Vattenbrist hotar var tredje kommun i Sverige enligt en
sammanställning av Boverket. Det är inte godtagbart att vi i
det vattenrika Sverige skulle uppleva akut vattenbrist. Vi
borde i stället kunna exportera vatten.
Orsaken till denna vattenbrist är oftast dålig kvalitet på vattentäkterna,
d.v.s. i de flesta av dessa fall ytvattentäkter. Enligt Livsmedelsverket är
alltfler ytvattentäkter så dåliga att de enligt Livsmedelsverkets krav är
olämpliga att använda till dricksvatten. Man menar att kommunerna inte
planerat för det framtida vattenbehovet eller dragit sig för kostnaden, som
skulle ge höjda vattentaxor. Oftast handlar det om att övergå från yt- till
grundvattenförsörjning. Cirka 7,5 miljoner människor erhåller sin vatten-
försörjning från kommunala vattenverk som årligen levererar mer än 900
miljoner kubikmeter dricksvatten. Hälften av denna mängd kommer från
ytvatten och en fjärdedel från naturligt grundvatten. Den återstående
fjärdedelen av dricksvattnet utgörs av dricksvatten som erhållits genom
infiltration av ytvatten i grusområden.
Ett problem med det ökade grundvattenbehovet är att kommunerna under
den snabba bebyggelseexpansionen under 1970- och 80-talen inte hängde
med vad gäller vattentäktsfrågor. I den första generationens översiktsplaner
som tog form omkring 1990 var det ovanligt att kommunerna lyfte fram
nödvändigheten av att reservera mark- och vattenområden för framtida
vattenförsörjning. Den enskilda vattenförsörjningens behov påtalades inte
alls.
Avsaknaden av alternativ vattenförsörjning har blivit en obehaglig
överraskning för de kommuner som hamnat i en akut vattenbristsituation.
Särskilt problematisk är situationen i södra Sveriges kustkommuner. De får
ta emot den samlade föroreningsmängden från samtliga uppströms belägna
orter. De blir så att säga "upplandets fångar" och har svårt att själva
förbättra
sin vattenkvalitet. I många fall har allvarliga försämringar av råvatten-
kvaliteten inträffat.
Det är nödvändigt att vi har en heltäckande kartläggning som redovisar
kommunernas nuvarande och framtida behov av vattenförsörjning. Det finns
flera konflikter mellan pågående markanvändning och behovet av en uthållig
vattenförsörjning. Bland hoten kan nämnas sjunkande grundvattennivåer,
djup tjäle, regnskugga, deponier, grustäkter och vägar.
Ofta finns en konflikt mellan samhällets behov av materialförsörjning från
isälvsavlagringar och deras betydelse för naturlig eller konstgjord grund-
vattenbildning. Isälvsavlagringarna utgör ändliga naturresurser och har stor
betydelse för landskapsbilden, för den biologiska mångfalden och
vattenförsörjningen.
Stora sand- och grusområden är idag upplåsta av vägar, bostads- och
industriområden, flygfält och täktverksamhet. Dessa uppbundna natur-
resursområden kan ses som kommande generationers material- och vatten-
försörjningsreserver under förutsättning att nuvarande markverksamhet
successivt avvecklas. Sett enbart ur materialförsörjningssynvinkel antas
hälften av Sveriges kommuner ha förbrukat sina grusresurser inom 30 år.
Lägger man till dessa marksystems betydelse för vattenförsörjningen blir
tidsperspektivet betydligt kortare. Gräver man bort sand- och grusresurser
spolierar man också förutsättningarna för återbildning av grundvatten.
Isälvsavlagringarna är således oersättliga.
Bristsituationen och kostnaderna för att komma till rätta med den är så
omfattande att det är starkt motiverat att ett helhetsgrepp tas på problema-
tiken. Kommunerna arbetar idag utan någon större samordning för att lösa
sina kommunspecifika problem. Det är angeläget att få till stånd en sam-
planering mellan kommunerna och från centralt håll erbjuda stöd till
kommunerna så att de mest miljö- och kostnadseffektiva lösningarna kan
väljas. För att underlätta samarbetet i vattenförsörjningsfrågor kan det vara
ändamålsenligt att bilda vattenförbund, vattenvårdsförbund, kommunal-
förbund eller bolag. Miljöbalken föreslår att vattenvårdsförbund bildas.
Hur kopplingen mellan vattenplanering och övrig kommunal planering ska
bli bättre för att säkerställa skyddet av viktiga vattenresurser har diskuterats
länge. Länsstyrelserna bör åläggas att enligt särskild plan följa frågan.
