Vårt lands viltstammar utgör en omistlig nationell tillgång som är värd omsorg. Vården av dem är i grunden en för oss alla gemensam uppgift, som skall samordnas med övrig naturvård. Ibland måste vi människor agera för att upprätthålla en skälig balans mellan olika viltlevande arter av fåglar och djur i vår fauna. Detta sker genom att vi tillåter jakt med större eller mindre begränsningar.
Vissa arter, på vilka vi idag inte tillåter jakt eller har jakt med mycket restriktiva regler, har ökat mycket starkt i antal och ibland så starkt att det uppstår olägenheter i olika hänseenden.
Som exempel kan nämnas att den svenska korppopulationen genomgått en utomordentligt expansiv utveckling under senare år. Inom vissa områden torde korparna vara fler än kråkorna och vid sopstationer förekommer ofta enorma ansamlingar av korp.
Ett annat exempel är utvecklingen av det svenska beståndet av skarv. Ökningstakten har varit extremt snabb de senaste tio åren och arten ökar fortfarande snabbt. Denna kraftiga ökning har lett till ett stort antal klagomål om att skarvarna gör skada på fiskbestånden, skapar andra olägenheter för fisket och förstör skogen på de öar där de häckar. Undersökningar som gjorts i Sverige och utomlands bekräftar dessa klagomål.
En tredje art som bör bli föremål för regeringens övervägande beträffande jakt eller inte jakt är säl. Vad gäller knubbsälbeståndet på den svenska västkusten har jakt inte förekommit på mycket lång tid. Detta har bl.a. medfört att sälarna förlorat skyggheten för människor och de numera mycket täta populationerna innebär att sälarna förlägger fodersök även till områden där knubbsäl tidigare inte förekommit.
Vi har i Sverige också en debatt om balansen mellan de stora rovdjuren å ena sidan och annat jaktbart vilt såsom älg och rådjur å andra sidan. Den årliga avskjutningen av älg, hjort och rådjur är av en omfattning som representerar stora ekonomiska värden. En alltför stor lodjursstam kommer till exempel att allvarligt hota rådjursstammen.
Ovanstående är exempel som visar att regeringen måste aktivera sig för att skapa förutsättningar för en bättre balans mellan olika viltstammar i Sverige. Det kan i en del fall ske genom en översyn av reglerna för skyddsjakt respektive möjligheter till en utökad allmän jakt. Det kan också ske genom att Sverige i EU verkar för förändringar i de direktiv som är aktuella på jaktens område.
Sammanfattningsvis vill jag poängtera det viktiga i att riksdag och regering nationellt och internationellt verkar för en god balans i vår vilda svenska fauna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om balans mellan vildlevande arter.
Stockholm den 22 oktober 1998
Carl G Nilsson (m)