"Anders Zorn frågade mig en gång om jag visste något vackrare än en
svensk blommande sommaräng. Jag grubblar ännu på svaret."
1 Nationellt mål om rikt odlingslandskap
2
Regeringens proposition 1997/98:145 Svenska Miljömål. Miljö för ett
hållbart Sverige, lämnades till riksdagen våren 1998. Där anges 15
nationella miljökvalitetsmål. Ett av målen handlar om ett "rikt
odlingslandskap" vilket sägs innebära att "biologiska och kulturhistoriska
värden som uppkommit i odlingslandskapet genom lång, traditionsenlig
skötsel bevaras eller förbättras" samt att " hotade arter och naturtyper
samt kulturmiljöer skyddas och bevaras". Miljöpartiet riktade kritik mot
miljöpropositionen bl a för att målen var alltför allmänna, inte mätbara
och nedbrytbara till delmål. Vi har länge krävt "gröna nyckeltal" där
miljösituationen konkretiseras och blir mätbar.
3 Ängar och naturbetesmarker
4
Sverige har skrivit under RIO-konventionen om biologisk mångfald. En
stor del av den biologiska mångfalden i odlingslandskapet återfinns inom
gamla hävdade ängs- och hagmarker. Dagsläget och framtiden för dessa
marker visar om miljökvalitetsmålet "rikt odlingslandskap" är annat än
tomma ord.
De lågvuxna ängarna och naturbetesmarkerna hyser många av våra idag
mest hotade blommor, fåglar, svampar, fjärilar och andra blombesökande
insekter. En kvadratmeter ängsmark kan innehålla mer än femtio kärlväxter
såsom "kattfot, mandelblom och blå viol". Av landets 400 rödlistade
kärlväxter förekommer mer än två tredjedelar i jordbrukslandskapet. Mer än
hundra olika svamparter, t ex färgsprakande vaxskivlingar, kan om hösten
pryda en gammal äng eller naturbetesmark. Av de rödlistade svamparterna i
Sverige återfinns cirka en tredjedel i jordbrukslandskapet. Av Sveriges cirka
2 700 fjärilsarter hör många hemma i gamla gräsmarker. På betade
strandängar söker storspov, enkelbeckasin, gulärla och andra fåglar sin föda.
Gamla grova lövträd i öppna lägen i kulturlandskapet har betydelse för bl a
insektsfaunan, fladdermusarter, lavar, mossor och svampar. De magra
kvävefattiga ängarna och naturbetena är även unika naturtyper i ett västra
Europa där övergödning av marker och vattensystem är ett av våra största
miljöproblem. I Östeuropa finns de ofta kvar och där finns också en rik
biologisk mångfald.
5 Det äldre odlingslandskapet
6
De ogödslade, oplöjda ängarna och naturbetesmarkerna var ett
dominerande inslag i det gamla jordbrukssamhället. Kreaturen vandrade
på skogsbete. Gärdesgården mellan inäga och utmark fyllde uppgiften att
stänga ute djuren från inägans åkrar, ängar och hagar. Den gödslade
åkern utgjorde ofta bara en tiondel av den totala jordbruksarealen. Åker
kräver nämligen gödsel för att ge skörd år från år och gödsel var förr en
bristvara. Hela denna landskapsbild med små åkrar, vidsträckta ängar och
naturbetesmarker förändrades successivt när moderna brukningsmetoder
och handelsgödsel möjliggjorde uppodling av större åkerarealer. Nu
kring tusenårsskiftet återstår bara fragment av slagna ängar och
naturbeten. Vägrenar som slåttras under sensommaren är i vissa trakter
sista hemvist för ängsfloran. Vissa slåtterängar hävdas idag av andra än
lantbrukare (hembygdsföreningar, naturskyddsföreningar, kommunala
arbetslag m fl). Men merparten av ängarna och alla naturbetesmarker är
helt beroende av aktiva jordbrukare och en lönsam mjölk- och
vallproduktion.
7 Ängs- och hagmarksinventeringen
8
Under senare delen av 1980-talet tog Naturvårdsverket initiativ till en
landsomfattande ängs- och hagmarksinventering. Dessförinnan hade
hembygdsföreningar, naturskyddsföreningar och andra ideella krafter i
samarbete med intresserade lantbrukare bidragit till fortsatt hävd av
många fina toppobjekt. Målet för den statliga ängs- och
hagmarksinventeringen blev nu att länsvis kartlägga de återstående
arealerna av ängar och naturbeten i Sverige. Länsvisa rapporter
publicerades kring 1990 där funna områden klassades i 1-, 2- och 3-
objekt. Totalt cirka 200 000 hektar mark befanns hysa särskilt höga
bevarandevärden. Senare under 1990-talet har vissa kompletterande
inventeringar skett och värdefulla områden anträffats som inte fanns
med i ängs- och hagmarksinventeringen.
