Åderlåtningen inom svensk biodling är nu så stor att farhågorna ökar om huruvida tillgången på bigårdar och bisamhällen räcker till för att klara det pollineringsbehov som finns i Sverige.
För att utnyttja arealen och tillfredsställa pollineringsbehovet behövs en stark utökning från dagens ca 70 000-80 000 bisamhällen, till ca 140 000.
Behovet - nära nog en fördubbling - av antalet bisamhällen är mycket svårt att täcka med tanke på varroakvalstrets spridning i landet.
Många biodlare vill inte fortsätta med sin verksamhet när de tvingas använda kemiska preparat för att hålla nere kvalsterangreppen. Risken är uppenbar att kemikalierester kan finnas kvar i den utvunna honungen.
Läget för svensk binäring är alltså f.n. mycket allvarligt. 1998 innebär av allt att döma bottenrekord i honungsproduktion. De ekonomiska påfrestningarna som nu drabbat praktiskt taget alla biodlare, riskerar att leda till att antalet bigårdar och bisamhällen ytterligare kommer att minska.
Katastrofen är nära och regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med näringens problem - inte minst vad gäller varroa- kvalstrets spridning.
I 1974 års bisjukdomslag (SFS 1974:211) centraliserades bekämpningen av bisjukdomarna, som legat under respektive länsstyrelse, till Lantbruks- styrelsen.
Förändringen vidtogs på förslag av Lantbruksstyrelsen. Den motiverades i förarbetena (prop. 1974:24) med fördelen av samordning av åtgärderna vid smitta, som berör flera län samtidigt. Vidare framhölls att Lantbruksstyrelsen "numera förfogar över egen veterinärexpertis". Generaldirektören framförde alltså åsikten att utbrott av allvarlig bisjukdom borde jämställas med epizooti och att bekämpningen borde ledas av veterinärexpertis. Uppfattningen vann gehör och lagförslaget antogs enligt propositionen.
Tyvärr kom dessa kloka tankar aldrig att tillämpas. Ett typiskt exempel på hur lätt en välmotiverad omorganisations effekt kan bli förvanskad och hamna i byrålådan, om den inte sätts på pränt i den nya lagen. Både vid Lantbruksstyrelsen och nuvarande Jordbruksverket behölls biodlingen av Växtskyddsavdelningen. Inom ogräsbekämpningen har begreppet bekämp- ning alltid en retarderande innebörd. Inom epizootin syftar begreppet normalt till förhindrande av spridning och helst till utrotning. Detta har påverkat Jordbruksverkets skrivning av förordningen för varroabekämpning. Sålunda föreskriver man i SJVFS 1992:38 42 § ett antal s.k. bekämpningsåtgärder som syftar till att förhindra parasitens massförökning i bisamhället utan att utrota den. Metoden överensstämmer helt med vad som tillämpas vid ogräs- bekämpning. Inom veterinärmedicinen skulle åtgärderna närmaste betecknas som medicinering av sjukdom. Då det emellertid här rör sig om kronisk sjukdom är den normala åtgärden att man väljer avlivning av djur med obotlig sjukdom.
Regeringen tog upp frågan om bekämpning av varroaparasiten våren 1992. I förordningen SFS 1992:855 stadgas att bisamhälle som måste förintas på grund av varroa skall ersättas med 900 kronor. Samtidigt uttalade regeringen med riksdagen: "Att varoaparasiten och andra bisjukdomar måste bekämpas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt."
Den generösa ersättningen (ersättning i motsvarande situation vid amerikansk yngelröta är 100 kronor fr.o.m. tredje samhället) och det allvarliga uttalandet borde rimligtvis ha lett till omedelbar aktion och utslagning av de ca 300 bisamhällen, som då var kontaminerade.
Svaret på frågan varför så inte blev fallet är följande: Bisjukdomslagen SFS 1974:211 liksom förordningen SFS 1974:212 har dispositiv form. Förord går alltså före lag. Biodlarförbundet avstyrkte bekämpning genom stamping out. Det allvarliga uttalandet från statsmakten borde ha använts av Jordbruksverket som påtryckning, men då det inte var bindande, och då man på växtodlingsenheten låtit sig övertygas om att varroakvalstret var lika omöjligt att utrota som kvickroten, kom SFS 1992:855 aldrig att tillämpas.
Detta är, som vi ser det, förklaringen till att Sverige för första gången i modern tid låtit en smitta från kontinenten få sprida sig utan att vi ens försökt att förhindra det. Det är ett lågvattenmärke på en i övrigt anmärkningsvärd tradition av framgångsrika mått och steg, som hållit Sverige fritt från en lång rad betydligt mer svårbekämpade epizootier, som med jämna mellanrum blossar upp på kontinenten. Vårt insulära läge och vår relativt glesa population i förening med ett strikt förhållningssätt vid epidemiska utbrott har gjort framgången möjlig. Då bin inte flyger över öppet vatten står oss samma fördelar till buds mot återinfektion av den här parasiten som på kontinenten utan hinder passerar nationsgränserna i alla riktningar. Varroans långsamma spridning och dess fullständiga beroende av honungsbiet för sin överlevnad borde ha gjort den till ett skolexempel på en relativt lättbekämpad parasit. Risken för återinfektion begränsar sig till människan som vektor.
Om riksdagen verkligen vill att varroaparasiten skall utrotas, anser vi att det enda som leder till det resultatet är en lagändring och ett klart angivet uppdrag till regeringen att utfärda en tvingande förordning att gälla till dess att lagen kunnat ändras. Den skulle som exempel kunna ges formen av en tidsbegränsad Lex Varroa, där det skulle kunna heta: "Att varroaparasiten skall bekämpas i syfte att utrotas samt att den skall jämställas med epizooti och därför jämlikt intentionerna i gällande lags förarbeten skall omhänderhas av veterinärexpertis."
En utslagning av kvalstret kan kombineras med tillvaratagande av värdefullt avelsmaterial. Avelsdrottningar kan föras norr ut och ersätta mindre värdefulla "systrar". Uppförökningen av den decimerade bistocken går att genomföra så snabbt att den redan året efter saneringen passerar det utslagna antalet. Metoden heter att göra avläggare.
Alternativet att fortsätta på uppgivenhetens väg måste framöver leda till betydande satsningar från statens sida i syfte att återuppbygga en livskraftig binäring i Sverige. Det ankommer på regeringen att till riksdagen återkomma med förslag om hur binäringen i Sverige ska återvinna styrka och framtidstro.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om binäringen i Sverige.
Stockholm den 28 oktober 1998
Ingvar Eriksson (m) Ola Sundell (m)