Bakgrund
Den svenska trädgårdsnäringen definieras som en yrkesmässig produktion av grönsaker, köksväxter, prydnadsväxter, frukt och bär samt plantskoleväxter. Produktionen sker dels i växthus, dels på friland. Näringen sysselsätter ca 27 000 personer (1996) och samma år fanns det ca 3 729 företag inom näringen. Till sin karaktär är näringen en typisk småföretagarbransch med relativt små produktionsenheter. Medelarealen växthusyta är i Sverige 2 400 m2, Danmark 5 000 m2 och Holland 10 000 m2. Detta förhållande gör att de svenska företagen har förhållandevis svårare att ekonomisera sina investeringar. Det svenska växthusbeståndet uppvisar också en ogynnsam åldersprofil som innebär att utvecklingstakten när det gäller rationella brukningsenheter och mot mer energi- och miljöeffektiv produktion inte går lika snabbt i Sverige som inom andra länder. I Danmark, ett av de främsta konkurrentländerna, har däremot utvecklingen mot större brukningsenheter och mot energi- och miljöeffektiva företag stimulerats av nationella investeringsstöd liksom stöd till energibesparande investeringar genom resituerade miljöskatter samt kollektiva utvecklingssatsningar finansierade genom obligatoriska produktionsavgifter. Det senare tillämpas i samtliga EU- länder utom i Sverige.
Södra Sverige är centralt för landets trädgårdsodling. Frukt odlas framför allt i de södra delarna av landet medan bärodlingen är spridd i princip över hela landet. Blomsterodlingarna har en viss koncentration till tättbebyggda områden men sker i hela landet. Odlingen av utplanteringsväxter sker före- trädesvis i mellersta och norra Sverige.
Det ekonomiska värdet av konsumtionen av frukt, bär samt köksväxter uppgick 1996 (SOU 1997:167) till 22,3 miljarder kronor vilket motsvarar 15 % av landets totala livsmedelskonsumtion. Importen av frukt och grön- saker uppgick till ca 8,4 miljarder kronor. Det senare värdet avser import- ledet medan konsumtionsvärdet avser detaljhandelsvärdet. Därav kan man konstatera att importen svarar för en mycket stor del av den svenska konsum- tionen av frukt och grönsaker.
En anledning till den höga importandelen är de ojämlika produktions- villkor som de svenska odlarna har i förhållande till sina konkurrenter inom EU. Enligt vår uppfattning har den svenska trädgårdsnäringen mycket goda förutsättningar att bedriva en rationell, miljömedveten och bred produktion av trädgårdsprodukter om den får verka under samma konkurrensvillkor och förhållanden som odlarna inom de övriga EU-länderna. I dagsläget kan man konstatera att spelreglerna för de svenska odlarna är betydligt sämre än för de övriga i EU.
För den svenska trädgårdsnäringen varierar konkurrentländerna beroende på produkter. Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien är de främsta kon- kurrentländerna när det gäller frilandsgrödor. Nederländerna och Danmark är de största konkurrenterna när det gäller växthusprodukter. Nederländerna är också en stor konkurrent när det gäller frilandsprodukter. Vid en jämförelse av produktionsvillkoren för de svenska odlarna i förhållande till de europeiska konkurrenterna kan man konstatera betydande skillnader till nackdel för den svenska trädgårdsnäringen. Detta gäller bl.a. inom områden som drivmedels-, energi- och koldioxidskatter, arbetsgivaravgifter, investe- ringsstöd m.m.
Även inom EU-reglementet finns det bestämmelser som motverkar en miljövänligt inriktad produktion t.ex. bestämmelserna om att stöd till ekolo- gisk odling endast kan utgå till frilandsodling medan däremot växthus- odlingen inte kan få motsvarande stöd. Det innebär särskilda kostnader att övergå till en renodlad ekologisk odling i växthus. Det ekologiska stödprogrammet i EU bör därför också omfatta växthusodlingen.
Inom näringen har det vidtagits en rad åtgärder för att skapa ett miljö- anpassat och kretsloppsinriktat produktionstänkande. Man har också skapat ett miljöhusesynsprogram för näringens olika branscher.
Svenska trädgårdsföretag har ett högt tekniskt kunnande, en stark miljö- medvetenhet och en stor lyhördhet för marknadens krav och förväntningar. Den svenska trädgårdsnäringen har i samband med EU-medlemskapet inte som trädgårdsnäringen i Finland och Österrike tillerkänts något särskilt övergångsstöd med inriktning på att underlätta de enskilda företagens om- ställning och anpassning till en mera konkurrensutsatt marknad.
