Jordbrukssektorn har många betydelsefulla uppgifter i
framtiden. Det handlar inte bara om att producera livsmedel
och jordbruksvaror till priser som konsumenterna är beredda
att betala utan även om att bevara biologisk mångfald,
varierande odlingslandskap och att minimera
miljöbelastningen. Ofta glöms de stora fördelarna med ett
varierat jordbruk bort. I synnerhet det småskaliga jordbruket
medför till exempel miljöeffekter som har positiv inverkan, t
ex ett varierande odlingslandskap och bevarandet av unika
kulturmiljöer. Det är bland annat därför som vi menar att
jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt
annan personlig serviceverksamhet måste få sänkta
socialavgifter i stödområden. Sänkta arbetsgivaravgifter
anser vi vara ett verksamt medel för att öka antalet jobb. De
branscher som drabbas är dessutom ett betydande inslag för
att få människor att bo kvar i glesbygden. Dessa
verksamheter utförs ofta i kombination med annan
näringsverksamhet och de lämnar, inte minst inom jord- och
skogsbruket, ett betydande bidrag till att hålla landsbygden
öppen och levande.
För att uppnå dessa mål behövs en fungerande marknad där konsumenter
och producenter möts samt en lagstiftning som definierar miniminivåer för
tillåten miljöbelastning inom hela unionen. Den svenska jordbrukspolitiken
styrs i stora delar av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU.
Jordbrukspolitiken fastställdes för 40 år sedan i Romfördraget artikel 39. Det
är således helt relevant att fråga sig om målen kan vara riktiga idag - såväl
från svensk synpunkt som från EU:s. Behovet av att förbättra strukturer i
jordbruket och behovet av att snabbt höja produktiviteten och expandera
jordbruksproduktionen var rimliga och meningsfulla mot bakgrund av de
ekonomiska förhållandena som rådde i Europa efter andra världskriget.
Det fanns rimliga förklaringar för målen i jordbrukspolitiken när den
Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC, bildades. Däremot framstår det
som förvånande att ingen formell revidering gjorts. Att formellt ändra målen
kräver att fördraget omförhandlas. Det är allvarligt att inget görs då
skattebetalare i Sverige och i andra länder förväntar sig att nya värderingar
och ekonomiska förutsättningar måste komma till uttryck i förändrade
officiella mål för politiken eftersom en politik vars målsättningar saknar
förankringar i allmänhetens preferenser och verklighetsuppfattning riskerar
att mista sin legitimitet. Om så sker, ökar misstroendet mot EU:s jordbruks-
politik och näringen blir ett slagträ i debatten.
Bristerna i EU:s jordbrukspolitik måste rättas till - målen omförhandlas -
om trovärdigheten skall kunna återställas. Idag saknas en fullständig bild av
omfattningen av stödet till jordbruket och vilka stöd som kan gå till det
svenska jordbruket. Förutom arealstöd, djurbidrag, miljöstöd osv upprätthålls
marknadsprisstödet genom EU:s gränsskydd.
EU:s mest prioriterade
fråga
Den viktigaste uppgiften för EU inom den närmaste tiden är
att östutvidgningen fortsätter. För att en utvidgning skall
kunna bli möjlig behövs, förutom ändringar i EU:s
författningar, ändringar i jordbrukspolitiken.
CAP är EU:s största utgiftspost (1997 upptog den hälften av EU:s budget).
Kritiken mot CAP är stark sedan lång tid tillbaka men trots det har inte
mycket hänt. År 1992 reformerades jordbrukspolitiken inför förhandlingar
inom GATT (nuvarande WTO). Reformen ledde till att överskotten blev
något mindre och priserna något lägre men fortfarande återstår mycket att
göra. Behovet ökar dessutom i och med att utvidgningen blir akut. Med de
nuvarande produktionsstödssystemen skulle EU:s kostnader stiga dramatiskt.
År 1999 inleds dessutom en ny WTO-runda och EU måste inför den ha
utarbetat en strategi för jordbrukspolitiken.
Av dessa skäl presenterade kommissionen 1997 förslag till reform av CAP.
