eftersom ett undersökningstillstånd kan
gälla upp till 15 år råder detta osäkerhetstillstånd under lång tid. Att egen-
domens värde under sådana omständigheter minskar torde vara ofrånkomligt.
Ägare av bostadsfastigheter eller lantbruksfastigheter som drabbas av sådana
ekonomiska förluster får naturligtvis ingen ersättning. Det har också visat sig
att möjligheten att belåna fastigheten har försämrats.
Från äganderättssynpunkt har lagen enligt vår uppfattning fått orimliga
konsekvenser. Vi anser därför att minerallagen snarast måste ses över i syfte
att stärka markägarens ställning. Detta bör ges regeringen till känna.
Lagen om kulturminnen
Enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. är ansvaret
för skydd och vård av kulturmiljön en angelägenhet för alla.
I verkligheten åvilar dock ansvaret främst fyra slags
adressater, nämligen markägare eller andra markanvändare,
kommuner, museer och statliga myndigheter. Ägarens ansvar
har under de senaste 50 åren successivt skärpts bl.a. genom
kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar vid
exploatering.
De arkeologiska undersökningar som här avses aktualiseras huvudsakligen
när någon vill utföra ett arbetsföretag som innebär att en fast fornlämning
måste rubbas, ändras eller tas bort. Regler om ingrepp i fasta fornlämningar
finns intagna i kulturminneslagens andra kapitel.
I lagen föreskrivs att den som avser att uppföra en byggnad eller en
anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag som berör en fornlämning
är skyldig att ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen får lämna
sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som
inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse (12 §). Om
tillstånd lämnas får länsstyrelsen som villkor ställa skäliga krav på särskild
undersökning för att dokumentera fornlämningen och ta till vara fornfynd
eller på särskilda åtgärder för att bevara fornlämningen (13 §).
Kostnaderna för sådana undersökningar och andra åtgärder som nämns i
13 § skall med vissa undantag bestridas av den som ämnar utföra arbets-
företaget (14 §). Tanken bakom kostnadsregeln är att eftersom en forn-
lämning är att se som en på lag grundad form av servitutsbelastning, är det
rimligt att den som vill få bort servitutet även skall stå för de härav för-
anledda kostnaderna.
För jordbruket har lagen stor betydelse, särskilt inom vissa geografiska
områden. De frågor om kostnader och ersättning med anledning av
arkeologiska undersökningar som ställs har tydlig bäring på frågan om den
personliga äganderätten. Att förena tillstånd till utförande av ett
arbetsföretag
med villkor om arkeologisk undersökning som markägaren är skyldig att
betala är att betrakta som en inskränkning i äganderätten. Från äganderätts-
liga utgångspunkter kan därför den ifrågavarande ordningen ifrågasättas. Det
kan även nämnas att i ett internationellt perspektiv är kostnadsregeln ovanlig,
även om det i vissa andra länder förekommer att företagen betalar hela eller
en del av den arkeologiska undersökningskostnaden.
Regeln om kostnadsansvar i ovannämnda 14 § kulturminneslagen hade en
motsvarighet i den tidigare gällande fornminneslagen. Enligt den lagen
gällde kostnadsansvaret endast för större arbetsföretag, medan staten betala-
de för de mindre.
Vi anser att kulturminneslagens regler om kostnadsansvar för arkeologiska
undersökningar bör ses över från äganderättssynpunkt. Vid en sådan översyn
bör olika finansieringslösningar förutsättningslöst provas. Även ersättnings-
frågan för markägarens eventuella kostnader till följd av oskäligt dröjsmål
med den arkeologiska undersökningens verkställande och utförande bör
ägnas uppmärksamhet.
Expropriationslagen
Från markägarhåll har kritik framförts mot att
expropriationslagens ersättningsregler är för snålt tilltagna
gentemot den som tvingas avstå mark. Man menar att
ersättningsreglerna släpat efter samhällsutvecklingen.
Utifrån flera olika sektorsintressen åberopas och används
expropriationslagen med tvångsförvärv som följd. Kritikerna
hävdar bl.a. att äldre svensk tvångslagstiftning innehöll
generösare ersättningsregler och likaså att flera utländska
motsvarigheter till expropriationslagen ger generösare
ersättningar vid expropriation än hos oss.
Expropriation av egendom är för den enskilde som drabbas en allvarlig och
betydande inskränkning i äganderätten. Det är därför angeläget att enskilda
markägare får ersättning för hela den förlust som expropriationen förorsakar.
Ersättningen måste enligt vår uppfattning utgå på samma grunder som skulle
ha skett vid en normal frivillig överenskommelse. Som exempel kan nämnas
att inte enbart den berörda egendomens markvärde bör ligga till grund för
ersättningen utan även det individuella värdet bör beaktas vid bedömningen.
Utifrån den omfattning som expropriationerna fått och mot bakgrund av
den kritik som riktats mot ersättningarna anser vi att expropriationslagens
ersättningsregler bör bli föremål för översyn.
Allemansrätten
Bestämmelsen i miljöbalken att näringsverksamhet på mark
som är tillgänglig enligt allemansrätten skall vara
anmälningspliktig till länsstyrelsen, men inte till markägaren,
är orimlig. Åsidosättandet av markägaren är i detta fall
närmast stötande. Vi motsätter oss bestämt en bestämmelse
med denna utformning.
Icke-ideellt organiserat friluftsliv bör betraktas som ett intrång i ägande-
rätten och hanteras därefter. Riksdagen bör besluta att det av miljöbalken
eller annan lämplig lag klart skall framgå att kommersiellt icke-ideellt
organiserade former av friluftsliv ligger utanför allemansrätten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen av allmänna hänsynsregeln i miljöbalken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade ersättningsregler,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av minerallagar,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kulturminneslagen,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om expropriationslagen,3
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allemansrätten.
Stockholm den 27 oktober 1998
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)
Per-Samuel Nisser (m)
Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)
Lars Björkman (m)