80 miljoner människor i fjorton länder bor i
avrinningsområdet till innanhavet Östersjön, ett
avrinningsområde som är fyra gånger större än själva havet.
Östersjön är dessutom ett ganska grunt hav, särskilt i dess
södra del. Ändå tar det 38 år för dess vatten att bytas ut
genom att nytt vatten rinner till. Enligt en kartläggning av
Helsingforskommissionen är 83,4 % av biotoperna i och
kring Östersjön hotade, varav 15 % är akut hotade. Av
kommissionens rapport framgår att syreförhållandena i
Östersjöns djuphålor fortsätter att försämras. Sedan det stora
inflödet av friskt havsvatten i januari 1993 har syrehalterna
gradvis sjunkit, och de syrefria bottnarna ökar i utbredning.
Att rena Östersjön är därför med nödvändighet tidskrävande
och varje insats brådskar.
1974 tillkom Helsingforskonventionen, ett dokument om skydd av
havsmiljön i Östersjöområdet. Någon påtaglig fart på miljösamarbetet mellan
Östersjöstaterna dröjde dock till 1990 då en statschefskonferens hölls i
Ronneby. Det ledde till en aktionsplan i två faser genom den då nyinrättade
Helsingforskommissionen, för att ta fram ett konkret program för Östersjöns
rening. Totalt har 2200 punktkällor till utsläpp identifierats. De värsta 132
förorenande punktutsläppen (1992), s.k. hot spots, har successivt minskats
och 1994 hade 13 strukits. Idag (1998) har totalt 15 av dessa 132 hot spots
åtgärdats och strukits. För 70 % av de övriga 117 pågår projektering och
finansiering. Enligt de uppställda målen skulle en femtioprocentig reduktion
av utsläppen ha nåtts 1998, men inte heller detta mål har infriats. Till alla de
punktkällor för utsläpp som identifierats kommer också de diffusa utsläppen,
framför allt från jordbruket, som ännu inte åtgärdats.
1988 sattes målet att kväveutsläppen i Östersjön skulle vara halverade
senast 1995. Inte heller det målet har uppnåtts. I mars 1998 skärpte miljö-
ministrarna i länderna runt Östersjön kraven på jordbrukets kväveutsläpp i
Östersjön. Det innebär hårdare krav på gödselhantering i framför allt Polen,
Baltikum och S:t Petersburgsområdet. Inom fyra år ska länderna i princip ha
samma regler för hantering och spridning av stallgödsel som Sverige.
Dessutom skärps reglerna för giftspridning i jordbruket. Implementeringen
av de utsatta målen har dock varit alldeles för svag. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med konkreta planer för hur takten när det gäller
implementering av de utsatta målen kan ökas.
Åtgärder mot kustnära
övergödning
När det gäller önskvärda svenska åtgärder för att minska
föroreningarna i Östersjön framstår en minskning av den
kustnära övergödningen som prioriterad. Glädjande nog
fortsätter fosfor- och kvävehalterna i Östersjön att sjunka,
men medan svenska miljöbelastande utsläpp på ett flertal
områden sjunker för varje år, kan av tillgänglig statistik inte
utläsas någon minskning av vattendragens transport av fosfor
och kväve till kusten. Den kustnära övergödningen är ett
stort problem längs stora delar av Sydsveriges Östersjökust,
inte minst vid Skånes östkust där nu algblomning och
tångdrivor längs kusten är ständigt återkommande problem.
Denna kustnära övergödning är i allt väsentligt nationellt
betingad och beror just på de åar och vattendrag som
avvattnar jordbruksbygden och transporterar stora mängder
fosfor och kväve till kusten.
För att få ner jordbrukets miljöbelastning har många åtgärder föreslagits,
som t.ex. höjda miljöavgifter på handelsgödsel, avgifter som måste återgå till
jordbrukarna för att finansiera konkreta åtgärder. Ytterligare ett sätt är att
ställa generella krav på att lämna en odlingsfri zon på 5-10 meter längs alla
vattendrag. Enligt tillgänglig sakkunskap skulle sådana gröna zoner verksamt
bidra till att ta upp kväve och fosfor så att åarna inte blir övergödda. Samma
funktion har också bevarade och nyanlagda våtmarker och översilningsängar.
Dräneringsvattnet kunde också samlas i dammar för att under torrperioder
åter tillföras åkrarna, projekt som lämpligen kunde bekostas ur EU-stödet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med riktlinjer för länsstyrelserna
för att skapa förutsättningar för sådana odlingsfria zoner. Det är nödvändigt
att anpassa åtgärderna efter varje avrinningsområdes speciella karaktär, dess
geologi, natur och vattendragens geografiska sträckning.