Förslagen innebär bl a en ökad marknadsorientering, större miljöhänsyn samt
lägre priser på vegetabilier, nötkött och mjölk. Målet är att säkra en hög
kvalitet på livsmedlen och att stärka jordbrukets konkurrenskraft. Pris-
sänkningarna kompenseras i princip med direktbidrag till jordbrukarna.
Kommissionens förslag är en bra början, men EU måste våga gå längre.
Den kommande reformeringen borde leda till att kostnaderna minskas
snabbare än vad som följer av kommissionens förslag och att det europeiska
jordbruket blir mera konkurrenskraftigt på världsmarknaden. Inriktningen
mot konsumenten skall bli klarare. Konsumentens val skall vara avgörande
för jordbruksproduktionen, och konsumenternas förtroende för europeiska
livsmedel måste ytterligare stärkas.
Vi är starka anhängare av en avreglering av den gemensamma jord-
brukspolitiken. Vi önskar också att de delar av regionalpolitiken som inte
handlar om överföring av medel från medlemsländer med högre levnads-
standard till dem med lägre, i större utsträckning skall kunna skötas av
respektive medlemsland. Men huvudskälet nu till att göra ändringar i
jordbruks- och regionalpolitiken är att ett bibehållande av reglerna kan
försvåra östutvidgningen.
EU-kommissionen föreslår att den avgift till EU som utgår som andel av
ländernas BNI skall hålla sig under det nuvarande taket på 1,27 procent även
under budgetperioden för åren 2000 till 2006 och gör bedömningen att
kostnaderna för utvidgningen ryms däri. De faktiska utgifterna är idag lägre
än 1,27 procent. Ännu finns inte några redovisade kostnader för jord-
brukspolitiken och strukturfonderna, men dessa kan öka väsentligt efter
utvidgningen om inte radikala ändringar görs.
Reformera mera
En reformering av CAP (Common Agricultural Policy), den
gemensamma jordbrukspolitiken, måste snarast inledas så att
EU kan ge tydliga signaler till de kommande
medlemsländerna och undvika obalans och snedvridande
effekter av konkurrensen på deras marknader. Många länder
i Öst- och Centraleuropa är viktiga jordbruksproducenter
med ett jordbruk som är eller kan bli konkurrenskraftigt.
Men som allt företagande kräver även jordbruket tydlighet
när det gäller regelsystem och en viss långsiktighet. Kvoter,
regleringar och omständlig administration underlättar inget
företagande.
Länderna måste ges tid och förutsättningar att planera för en kraftigt
reformerad CAP så att de inte använder CAP som referens när de nu
genomför stora förändringar i sina respektive jordbrukssektorer. Denna
tydlighet är lika viktig för de nuvarande medlemsländerna som för de
presumtiva medlemmarna.
En del menar att man under en övergångstid, eller till och med permanent,
skulle ha förmånligare regler för Västeuropas relativt rika jordbrukare än för
Östeuropas fattigare jordbrukare. Detta är en lösning som vi inte kan
försvara. De nya medlemsländerna skall ha full anslutning till ett EU med en
reformerad CAP.
För en ökad tydlighet, och som ett led i strävan efter att återvinna
medborgarnas förtroende, måste dagens snåriga regelsystem, byråkrati och
omvittnade fusk inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. När det gäller
jordbrukspolitiken visar EU:s egna siffror att byråkratin slukar 10 procent av
jordbruksbudgeten. Det finns också ett antal detaljstyrande regler om allt från
jordgubbens storlek till vilka trädgårdsfrön som får säljas. Det finns till
exempel en fröförordning som inte medger försäljning av fröer utan
hämmande restriktioner. Vi i Folkpartiet menar att besluten inom EU skall
fattas så nära den de berör som möjligt. Det finns ingen anledning att ha
gemensamma regler om vilka frön som skall få säljas eller hur stora
jordgubbarna skall vara.
Den stora byråkratin och de detaljstyrande reglerna skapar förståelig
irritation och illegitimitet för hela systemet. Däremot har en kraftigt
avreglerad och avbyråkratiserad jordbrukspolitik med satsning på miljö- och
landsbygdsutveckling helt andra förutsättningar att lyckas.
EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att göra reformer i
jordbrukspolitiken som kommer att prägla hela unionens arbete under lång
tid framöver. Det viktigaste är att skapa förutsättningar för att jordbrukaren,
som vilken annan företagare som helst, ges möjlighet och frihet att på
likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på en konkurrensutsatt
marknad. Detta förutsätter att både svensk och europeisk politik underlättar
för små- och nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa fram
på landsbygden.
Det finns ytterligare ett viktigt led som måste konkurrensutsättas mer än
tidigare - mellanledet, det vill säga de livsmedels- och grossistjättar som
finns mellan producent och konsument. Konkurrensen inom livsmedels- och
distributionsbranschen måste öka.
Livsmedelspolitiken
Livsmedelsproduktionen är beroende av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik, CAP. Det är därför viktigt att de kommande
reformerna av CAP även tar hänsyn till konsumenternas
intressen. EU har haft en gemensam jordbrukspolitik ända
sedan starten. De deltagande nationernas jordbrukspolitik var
starkt reglerad och den för EU gemensamma
jordbrukspolitiken vilar på samma principer.
Jordbrukspolitikens mål var och är att försäkra
jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, stabilisera
marknaden, höja produktiviteten, trygga försörjningen och
ge konsumenten tillgång till bra livsmedel till skäliga priser.
Jordbrukspolitiken bygger på marknadsregleringar samt en
för EU gemensam struktur- och regionalpolitik.
Livsmedel är en del av konsumentområdet som berör alla. Tidigare
handlade livsmedelsfrågan främst om möjligheten att kunna äta sig mätt.
Detta var under lång tid i Sverige en lyx förbehållen en avundsvärd
minoritet. Nu fokuseras frågan alltmer på vad man kan och bör äta.
Valfriheten har ökat. En svensk kan numera uppleva all världens
matkulturer utan att åka utomlands. Samtidigt förändras livsmedels-
marknaden och nya, tidigare okända, produkter tillkommer snabbt. Det är
som regel positivt men skapar också osäkerhet hos konsumenterna.
Kunskapen om råvarorna har minskat och vägen mellan bonden och
konsumenten ökat. Få har insyn i hela produktions- och distributionskedjan.
Samtidigt ställer konsumenten allt större krav på vad livsmedlen innehåller
och hur dessa framställs. Vi begär att maten skall hålla hög kvalité och vill
veta att den producerats under goda förhållanden för både djur och miljö.
BSE-krisen
"Galna ko-sjukan" skakade EU och gjorde det lättare att tala
om etik i jordbrukspolitiken. Det kan på sikt leda till ökad
säkerhet för både människor och djur.
Galna ko-sjukan eller BSE (Bovine Spongiform Encephalopathy) förstör
nervceller hos nötkreatur. Första fallet kom redan 1986 i Storbritannien.
Trots det vet forskarna ännu inte hur smittan sprids och det går heller inte att
fastställa om ett djur smittats förrän sjukdomen brutit ut. I mars 1996 uppstod
misstankar om ett samband mellan "galna ko-sjukan" och Creutzfeldt-
Jakobs sjukdom hos människan. Det ledde till en debatt inom EU som ännu
inte är avslutad.
I juli 1996 beslöt Europaparlamentet att tillsätta en tillfällig under-
sökningskommitté för att utreda hur kommissionen, ministerrådet och
Storbritannien hanterat "galna ko-sjukan". I februari presenterade kommittén
sin rapport och kritiken var hård mot samtliga instanser. Rådet kritiserades
för att ha satt hänsyn till köttmarknaden före folkhälsan. Under perioden juni
1990 till juli 1994, då antalet fall av BSE kulminerade i Storbritannien,
fattade rådet inga beslut inom området.
Europaparlamentets kritik mot kommissionen var ännu hårdare.
Parlamentet ansåg bl a liksom rådet att kommissionen prioriterat marknadens
intressen framför folkhälsan, att den försökt tona ned problemet med BSE,
att arbetet inte samordnats och att man givit efter för industrins krav på att
häva embargot mot talg, sperma och gelatin. Ett resultat av parlamentets
kritik blev att kommissionen beslutade skilja de marknadsorienterade
enheterna från de hälsoorienterade genom att lägga ansvar för kontrollen på
en separat avdelning.