Koldioxidbeskattningen inom växthusodlingen
Växthusodlingen i Sverige bedrivs av ca 1 414 företag (1996 enl. SOU 1997:167). I växthusodlingen utgör kostnaden för energi, dvs uppvärmning av och belysning i växthusen, i snitt 15-25 % av den samlade produktionskostnaden. I tomat- och gurkodlingarna med de lägsta omsättningsvärdena per arealenhet uppgår denna kostnad till 18-25 % av produktionskostnaden. Näringen har under den senaste 15-årsperioden redovisat en betydande reduktion av energiåtgången. Det svenska klimatet och det höga energikostnadsläget har inneburit incitament för nya lösningar som inneburit att svensk växthusodling i dag innehar en ledande internationell position i detta avseende. Fossilbränsle utgör fortfarande den huvudsakliga energikällan vid uppvärmningen av växthusen. P.g.a. av bristande tillgång till rationella och kostnadseffektiva tekniska lösningar på bioenergiområdet men även p.g.a. den internationella konkurrenssituationen innebär det att näringen också den närmaste framtiden kommer att vara starkt beroende av fossila bränslen. I relation till de viktigaste konkurrentländerna tillämpas i Sverige höga skatter på energi som ett styrinstrument. För den svenska växthusodlingen är den svenska koldioxidskatten en betydande konkurrensnackdel. I förhållande till t.ex. Danmark, ett våra viktigaste konkurrentländer, återförs inte heller de uttagna energiskatterna till näringen i form av energisparstöd m.m.
Den 1 juli 1997 infördes en förändring av koldioxidbeskattningen som innebar att koldioxidskatten för industrin och växthusodlingen höjdes från 25 % till 50 %. Av det nominella skattebeloppet infördes för energiintensiva och konkurrensutsatta företag en särskild nedsättningsmöjlighet, den s.k. 0,8-procentregeln. För stora delar av växthusodlingen har det visat sig att denna regel fått en särskilt olycklig utformning.
Systemet innebär att företag med växthusodling av köksväxter får en reducering av energiskattekostnaden i förhållande till perioden före den 1/7 1997 medan motsvarande odling av prydnadsväxter till följd av högre omsättningsvärden (beroende på högre ingångsvärden i produktionen) får ända upp till en fördubbling av sina skattekostnader. Detta måste vara felaktigt då båda har en liknande konkurrenssituation. Systemet gör också att företag med samma typ av produktion men med olika uppvärmningssystem kan få olika skattekostnad. Den svenska tillämpningen av EU:s minimi- skattenivåer för olja men inte t.ex. för naturgas innebär också att företag i det s.k. naturgasbältet gynnas särskilt av nedsättningssystemet.
Energikostnaden i Sverige uppgår för svavelfattig lätt olja till 15-16 öre/kWh. För naturgas där denna kan utnyttjas till 12-13 öre/kWh. I England är den genomsnittliga energikostaden 5,5 öre/kWh, Holland 10 öre och i Danmark 10-11 öre/kWh.
En svensk växthusodlare betalar 200-529 kr/kubikmetern i koldioxidskatt efter nedsättning medan den danske odlaren betalar ca 10 sv. kronor i kol- dioxidskatt. För företag utan energisyn uppgår den danska koldioxidskatten till 34 kronor. Den inbetalda koldioxidskatten i Danmark återgår dessutom till näringen i form av bidrag till energibesparande investeringar samt i form av reducerade växtskydds- och kontrolluppgifter. I Holland, ett av våra starkaste konkurrentländer, tar man inte ut någon skatt eller avgift på energi för uppvärmning av växthus.
Genom EU-inträdet har konkurrensen för den svenska växthusodlingen ökat markant. Successivt sker en reducering av priser och intäkter som en anpassning till EU-nivåerna. Det är därför rimligt att det sker en anpassning av de svenska produktionsskatterna på energi till europeiska förhållanden. Med hänsyn till de befintliga energikostnads- och energiskattenivåerna i våra viktigaste konkurrentländer Danmark och Holland bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag på en koldioxidbeskattning som ger de svenska växthusodlarna samma produktionsvillkor.
