Husdjur har funnits i minst 11 000 år, troligen betydligt
längre. Här i Norden har förhållandena varit speciella och de
husdjur som klarat sig här har varit de som klarat det bistra
klimatet med sträng vinter och den periodvis mycket magra
kosten. Naturligtvis har de bästa sparats, de som klarade av
att ge mjölk, kött och ägg under dessa förhållanden. Flera av
dagens lantraser liknar mycket vikingatidens husdjur. Ett
exempel på detta är Åsbohönan, en liten fodersnål höna, som
fortfarande finns kvar och som även om hon inte värper lika
mycket som dagens värphybrider har många egenskaper
värda att bevara. Hon är frisk till skillnad från
värphybriderna, har inga underliga beteenden som
fjäderätning och kannibalism, ruvar gärna fram kycklingar
som hon tar väl hand om och värper 150-200 ägg per år.
Maten letar hon gärna upp själv om hon får chansen och hon
fyller väl funktionen som hushållshöna även idag.
Gamla raser krävde mindre
Dagens raser inom lantbruket är inte desamma som fanns
förr. De gamla raserna har fått ge vika för raser som
producerar mer, men också är beroende av bättre
förhållanden än de gamla raserna klarade. De gamla raserna
producerade mjölk och ägg på en betydligt magrare kost än
dagens raser gör. I många fall fick de inte chansen att visa
vad de dög till under de goda förhållanden som dagens raser
har. Egenskaper som god hälsa, fodersnålhet och ett långt liv
försvann eller korsades bort och var så självklara att man inte
väntade sig problem med de nya raserna. Men nu vet man
och bevarandet av våra gamla lantraser har fått nya
dimensioner. Det gäller att bevara det goda i lantraserna för
framtiden. Vi vet aldrig vad som väntar. De kan behövas
alltmer igen.
Bevarandet
Är det verkligen viktigt att bevara de gamla lantraserna nu
när de högproduktiva raserna finns? Svaret är otvetydigt ja.
Det handlar om biologisk mångfald inom lantbruket. De
gamla lantraserna har under årtusenden anpassats till det
svenska klimatet. Det är mycket glädjande att arbetet för att
bevara våra gamla lantraser har tagit fart och att det nu också
betalas ut ersättning för detta, i alla fall till en liten del.
Ideellt arbete i all ära, men ska lantraskorna kunna hållas i
produktion är ett bidrag välkommet och i många fall
nödvändigt. Bidrag till lantraser finns att söka inom EU:s
miljöstöd. Det utgår för idisslare med 1 000 kr per djurenhet
och i övrigt till föreningar, som arbetar med bevarandet.
Stödet, som ges inom det av EU delfinansierade miljöstödet,
har en ram på 4 miljoner kronor. Stödet till föreningarna, det
så kallade UID-stödet, har en ram på 1 miljon kronor.
Det är viktigt att så många av de gamla lantraserna som möjligt hålls i
produktion i större eller mindre skala. Bevarandet får inte bli en
angelägenhet bara för friluftsmuseerna, även om de också har en viktig roll.
Det är viktigt att ansvaret för genbanksbevarande ligger kvar hos
lantrasföreningarna.
Kor
Den hänsynslösa utplundringen av vår planets naturresurser,
främst olja och fosfor, efter i huvudsak andra världskriget,
har medfört att det kortsiktigt blivit billigare att låta extremt
sårbara och högförädlade koraser ta över mjölk- och
köttproduktionen. Men de gamla korna finns kvar, även om
antalet är mycket lågt för vissa och bevarandearbetet just
startat. En del, t ex Gotlandskon, är förlorade för alltid.
Idag ges bidrag för fjällko, rödkulla och allmogekor som fjällnära ko,
bohuskulla, väneko och ringamålako. Man får 1000 kr per ko i avel och man
förbinder sig att följa en godkänd avelsplan och att hålla det antal kor man
får stöd för under 5 år. Det senare kravet gör att många håller en liten
reservpool i lagården och alla bidragsberättigade kor kommer inte med i
statistiken. Kravet kan verkligen ifrågasättas. Det är ju omöjligt att se in i
framtiden och om en ko dör kan det vara näst intill omöjligt att köpa en
ersättare eftersom stammarna av dessa djur är så begränsade.