BSE-krisen har visat hur det kan gå när kortsiktiga ekonomiska intressen
sätts framför säkerhet. EU:s jordbrukspolitik måste därför förändras och
livsmedelslagstiftningen skärpas.
Salmonella
Sverige har lyckats nedbringa förekomsten av salmonella till
ett minimum. Det har krävt stora insatser från böndernas
sida, bl a en kraftig utslaktning. På kontinenten ser det
annorlunda ut. Salmonella förekommer i riklig mängd och av
de svenskar som får salmonella har majoriteten smittats
utomlands.
Salmonellan blev en het fråga under Sveriges förhandlingar med EU.
Sverige lyckades få igenom sina krav på att livsmedel, levande djur och
foder som förs in i Sverige skall vara fria från smittan. Kött som importerats
måste medföljas av intyg utfärdat av en av staten godkänd veterinär om att
köttet är salmonellafritt. Färska ägg skall komma från höns i kontrollerat
salmonellafria besättningar.
Inom EU sker normalt kontrollerna i ursprungslandet och kontrollintyget
skall erkännas av de andra medlemsländerna. Medlemsländerna kan endast i
undantagsfall genomföra ytterligare kontroller. Systemet bygger på att
inköpslandet skall kunna lita på att det kött som införs är salmonellafritt om
det finns intyg på detta. Trots detta hittade Livsmedelsverket i höstas vid en
undersökning salmonella i 20 procent av alla provtagna köttpartier och nära
40 procent av fågelköttet trots att för samtliga leveranser fanns intyg i
enlighet med Sveriges avtal med EU. Idag har mängden kött till Sverige med
salmonella minskat, de senaste siffrorna från Livsmedelsverket ligger på 0,08
procent i nöt, 0,13 procent i svin och 0 procent i fjäderfä.
Ansvaret för att salmonellasmittat kött inte hamnar på konsumenternas
bord vilar i sista hand på kommunerna. De skall genom tillsyn och
provtagning garantera säkerheten i köttet. Det är därför av största vikt att
kommunen har tillräckliga resurser för att kunna genomföra den kontroll de
är ålagda att utföra. Finns det en grundad misstanke om att det kött som förs
in till Sverige skulle vara salmonellasmittat har Sverige dessutom möjlighet
att göra stickprovskontroller vid våra gränser. Vi ser därför med tillfreds-
ställese att regeringen nu höjt anslaget för tillsyn - vilket Folkpartiet
förordat
i flera år.
Salmonellasmittan är ett problem som måste hanteras på EU-nivå. Det är
inte bara önskvärt utan för oss ett oeftergivligt krav att EU engagerar sig i
kampen mot salmonellan. Debatten är fortfarande livligast i Sverige och
Finland men frågan har fått ökad uppmärksamhet i flera EU-länder, inte
minst i Tyskland.
Konsumentskydd
Frågor om konsumentskydd och konsumenträttigheter vinner
idag politisk terräng inom EU. Kommissionen har lagt fram
ett konsumentpolitiskt program och intresset för
konsumentfrågor är stort i Europaparlamentet. EU-
medlemskapet medför en skyldighet för svenska politiker att
verka för att EU blir bra för konsumenterna.
Inom EU har det länge funnits en bestämmelse om konsumentskydd. I
Amsterdamfördraget blir denna artikel tydligare och mer långtgående. I den
nya omformulerade artikeln anges att den europeiska unionen,"för att främja
konsumenternas intressen och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå,
(skall) bidra till att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska
intressen samt till att främja deras rätt till information och utbildning och
deras rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen (art. 2.27 i
Amsterdamfördraget).
De nya formuleringarna i unionens fördragstext medför att konsument-
skyddsintresset måste beaktas även inom andra områden. Unionen skall,
enligt Amsterdamfördraget, utöver att stödja och komplettera medlems-
staternas politik även inrikta sina åtgärder på att övervaka medlemsländernas
konsumentpolitik. Förändringarna ger Europaparlamentet en utökad med-
beslutanderätt inom veterinär- och växtskyddsområdet.
Amsterdamfördraget går inte så långt som man från konsumenthåll önskat.
