Hästen har sedan urminnes tider haft en framträdande roll i
samhället. Hästen har haft en betydelsefull uppgift inom
försvarsmakten, transportväsendet och skogs- och lantbruket.
Sedan mitten av 1900-talet har hästens roll i samhället
förändrats radikalt. Från att ha varit ett utpräglat
"arbetsredskap" har hästen numera framförallt fått en
uppgift inom den mänskliga fritids- och sportsektorn. Hästen
används idag i mycket stor utsträckning för motionsridning,
körning, turism och inom olika tävlingsdiscipliner inom rid-,
galopp- och travsporten. En del hästar, framförallt ardenner
och nordsvensk brukshäst, används fortfarande inom
skogsbruket.
Hästen har också kommit att bli ett viktigt hjälpmedel vid rehabiliteringen
av handikappade.
Hästen har i det moderna samhället fått en mycket viktig social funktion
och blivit en betydelsefull fritidssysselsättning för mängder av ungdomar -
speciellt flickor.
Hästbeståndet
Det svenska hästbeståndet består dels av en del inhemska
raser som nordsvenska brukshästen, kallblodiga travaren och
gotlandsrusset samt den svenska halvblodshästen som är en
avelsutveckling baserad på äldre svenska lättare
lantstammar, dels av importerade raser som engelskt
fullblod, ardenner, varmblodiga travhästen, arabiskt fullblod
samt en hel rad av andra importerade ponnyraser och andra
hästraser.
För den amatör- och motionsinriktade rid- och körsporten utgör den
svenska halvblodshästen och de olika ponnyerna de vanligaste hästraserna.
För den professionellt inriktade hästsporten är det varmblodiga travhästen,
engelska fullblod och svenskt halvblod som är de dominerande hästraserna.
Hästnäringen
Den svenska hästnäringen svarar för arbetstillfällen
motsvarande ca 10 000 heltidssysselsatta och ca 6 500
deltidssysselsatta. Till dessa ska också läggas uppfödare, ca
15 000, som har en del av sin sysselsättning och sina
inkomster från näringen samt alla privathästägare, ca 8 000,
framförallt inom ridsporten som själva sköter, rider och
tränar sin häst.
Hästnäringen, inklusive vadhållningen (8 mdkr) omsätter enligt beräningar
ca 14 mdkr varav ca 3 mdkr utgörs av intern omsättning mellan näringens
olika aktörer. Enligt uppskattningar beräknas en tredjedel av landets befolk-
ning ha någon form av kontakt med hästar.
Landets trav- och galopptävlingar har ca 600 000 aktiva besökare och
dessa besöker galopp- och travtävlingar minst en gång per år. Totalt så görs
det ca 2,4 miljoner besök i anslutning till landets trav- och galopptävlingar.
2,4 miljoner personer spelar på hästar minst en gång per år. Landets trav- och
galopphästar ägs av något över 100 000 personer.
Ridsporten - en stor
idrottsrörelse
Svenska Ridsportförbundet är landets största
hästsportorganisation. Det organiserar såväl motionsryttare,
ridskoleelever som tävlingsryttare, såväl amatörer som
professionella tävlingsryttare och har drygt 220 000
medlemmar. Av dessa utgörs 83 % av kvinnor. Ridsporten är
en av landets största idrottsgrenar och en utpräglad
ungdomsidrott med 145 000 av medlemmarna (66 %) i en
ålder under 25 år. Ridsporten är också en mycket uppskattad
och nyttig handikappidrott. Tävlingsverksamheten inom
ridsporten utgörs av grenarna; hoppning, dressyr, fälttävlan,
körning, distans och voltige.
Inom de flesta av dessa grenar tävlar man på såväl ponny (flera raser och
korsningar) som stor häst - företrädesvis då på hästar av svensk halvblodsras
eller liknande. Internationellt tävlar svenska ryttare i hoppning, dressyr,
fälttävlan, körning och voltige. Sverige har varit representerat vid alla större
internationella mästerskap som OS, VM, EM, World Cup m.fl. Ridsporten
har också utvecklats till en stor publik- och medialt intressant sport.
Utvecklingen av de årligen återkommande stora internationella tävlingarna i
Sverige (Falsterbo Horse Show, Gothenburgs Horse Show och Globen-
tävlingarna) och TV-sändningarna därifrån har bidragit till denna utveckling.
