Sverige är ett land rikt på vatten med sina 104 876 sjöar och ca 120 000
km vattendrag. Tyvärr är ca 17 300 sjöar försurade och kalkningsbehovet
är stort. Anslaget är idag för lågt för att skapa ekologisk hållbarhet och
säkra den biologiska mångfalden. Kalkningen är ett effektivt och
nödvändigt medel för många djur och växter, som är känsliga för låga
pH-värden. Minskar kalkningen riskerar många arter som ArtDatabanken
i Uppsala fört upp på sin lista över hotade arter att försvinna.
Miljöpartiet de gröna anser att kalkningsverksamheten måste fortsätta och
vill inte bara att kalkningen av de vatten som kalkas idag ska fortsätta. Vi
anser att verksamheten måste utökas och att fler sjöar och vattendrag skall
kalkas. Idag kalkas endast 40 % av de sjöar som skulle behöva åtgärder.
Kalkningen nödvändig
Effekterna av kalkning på försurade ytvatten är väl kända och innebär en
ökad möjlighet för växter och djur att fortleva i den omfattning som
rådde före försurningen. Fiskeriverket framhöll därför i sin aktionsplan
för biologisk mångfald att "Kalkningen av antropogent försurade vatten
bör fortsätta i sådan utsträckning att inga arter eller miljöer hotas av
utslagning" (Fiskeriverket 1995).
Utsläpp och nedfall av försurande ämnen är ett av våra allvarligaste
miljöproblem med negativ påverkan på bl.a. mark, grundvatten, sjöar och
vattendrag samt vår hälsa, livskvalitet och möjlighet att nyttja naturresurser-
na. Vid en genomgång av den genomsnittliga höjningen av pH efter
kalkningen i 700 kalkade vatten noterades att pH ökat från i genomsnitt 5.8
före kalkning till 6.4 efter kalkning i dessa vatten (Naturvårdsverket 1995).
Hittills har ca 20 000 sjöar och 120 000 km vattendrag försurats med
allvarliga kemiska och biologiska skador som följd. Den genetiska
mångfalden har utarmats då unika genetiska populationer - i många fall
rödlistade arter - har utrotats. Direkta och indirekta effekter av försurningen
har inneburit förhöjda halter giftiga metaller i mark, vatten och fisk. Fisken i
hälften av våra sjöar har, delvis som en effekt av försurningen, nu så höga
kvicksilverhalter att unga kvinnor inte rekommenderas att äta vissa söt-
vattensarter.
Trots den ca 40-procentiga reduktion som skett av svaveldioxidutsläppen i
Europa under senare år krävs ytterligare reduktioner om ca 75 % innan
naturen i stora områden kan börja återhämta sig.
Sedan kalkningsverksamheten startade 1978 har ca 7 500 sjöar och 11 000
km vattendrag kalkats och därmed delvis avgiftats. Effekterna har varit
mycket goda. Studier utförda av Konjunkturinstitutet, Fiskeriverket och
Naturvårdsverket visar att kalkningen är samhällsekonomiskt lönsam långt
över dagens nivå. I Naturvårdsverkets rapport Kalkning av sjöar och
vattendrag, som kom i augusti 1997, skriver man. "Det är lönsamt att öka
kalkningsveksamheten. Undersökningen pekar mot att det är lönsamt att
kalka uppemot 80 % av alla Sveriges försurade vatten." Idag kalkas endast
40 % som skulle behöva kalkas.
Fortfarande finns det dock över 10 000 försurade sjöar och över 100 000
km försurade vattendrag. Kostnaden för att via kalkning hålla Sveriges
försurade sjöar och vattendrag vid liv beräknas till 600 miljoner kronor per
år.
Återförsurning
En minskning av kalkningsverksamheten innebär att de naturvärden som
mödosamt byggts upp går förlorade. Biologisk mångfald kommer för
alltid att ha gått förlorad. Dessutom är riskerna mycket stora vid en
återförsurning för en mycket snabb och kraftig återlösning av i det
kalkade vattnet fällda lagrade metaller med okända effekter för växt- och
djurliv inbegripet oss själva.
Effekterna av återförsurning är dåligt kända. Endast i undantagsfall har
redan kalkade vatten lämnats för återförsurning och endast i ett dokumenterat
fall har ett vatten som kalkats under en längre period återförsurats. Detta
vatten indikerar dock att återförsurningen kan få allvarliga konsekvenser. I
första hand kommer metallernas rörlighet att öka och man befarar att
metallhalterna i många fall kan komma att överskrida de halter som notera-
des före kalkningsinsatserna. Artrikedomen kommer att reduceras och
näringsnivån att minska.