Fördraget är dock ett steg i rätt riktning och visar att konsumentfrågor står
högt upp på den politiska agendan i EU. Europaparlamentets ökade
befogenheter i konsumentfrågor är också ett steg framåt.
Europaparlamentet är generellt mer radikalt än rådet och brukar våga gå
längre. Den ökade medbeslutanderätten bäddar för ett starkare europeiskt
konsumentskydd.
Konsumentinformation/mär
kning
För att konsumenten skall få god behållning av sina pengar
och en stark ställning på livsmedelsmarknaden krävs
tillförlitlig och lättillgänglig information. I dag är
produktmärkningen en av konsumentens huvudsakliga
informationskällor. Det är därför viktigt att den svarar mot
konsumentens behov. Ett tillförlitligt märkningssystem är en
förutsättning för en fungerande livsmedelsmarknad. Om
konsumenten inte har möjlighet att köpa livsmedel utifrån
sina önskemål sänds felaktiga signaler till industrin om vad
köparen verkligen vill ha.
Debatten kring märkning av livsmedel har i BSE-krisens spår rönt stor
uppmärksamhet. Grundregeln är att livsmedelsmärkningen inte får förvirra
eller förleda konsumenten. En del av den information som produkt-
märkningen ger är grundad på lagbestämmelser av olika slag. Därutöver står
det producenten fritt att märka livsmedel också på annat sätt. Det handlar då
ofta om kvalitetsmärkning. Så t ex skall en produkt som är märkt "KRAV"
vara ekologisk och en som är märkt "Gröna nyckelhålet" vara fettsnål.
Utbudet av olika frivilliga märkningsformer växer och därmed växer också
risken för att konsumenten får svårt att tillgodogöra sig innehållet. Detta
talar
för en enhetlig EU-märkning.
Konsumenten måste ha möjlighet att erhålla den information som är viktig
och märkning av förpackningar har sina begränsningar. Mängden informa-
tion på livsmedelsförpackningar har ökat avsevärt under senare tid. Det kan
få allvarliga följder t ex om det försvårar för konsumenten att ta till sig
varningstexter. Märkningssystemet bör därför koncentreras på information
som är relaterad till konsumentens hälsa och säkerhet. Det är exempelvis
angeläget att allergiker kan få information om det förekommer allergi-
framkallande ämnen i produkten även om det rör sig om små mängder.
Kunniga, kritiska och medvetna konsumenter är en förutsättning för en väl
fungerande marknad. I framtiden måste nya vägar utvecklas för informa-
tionsutbytet mellan konsument och industri. En vidgad och förbättrad dialog
mellan konsument och producent bör leda till ökat förtroende för
livsmedelsproduktionen.
Den internationella handeln med livsmedel blir allt viktigare och vårt
beroende av omvärlden tydligare. Bara inom EU konsumeras livsmedel till
ett värde av 500 miljarder ecu per år. Frågor om livsmedelssäkerhet skall
betraktas i ett globalt perspektiv. EU importerar och exporterar mycket
livsmedel.
I den transatlantiska dialogen är det viktigt att diskutera frågor om
märkning och ömsesidigt erkännande. Kraven på märkning av livsmedel
varierar världen över. I USA ställs exempelvis inga krav på att bäst-före-
datum skall anges. Det är givetvis önskvärt för den internationella handeln
med gemensamma märkningsregler världen över, men sådana önskemål får
inte leda till att EU tvingas frångå välmotiverade krav på god märkning.
Europeiska jordbrukare producerar i dag utmärkta primärprodukter och vår
livsmedelsindustri håller hög kvalitet. Detta utgör inte bara grunden för med-
borgarnas hälsa utan är även en förutsättning för att våra varor framgångsrikt
skall kunna konkurrera på världsmarknaden.
Som fullvärdiga medlemmar i den europeiska unionen har Sverige en
verklig chans att vara med och påverka den framtida livsmedelsmarknaden.
Med Europa i ryggen kan svenska värderingar om livsmedel få fotfäste på
den internationella arenan och sätta mål och regler för framtidens globala
livsmedelspolitik.
