Slammet, som idag används till att gödsla åkrarna med, innehåller
alldeles för höga halter av kadmium. Det är ett problem som måste
åtgärdas. Om slam överhuvudtaget ska användas som gödselmedel och
inte spridas enbart av kortsiktiga kvittblivningsskäl, måste det givetvis
vara rent från tungmetaller och andra miljögifter och inte kunna
konkurreras ut av konstgödsel, som absolut inte hör hemma i ett
ekologiskt inriktat jordbruk bl a på grund av kadmiumhalt och innehåll
av ändligt fosfor.
En rad nya rapporter visar att befolkningen nu beräknas ha njurstörningar i
stor omfattning, för närvarande ca 10.000 personer. Detta märks genom
läckage av äggvita och förlust av kalcium. Riskgrupper är kvinnor med låga
järndepåer och de som äter mycket grönsaker, samt de som är särskilt
känsliga. Detta är synnerligen allvarligt och kräver drastiska förändringar
inom livsmedelsproduktionen.
Det svenska slamberget
I det svenska slamberget finns ca 350 kg kadmium. Slammet sprids på
mark nära tätorterna på några procent av åkerarealen, inte för att
jordbruket betraktar det som ett idealiskt gödselmedel och sprider det
med optimal fosforgiva, utan för att kommunerna har ett problem och
ofta t o m betalar för att bli av med slammet. Slamgivorna anpassas då
istället efter hur mycket som kan spridas inom ramen för gränsvärden för
tungmetaller, bl a koppar och kadmium. Följden blir både övergödsling
och anrikning av tungmetaller i den tätortsnära åkermarken.
Vad kommer kadmiumet ifrån
Det kadmium som omsätts i människans värld kommer från det ständigt
ökande uttaget av material från jordskorpan. En stor del kommer från
fosforit via konstgödsel och jordbruksprodukter.
Men huvuddelen av allt kadmium i slammet eroderar på alla möjliga sätt
från samhällskroppen, där ca 5.000 ton kadmium finns inbyggt och hamnar i
slammet genom avloppssystemen. Från rör och lödningar, från disk och
tvättmaskiner, kläder som tvättas, varmvattenberedare, skurvatten,
förzinkade järndetaljer som beslag, spikar, skruvar etc. T o m kranvattnets
egen halt av metaller räcker för att spoliera möjligheterna att upprätta ett
kretslopp utan förstörelse av miljö och hälsa.
Naturvårdsverket har angivit att kadmium från kranvattnet är ca 3 ggr
större än det som kommer med urin och avföring. Slutsatsen är helt klar.
Slammet från vårt avloppsnät kan aldrig inpassas i ett uthålligt kretslopp -
det är istället fråga om ett "ohjälpligt systemfel".
Även koppar och zink i slammet
Koppar är vid sidan av kadmium det stora problemet med slammet. Allt
slam har mycket höga kopparhalter - även i en trekammarbrunn på
landet. Metallen kommer i huvudsak från ledningsnätet som korroderar,
dels p.g.a. vattnets kemiska egenskaper, dels p.g.a. "slitage".
Kopparhalterna i slammet minskar inte heller, eftersom detta inte kan
åtgärdas utan att byta ut delar av det svenska ledningsnätet till
exempelvis rostfritt. Metallen zink är också en toxisk metall för
markfloran och zink i slammet kommer från förzinkade vattenledningar,
offeranoder av zink i varmvattenberedare, förzinkade inredningsdetaljer
samt räcken, tak, lyktstolpar m m utomhus.
Vad kan vi göra?
Om vi vill fortsätta en framgångsrik kamp mot koppar och zink och
ökande kadmiumhalter i våra njurar, är det nödvändigt att styra bort det
giftiga slammet från åkern. I stället måste våra näringsämnen
källsepareras från annat avloppsvatten. Då sjunker kadmiumhalten
kraftigt och näringsämnena kan inpassas i ett kretslopp värt namnet.
Fram för källsortering och inget annat! Det bästa sättet att slippa rena, är
att aldrig blanda. Och blandar man inte näringsämnen i urin med
avloppsvatten finns det inga miljögifter att vara rädd för.
Ju tidigare alla inser detta, desto mindre skada sker. Samhället måste ta
ansvar och hindra nya onödiga fall av njurskada på grund av kadmium. Det
är viktigt att kretsloppet i livsmedelsproduktionen - om det skall fungera -
inte får påspädning av olika gifter utifrån. Då får principen motsatt verkan.
Använd försiktighetsprincipen och
produktvalsprincipen!
Enligt produktvalsprincipen skall vi välja det gödselmedel som är det
"renaste" och bl.a. ger det minsta bidraget till kadmiumökningen i
åkermark och njurar. I ett ekologiskt inriktat jordbruk är detta inget större
problem, eftersom där används de naturliga metoderna att gödsla, vilket
också underlättas av balans mellan spannmålsproduktion och
djurhållning.
Dagens situation inom jordbruket är tyvärr en annan och konstgödsel-
användningen är fortfarande utbredd, vilket till stor del är en följd av lågt
pris på energi och konstgödsel och högbeskattning av arbete och andra
ekologiska metoder. Det är en olycklig utveckling om konstgödsel, just på
grund av t.ex. lägre kadmiumhalt, är att föredra framför näring i kretslopp.
För att få en ekologiskt anpassad inriktning borde man därför släppa
fokuseringen på att slammet från våra reningsverk långsiktigt ska användas i
vårt jordbruk. Näringen till åkern är inte detsamma som slammet till åkern.
Till dess nationen antagit en långsiktigt hållbar hållning till problemet och
genomför systemskifte mot systemfelet, är det bättre att deponera eller
bränna rötslammet. Ett slutförvaringsproblem måste betraktas som ett sådant
och inte prånglas ut på jordar och i livsmedelsförsörjningen för att det är
politiskt obehagligt att se det växande slamberg som just är beviset eller
symtomet på en otidsenlig teknik, utan möjlighet till kretsloppsinpassning.
Försiktighetsprincipen måste gälla. Det är hög tid att införa kadmiumskatt
också på avloppsslammet, som hittills varit befriat.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på gränsvärden för eller hur
skatt kan tas ut på kadmium i rötslam med syftet att styra bort det giftiga
slammet från åkrarna,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på erforderliga förändringar i
lagstiftningen som understödjer systemskiftet för källsorterande va-system
och återskapad växtnäringsbalans inom jordbruket.
Stockholm den 26 oktober 1998
Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Thomas Julin (mp)
Barbro Johansson (mp)
Ewa Larsson (mp)
Kia Andreasson (mp)