Kalkning nödvändig för den biologiska mångfalden
Många vattenlevande organismer är känsliga för låga pH-värden.
Speciellt gäller detta många av de rödlistade hotade arterna.
Effekter på fisk
I Sverige är två av de 58 förekommande sötvattenslevande fiskarterna
klassade som akut hotade; vårlekande siklöja och mal. I kategorin 2
Sårbara arter är tre arter upptagna: groplöja, grönling och sandkrypare.
Bland de sällsynta och hänsynskrävande arterna inräknas idag 10
fiskarter samt flodkräfta. Bland de hänsynskrävande arterna kan nämnas
lax, öring, storröding, hornsimpa och harr.
Olika fiskarters beroende av pH är väl känt. Försurningsskadorna börjar
vanligen uppträda då pH faller under 6.0 och ökar i styrka ju lägre pH
sjunker. Vid pH 5.5 är det sannolikt att ca 2/3 av alla fiskarters reproduktion
kommer att påverkas.
Effekter på bottenfauna
Av de 112 vattenlevande ryggradslösa djur som är upptagna på röda
listan över hotade arter anses 3 vara försvunna från landet. Av de
resterande 109 har 51 påträffats inom de projekt som LIMNODATA HB
bedriver för Naturvårdsverkets räkning. Av dessa 51 arter har 22
påträffats i kalkade vatten. Endast 7 av de 51 arterna har påträffats vid
pH under 5.5 vilket indikerar att flertalet hotade och sällsynta arter är
försurningskänsliga.
Vid sidan av att ha ett egenvärde utgör många vattenlevande smådjur
viktig föda för fågel, fisk fladdermöss, groddjur och andra insekter. Tyvärr
hör flera av de viktigaste födoorganismerna som snäckor, kräftdjur och
dagsländor också till de mest försurningskänsliga. Det är med befintliga data
inte möjligt att beräkna de sekundära förluster i biologisk mångfald som en
reduktion av dessa födoorganismer kommer att medföra.
Förekomst av flodkräfta har utgjort ett starkt motiv till kalkning och därför
är många vatten som idag hyser flodkräfta kalkade. Ungefär 422 flod-
kräftvatten i främst södra Sverige hade kalkats fram till 1988. De mest
känsliga av dessa vatten var små, försurade brunvattensjöar. Dessa vatten är
också de som kan antas ha minst intresse för en fortsatt kalkningsverksam-
het. Det är därför rimligt att anta att antalet flodkräftpopulationer kommer att
reduceras kraftigt om kalkningen upphör.
Effekter på kolonisationskällor
En väsentlig uppgift för dagens kalkningsverksamhet är att bibehålla
källor för framtida återkolonisation av arter tills försurningen reducerats
till under kritisk nivå. Genom att tillåta dessa kolonisationskällor att
återförsuras kommer de skador som uppstår inom ett vattensystem att
vara irreversibla. Det är därför viktigt att förstå att de vatten i vilka en
"normal" biologi upprätthålls med hjälp av kalkning ofta utgör en
potentiell källa för återkolonisation i det aktuella vattensystemet. En
förlust av biologin i dessa vatten kommer i många fall att innebära en
förlust av arter i hela vattensystem och därmed en sannolik förlust av
genetiskt material. Sådana skador går inte att "reparera" med
utsättningar, dels är den för området anpassade genetiska uppsättningen
borta, dels kan ofta rehabiliteringen motverkas av det skadade
ekosystemet. Detta har t ex visat sig vid försök att återintroducera
flodkräfta i skadade vatten.
Snäckor, iglar och kräftdjur har idag svårt att återkolonisera försurade
vatten efter kalkning. Det beror troligen på att avstånden mellan kalkade
vatten är för stora. Om avstånden mellan kalkade vatten ökas, kan förlusten i
biologisk mångfald antas öka exponentiellt med ökande avstånd. Detta beror
på att många vattenlevande smådjur inte alls kan flyga eller är dåliga flygare
som inte kan överbrygga stora avstånd.
Effekter på mark och metallutlösning
Markförsurningen har nu i vissa områden pågått så länge att mycket
allvarliga mark-kemiska effekter är att förvänta; framför allt då metallers
rörlighet och giftighet. Nya strategier måste tas fram i många
kalkningsprojekt för att möta den nya komplexa problembilden. Mark-
och vattenförsurningen liksom kalkningsåtgärderna måste ses i ett
gemensamt sammanhang på ett helt annat sätt än vad som idag är fallet.
Lösligheten hos många metaller är direkt beroende av pH-värdet.
