Stundtals kan man läsa reportage i pressen om djur som far
illa. Djur som lämnats utan mat och vatten utomhus eller
som står till knäna i träck i trånga ladugårdar. Lyckligtvis är
fall som dessa inte speciellt vanliga och ofta finns ett tragiskt
människoöde i bakgrunden. Det kan vara någon som av ålder
eller ohälsa helt plötsligt inte klarar av omsorgen om djuren
längre. I de flesta fall löses situationen på för alla bra sätt.
Men ibland blir det konflikt.
Om djur skall omhändertas
Ibland har den djurskyddsinspektör som finner
missförhållandena inte samma uppfattning som djurägaren.
Det blir konflikt med förelägganden, omhändertagande av
djuren och i en del fall åtal. Det här är naturligtvis alltid
uppslitande och att det går så långt beror ofta på att det går
prestige i frågan och man kan inte tala med varandra.
Djurägaren förstår ofta inte vad konsekvensen blir av att
nonchalera djurskyddsinspektörens råd, som i sin tur tar
detta för givet. Att djur omhändertas och i många fall avlivas
är ett misslyckande för båda parter.
Veterinärens roll
För att kunna omhänderta krävs medverkan av veterinär och
handräckning av polis. Veterinären skall konfirmera
vanvården. Redan här har det funnits fall där det gått snett. I
många fall har kommunen anlitat en annan veterinär än den
som djurägaren brukar anlita och har förtroende för. Det
finns till och med fall där djurägarens veterinär inte anser att
djuren är vanvårdade medan den av kommunen anlitade
anser det. I vissa fall har det gällt sådana till synes enkla
saker som att bedöma om en hund eller häst är i tillräckligt
hull. Vad som är normalt hull är tydligen ingen sanning utan
växlar från veterinär till veterinär. I andra fall har det handlat
om utevistelse och hur sådan ska ske. I åter andra om hur det
måste se ut i ladugård eller stall. Det här är olyckligt.
Svåra ärenden att hantera
Det är inte lätt att driva ett djurskyddsärende till åtgärd och
fällande dom. Det blir naturligtvis ändå svårare om
djurskyddsinspektörer och olika veterinärer tycker olika. Ett
exempel på detta är fall där djurskyddsinspektör och
veterinär gör olika bedömning i domstol. Naturligtvis blir det
mycket svårt att döma en djurägare för vanvård om
veterinären motsäger djurskyddsinspektören.
Jordbruksverket har
ansvaret
Idag är det Jordbruksverket som har det övergripande
ansvaret för djurskyddet för lantbrukets djur. Det är därifrån
det skall komma riktlinjer, hållas kurser och seminarier och i
övrigt verka för att problem som skisserats ovan inte sker.
Skapa samsyn.
Men det gör man inte. Många har påtalat detta. Det kommer inga riktlinjer
eller råd och anvisningar hur djurskyddslagen skall tolkas. Det är nämligen
det det handlar om. Vad är vanvård? Naturligtvis är det uppenbart i vissa fall,
men var går gränsen? Är det vanvård att ha en hund sittande i bur? Är det
vanvård att ha unghästar ute hela dygnet under vintern om det finns vindtätt
skjul att gå in i? Är det vanvård att ha många katter inomhus men inte få?
Lider en katt av att det luktar katt i huset? Får en hund av en viss ras vara
mager, men inte en hund av en annan ras?
Frågorna kanske verkar märkliga, men de är hämtade ur livet och just
sådana frågeställningar där djurägare, djurskyddsinspektör och i vissa fall
veterinär haft olika uppfattning. Dessutom bedöms fall som dessa olika i
olika kommuner. Det som tolereras i en kommun leder till åtgärder i en
annan. Det här är inte bra vare sig för djuren eller de inblandade.
Skapa samsyn!
Djurskyddsinspektörerna behöver vägledning. Det är svårt
att omhänderta djur och att driva dessa fall. Om osäkerheten
är stor om vad som gäller är risken uppenbar att fall som
borde ha lett till åtgärd inte drivs vidare. Djuren får då inte
det skydd som djurskyddslagen skall ge dem.