Hormoner
Inom EU är det förbjudet att använda tillväxthormoner i
djurproduktionen. EU har infört förbud mot import av kött
från djur som getts hormoner. WTO har tillbakavisat EU:s
importförbud därför att detta skulle sakna vetenskaplig
grund. EU har uppmanats att bevisa att en sådan finns. WTO
medger inte att konsumenters oro får utgöra grund för
standarder i internationell handel med livsmedel.
EU:s förbud mot hormonbehandlat kött har starkt stöd bland unionens
konsumenter, jordbrukare och politiker. Den europeiska unionen är en
maktfaktor i den internationella handeln och som sådan kan den verka för att
konsument- och livsmedelsfrågor hamnar högt på den politiska agendan.
Inom WTO bör åtgärder som syftar till ett ökat konsumentskydd få en
framskjuten plats. EU bör fortsätta kämpa för att konsumenthälsan och inte
livsmedelsindustrin sätts i centrum. Detta kräver att också WTO respekterar
försiktighetsprincipen. Om exempelvis importen av amerikanskt hormon-
behandlat kött till EU inte kan stoppas bör EU kräva att köttet förses med
tydlig information om att det är hormonbehandlat. Möjligheterna att kräva en
ordentlig märkning underlättas av att det går att på vetenskaplig väg spåra att
köttet kommer från djur som hormonbehandlats. Det ger konsumenterna
bättre möjligheter att själva bestämma vilka risker de är beredda att ta.
Nya livsmedel
I dag satsas alltmer pengar på att utveckla livsmedel med
hjälp av genteknik. Genteknik är den gemensamma
benämningen för en mängd olika tekniker som används för
att förändra arvsmassan hos växter och djur.
Djuravel och växtförädling har förekommit i alla tider. Det som skiljer den
nya tekniken från de traditionella metoderna är att gener kan överföras
mellan arter som inte kan befrukta varandra. Exempelvis har försöks gjorts
att skapa en potatis som tål frost genom att överföra en gen från en ishavsfisk
till potatisplantan. Vid traditionell djuravel överförs såväl önskade som
oönskade gener. Den nya gentekniken tillåter att en önskad gen - och endast
den - överflyttas från en organism till en annan. På detta sätt skapas en ny
organism som har önskade egenskaper. Tomat, majs, sojaböna, raps och
potatis är exempel på råvaror som förändrats genetiskt.
Det var inte länge sedan de första genförändrade livsmedlen
introducerades på livsmedelsmarknaden. Vi har därför svårt att bedöma
risker och möjligheter med den nya tekniken. Det finns i dag inga
vetenskapliga bevis för att genförändrade livsmedel skulle vara farliga
varken på kort eller lång sikt. Om konsumentens säkerhet skall kunna
garanteras måste dock försiktighetsprincipen vara vägledande. Tekniken
skall också tillämpas med etiska värderingar som grund.
Den så kallade Novel Food-förordningen trädde i kraft 1997. Den kräver
att livsmedel som består av eller innehåller genetiskt modifierade organismer
skall märkas. Förordningen är dock inte tillräckligt långtgående och ger
utrymme för olika tolkningar. Arbetet med Novel Food-förordningen måste
därför fortsätta.
Miljöaspekter
Det är självklart att miljön påverkas då själva syftet med
jordbruk är att försöka förmå jorden att ge en så stor
avkastning som möjligt. Jordbruket kan ha både positiv och
negativ inverkan på miljön. Det är dock tydligt att själva
jordbruksproduktionen för med sig miljöproblem. Men
jordbruket bidrar även med miljöeffekter som har en positiv
inverkan, t ex ett varierande odlingslandskap och en
varierande kulturmiljö.
I ESO-rapporten 1997:46 görs en analys av stödens utveckling, miljö-
effekter och miljökostnader. Det är angeläget att frågan om vilka miljö-
effekter och miljökostnader som kan kopplas till jordbruket utreds och läggs
till grund för en fortsatt reformering av jordbrukspolitiken. Detta bör ges
regeringen till känna.
Folkpartiet föreslår att en expertgrupp sammankallas för att utreda vilka
negativa miljöeffekter och miljökostnader jordbrukspolitiken genererar.