Fjällkon
Fjällkon hålls i produktion idag, inte för att den är vacker,
utan därför att den är konkurrenskraftig. Det är naturligtvis
det bästa betyg en gammal lantras kan få. Hon väger ca 440
kg och producerar runt 5 800 kg ECM/år, det vill säga lika
mycket mjölk per kilo kroppsvikt som de högproducerande
internationella raserna. Mjölkens fetthalt är i snitt 4,5 % och
proteinhalten 3,6 %. Mjölken innehåller högre halter av
kappakasein B, ett protein som ger mer ost av mjölken vid
ystning. För närvarande är högre halter av proteiner i mjölk
för att öka ostutbytet en av de egenskaper genteknikerna
laborerar med. Fjällkon har det naturligt.
I dag ges bidrag till ca 1 200 vuxna kor och ca 500 ungdjur, men antalet
vuxna kor bedöms vara ca 1 500. 1996 gavs bidrag till 1 038 djur äldre än
2 år och 559 yngre än 2 år.
Kon kommer bäst till sin rätt i ett småskaligt och naturnära jordbruk, där
skogen är en naturlig del även som betesmark. Den lite mindre kon är smidig
och stark, den går och kommer på bestämda tider, har en klockinstinkt och en
utmärkt orienteringsförmåga. Den livnär sig på magra marker och behöver
mycket lite kraftfoder. Hon är tillgiven, vacker och smidig, blir lätt dräktig
och föder som regel sina kalvar utan komplikationer. Hon är uthållig och
miljövänlig och visar, inte minst genom sin lämplighet för fäbodbruket, hur
vi kan odla och leva ekologiskt och nära naturen.
Lyckligtvis finns nu en medveten avel som tar vara på de goda egenskaper
fjällkon har och utvecklar dem. Man har också mycket medvetet arbetat för
att bredda avelsbasen genom att ta in fler ungtjurar i aveln. Stamboken är
inte stängd utan de närbesläktade sidigt tröndefe i Norge används, en stam av
fjällkon som aldrig drabbats av hypoplasin, en ärftlig defekt, som tycks följa
den vita färgen. På grund av att det under 25 år bedrivits en omfattande
korsningsavel krävs inte ren fjällras för bidraget för bevarande, utan man
godtar 12,5 % inblandning av annan ras. Den procentsatsen kan
förhoppningsvis minskas efterhand. Fjällkon har så mycket gott som måste
bevaras att inblandning av andra raser varken är nödvändig eller önskvärd.
Rödkullan
Västfinska rödkullan mjölkade redan på 20-talet lika mycket
som dagens högproducerande kor och det på en kost utan de
importerade proteiner som dagens kor måste ha. Tre
förstklassiga kor kan nämnas: Omena som 1927 gav 9 032
kg mjölk, 383 kg smörfett och 4,2 % fett, Kaunike som 1935
gav 7 535 kg mjölk, 462 kg smörfett och hela 6,2 % fett samt
Hassu som hade ett tioårsmedeltal på 4 834 kg, 4,8 % fett,
alltså 233 kg smörfett. 13-15-åriga kor gav ofta ännu 4 000-
5 000 kg mjölk och detta på en medelvikt av 330 kg levande
vikt med enstaka kor upp till 400 kg (ur Håkan Hallander
Svenska Lantraser). De var alltså inte bara goda producenter
utan också fodersnåla. Dagens högproduktiva kor ger i snitt
ca 8 000 kg mjölk, men då på en både betydligt större och
mer proteinrik foderstat.
Den svenska rödkullan har funnits längre söderut i landet än fjällkon. Den
utgör resterna av den svenska allmogeko, som fanns i södra och mellersta
Sverige. Även rödkullan har funnits, och finns på fäbodar.
Rödkullan har hållits som en kombinerad mjölk- och köttras på de små
gårdarna. När de specialiserade raserna och kravet på större bruknings-
enheter gjorde entré på 60-talet gick rödkullan kraftigt tillbaka. På 50-talet
fanns det fortfarande 20 000 djur, mindre än 20 år senare, början av 70-talet,
ansågs rasen utdöd.
