Den skogspolitik som trädde i kraft 1 januari 1994
kännetecknas av en omfattande avreglering. Bland annat
höjdes den nedre arealgränsen för avverkningsbegränsningar
enligt 11 § skogsvårdslagen (SVL) till 100 hektar.
Det visade sig ganska snart att denna nyvunna frihet för skogsägarna att ta
ansvar för en rimlig hushållning av den äldre skogen enligt gammal svensk
norm och skogsvårdstraditioner skulle utnyttjas av mindre seriösa köpare av
skogsfastigheter, s.k. klippare. Klipparna köper fastigheter, som understiger
100 hektar, "slaktar" dessa på gammal skog och delvis även växande skog på
grund av generösare regler om lägsta tillåtna slutavverkningsålder i den nya
skogspolitiken.
För att i viss mån begränsa klipparnas framfart beslutade regeringen hösten
1997 att ändra 12 § skogsvårdsförordningen så att den nedre gränsen för
avverkningsbegränsningar går vid 50 hektar i stället för vid 100 hektar.
I praktiken har de nya bestämmelserna fått en mycket begränsad effekt i
södra och mellersta Sverige med många små skogsfastigheter. I t.ex. Västra
Götaland är medelarealen ca 28 hektar, vilket innebär att huvuddelen av
skogsmarken inte omfattas av några avverkningsbegränsningar. Klipparna
kan också lätt kringgå bestämmelserna genom att klyva fastigheten i
fastigheter under gränsen (50 ha). Någon synkronisering med fastighets-
bildningslagens (FBL) bestämmelser skedde nämligen inte när regeringen
ändrade skogsvårdsförordningen.
Med stöd av FBL kan skogsfastigheter nybildas om de har en ideal
produktionsförmåga överstigande minst 200-250 skogskubikmeter per år och
inga andra allmänna intressen motverkas. Arealgränsen för dessa nybildade
fastigheter kommer i stora delar av norra Sverige att omfatta nybildade
fastigheter med en skogsmarksareal klart överstigande 50 hektar. Problemet
kommer när de nybildade fastigheterna återfinns i södra och mellersta
Sverige där en fastighets genomsnittliga ideala produktionsförmåga per
hektar överstiger 4 skogskubikmeter per hektar och år. Exempel från Västra
Götaland - här är den genomsnittliga produktionsförmågan ca 8 skogskubik-
meter per hektar och år. En skogsfastighet kan här nybildas omfattande ca 25
hektar. Denna fastighet omfattas inte av några avverkningsbegränsningar
enligt SVL.
Enligt vår mening talar starka skäl för att den nedre gränsen för
avverkningsbegränsningar på fastigheter i södra Sverige bör sänkas till
20 hektar, dvs. i princip de bestämmelser som gällde före 1993 års skogs-
politiska beslut.
Vi anser vidare att regeringen bör ta initiativ till att FBL och SVL
synkroniseras på sådant sätt att de skogsfastigheter som kan nybildas utan
hinder i 3 kap. 7 § FBL också omfattas av ransoneringsreglerna i 11 § SVL.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en ändring av den nedre arealgränsen för
avverkningsbegränsningar i södra Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör ta initiativ till en synkronisering av
bestämmelserna i fastighetsbildningslagen och skogsvårdslagen.