Investeringsstöd
De svenska trädgårdsföretagen är med europeiska mått mätt små i förhållande till företagen i de mest framstående konkurrentländerna t.ex. Holland och Danmark. De svenska företagen har haft en svag lönsamhetsutveckling under 1990- talet vilket bl.a. inneburit en eftersläpning av strukturutvecklingen och förnyelsen av produktionsbyggnader och produktionsteknik. Näringen själv uppskattar att mer än 30 % av växthusarealen borde förnyas av åldersskäl och ytterligare stora arealer borde ersättas beroende på att deras konstruktion bromsar rationaliserings- och miljöinvesteringar. Det svenska EU- medlemskapet har inneburit en ökad accentuering av dessa för näringen betydelsefulla faktorer. I Sverige infördes fr.o.m. 1 januari 1997 ett begränsat av EU medfinansierat investeringsstöd till näringen. I södra och mellersta delarna av landet där 93 procent av växthusodlingen finns är stödet maximerat till ca 150 000 kr. I de nordliga delarna av landet har stödet fått en betydligt generösare utformning där beloppet kan uppgå till 300 000 kr och i område 6 till 600 000 kr. Det är uppenbart att det befintliga investeringsstödet till näringen inte bidragit eller kommer att bidra till en nödvändig omstrukturering av växthusodlingen.
Inom ramen för EU:s strukturstöd har de flesta medlemsstater t.ex. Dan- mark och Finland infört ett generellt investeringsstöd enligt EU:s maximala normer. Finland har dessutom utverkat ett EU-stöd för att övergångsvis efter EU-inträdet ytterligare ge nationellt investeringsstöd. Finland har motiverat sitt "extra" stöd med att man vill stärka de finska företagen för att kunna möta den öppnare och starkare konkurrenssituationen efter landets inträde i gemenskapen. I Finland kan det sammanlagda bidrags- och räntestödet uppgå till ca 40-45 % av den stödberättigade investeringen utan maximerat stödbelopp. I Danmark uppgår stödet till 35 % med ett maximerat stödbelopp på ca 550 000 kronor.
I Danmark har dessutom inrättats ett speciellt nationellt stöd för energi- besparande investeringar. Stödet består av restituerade energi- och miljö- avgifter där ramen uppgår till ett högre belopp än vad näringen levererat i dylika avgifter. Stödet har maximerats till 30 % av investeringen. I Holland har man antagit ett investeringsstödprogram som syftar till att stärka strukturomvandlingen mot större och rationellare företag. Stödet har maximerats till 1,5 miljoner kronor per företag för nyinvestering.
För att den svenska växtodlingsnäringen ska kunna öka sin konkurrens- kraft och genomgå en välmotiverad och önskvärd strukturomvandling krävs det ett ökat stöd till näringens investeringar. Regeringen bör mot denna bakgrund få i uppdrag att till riksdagen återkomma med förslag till riksdagen om att inrätta ett generellt investeringsstöd för näringen i enlighet med EU:s maximala normer. Därtill bör regeringen få i uppdrag att komma med ett förslag till ett nationellt stödprogram för miljöförbättrande och energi- besparande åtgärder.
Arbetskostnad - årsavstämning av arbetsgivaravgiften m.m.
Kostnaden för arbetskraften utgör, vid sidan av kapitalkostnader och i växthusodlingen energikostnader, den största enskilda kostnaden för trädgårdsodlingen. Kostnaden för tillfälligt anställd arbetskraft, skördearbetskraft, är den ur strukturell synpunkt mest betydelsefulla kostnaden.
Näringen har haft stora problem att rekrytera svensk arbetskraft till sitt skördearbete. Därför har ett stort antal personer från andra länder fått rekryteras under skördeperioderna 15 maj-15 oktober. Under 1997 utfärda- des ca 5 000 arbetstillstånd. För denna arbetskraft har de svenska odlarna att erlägga såväl lön som arbetsgivaravgifter som för svensk arbetskraft. Detta är anmärkningsvärt enär de erlagda avgifterna inte har något större värde för vare sig den utländska arbetskraften som säsongsanställd ungdom.
Den nedsättning av arbetsgivaravgiften som riksdagen beslutade om i juni 1997 efter förslag från regeringen (prop. 1996/97:150) för att stimulera nyanställningar inom framförallt de små och medelstora företagen kan inte fullt ut utnyttjas av företag med säsongsysselsättning. I finansutskottets ställningstagande till regeringens förslag har utskottet förutsatt att regeringen överväger möjligheten av en årlig avstämning, som skulle göra det möjligt att fullt ut utnyttja nedsättningen även för företag med säsongssysselsättning. Någon åtgärd i dylik riktning har inte vidtagits från regeringens sida. I detta fall missgynnas trädgårdsnäringens småföretagare på grund av sitt säsongs- mässigt betingade arbetskraftsbehov.
En jämförelse mellan arbetskraftskostnaderna för skördearbetskraften i EU-länderna visar att arbetsgivaravgifterna för säsongspersonal är reducerad i de flesta länder.