Försurningen av markerna i avrinningsområdet har därför medfört en ökad
transport av metaller från marken ut i vattnet. Undersökningar av återförsur-
ningens effekter har visat att metallhalterna i vattnet kan stiga kraftigt då
kalkningen avbryts. Orsaken till detta har inte klarlagts, men är sannolikt en
effekt av att metaller som lösts ut från den försurade marken i avrinnings-
området fällts ut i det kalkade vattnet och därmed fastlagts i sedimenten. När
vattnet återförsuras kan dessa metaller åter gå i lösning och därmed ge en
kraftigt förhöjd halt i vattnet.
Sannolikt kommer en sådan förhöjning av metallhalterna att påverka
biologin på flera olika sätt. I många vatten kan man förvänta sig direkt
toxiska effekter på olika organismer som är känsliga för höga metallhalter.
Det är också rimligt att anta att förhöjda metallkoncentrationer kommer att
påverka ackumulationen av metaller i såväl lägre som högre stående djur.
Därmed antas såväl bottenfauna, fisk, fågel och däggdjur komma att
påverkas.
En ökad grad av återförsurning kommer med största sannolikhet att ha
avsevärda effekter på kvicksilverhalten i fisk i många vatten. Meili (1995)
visade att kvicksilverhalten i framför allt gädda sjönk i de flesta vatten efter
kalkning. Återförsurningen av sjöar med en från början hög kvicksilverbe-
lastning kommer sannolikt att resultera i ett större antal vatten där kost-
rekommendationer kan komma ifråga.
Effekter av dagens anslagsnivå
Effekterna av kalkningen för den biologiska mångfalden har varit mycket
goda. Utan kalkningsverksamheten skulle många såväl vanliga som
rödlistade arter ha försvunnit ur många sjöar. Ekosystemen hade varit
förstörda och endast de arter som klarar att leva i pH på värden lägre än
5,5 skulle finnas kvar. Många rödlistade arter är känsliga för lågt pH och
försvinner redan vid en liten förändring.
En fortsatt kalkningsverksamhet är alltså av nöden om inte detta ska
spolieras. Likaså visar de positiva erfarenheterna att fler sjöar borde kalkas.
Det är också viktigt att skapa möjligheter för djur att återkolonisera vatten.
De kalkade vattnen får heller inte ligga för långt ifrån varandra, eftersom
återkolonisation då kan bli omöjlig.
Vissa år då nederbörden är högre (den naturliga variationen är 30 %)
behövs mer pengar än under torra år. Det är därför nödvändigt att bidragen
får fördelas över åren och sparas till år då behoven är stora. Det är alltså
viktigt med en buffert.
I Naturvårdsverkets rapport Nationell plan för kalkning av sjöar och
vattendrag, som kom i mars 1997, klargörs vilka effekter dagens anslagsnivå
kan innebära. Det står att läsa på sid 39. Man skriver:
? att ca 3 000 fiskbestånd kommer att slås ut,
?
? att ca 1 miljon bestånd av ryggradslösa djur kommer att slås ut,
?
? att 100 populationer av den hotade flodkräftan kommer att slås ut,
?
? att det sannolikt innebär att genetiskt unika stammar av arter försvinner,
?
? att flera fjällnära vatten blir helt fisktomma,
?
? att antalet vatten med reproduktion av flodpärlmussla och andra hotade
och sällsynta arter minskar,
?
? att tillgången på naturreproducerad lax och havsöring reduceras,
?
? att förutsättningarna för nyttjandet av vissa sjöar som vattentäkter
försvåras,
?
? att tungmetallhalterna i den akvatiska miljön liksom kvicksilverhalten i
fisk stiger,
?
? att födoutbudet för fågel, fisk och utter minskar.
?
Nedskärningarna innebär dessutom svåra avvägningar av vilka
landsdelar, vattenmiljöer, djurarter eller djurpopulationer som skall
prioriteras.
Slutsats
Miljöpartiet de gröna anser att dagens anslagsnivå för kalkningen måste
höjas. Ett totalt behov på 600 miljoner kronor per år visar att det
biologiska behovet är mycket stort. En återförsurning med
metallutfällningar kan ge allvarliga biologiska skador och sker om
kalkningen upphör. Då ökar miljöskulden till framtidens barn.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att kalkade sjöar och vattendrag får fortsatt
kalkning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att även tidigare inte kalkade vatten kan börja kalkas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av kalkning för den biologiska mångfalden i
många vatten,
4. att riksdagen begär att regeringen, utifrån det ökade behovet, tar fram
konkreta och tidsbestämda mål för kalkningsverksamheten för beslut i
riksdagen.