Åtgärder mot oljeutsläpp i
Östersjön
På nytt har avslöjats att fartyg utan rättsliga påföljder kan
göra oljeutsläpp. Dessa utsläpp ökar i omfattning. I svenska
vatten upptäcktes 1997 395 oljeutsläpp och i finländska 108,
men de är bara en del av alla oljeutsläpp som totalt belastar
Östersjön. Merparten av utsläppen äger rum på rutterna mot
S:t Petersburg och andra hamnar i Ryssland och Baltikum.
Miljöbovar som avsiktligt smutsar ner havet med oljeutsläpp
slipper oftast straff för att kraven på bevis är orimligt
stränga. Detta är förödande för miljön i Östersjön men också
för tilltron till rättssystemet. Trots att man kunnat
dokumentera utsläpp på film och vet att den som tagits på
bar gärning är skyldig har man inte förmått lagföra och ställa
till svars. Trots ett antal polisanmälningar har ännu ingen
fällande dom avkunnats för oljeutsläpp till sjöss.
Denna fråga har tagits upp i riksdagen ett flertal gånger under senare år.
Riksdagsmajoriteten har hitintills inte tagit beslut som lett till att en
förbättring har skett på detta område.
Trots de beslut som tagits av Östersjöstaterna i samband med Helsingfors-
kommissionen och i andra gemensamma Östersjöfora finns det anledning att
befara att problemen kommer att växa. Så länge man inte har finansierat och
genomfört uppbyggnaden av mottagningsanläggningar runt hela Östersjön
för oljespill och annat avfall från fartyg kommer utsläppen att fortsätta. För
det finns stora vinster att göra om man dumpar oljan rätt ut i Östersjön
istället för att sköta rengöringen av tankarna i hamn. Nu fraktas årligen 75
miljoner ton olja på Östersjön. En ökning till 180 miljoner ton förväntas och
längre fram tror man på en volym om 300 miljoner ton. Effekterna för
Östersjön kommer att bli katastrofala om inte åtgärder omgående vidtas.
Mot bakgrund av den allvarliga situation som råder i Östersjön, med mer
än ett oljeutsläpp om dagen, måste nu extraordinära åtgärder vidtas. Detta
kan ske på flera sätt. För det första bör svenska resurser anslås ur de två
miljarder som regeringen avsatt för Östersjösamarbete respektive investe-
ringsbidrag för omställning till hållbar utveckling, för att påbörja iordning-
ställandet av mottagningsanläggningar för oljespill och annat avfall. Med
anledning av motsvarande synpunkter i en tidigare motion från Kristde-
mokraterna skrev utrikesutskottet i sitt betänkande (1996/97:UU16) att man
är förvissad om att regeringen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt
Östersjöns vattenmiljö varefter kraven anses besvarade. Detta är inte att visa
nödvändig handlingskraft i en fråga som blir allt mer akut.
För det andra bör kustbevakningen och åklagarmyndigheten från samma
medel som ovan angivits tilldelas resurser för ökad övervakning och ökade
möjligheter att beivra brott. I anknytning till motsvarande motionskrav för
något år sedan gjorde justitieutskottet ett tillkännagivande till regeringen
(1996/97:JuU1) vilket antogs av riksdagen.
I mars i år beslutade Östersjöländernas miljöministrar vid ett möte i
Helsingfors att alla fartyg som trafikerar Östersjön från och med år 2000
måste tömma allt oljespill och avfall i hamn. Då planeras ca 20 nya
anläggningar stå klara i Polen, Baltikum, S:t Petersburg och Kaliningrad för
att utan extra kostnad ta emot oljeavfallet.
Nu återstår dock att samordna de mycket varierande hamnavgifterna runt
Östersjön och att kraftfullt genomföra beslutet, liksom att få rimliga krav på
bevisföring och ett bättre samarbete för att säkra bevis mot miljöbovarna.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med åtgärder för detta.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högre takt i implementeringen av Helsingforskommissionens
uppställda mål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot kustnära övergödning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppbyggnad och finansiering av mottagningsanläggningar för
oljespill och annat avfall,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Kustbevakningens och åklagarmyndighetens uppgift att beivra
miljöbrott,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av samordning av hamnavgifterna runt Östersjön,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta internationella konventioner i syfte att beivra miljöbrott i
form av oljeutsläpp i sjöar och hav.3
Stockholm den 26 oktober 1998
Tuve Skånberg (kd)
Dan Ericsson (kd)
Harald Bergström (kd)
Ulf Björklund (kd)
Amanda Grönlund (kd)
Johnny Gylling (kd)
Caroline Hagström (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Mikael Oscarsson (kd)