Den s.k. Björkska utredningen (SOU 1997:167) framhåller också att andra länders reducering av arbetskraftskostnaden för säsongsarbete är en betydande konkurrensnackdel för den svenska trädgårdsnäringen. Utred- ningen konstaterar också att en reducering av motsvarande kostnader för den svenska trädgårdsodlingen skulle, förutom en generellt positiv konkurrens- effekt, även kunna ha en positiv inverkan på förutsättningarna att rekrytera svensk arbetskraft t.ex. ferieledig skolungdom.
Riksdagen bör mot den bakgrunden ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag som syftar till att minska arbetsgivar- och socialavgifter för säsongsanställd personal samt att ge företag med säsongssysselsättning möjlighet att utnyttja den tidigare beslutade nedsättningen av arbetsgivar- avgifterna.
REKO-STÖD (Stöd till resurshållande konventionell odling)
Trädgårdsnäringens produktionsform är arealintensiv med förhållandevis små brukningsarealer. Detta gör att arealstödets utformning och storlek bör ses över så att det i trädgårdsföretagen och i företag med annan specialiserad odling upplevs som ett faktiskt stöd för att täcka kostnaderna för företagets miljösatsningar. Det finns därför starka skäl för att arealstödet i REKO-stödet för trädgårdsnäringen och annan specialodling bör ses över. Den behöver för att uppnå syftet göras mer flexibel, differentierad och räknas upp.
I enlighet med de reglerverk som nu styr stödet för ekologisk odling kan stöd endast utgå till frilandsodlingar. Enligt vår uppfattning finns det starka skäl som talar för att på motsvarande sätt lämna stöd till en utveckling av den ekologiska växthusodlingen. Trots att det skett en utveckling av och en ökad användning av biologiska bekämpningsmetoder inom denna odling är det förenat med kostnader att övergå till en renodlad ekologisk odling i växthus. EU:s stödprogram till ekologisk odling bör därför också omfatta växthus- odlingen.
Regeringen bör därför få i uppdrag att inom EU arbeta för att stödet till ekologisk odling också ska omfatta växthusodlingen samt att se över det s.k. REKO-stödet för trädgårdsnäringen.
Branschfond
Trädgårdsnäringen saknar idag tillgångar som kan användas för kollektiva ändamål inom näringen. Tidigare har näringen haft tillgång till sådana medel genom bensinskattemedel och återföring av prisregleringsmedel. I samband med EU- inträdet fick näringen 30 miljoner för att förstärka trädgårdsnäringens långsiktiga utveckling och konkurrenskraft. Medlen har finansierat bl.a. utvecklingsarbete, kvalitets- och marknadsförande åtgärder. En stor del av dessa åtgärder har upphört i och med att stöden upphört. Näringens struktur är sådan att företagen var för sig är för små för att bedriva en egen utvecklingsverksamhet inom för näringen vitala områden. Behovet av fortsatt utvecklingsarbete är dock fortfarande stort för att långsiktigt trygga den svenska trädgårdsnäringen. I länder som Holland och Danmark ställs med lagstiftningens hjälp kollektiva medel till näringens förfogande för dylika ändamål. En särskild produktionsavgift åläggs här företagen.
Trädgårdsnäringens organisationer (TRF, GRF och Sveriges Potatisodlares riksförbund, SPOR) har ställt sig bakom ett förslag till införandet av en kollektiv utvecklingsfond som i stort är uppbyggd på samma sätt som det danska produktionsavgiftssystemet. Näringen uppger sig vilja ta ansvar för den kollektiva branschutvecklingen genom att skapa egna resurser för den verksamheten. Detta ställer dock krav på ett lagstadgat krav på delaktighet från branschens producenter, dvs odlarna. Från branschens sida har också framförts krav på att medel också skulle tillskjutas genom restitution av miljöavgifterna.
Mot den här bakgrunden finns det anledning att ge regeringen i uppdrag att utreda behovet av och förutsättningarna för liksom förankringen bland odlarna för inrättandet av en dylik fond och därefter återkomma till riksdagen med ett eventuellt förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en anpassning av den svenska koldioxidbeskattningen samt att den svenska trädgårdsnäringen också i övrigt ges samma konkurrensvillkor som inom det övriga EU och inom våra viktigaste konkurrentländer,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett generellt investeringsstöd för svensk trädgårdsnäring,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt stödprogram för miljöförbättrande och energibesparande åtgärder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsgivar- och sociala avgifter för säsongsanställd personal,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om REKO-stödet,
6. att riksdagen hos regeringen begär att stöd till ekologisk odling inom EU också skall innefatta stöd till ekologisk växthusodling,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kollektiv utvecklingsfond.
Stockholm den 28 oktober 1998
Caroline Hagström (kd)
1 Yrkande 1 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 4 hänvisat till SfU.