Efter katastrofen i Tjernobyl 1986 tillsatte regeringen en utredning för att
bl.a. undersöka risken för en svensk kärnkraftsolycka. Utredningen
resulterade så småningom i ett betänkande där det konstaterades att även
svenska kärnkraftverk löper viss risk att råka ut för en allvarlig olycka. I
kärnkraftens barndom talades om att risken för en härdsmälta var att
jämföra med risken att få en meteor i huvudet. Jämfört med detta
skärptes bedömningarna av hotbilden efter Tjernobyl. Men i praktiken
betraktades risken fortfarande som försumbar.
Under de senaste tio åren har det emellertid visat sig att de svenska
reaktorerna inte haft den säkerhet man tidigare förutsatt. Det gäller såväl
konstruktionen av reaktorerna som de brister som är att hänföra till den
mänskliga faktorn. I september 1992 inträffade i Barsebäck ett mycket
allvarligt tillbud som fick till följd att fem reaktorer med samma typ av
konstruktion stängdes av för ombyggnad. En ventil öppnade sig och släppte
ut en kraftig ångstråle. Ångan slet loss isoleringsmaterial som föll ner i
kylvattenbassängen och täppte igen silarna till säkerhetssystemets kylvatten-
intag. Händelsen visade att tillverkaren ABB kraftigt missberäknat den tid
det skulle ta innan mineralullen sög upp vatten och därmed sjönk i
bassängen. Det avslöjade också att personalen var oförberedd på den situa-
tion som uppstod, eftersom den aldrig hade tränat på att backspola ventilerna.
Ett åldrande som är särskilt bekymmersamt är det som Barsebäcks-
reaktorerna genomgår. För något år sedan korresponderade Vänsterpartiet
om hur det stod till med den intrakristallina spänningskorrosion som alla
material utsatta för högt tryck och hög temperatur drabbas av. Säkerhets-
kommittén svarade att de var medvetna om problemet men hade situationen
under kontroll. Några år har gått sedan dess och driftigt folk har försvunnit
från Barsebäck, vilket medfört att riskerna nu torde ha ökat.
Statens kärnkraftsinspektion, SKI, konstaterar i en årsrapport från mars
1998 att
Nya erfarenheter måste således ständigt tas tillvara. Exempel härpå är att en
del av de under året observerade spänningskorrosionsskadorna har uppstått i
lågkolhaltiga, s.k. nuclear grade, material vilka tidigare ansetts i det
närmaste
immuna mot denna typ av sprickning. Dessutom hade de berörda rördelarna
endast varit i drift under 10 år. Fortsatta utvecklingsinsatser motiveras även
av förhållandet att man under årets återkommande kontroller med
oförstörande provningssystem som genomgått s.k. kvalificering åter har
konstaterat skador vars ursprung till en del kunnat härledas från
tillverkningsskedet men som inte upptäckts vid tidigare kontroller, trots att
de redan då tillväxt genom driftinducerade skademekanismer. (Sid. 19)
SKI har klagat på säkerhetsrutinerna och ett stort antal incidenter har
inträffat. Vid minst tre tillfällen har Sigyn virvlat upp slam som blockerat
intagen till kylvatten, både ordinarie intagen och reservintagen. Färska
PSA-analyser (probabilistiska säkerhetsanalyser) visar att risken för en
härdsmälta vid de två äldsta reaktorerna i Oskarshamn och de båda
Barsebäcksreaktorerna är väsentligt högre än vad som tidigare misstänkts
vara fallet. Riskerna är 25 gånger högre än Sydkrafts eget säkerhetsmål!
Statens strålskyddsinstitut, SSI, noterade i sin senaste årsrapport att
det pågående moderniseringsprogrammet vid de svenska kärnkraftverken,
samt ökade strålnivåer i reaktorerna under senare år har resulterat i en ökad
dosbelastning till personalen. 1997 utgjorde inget undantag. Kollektivdosen
till kärnkraftspersonalen blev den hittills största i Sverige. ( Sid. 9)
Säkerhetsnämnderna vid kärnkraftverken bildades efter
folkomröstningen om kärnkraft 1980 med syfte att underlätta
allmänhetens insyn i säkerhetsarbetet. Säkerhetsåtgärder kommer att
behövas även efter det att reaktorerna stängts. Enligt förordningen om de
lokala säkerhetsnämnderna vid kärntekniska anläggningar tillsätts
ledamöter enbart från de kommuner som ligger inom den inre
beredskapszonen. Det innebär exempelvis att Lunds kommun, vars
centrum ligger cirka 2 mil från Barsebäcksverket, inte är representerat i
den lokala säkerhetsnämnden.
Vänsterpartiet anser att det nu är dags för en ny reaktorsäkerhetsutredning.
Regeringen bör tillsätta en utredning som får i uppdrag att granska säker-
heten hos de svenska kärnkraftverken samt då även granska de säkerhets-
mässiga och ekonomiska förutsättningarna för beräkning av reaktorernas
livslängd. Finns det nya åldrandefenomen som inte tidigare förutsetts? Hur
påverkar det i så fall turordningen när det gäller avvecklingen? Bland annat
utifrån den kritik som riktats mot svenskt utredningsväsende vill vi betona
möjligheterna av att koppla in oberoende - gärna utländsk - expertis i
utredningen.
Vi frågar oss också om SSI och SKI som tillsynsmyndigheter har tillräck-
liga resurser för att sköta sina tillsynsåtaganden, när man nu även riskerar att
kärnkraftverkens egen kompetens försvagas i avvecklingsskedet. Det får då
på inga villkor inträffa att tillsynsmyndigheternas kompetens och möjligheter
att utöva sin tillsyn skärs ner samtidigt som såväl kärnavfallsfrågan som
kärnkraftsavvecklingen kräver extra insatser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppdrag
att, i enlighet med vad som anförts i motionen, granska säkerheten hos de
svenska kärnkraftverken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kretsen av kommuner som skall vara representerade i de lokala
säkerhetsnämnderna vid kärnkraftverken skall vidgas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att säkra tillsynsmyndigheternas förmåga att fullfölja sina
åtaganden i kärnkraftens avvecklingsskede.
Stockholm den 24 oktober 1998
Lennart Beijer (v)
Karin Svensson Smith (v)
Lennart Värmby (v)
Kjell-Erik Karlsson (v)
Jonas Ringqvist (v)