Utgångspunkten skall vara EU:s miljömål samt att särskilt lyfta fram sektors-
ansvaret, försiktighetsprincipen liksom principen att förorenaren betalar.
Principen förorenaren betalar bör analyseras särskilt och ansvarsfrågan för
sektorn belysas.
Jordbruk och livsmedelsproduktion är viktiga för folkhälsa och miljö. Vår
överlevnad är beroende av vad naturen och jorden ger. En miljöanpassad
livsmedelsproduktion är nödvändig för att garantera uthållig produktion av
säkra och hälsosamma livsmedel.
Den gemensamma jordbrukspolitiken har inte tagit tillräcklig hänsyn till
miljön. En felaktig användning av växtnäring och bekämpningsmedel har
skapat problem. Bidragssystemet måste ändras och nya regler utformas för
att skapa förutsättningar för en hållbar resursanvändning och ett mer
miljövänligt europeiskt jordbruk. En successivt genomförd jordbruksreform
skulle ge naturen en chans att läka.
Jordbruket är en integrerad del av det moderna samhället. En miljö-
anpassad jordbrukspolitik kommer att ha positiva effekter på folkhälsan. En
hög kvalité på våra livsmedel bidrar till en bättre miljö och friskare
konsumenter. Folkhälsan är till stor del beroende av livsmedelhygien. Hur
den sköts under hela näringskedjan är avgörande för hur nyttig maten som
konsumenterna köper i affären är. En god hygien på gårdarna, i slakterierna
och inom livsmedelsindustrin har direkt samband med kvalitén på maten.
För närvarande saknar CAP formella miljömål. Däremot finns EU:s
allmänna miljömål som även omfattar jordbruket. Dessa är:
- Varje sektor i samhället skall ta ansvar för sin miljöpåverkan.
-
- Unionen skall främja en hållbar och icke- inflatorisk tillväxt som tar
hänsyn till miljön.
-
- EU:s miljöpolitik skall bidra till att bevara, skydda och förbättra
miljön, skydda människors hälsa, utnyttja naturresurserna varsamt och
rationellt samt främja åtgärder på internationell nivå för att lösa
regionala och globala miljöproblem.
-
Det är olyckligt att några separata miljömål inte arbetats
fram från kommissionen med undantag för ett förslag till
åtgärdsprogram för en hållbar utveckling (KOM/95/647).
CAP:s åtgärder för att minimera jordbrukets miljöbelastning
är otillräckliga. Därför bör Sverige i EU verka för att
separata miljömål för jordbruket skapas. När det gäller
miljömålen är det, enligt miljögarantin, möjligt för varje
nation att ha strängare miljökrav än EU:s lägsta nivå. Detta
bör ges regeringen till känna.
Bättre djurhållning
Ett ökat engagemang och intresse för djurens väl gör också
att människor som konsumenter blir medvetna om
djurhållningsfrågor. Det är ett viktigt styrmedel. Medvetna
och upplysta konsumenter har stora möjligheter att utöva
påtryckning genom att köpa varor som säljs av producenter
som har en god djurhållning.
Ett bra exempel på hur detta kan fungera är butikskedjan Hemköps initiativ
att inte köpa in ägg från äggproducenter som inte har frigående höns.
Hemköp, som har 90 butiker i landet, slutade att sälja burägg. Det har
inneburit att Hemköp skrivit kontrakt med ett antal äggproducenter och
packerier i olika delar av landet, som ska uppfylla Hemköps krav på äggen.
Hemköps initiativ har lett till att andra butikskedjor och enskilda butiker
börjat sälja betydligt fler ägg från frigående höns. Medvetenheten bland
konsumenter i allmänhet har ökat efter det att burhönsfrågan debatterats
mycket det senaste halvåret, bl.a. har butikerna påverkats att ta in sådana
ägg. En viktig uppgift för djurskyddsorganisationerna är att upplysa
allmänheten om god djurhållning.
Andra styrmedel för ett bättre djurskydd är lagar och förordningar. När det
gäller djurskydd är djurskyddslagen och lagen om djurplågeri mest aktuella.
Det är viktigt att dessa lagar är utformade så att de kan respekteras och
följas.
