Åderlåtningen inom svensk biodling är nu så stor att farhågorna ökar om
huruvida tillgången på bigårdar och bisamhällen räcker till för att klara
det pollineringsbehov som finns i Sverige.
För att utnyttja arealen och tillfredsställa pollineringsbehovet behövs en
stark utökning från dagens ca 70 000-80 000 bisamhällen, till ca 140 000.
Behovet - nära nog en fördubbling - av antalet bisamhällen är mycket
svårt att täcka med tanke på varroakvalstrets spridning i landet.
Många biodlare vill inte fortsätta med sin verksamhet när de tvingas
använda kemiska preparat för att hålla nere kvalsterangreppen. Risken är
uppenbar att kemikalierester kan finnas kvar i den utvunna honungen.
Läget för svensk binäring är alltså f.n. mycket allvarligt. 1998 innebär av
allt att döma bottenrekord i honungsproduktion. De ekonomiska
påfrestningarna som nu drabbat praktiskt taget alla biodlare, riskerar att leda
till att antalet bigårdar och bisamhällen ytterligare kommer att minska.
Katastrofen är nära och regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder för att
komma till rätta med näringens problem - inte minst vad gäller varroa-
kvalstrets spridning.
I 1974 års bisjukdomslag (SFS 1974:211) centraliserades bekämpningen
av bisjukdomarna, som legat under respektive länsstyrelse, till Lantbruks-
styrelsen.
Förändringen vidtogs på förslag av Lantbruksstyrelsen. Den motiverades i
förarbetena (prop. 1974:24) med fördelen av samordning av åtgärderna vid
smitta, som berör flera län samtidigt. Vidare framhölls att Lantbruksstyrelsen
"numera förfogar över egen veterinärexpertis". Generaldirektören framförde
alltså åsikten att utbrott av allvarlig bisjukdom borde jämställas med epizooti
och att bekämpningen borde ledas av veterinärexpertis. Uppfattningen vann
gehör och lagförslaget antogs enligt propositionen.
Tyvärr kom dessa kloka tankar aldrig att tillämpas. Ett typiskt exempel på
hur lätt en välmotiverad omorganisations effekt kan bli förvanskad och
hamna i byrålådan, om den inte sätts på pränt i den nya lagen. Både vid
Lantbruksstyrelsen och nuvarande Jordbruksverket behölls biodlingen av
Växtskyddsavdelningen. Inom ogräsbekämpningen har begreppet bekämp-
ning alltid en retarderande innebörd. Inom epizootin syftar begreppet normalt
till förhindrande av spridning och helst till utrotning. Detta har påverkat
Jordbruksverkets skrivning av förordningen för varroabekämpning. Sålunda
föreskriver man i SJVFS 1992:38 42 § ett antal s.k. bekämpningsåtgärder
som syftar till att förhindra parasitens massförökning i bisamhället utan att
utrota den. Metoden överensstämmer helt med vad som tillämpas vid ogräs-
bekämpning. Inom veterinärmedicinen skulle åtgärderna närmaste betecknas
som medicinering av sjukdom. Då det emellertid här rör sig om kronisk
sjukdom är den normala åtgärden att man väljer avlivning av djur med
obotlig sjukdom.
Regeringen tog upp frågan om bekämpning av varroaparasiten våren 1992.
I förordningen SFS 1992:855 stadgas att bisamhälle som måste förintas på
grund av varroa skall ersättas med 900 kronor. Samtidigt uttalade regeringen
med riksdagen: "Att varoaparasiten och andra bisjukdomar måste bekämpas
på ett ändamålsenligt och effektivt sätt."
Den generösa ersättningen (ersättning i motsvarande situation vid
amerikansk yngelröta är 100 kronor fr.o.m. tredje samhället) och det
allvarliga uttalandet borde rimligtvis ha lett till omedelbar aktion och
utslagning av de ca 300 bisamhällen, som då var kontaminerade.
Svaret på frågan varför så inte blev fallet är följande: Bisjukdomslagen
SFS 1974:211 liksom förordningen SFS 1974:212 har dispositiv form.
Förord går alltså före lag. Biodlarförbundet avstyrkte bekämpning genom
stamping out. Det allvarliga uttalandet från statsmakten borde ha använts av
Jordbruksverket som påtryckning, men då det inte var bindande, och då man
på växtodlingsenheten låtit sig övertygas om att varroakvalstret var lika
omöjligt att utrota som kvickroten, kom SFS 1992:855 aldrig att tillämpas.
Detta är, som vi ser det, förklaringen till att Sverige för första gången i
modern tid låtit en smitta från kontinenten få sprida sig utan att vi ens
försökt
att förhindra det. Det är ett lågvattenmärke på en i övrigt anmärkningsvärd
tradition av framgångsrika mått och steg, som hållit Sverige fritt från en lång
rad betydligt mer svårbekämpade epizootier, som med jämna mellanrum
blossar upp på kontinenten. Vårt insulära läge och vår relativt glesa
population i förening med ett strikt förhållningssätt vid epidemiska utbrott
har gjort framgången möjlig. Då bin inte flyger över öppet vatten står oss
samma fördelar till buds mot återinfektion av den här parasiten som på
kontinenten utan hinder passerar nationsgränserna i alla riktningar. Varroans
långsamma spridning och dess fullständiga beroende av honungsbiet för sin
överlevnad borde ha gjort den till ett skolexempel på en relativt lättbekämpad
parasit. Risken för återinfektion begränsar sig till människan som vektor.
Om riksdagen verkligen vill att varroaparasiten skall utrotas, anser vi att
det enda som leder till det resultatet är en lagändring och ett klart angivet
uppdrag till regeringen att utfärda en tvingande förordning att gälla till dess
att lagen kunnat ändras. Den skulle som exempel kunna ges formen av en
tidsbegränsad Lex Varroa, där det skulle kunna heta: "Att varroaparasiten
skall bekämpas i syfte att utrotas samt att den skall jämställas med epizooti
och därför jämlikt intentionerna i gällande lags förarbeten skall omhänderhas
av veterinärexpertis."
En utslagning av kvalstret kan kombineras med tillvaratagande av
värdefullt avelsmaterial. Avelsdrottningar kan föras norr ut och ersätta
mindre värdefulla "systrar". Uppförökningen av den decimerade bistocken
går att genomföra så snabbt att den redan året efter saneringen passerar det
utslagna antalet. Metoden heter att göra avläggare.
Alternativet att fortsätta på uppgivenhetens väg måste framöver leda till
betydande satsningar från statens sida i syfte att återuppbygga en livskraftig
binäring i Sverige. Det ankommer på regeringen att till riksdagen återkomma
med förslag om hur binäringen i Sverige ska återvinna styrka och
framtidstro.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om binäringen i Sverige.