Men lyckligtvis var det inte så! 1978 fanns det 18 djur i Dalarna, de flesta
med inslag av ovan nämnda västfinska rödkulla. På en gård, Erkgården i
Svärdsjö, fanns rena svenska rödkullor. Från denna lilla rest, 16 kor, 2 tjurar
och ytterligare en tjur som fryst sperma, har rasen förökats. Man har även
funnit några djur i Värmland och en spillra av den östnorska rödkullan.
Idag finns ca 350 kor och intresset för rasen är i stigande. Stamboken är
inte sluten utan är öppen för i första hand den närbesläktade östnorska
rödkullan, och även för den västfinska. Trots den från början lilla avelsbasen
finns inga defekter, utan kon är frisk och sund, har bra fruktsamhet och lätta
kalvningar. Hon är inte så högproducerande, men finns i produktion och sägs
ge ett särdeles högklassigt kött. Som hushållsko kan hon mycket väl ha en
framtid.
År 1996 gavs bidrag till 357 rödkullor varav 132 djur var yngre än 2 år.
Allmogekor
I sen tid har man funnit rester av andra allmogekor. Hit
räknas den fjällnära kon, bohuskullan, vänekon och
ringamålakon. Alla tre finns i små besättningar, men väl
omhändertagna. Enligt Jordbruksverkets statistik gavs bidrag
1996 för 51 vänekor, 25 ringamåla och 5 bohuskulla.
Mer om dessa står att läsa i den fina broschyren Svenska husdjursraser -
Lantbrukets djur, som Jordbruksverket givit ut.
Hästar
Idag ges inget bidrag för bevarande av gamla hästraser.
Utvecklingen tyder dock på att även gamla hästraser kan
hotas i en snar framtid. Idag föds endast ca 400-500 föl varje
år av vardera ardennern, nordsvensk och russ. Det är en
snabb tillbakagång och har fått till följd att Jordbruksverket
anser dessa hästraser hotade. Pengar för bevarande saknas
dock. Den svenska ardennern har idag ett gott internationellt
rykte och export sker. Dock har mycket få ardennerhästen
som dragdjur i lantbruket. Nordsvenska hästen, bruks-
varianten, används i småskaligt skogsbruk och intresse finns.
Det svenska russet klarar knappast konkurrensen med de
tävlingsponnier, ofta korsningsponnier, som finns. För
närvarande finns ca 7 000 russ och ca 9 000 av vardera
ardenner och nordsvensk.
Ska de gamla hästraserna, som betytt så mycket i det gamla bonde-
samhället, kunna bevaras måste det till bidrag för hästar, annars går en viktig
del av kulturarvet i graven. Under hösten 1997 diskuterades detta livligt i
jordbruksutskottet utan att frågan löstes. Någon majoritet för att även hästar
skall få bidrag fanns det inte. Då dåvarande jordbruksministern ansökte om
utökat stöd för lantraser i Bryssel fanns dock hästarna med. Det måste betyda
att frågan borde kunna lösas i år.
Får och getter
Varje vuxen get eller vuxet får räknas som 0,15 djurenheter i
bidragssystemet. 1 djurenhet (DE) ger 1 000 kr. För
närvarande ges bidrag för gutefår, ryafår och olika
allmogefår som skogsfår, dala pälsfår och roslagsfår. Även
det svenska finullsfåret kan bli aktuellt för stöd. Av getter
ges stöd till svensk lantrasget och allmogegetterna göingeget
och jämtget. Den svenska lantrasgeten finns fortfarande i
produktion som mjölkget. Ca 3 500 getter tros finnas kvar. I
mitten av 1800-talet fanns så många som 170 000 getter. Av
allmogegetterna finns endast spillor, ca 30 göingegetter och
50 jämtgetter.
Svin, höns och andra lantraser
För de andra raserna utgår inget bidrag per djurenhet. Här
ges endast bidrag till de olika föreningarna som arbetar med
bevarandet av raserna.
Höns, gäss och ankor
De gamla lantrashönsen är på ett helt annat sätt än dagens
värphybrider anpassade till det svenska klimatet. De klarar
sig också på en betydligt magrare kost än dessa, är friskare
och sundare och har inga genetiska beteendestörningar.