Jordbruksverket har inte tagit sin roll på det allvar som borde
ha skett. Det är 10 år sedan djurskyddslagen kom men
fortfarande tolkas lagen olika, på vissa håll verkar den inte
alls ha slagit igenom och man vet inte riktigt vad som gäller.
Det är av yttersta vikt att detta åtgärdas och att
Jordbruksverket tar fram råd och anvisningar så att problem
som ovan beskrivits undanröjs.
Låt tillsynen bli kvar i
kommunerna
Mycket av den kritik som kommit har utsett kommunerna
som bov i dramat. Det menar vi är helt fel. Många
kommuner satsar ambitiöst på djurskyddet och det är just i
de kommunerna som den olika synen mellan inspektörer och
veterinärer har visat sig. Först när lagen provas ser man
problemen och att då påstå att det är de som verkligen
använder lagen som gör fel är naturligtvis galet. Det är som
att skjuta budbäraren.
I den uppgörelse som träffades mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet
och Vänsterpartiet om miljöbalken enades vi om att det skall bli möjligt för
kommuner som så önskar att ta över tillsynen över jordbruket. Innan balken
träder i kraft den 1.1 1999 är det länsstyrelsen som har tillsynen enligt lagen
(1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Avsikten med denna nya möjlighet
var att samla all tillsyn av jordbruket - djur, mark och gödselhantering - hos
den myndighet som finns nära, kommunen. Det har visat sig att i kommuner
med aktiv djurskydds- och miljötillsyn har det varit svårt att få länsstyrelsen
att agera enligt skötsellagen - trots upprepade påstötningar. Det kan bero på
flera faktorer; det är geografiskt långt för länsstyrelsens folk att ta sig ut i
bygderna, man har inte vare sig tid eller resurser. Från flera länsstyrelser har
det kommit påstötning om det olyckliga i dagens ordning och det fanns såväl
därifrån som från kommuner en stark önskan om förändring. Att flytta
djurskyddet till länsstyrelserna skulle alltså åter splittra tillsynen över
jordbruket och vore mycket olyckligt och skulle, enligt min mening, strida
mot intentionerna i den överenskommelse som träffats om miljöbalken.
Miljöpartiet anser att djurskyddstillsynen skall ligga kvar på kommunal
nivå.
Skapa
djurskyddsmyndighet
Miljöpartiet de gröna anser att många av de problem som
beskrivits ovan visar behovet av en djurskyddsmyndighet.
En sådan myndighet kan på ett mer helgjutet och
självständigt sätt ta tag i problemen. Det behövs för att
djurskyddslagen inte skall urholkas. Jordbruksverket, som
har det yttersta ansvaret för lantbrukets djur, har så många
nya uppgifter sedan EU-medlemskapet att djurskyddet av
naturliga skäl inte prioriterats. Även Centrala
försöksdjursnämnden och i viss mån Naturvårdsverket,
Läkemedelsverket, Kemikalieinspektionen och de
naturvetenskapliga forskningsråden har att ta hänsyn till
djurskyddslagen i olika ärenden.
Utvärdera djurskyddslagen
Det är nu 10 år sedan djurskyddslagen kom. Den ansågs som
mycket radikal när den kom och har haft stor betydelse. Idag
kritiseras dock det faktum att alla djur i människans tjänst
fortfarande inte har möjlighet till naturligt beteende, t ex
minkar och höns i bur. Det kan också ifrågasättas om det är
förenligt med lagen att ha kor uppbundna året runt.
Det är dags för en utvärdering. Blev det som det var tänkt? Behöver lagen
och/eller föreskrifterna ändras? Frågorna är många och en rejäl genomgång
vid en utvärdering kan ge svar och föreslå revideringar där så behövs. Den
kan också belysa och föreslå åtgärder på de tolkningsproblem som beskrivits
i början av denna motion.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av råd och anvisningar för djurskyddsinspektörer och
andra som handhar djurskyddslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas roll som tillsynsmyndighet över djurskyddet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av utvärdering av djurskyddslagen.