Vattenförsörjningen måste vara tydligt utpekad i kommunernas översikts-
planer. Översiktsplanen är visserligen inte juridiskt bindande, men har ändå
en starkt styrande effekt. En översiktsplan bör följas av ett handlings-
program. För vattentäkter bör detta omfatta t ex skyddsföreskrifter men även
åtgärder inom andra sektorer som jordbruk där restriktioner får genomföras.
Vidare kan viktiga vattenförsörjningsreserver säkras juridiskt genom upprätt-
ande av detaljplaner eller områdesbestämmelser. Därutöver bör särskilt
viktiga mark- och vattenområden, lämpliga för vattenförsörjning av större
omfattning, utpekas som riksintressen enligt naturresurslagen.
Lantbrukare, som enligt miljöbalken åläggs restriktioner i sin markanvänd-
ning, har enligt miljöbalken ingen ovillkorlig rätt till ersättning för inkomst-
bortfall av kortvarigare slag. Men samma regel bör gälla här som annars när
motstridiga intressen står mot varann. Ersättning bör lämnas för intrång.
Särskilt gäller det när marken inte alls ska brukas, exempelvis om 10-15 m
busk-trädbevuxen zon påbjuds närmast diken och vattendrag för att fånga
läckande kväve.
Kommunala besparingar har påverkat antalet provtagningar på dricks-
vattnet, så att antalet minskat. Det ökar risken att otjänligt eller dåligt
vatten
inte upptäcks. Givetvis har kommunen ansvar för att väl förvalta sin
ekonomi, men staten har här ett ansvar vid fördelandet av uppgifter och
därmed utgifter för kommunerna.
Vattenfrågan är inte bara en fråga om lagstiftning utan också om kunskap
och utbildning. Det kanske allra största hotet mot vårt dricksvatten utgörs av
just okunnighet om hur vattenresurserna ska skyddas. Bristen på kunskap är
allvarlig. Det räcker inte med att planera med 20-30 års perspektiv, utan
försöka se mycket långt fram i tiden. Kunskapen om samspelet mellan
utsläpp och vattenkvalitet måste också förbättras. Till exempel har man på
senare tid kunnat se att bekämpningsmedel i dricksvatten ökat. Ofta kommer
dessa bekämpningsmedel från grusade ytor som P-platser och banvallar och
hamnar så småningom i dricksvattnet.
Kvaliteten på vattnet i kranen hos konsumenten bör undersökas
systematiskt. Vattenledningarna är ofta olika gamla och av olika material
inom olika områden i kommunen. Vattenflödet påverkar hur mycket som
löses ut från ledningsväggen. I gamla ledningar finns överväxt av alger och
annat.
Livsmedelsverket har genomfört en undersökning av trihalometaner i
dricksvatten. Undersökningen visar på behovet av mer utbildning. Det
framkom att vart tredje svenskt vattenverk inte kunde redogöra för hur
mycket klor, som tillsätts i dricksvattnet. Nära 20 procent av verken visste att
de tillsatte mer klor i dricksvattnet än vad som var tillåtet. Detta är ett
tecken
på att utbildningen inte är tillräcklig. Kommunförbundets och verkens egen
organisation har menat att ett frivilligt utbildningsprogram räcker för att höja
kompetensen. Det framstår klart att det bör utgå föreskrifter från
myndighetshåll som klargör vilken utbildning som krävs för personal, som
arbetar med dricksvattenfrågor.
Dagens va-system en
parentes
Ett gammalt och i många delar dåligt underhållet
avloppsledningsnät har under det senaste decenniet lett till
flera smittspridningstillfällen och sjukdomsutbrott. Detta
som en konsekvens av att avloppsvattnet förorenat
dricksvattnet.
Det slösas idag med rent dricksvatten genom att det används för att spola
rent i toaletterna. Detta medför också att de drygt 30 000 ton kväve och 7
000 ton fosfor som finns i urin och fekalier inte utnyttjas. Samtidigt har vi
den paradoxala situationen att avloppsvatten måste renas till en mycket hög
kostnad, innan vattnet hamnar i Östersjön eller västerhavet.
Ett systemskifte inom va-området behöver komma till stånd som möjliggör
att näringscirklarna kan slutas. Den potential som finns i ett
omhändertagande av urin och fekalier måste utvecklas. Gentemot framtida
generationer har vi varken råd att lättvindigt tära på ändliga resurser som
fosfor eller misshushålla med den allra viktigaste naturresursen -
dricksvatten.