Många har dessutom förmågan att ruva och tar väl hand om
sina kycklingar. De värper mindre än värphybriderna, ca
150-200 ägg per år jämfört med värphybridernas 300-350
ägg. Svenska Lanthönsklubben organiserar
genbanksbevarandet. Inom klubben finns genbanksansvarig
för respektive ras. Idag sparas Skånsk blommehöna,
Åsbohöna, Ölandshöna, Gotlandshöna, Orusthöna,
Bohusläns-Dals svarthöna, Hedemorahöna, Öländsk dvärg-
höna, Gammal svensk dvärghöna, Skånegås, Ölandsgås,
Blekingeanka, Svensk blå anka, Svensk gul anka och Svensk
myskanka. För varje ras sparas flockar inom genbanker. De
fungerar som slutna stamböcker och ägaren förbinder sig att
hålla rasen ren. Genom detta ideella arbete är nu dessa raser
bevarade, även om antalet individer inom några fortfarande
är lågt.
Svin
Inom föreningen Landtsvinet bevaras idag Linderödssvinet.
Hot mot bevarandet.
Även om flera av de gamla lantraserna tycks vara bevarade
för framtiden finns ännu både hot och problem.
Avsätt mjölkkvot till lantraserna
Ett hot är den nuvarande tilldelningen av mjölkkvot.
Samtidigt som man vill öka antalet kor i produktion görs
detta omöjligt genom att mjölkkvotstilldelningen omöjliggör
leverans av mjölk. Detta är ett problem såväl för lantbrukare
med lantras som vill utöka som för dem som vill starta nytt.
Utan producenter kan inte raserna hållas i produktion och
utan att fler får möjlighet att producera mjölk försvåras
möjligheterna för antalet individer av de hotade gamla
lantraserna att bli fler, vilket ju är nödvändigt för att de skall
vara räddade för framtiden. Våra gamla lantraser, framför
allt fjällkon, är en bra mjölkproducent som väl fyller sin
plats i dagens ladugårdar. Naturligtvis är det viktigt både
med ett bevarande och en utveckling av de gamla
lantraserna, men med dagens mjölkkvotsbestämmelser finns
det risk för att utvecklingen försvåras. Miljöpartiet de gröna
har påpekat detta oacceptabla förhållande förut och vi gör
det igen. Föreningen Svensk fjällrasavel har uppvaktat
jordbruksministern och föreslagit en förändring.
Miljöpartiet de gröna anser att en del av den nationella mjölkkvoten måste
undantas för att kunna nyttjas dels för de kor av utrotningshotade raser som
är stödberättigade enligt stöd till hotad ras, dels till dem som vill nyetablera
sig som mjölkproducenter och vill hålla någon av de hotade lantraserna
fjällko, rödkulla eller någon av allmogekorna och bevara dessa enligt av
Jordbruksverket godkänd avelsplan.
Det får inte bli så att den ena bestämmelsen omöjliggör vad den andra
försöker uppnå.
Ge djurägare även av andra hotade
lantraser än dagens bidrag
Idag ges bidrag per djurenhet endast till kor, får och getter.
Om man anser att det är viktigt att bevara de gamla
lantraserna för framtiden för att de har egenskaper som är
värdefulla och som kan efterfrågas och behövas i framtiden
så borde ju det gälla såväl de betande som andra lantraser.
Det ter sig då märkligt att inte hästar, svin, gäss, ankor, höns
och kaniner får stöd. Att enbart ge stöd åt betesdjuren
avslöjar att man inte förstått lantrasernas egenvärde utan
enbart ser deras indirekta betydelse som naturvårdsobjekt.
Stödet kan antingen betalas ut som stöd per djurenhet, eller
för de mindre djuren som stöd per genbanksbesättning.
Ge extra stöd till de akut hotade
lantraserna
För att stimulera skyddsarbetet med de akut hotade
lantraserna bör ett extra stöd utgå för dessa lantraser.
Exempel på sådana raser är göingegeten och jämtgeten där
antalet djur är mycket litet. För att få stöd för getter måste
man ha minst 7 individer, som är en djurenhet, det vill säga
det minsta man idag kan få stöd för. Idag har endast en
person i Sverige tillräckligt antal för att kunna få stöd.