Grunden i ridsporten utgörs av verksamheten vid landets ridskolor som är
spridda över hela landet. Ridskolorna drivs oftast av lokala ridsportföre-
ningar antingen i egen regi eller genom att ridskolan drivs av en arrendator.
Det finns också ridskolor som drivs helt i privat regi. Lokaler för ridskole-
verksamhen (ridhall, stall, andra utrymmen) samt mark för hagar och
ridbanor ägs ofta av den lokala ridklubben eller av kommunen. Oftast har de
lokala ridklubbarna i de fall anläggningen ägs av kommunen betydande
underhållsskyldighet vilket ofta är en svår belastning för de ideella förening-
arna. Många lokala klubbar dras också med betydande ekonomiska svårig-
heter att få verksamheten att gå runt. Hästhållningen (foder, bete, hov- och
veterinärvård, skötsel) och fastighets- och materialunderhåll drar stora kost-
nader liksom hästskötare, instruktörer och tränare.
För något år sedan hade landets ridskolor ofta köer till lektionsridningen.
Genom lågkonjunkturen har köerna försvunnit och många ridskolor har idag
problem med att fylla sina lektionsgrupper, speciellt grupper för barn och
ungdomar. Enligt undersökningar vet man att många barn och ungdomar
idag inte har råd med ridlektioner p.g.a. föräldrarnas arbetslöshet m.m. Detta
är dock allvarligt då det finns en uppenbar risk att det blir en social sned-
rekrytering till ridskolorna och att den tidigare så socialt jämlika ridskole-
verksamheten och fritidsridsporten endast kan utövas av barn och ungdomar
till ekonomiskt välsituerade föräldrar.
På vuxensidan kan ridskolorna dock notera ett ökat intresse för lektions-
ridningen, speciellt från kvinnor som tidigare utövat sporten som barn och
ungdom.
Landets ridskolor fungerar ofta som fritidsgårdar där eleverna förutom
själva ridundervisningen får lära sig att umgås med såväl hästar som med-
människor. I ridskoleverksamheten fostras de unga till ansvarstagande och
samarbete. Ridskolorna fyller därför en stor social uppgift i samhället. Denna
roll förbises ofta vid en värdering av de insatser som ridskolorna och
ridklubbarna gör i samhället.
Vid de neddragningar som nu sker inom bidragsområdet för fritids- och
idrottsverksamheter är risken uppenbar att ridskolorna tvingas till ytterligare
prishöjningar av ridavgifterna vilket kommer att få konsekvenser för
rekryteringen till ridskolorna. Risken är uppenbar att det då blir en felaktig
och icke önskvärd social snedrekrytering till ridskoleverksamheten. Barn och
ungdomar från mindre ekonomiskt lottade familjer kommer i ett sådant läge
att tvingas avstå från en meningsfull och utvecklande fritidsaktivitet med
djupa sociala dimensioner. Detta kommer att speciellt drabba flickorna som
redan nu i sportsligt och fritidsmässigt hänseende är en klart missgynnad
grupp. Kommunerna borde tillsammans med de statliga bidragsgivande
organen beakta de sociala konsekvenserna för den flickdominerade rid-
sporten vid bidragsfördelning och bidragsminskningar. Kommunerna borde
också i de fall de är ägare till ridsportanläggningarna bidra till en utgifts-
avlastning för ridskolorna för att bidra till att minska riskerna för att barn
och
ungdomar utan ekonomiska möjligheter ställs utan möjlighet till en jämlik
och socialt meningsfull fritidssysselsättning och därmed ökad risk för utan-
förskap.
Det är också uppenbart att ridskolorna/ridklubbarna alltid har svårare att
hävda sina intressen gentemot de "manliga" idrotterna som fotboll, ishockey
m.fl. Liknande problem finns givetvis för andra kvinnodominerade idrotter
som t.ex. simning. Trots klara direktiv från Riksidrottsförbundet till special-
idrottsförbunden finns det en uppenbar risk att de kvinnodominerade
idrotterna missgynnas vid förbundens fördelning. I den kommunala priori-
teringen är misstankarna om denna "diskriminerande" prioritering ännu mer
befogad. Det skulle därför vara angeläget att en oberoende utredning gjordes
om hur verkligheten för de kvinnodominerade idrotterna ser ut i förhållande
till "grabbsporterna". Hur sker fördelningen inom specialförbunden? Är den i
enlighet med direktiven? Sker det en felaktig och "kvinnoidrottsdiskrimi-
nerande" prioritering i kommunerna vad gäller bidrag, anläggningar etc.