Nya kretsloppsbaserade avloppslösningar är nödvändiga. Övergödning,
förorenat slam och därmed ej slutna kretslopp, de hastigt minskade fosfor-
resurserna i världen etc. är samtliga effekter av att synen på västerländsk
avloppshantering utgår från att människans avloppsprodukter skall blandas
upp med vatten och spolas bort.
Det finns goda erfarenheter på stor förändringsvilja hos medborgarna för
att med rimliga insatser ställa om sin livsstil till att bli mer miljövänlig - t
ex
övergång till miljövänliga tvättmedel och pappersprodukter. En växling till
alternativa toalettsystem medför dock ett stort antal praktiska problem, som
måste lösas.
En struktur för att klara uppsamling, transport, behandling och nytto-
görande av toalettavfallet måste byggas upp. Det är av absolut största vikt att
inte några nya systemfel byggs in, när bytet sker bort från det vattentranport-
baserade toalettsystemet.
Regeringen bör uppdra åt Naturvårdsverket att utarbeta en strategi för
övergången från dagens kollektiva vattentransporterande storskaliga toalett-
system till ett ekologiskt hållbart toalettsystem. I denna strategi måste bland
annat ingå ett uppdrag att tydligt definiera vilka krav som ska ställas på ett
ekologiskt toalettsystem och vilka normer som ska gälla för prestanda,
pålitlighet och funktionalitet. En kraftsamling kring grundforskning,
systemutveckling och produktutveckling måste ske. Denna process måste
tillåtas få resurser både i form av tid och pengar.
Vattenfrågan i ett nord-
sydperspektiv
I tredje världen är akuta problem med friskt vatten ett
ständigt återkommande problem i många områden. Främst är
det länder i Mellanöstern och vissa afrikanska länder som
lider av s k vattenstress. Enkelt uttryckt finns det tre hot:
förstörelse av vattenresurser, befolkningstillväxten och en
orättvis fördelning av vattnet. Vid Riokonferensen 1992
förband sig i-länderna att stå för de särskilda kostnader som
är förknippade med utvecklandet av resurssnåla tekniker och
uthållig fysisk planering.
Sedan 1950 har världens vattenförbrukning tredubblats. Vattentillgången
per capita är idag en tredjedel av vad den var 1970. Vattenbristen utgör en
starkt hämmande faktor på livsmedelsproduktionen och den ekonomiska
utvecklingen och hotar de naturliga ekosystemen i länder med vattenstress.
Samtidigt finns en stor potential till hushållning, främst inom jordbruket där
två tredjedelar av vattenförbrukningen sker. T ex handlar det om ny bevatt-
ningsteknik och bättre brukningsmetoder. I Israel har man introducerat ett
droppsystem som kan minska förbrukningen av vatten med 30-60 %.
Problemet är att hitta billigare alternativ för fattiga brukare i tredje
världen.
Här krävs mer forskning.
Sverige bör driva på internationellt för förverkligandet av en global vatten-
konvention. Främst bör följande frågor hanteras inom denna konvention:
vattentillgångar som delas av stater, nyttjande av ändliga grundvatten-
tillgångar och globalt samarbete för att få till stånd spridning av teknik för
effektivt vattenutnyttjande.
Stor vikt ska läggas vid att finna hållbara lösningar för u-ländernas
dricksvattenförsörjning och sanitet. Att i stor skala satsa på västvärldens
VVS-teknik vore förödande. U-länderna måste redan från början nyttja den
moderna kretsloppsanpassade teknik, som i-länder i allt väsentligt kommer
att behöva ställa om till. Den läxa som västländer börjat lära sig - att
vattentillgångar i form av yt- och grundvatten inte är stationära kapital utan
en recirkulerande resurs som både i tillgång och kapital påverkas av mark-
och vattenanvändningen - bör finnas som en grundläggande kunskap för vårt
engagemang i tredje världen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om myndighetsföreskrifter för utbildning av personal som arbetar
med dricksvattenfrågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om övergång till ett ekologiskt hållbart toalettsystem,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att Sverige arbetar för en global vattenkonvention.
Stockholm den 28 oktober 1998
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Harald Bergström (kd)
Ulf Björklund (kd)
Dan Ericsson (kd)
Amanda Grönlund (kd)
Johnny Gylling (kd)
Caroline Hagström (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Tuve Skånberg (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)