Resten, 93 % av getterna, får inget stöd alls. Bevarandet litar
till idealister och deras ideella arbete. Detta kan lösas genom
att den som har en akut hotad lantras av djur för vilka stöd
utgår alltid, oavsett antal djur, får lägsta möjlig stöd, det vill
säga stöd för en djurenhet.
Miljöpartiet de gröna föreslår att ett extra stöd skall utgå till akut hotade
lantraser.
Utöka stödet till lantrasföreningarna
Idag utgår så kallar UID-stöd till föreningarna. I den
avelsplan som Jordbruksverket tog fram föreslogs att stödet
skulle utgå för bevarandearbetet, utbildning och information.
I planen förslogs att 1,5 miljoner kronor skulle avsättas. Idag
finns 1 miljon kronor och bidrag utgår i praktiken enbart till
utbildning och information. Detta innebär att gen-
banksverksamhet, som ju är ett viktigt arbetet för bevarandet,
inte får stöd. Det kostar att lägga upp register, att ha kontakt
med genbanksbesättningar, att i förekommande fall
kontrollera att allt går rätt till osv. En del föreningar har
rasregister som gör motsvarande arbete.
Jordbruksverket vill att även Linderödssvinet, Svenskt finullsfår och de
hotade hästraserna ardenner, nordsvensk brukshäst och russ skall omfattas av
bevarandearbetet. Det innebär att antalet föreningar som skall dela på den
avsatta miljonen ökar och varje förening riskerar att få allt lägre stöd. Det är
oacceptabelt, framför allt som detta stöd måste vara det minsta som Jord-
bruksverket handlägger.
Stödet som det nu är utformat är byråkratiskt utformat. Det ska redovisas
kvitton ner till sista kronan vilket får till följd att det administrativa
krånglet i
föreningarna tar tid från det ideella arbetet att bevara lantraserna. Förenkla
reglerna för stödet!
Miljöpartiet de gröna föreslår att stödet utökas för 1999 och att detta tas
inom Jordbruksverkets ram.
Både myndigheter och
enskilda entusiaster behövs i
bevarandearbetet
Det är viktigt att många engageras i bevarandearbetet. Visst
har de gamla lantraserna en given plats på friluftsmuseer runt
om i landet, men det kan aldrig ersätta bevarandet på
familjejordbruk och hos entusiaster. Det är därför viktigt att
ansvaret för bevarandet och genbanker blir kvar i de aktiva
föreningar som finns idag. Genom att öka bidragen för just
bevarandet kan detta utvecklas i föreningarna och
bevarandearbetet göras säkrare. Det är också viktigt att
stimulera de djurägare som idag har hotade lantraser att
anmäla sina djur till genbanker. Hur detta skall ske har säkert
de olika föreningarna idéer om, ett sätt kunde vara olika
nivåer på stödet till djur beroende på om djuren anslutits till
genbank eller inte.
Arbetet med bevarandet har kommit igång, men som framgår av motionen
finns problem framför allt i medelstilldelningen till föreningarna och i
mjölkkvotstilldelningen.
Och...
... det är bara genom att bevara den genetiska variation vi har
idag som vi har valmöjligheter i framtiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationell mjölkkvot för de kor av utrotningshotade raser som är
stödberättigade enligt stöd till hotad ras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mjölkkvot till dem som vill nyetablera sig som mjölkproducenter
och vill hålla någon av de hotade lantraserna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till samtliga hotade lantraser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om extra stöd till akut hotade lantraser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödet till lantrasföreningarna måste förenklas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödet till lantrasföreningar med lantraser med av
Jordbruksverket godkända avelsplaner ges stöd även till bevarandearbetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödet till föreningar som bevarar hotade lantraser ökas
budgetåret 1999 och att detta tas inom Jordbruksverkets ram,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att ansvaret för bevarandet och genbanker blir kvar i de
aktiva föreningar som finns.
Stockholm den 22 oktober 1998
Gudrun Lindvall (mp)
Mikael Johansson (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Gunnar Goude (mp)
Kia Andreasson (mp)
Peter Eriksson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)