9 NOLA
10
Före inträdet i EU hade Naturvårdsverket ansvaret för stöd till ängs- och
hagmarksobjekten. Ett statligt anslag, NOLA (Naturvård i
Odlingslandskapet) infördes 1986 som ersättning för slåtter och bete. De
enskilda länsstyrelserna erhöll NOLA-pengar, som man ute i länen kunde
använda mycket flexibelt. Pengarna betalades ut som uppmuntran till
enskilda lantbrukare som hävdade objekten. Länsstyrelsen kunde även
"köpa naturvårdstjänster" från andra aktörer på ett okonventionellt sätt.
Man åkte ut och hälsade på enskilda lantbrukare och gav goda råd under
gårdsvandringar i fält. Viktigast av allt var att informera lantbrukaren om
de speciella arter och växtsamhällen som var typiska för just den marken.
Nästan alla lantbrukare blir stolta och glada över att ha sällsynta
blommor och annat rart på sina marker. Dessutom känner de flesta ett
ansvar att bevara vissa särskilt fina miljöer som tidigare generationer
skapat. Byråkratin hölls på en låg nivå. NOLA-stöden togs emot positivt
och sågs av lantbrukarna som en uppmuntran till fortsatt hävd.
Vissa kommuner, tex. Södertälje, kompletterade med kommunalt NOLA
för att dra sitt strå till stacken.
Ängs- och hagmarksinventering och NOLA-stödet innebar att Sverige sågs
som ett föredöme och modelland bland övriga nordiska länder och inom EU-
området vad gällde bevarandet av mångfalden i odlingslandskapet.
11 EU:s miljöstöd
12
Efter EU-inträdet flyttades det övergripande ansvaret för stöd till ängs-
och hagmarker från Naturvårdsverket till Jordbruksverket. NOLA-stödet
och ersättningar för landskapsvård togs bort och ersattes av EU:s
miljöstöd samt stöd till hela kulturmiljöer. En positiv effekt blev att de
totala anslagen för skötsel och hävd blev avsevärt större. Kulturmiljön
lyftes även fram bättre än förut.
Tyvärr infördes samtidigt en pappersexercis som har skapat en starkt
negativ stämning inom lantbrukarkåren. En tidigare flexibel, lokal och
förtroendefull kontakt mellan länsstyrelse och brukare/hävdare ersattes av en
aldrig förut skådad centralstyrning och centralbyråkrati. Den regionala
anpassningen ersattes av nationella regelsystem som gällde lika för skånska
utmarker, alvaren på de stora öarna, hackslåttar och finntorp i Mellan-
norrland och fäbodar längst i norr. I stora delar av landet, främst norrut, är
objekten dessutom små och inte alls anpassade till de rigida, schablon-
mässiga ersättningarna.
Samtidigt inleddes inom andra EU-områden en motsatt utveckling mot
regionalisering där varje regions särart skulle lyftas fram och ges större vikt.
13 Kontakter, kunskap och bevarande försvann
14
EU:s miljöstöd är i första hand utformat som ett bidrag till de enskilda
lantbrukarna. Femåriga "anmälningsperioder" krävs, något många känner
sig tveksamma till.
De enskilda brukarna ska även själva ta initiativ till att söka miljöstödet,
göra objektsklassningen själva och fylla i komplicerade blanketter, trots att
lantbrukare inte är botanister och systematiker och inte har den specialist-
kunskap som krävs för att klassa sina marker. Effekten har blivit att
botaniska pärlor i många fall har missats och botaniskt trivialare marker har
miljöstöd.
Många lantbrukare som förut erhöll NOLA-stöd har under senare delen av
1990-talet struntat i att söka EU:s miljö- och kulturstöd på grund av allt
krångel och all pappersexercis. En stor insats görs på tjänstemannasidan med
att kontrollera och sända tillbaka felaktigt ifyllda blanketter. En del
lantbrukare som fyllt i felaktiga uppgifter har blivit återbetalningsskyldiga
för flera års stöd. Resultatet har blivit att idag står inemot hälften av ängs-
och hagmarksinventeringens objekt utan rejäl hävd i många län. Utvärde-
ringen av EU-stöden i den nationella bevarandeplanen visade även att det
inte var de högst klassade objekten som erhållit stöd. En hel del klass 1-
objekt runtom i Sverige står idag utan hävd. Diskrepansen mellan målet om
ett "rikt odlingslandskap" och verkligheten borde leda till en radikal om-
stöpning av ersättningssystemen.
En statlig utredning, Miljöstödsutredningen, har nyligen inlett sitt arbete
och lägger sina förslag i juni 1999. Miljöpartiet förutsätter att utredningen
och även Jordbruksverket initierar en bred diskussion kring det svenska
odlingslandskapets framtid innan man lägger sina förslag.
15 Rådgivare
16
Handläggarna måste även återfå sin roll som i första hand rådgivare.
Obligatoriska gårdsvandringar bör ske vid varje objekt med jämna
mellanrum med förtroliga samtal om varje objekts speciella naturvärden
och lämplig skötselmetodik. Inom varje länsstyrelse bör även samarbete
ske mellan olika enheter så att kompetensen om växt- och djursamhällen
utnyttjas maximalt. Ökade resurser behövs inom länsstyrelsernas
miljöenheter för att klara målen om biologisk mångfald.