Utrotningshotade hästraser
Gotlandsrusset, den nordsvenska brukshästen och den
kallblodiga travaren är tre svenska hästraser som är
utrotningshotade och som har ett stort kulturhistoriskt värde.
Ardennern är en icke svensk hästras som funnits i Sverige i
125 år. De första ardennerhästarna importerades från Belgien
1873.
Det är med tillfredsställelse som jag noterar att regeringen i sin budget-
proposition skriver att man efter riksdagens uttalande om insatser för
bevarande av de utrotningshotade raserna gotlandsruss, ardenner och nord-
svensk brukshäst avser att avsätta särskilda medel inom miljöersättnings-
programmets delprogram för utbildning, information och demonstrations-
objekt (bet 1997/98:JoU9, skr 1997/98:116) för att främja bevarandet av
dessa raser.
Tyvärr har regeringen inte tagit med den utrotningshotade kallblodiga
travaren i denna bevarande insats.
Den kallblodiga travaren bör självfallet också ingå i de hästraser som ska
omfattas av regeringens insats. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen
att också ta med den kallblodiga travaren i de för gotlandsrusset, ardenner
och nordsvenska brukshästen föreslagna bevarandeinsatserna.
Varmblodiga travhästen
Inom det svenska hästavelsområdet är det framförallt inom
aveln med den varmblodiga travhästen som man bedrivit det
mest kvalificerade och prestationsinriktade avelsarbetet. Ett
arbete som gett internationell ryktbarhet och som placerat
Sverige på den internationella travavelskartan. Den svenska
travhästaveln har utvecklats till en topposition i världen och
det har framförallt skett genom en mycket hård gallring av
avelsstona baserad på tävlingsresultat och på importen av
internationella topphingstar.
Importen av de värdefulla hingstarna har dels skett av privatpersoner,
företag, konsortier, dels av Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Trav-
hästen. Sedan slutet av 1970-talet har ATG genom lån till Avelsföreningen
aktivt bidragit till importen av hingstar med högt avelsvärde. De flesta
hingsimporterna har skett från USA.
Aveln är selekterad och prestationsinriktad med tydliga mål och
ambitioner. Den högtstående svenska travhästaveln har också inneburit en
betydande export av svenska travhästar. Travsporten är den hästsportgren
som har den största publiken och den högsta spelomsättningen. Travbanor
finns spridda över hela landet. Sporten domineras av professionella tränare
och kuskar även om det förekommer amatörträning och amatörkuskar. Den
svenska travhästaveln har under senare år dragits med bristande lönsamhet.
Engelskt fullblod
Det engelska fullblodet som framförallt används inom
galoppsporten har också visat sig betydelsefull som
"förädlare" inom den svenska och internationella
ridsportaveln med inriktning mot fälttävlans-, hopp- och
dressyrhästar. Generellt har inte den svenska aveln av
engelska fullblodshästar varit i paritet (kvalitativt och
kvantitativt) med de stora avels- och galoppsportländerna i
världen. Galoppsporten är relativt liten i Sverige med enbart
ett fåtal tävlingsbanor - de klassiska storloppsbanorna
Jägersro och Täby samt den mindre arablöpsdominerade och
privatägda Blommeröd utanför Höör. I Göteborg finns
framskridna planer på ytterligare en mindre föreningsägd
galoppbana. I Sverige är galoppen lillebror i förhållande till
travet. Galoppen har också betydligt färre spelare och mindre
publik än travet. Internationellt är galoppen generellt
betydligt större än den i Sverige dominerande travsporten.
Galoppsporten domineras liksom travet av professionella
tränare och jockeyer. Tränarkåren domineras av svenskar
medan de senare ofta är från andra länder inflyttade
yrkesmän. I Sverige finns f.n. ett ökat intresse för
galoppsporten - ett intresse som växt dels beroende på ett
ökat samarbete mellan ridsporten men också genom ökad
marknadsföring och en kvalitetshöjning av tävlingshästarna,
dels genom import av tävlingshästar men också genom ett
intensifierat avelsarbete. Den inhemska fullblodsaveln och
dess organisationer liksom ATG har vidtagit åtgärder för att
stödja och utveckla den inhemska fullblodsaveln. För några
år sedan infördes speciella premier i löpningarna för
svenskfödda hästar. Enligt uppgifter har dessa premier och
andra åtgärder haft en positiv inverkan på den svenska
fullblodsaveln. Svenskfödda avelshingstar har alltid haft
svårt för att hävda sig i den inhemska aveln. Importen av
högklassiga hingstar har främst skett från England, Irland
och USA. Den svenska fullblodsaveln har fortfarande
besvärande lönsamhetsproblem.