För att kontrollera att lagar och regler följs är det viktigt med en
kontrollinstans. Därför bör länsstyrelsen och andra berörda tillsyns-
myndigheter få ökade resurser för sitt viktiga arbete att se till att lagarna
följs. Folkpartiet har i tilläggsbudgeten i våras föreslagit att anslaget för
djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder ska ökas med ytterligare
fem miljoner kronor. Dessa pengar ska bland annat gå till tillsyns-
myndigheter för tillsyn av djurtransporter. Vi menar att tillsynen måste
förstärkas med ytterligare medel. Därför vill vi under utgiftsområde 23 Jord-
och skogsbruk, fiske med anslutande näringar anslag E 3 Djurhälsovård och
djurskyddsfrämjande åtgärder avsätta 4 miljoner kronor utöver regeringens
förslag. Samt under anslag E 2 Bidrag till distriktsveterinärorganisationen
avsätta 7 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Ytterligare ett styrmedel är EU:s regler och direktiv för djurhållning. Dessa
bör snarast implementeras såväl i Sverige som i övriga nationer inom EU. Vi
vill även minska jordbruksbyråkratin och därmed sänka anslaget för
utgiftsområdet med ca 104 miljoner kronor.
Djurtransporter
Nya regler för djurhållning beslutades 1995. Det var första
gången regler instiftades för att begränsa transporttider och
antalet djur i transporterna. De nya djurtransportdirektiv
inom EU som skulle trätt i kraft den 1 januari 1997 har ännu
inte börjat gälla fullt ut, bland annat beroende på att alla
medlemsländer inte kunnat enas om alla detaljer i
följdföreskrifterna i tid. Troligtvis kommer det att dröja
ytterligare några år innan reglerna blivit fullt utarbetade och
ytterligare några år innan effekterna av reglerna kan
utvärderas.
Det är mycket rimligt att arbetet med utformningen av dessa regler snabbas
upp. Det är dessutom angeläget att ministerrådet kan ta fram förslag om de så
kallade mellanstationerna, där djuren lastas om vid långa transporter.
Djur bör i första hand inte betraktas som handelsvaror utan som de levande
väsenden de är.
Som EU-medlem bör den svenska regeringen i första hand driva frågan att
minimera tiden för slakttransporter och att arbeta för att slakt sker nära
djurens uppfödningsplatser. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt uppgifter från EU-kommissionen utbetalades år 1996 ca 302 miljo-
ner ecu i bidrag till export av levande djur. Folkpartiet menar att Sverige
inom EU bör verka för ett borttagande av subventioner vid transport och
försäljning av djur till länder både utanför och inom EU.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall verka för att reformeringen av CAP
påskyndas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU skall verka för att separata miljömål för
jordbruket skapas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om definierade miniminivåer för tillåten miljöbelastning inom EU,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en ny utredning tillsätts för att
med utgångspunkt i EU:s miljömål se över vilka miljöeffekter och
miljökostnader som kan kopplas till jordbruket,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU skall verka för en ökad konkurrens inom
livsmedels- och distributionsbranschen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör verka för att konsumentskyddet skall grundas
på ett regelverk som finns och tillämpas enhetligt i hela EU,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att konsumentskyddet skall bygga på försiktighetsprincipen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen för att åstadkomma en effektivare konkurrens och
snabbare kvalitetsutveckling inom EU bör verka för att livsmedelssektorn
successivt marknadsanpassas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen inom EU skall verka för att kommissionen snarast
tar fram program för bekämpning av salmonella med syfte att skapa
salmonellafria livsmedel,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i EU skall verka för att den dagliga användningen
av antibiotika i fodermedel - t ex för att kompensera dålig djurhållning -
förbjuds,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige utan prestige bör kunna överge svenska symboler och
system till förmån för ett gemensamt livsmedelssäkerhetsprogram,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU skall verka för en avreglering av
livsmedelsmarknaden,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU skall verka för att subventioner vid transport och
försäljning av djur till länder både utanför och inom EU tas bort,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i första hand bör driva frågan att
minimera tiden för slakttransporter och att all slakt skall ske nära djurens
uppväxtplatser.
Stockholm den 28 oktober 1998
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Harald Nordlund (fp)
Lennart Kollmats (fp)