17 Sektorsansvaret
18
Under 1990-talet har sektorsansvaret mer och mer betonats vad gäller
miljöfrågorna. Det är en helt riktig utveckling. Samtidigt får inte
kompetensen minska och glömmas bort. Då klaras inte måluppfyllelsen.
Det behövs både sektorsansvar och övergripande kompetens.
På samma vis som "guldkornen" inom skogslandskapet skyddas genom
reservat och biotopskydd borde de finaste pärlorna i kulturlandskapet ges ett
långsiktigt skydd. Just långsiktigheten är viktig för att bevara naturvärden åt
framtiden. Reservat med skötselplaner där ägarna behåller äganderätten bör
nu diskuteras för de finaste områdena. Ett nätverk av odlingsreservat ("öar")
bör tillskapas för att klara överlevnaden av rödlistade arter. Regelrätta
civilrättsliga avtal bör kunna slutas med brukarna och stor flexibilitet finnas
vad gäller ersättningarnas storlek.
19 Regionalisering
20
Ansvaret för mångfalden inom odlingslandskapet bör i största möjliga
utsträckning delegeras ner till de nya storregionerna och till
länsstyrelserna. Ett arealbaserat grundstöd per objekt bör enligt vår
mening finnas som kan vara olika utformat i olika delar av landet.
Därutöver bör "spetsstöd" finnas som helt disponeras ute i regionerna.
Samma bedömning gör WWF, Naturskyddsföreningen, Ekologiska
lantbrukare m fl.
21 Den nya jordbrukspolitiken
22
En förutsättning för att nå målet om ett "rikt odlingslandskap" är att
jordbrukare finns kvar i en bygd. Den svenska debatten om bevarandet
av biologisk mångfald bör därför tydliggöra jordbrukets situation i olika
delar av landet. Många av objekten i ängs- och hagmarksinventeringen är
belägna på marginell jordbruksmark utanför de mest aktiva
jordbruksområdena.
Anslutningen till EU:s jordbrukspolitik innebar för Sverige att spann-
målsodlingen på slätterna söderut fick ökad lönsamhet medan mjölk- och
vallproduktionen i skogs- och mellanbygderna blev förlorare. Många av de
finaste ängs- och hagmarkerna är belägna utanför de stora slättbygderna.
Deras bevarande förutsätter en lönsam mjölk- och vallproduktion. Hårdnande
konkurrens och satsning på mer högmjölkande kor resulterar i färre men
större mjölkgårdar, färre betande djur och minskad betad areal. Färre
betesdjur och upphört bete är ett hot mot tusenåriga grässvålar även i våra
centrala jordbruksområden, t ex alvarmarkerna på Öland. De svenska konsu-
menterna kan påverka denna utveckling genom att i ökad utsträckning välja
kött från betande djur istället för kyckling och fläskkött.
23 Avfolkningen fortgår
24
Den fortgående avfolkningen av stora områden minskar även
möjligheten att bibehålla ett aktivt jordbruk. Nyrekryteringen av unga
jordbrukare är ett annat problem. Den nya jordbrukspolitiken inom EU
leder troligen till lägre direktersättningar vilket ytterligare riskerar att
drabba mjölk- och vallproduktionen. Den ökade marknadsanpassningen
av jordbruket inom EU kräver att Sverige nationellt får ge de miljöstöd
som behövs för att inte jordbruket i de biologiskt rika skogs- och
mellanbygderna slås ut. Annars sker en fortsatt snabb koncentration av
jordbruket till stora slättbygder.
Sammantaget riskerar denna utveckling att resultera i en successiv
nedgång även av mångfalden i skogs- och mellanbygderna, tvärtemot det
nationella målet om ett "rikt odlingslandskap". Om ängar och naturbetes-
marker inte hävdas växer de igen och alla de örter som förr var vanliga i
landet försvinner. Den diskrepans som finns mellan mål och verklighet måste
tydliggöras när EU nu ska utforma ny jordbrukspolitik och ny regionalpolitik
med anledning av att flera öststater snart kan bli medlemmar.
Sverige behöver ett ekologiskt inriktat jordbruk över hela landet även av
andra skäl. Långväga transporter av baslivsmedel är t ex inte ekologiskt
hållbart.
25 Hemställan
25 Hemställan
26
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att jordbrukspolitiken bör läggas om såtillvida att mjölk- och
vallproduktionen i skogs- och mellanbygderna gynnas på bekostnad av
spannmålsodlingen på slättbygderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förenkling av miljöstöden till ängs- och hagmarker,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad regional bestämmanderätt över EU-stöden till
odlingslandskapet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbete mellan olika enheter vid länsstyrelserna för att
tillvarata kompetens,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade resurser till länsstyrelsernas arbete med att bevara
biologisk mångfald,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mer av direkt rådgivning (gårdsvandringar) i fält till brukare av
ängs- och hagmarker,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fler reservat i odlingslandskapet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet till flexibla avtalsersättningar för fina objekt,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om styrning av miljöstöden så att de värdefullaste objekten först
klaras av.
Stockholm den 28 oktober 1998
Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)
Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Mikael Johansson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Matz Hammarström (mp)