Svensk halvblodsavel
Den svenska halvblodsaveln har sin grund i en lättare svensk
lanthäst som användes i lantbruket och i försvarsmakten.
Aveln kom att inriktas mot att förse den svenska
försvarsmakten med hästar som var lämpade för detta
ändamål. I folkmun kom man under en lång tid att kalla den
svenska halvblodshästen för remonter. Uppfödningen var
koncentrerad till godsen och lite större gårdar i mellan- och
Sydsverige samt till de statsägda stuterierna Strömsholm,
Ottenby och Flyinge. Skåne har genom tiderna varit ett
viktigt centrum för den svenska halvblodsaveln.
Uppfödningen av halvblodshästar var knutet till lantbruket
där bonden ofta hade ett genuint hästintresse ofta förvärvat
genom tidigare avelsarbete eller arbete med arbetshästar,
framförallt ardenner. Hästaveln var en del av lantbruket där
antalet avelsston styrdes av gårdens storlek och bondens
intresse.
Den svenska halvblodsaveln har kontinuerligt utvecklats genom import av
framstående hingstar framförallt från Tyskland men också genom att då och
då "förädla" med engelska fullblodshingstar och ibland med arabiska
fullblodshingstar.
Under tiden som det svenska försvaret svarade för avsättningen av den
svenska uppfödningen styrde försvarsmaktens krav på hästarna avelsarbetet.
Dagens "moderna" halvblodshäst har mycket lite "exteriört" gemensamt med
de tyngre och kraftigare halvblodshästar som föddes upp för försvarets
räkning. När försvaret upphörde som den store avnärmaren av hästarna stod
den svenska halvblodsaveln inför sin allvarligaste kris. Genom ett tålmodigt
och framsynt avelsarbete av uppfödarna och genom skicklig marknadsföring
lyckades den svenska halvblodshästen finna vägar ut i världen t.ex. till
Schweiz. Parallellt och successivt har sedan den svenska halvblodsaveln
inriktats på att förse ridsporten - motionssporten, amatörtävlandet och det
professionella tävlandet - med hästar.
Den svenska halvblodsaveln har under senare år blivit alltmer prestations-
inriktad. Målet är att avla fram framstående tävlingshästar som kan hävda sig
internationellt i såväl hoppning, dressyr som fälttävlan. Parallellt med denna
målsättning ska den svenska halvblodsaveln förse ridskolor med lämpligt
hästmaterial, motionsryttarna med dito och tävlingsryttare på lägre nivå med
lämpligt hästmaterial. En diversehandel som givetvis innebär problem för
aveln.
Den svenska halvblodsaveln står inför ett generationsskifte på uppfödar-
sidan. Alltfler av den äldre och till bondenäringen knutna uppfödaren slutar
med sin uppfödning. Orsakerna är givetvis åldersskäl men också den mycket
dåliga lönsamheten - för att inte säga direkta förlustverksamheten - som
svensk halvblodsuppfödning idag står inför. En annan anledning till att
många traditionella och äldre uppfödare slutar är den snabba utvecklingen
och internationaliseringen av aveln som innebär stora ekonomiska satsningar
i samband med betäckningar och att man ser att man inte kan få igen de
satsningar som man gör. Dagens uppfödarkår består till stor del av personer
utan egentlig häst- eller uppfödarerfarenhet men med ett stort intresse för
hästar och som ofta följer modetrender vid val av hingst till sitt eller sina
ston. Ur långsiktig avelssynpunkt kan detta vara ett stort problem.
En bedömning av den framtida aveln är att den blir alltmer selekterad på så
sätt att vissa uppfödare inriktar sitt avelsarbete på att ta fram högklassiga
dressyrhästar, andra inriktar sig på hopphästavel etc. Inom dessa avelsgrenar
kommer prestationskraven att öka och det kommer att ske en ökad import av
hingstar och sperma från internationella topphingstar. Hästarna kommer
också tidigt att genomgå olika tester för att utröna deras förutsättningar för
tävlingsverksamhet på toppnivå. Håller de inte måttet kommer de att säljas
till ryttare med lägre tävlingsambitioner. De lovande individerna kommer att
matchas för internationell försäljning och tävlingskarriär. De uppfödare som
kommer att satsa på denna typ av uppfödning kommer att satsa stora pengar
på sin avel och kommer också att ha chans att få bra betalt för sin produkt.
Dessa kommer att vara vad man skulle kunna kalla framtidens A-uppfödare
med bra avelsmaterial, gott om kapital och internationella kontakter och med
en utpräglat prestationsinriktad avel.
Den andra kategorin, B-uppfödarna, kommer att få koncentrera sin
uppfödning på att ta fram produkter som lämpar sig för ridskolor, motions-
ryttare och tävlingsryttare på lägre nivå.
Lönsamheten för den svenska halvblodsaveln är ytterst pressad och upp-
födarna har mycket svårt att få igen sina kostnader. Ett stort antal uppfödare
har avvecklat sin uppfödning, värdefulla avelsston slaktats ut och betäck-
ningssiffrorna har sjunkit mycket kraftigt under senare år. Det är därför
mycket angeläget att utreda hur man kan ge någon form av stöd till svenska
uppfödare. Ett stöd i form av uppfödarpremier vore ett sätt att slå vakt om
den svenske uppfödaren och att värna den svenska halvblodsaveln. Medel för
ett sådant stöd borde gå att få från svenska EU-medel eller via de medel som
svenskt hästspel genererar.
Svensk halvblodsavel är en del av det svenska kulturarvet och bidrar till att
många barn, ungdomar och äldre får en meningsfull och socialt utvecklande
fritidssysselsättning. Därtill bidrar aveln till betydande intäkter för
lantbruks-
näringen och bidrar till det svenska öppna landskapet.
EU och hästnäringen
Inom EU ses hästhållningen som en del av jordbrukssektorn.
I Sverige beaktas inte hästnäringen vare sig inom den
gemensamma eller den nationella jordbrukspolitiken.
Hästens och hästnäringens vikt för jordbrukets, landskapets
och regionernas utveckling medför att jordbrukspolitiska
beslut även bör omfatta hästar. Dessa beslut bör inte enbart
som idag omfatta endast djurskydds- och avelsmässiga
restriktioner utan även utsträckas till att omfatta en aktiv
näringspolitik, då hästen är en viktig resurs för jordbrukets
utveckling och inriktning mot en breddad verksamhet som
inte enbart är inriktad på livsmedelsproduktion. Om staten
deltar aktivt i utvecklingen av hästnäringen kan det därmed
bidra till jordbrukspolitikens måluppfyllelse.
Sett ur ett jordbrukspolitiskt perspektiv är hästen en betydelsefull foder-
konsument. Denna betydelse har fått en allt större betydelse genom den
jordbrukspolitiska strävan att hålla nere en pressande överskottsproduktion,
tillförsäkra lantbrukarna en skälig inkomst och samtidigt bibehålla kultur-
landskapets karaktär. Om man ser det ur ett regleringsekonomiskt perspektiv,
där finansieringen sker via EU:s budget, kan alternativet till hästarnas
foderkonsumtion bli dyr, då betydande direktstöd utgår vid spannmålsodling
och köttdjursproduktion. Hästnäringen kan alltså bidra till att hålla nere
kostaderna för den förda jordbrukspolitiken.
Flera EU-länder ger hästnäringen inom resp. land betydande stöd både i
form av direktstöd och till offensiva, konkurrenshöjande åtgärder. Stöd-
åtgärderna är i många fall inriktade på att utveckla och förbättra den
inhemska aveln och uppfödningen.
Med anledning av vad som anförts ovan och med tanke på den svenska
hästavelns och näringens dåliga lönsamhet finns det all anledning att se över
i vilken utsträckning de olika EU-stöden kan utnyttjas för att stödja den
svenska hästaveln och hästnäringen. Såväl direktstöden som de nationella
stöden liksom andra fonder borde kunna ge vissa möjligheter till ett sådant
stöd.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bidrag till ridskolorna/ridklubbarna,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av fördelning av olika bidrag/stöd till
kvinnodominerade sporter,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den kallblodiga travaren skall omfattas av stödet till
utrotningshotade inhemska hästraser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska halvblodsaveln och uppfödarpremier,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU-anpassning av hästen och hästnäringen till det
jordbrukspolitiska ansvarsområdet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU-stöden till den svenska hästaveln och hästnäringen.