Att äga och att ha rätten att bruka egendom är en av
grunderna i vår rättstradition. Det har alltid visat sig att
enskilda jord- och skogsbrukare är de som bäst och med
största känsla tar ansvar för att det de äger och brukar skall
vara i bästa skick för kommande generationer. Generation
efter generation har vetat att om man skall kunna överleva på
gården, måste man ta ansvar för och sköta markerna både på
ett ekonomiskt och ett miljömässigt ansvarsfullt sätt. Det är
så hela vår landsbygd och kulturmiljö har bevarats och
utvecklats. Motsatsen kan man se i de länder och politiska
system där det enskilda ägandet tagits bort. Där har gårdar,
marker och skogar förfallit och miljön skadats för långa
tider.
I vårt land är det många som vill kunna äga mark. Möjligheten att kunna
göra avstyckningar från jordbruksfastigheter bör bli generösare och enklare.
Detta skulle gynna landsbygden som idag i många delar av landet avfolkas.
De yngre flyttar till större orter och de äldre bor kvar. I många kommuner är
detta ett allt större problem, vad gäller äldre- och hemsjukvård, som tar stora
resurser.
Den svenska allemansrätten är unik. Den bygger på ett personligt ansvar,
att alla skall kunna vistas i marker, utan att det på något sätt förorsakar
markägaren skador. Denna allemansrätt skall vi värna om, den ger alla i
Sverige möjlighet till rekreation och upplevelser som har stort värde. Det
som oroar är de försök som görs för att utnyttja allemansrätten. Att i
organiserade former bedriva affärsmässig verksamhet på annans mark med
hänvisning till allemansrätten, utan att kontakta ägaren är direkt felaktigt.
Det kan ge markägaren skador, kostnader och olägenheter som direkt strider
mot äganderätt, brukanderätt och rättstradition.
Sedan 1992 inventeras svensk privat skogsmark av skogsstyrelsen. Syftet
är att skyddsvärda områden, nyckelbiotoper m.m. skall registreras och
bevaras. Skyddet av nyckelbiotoper och biologisk mångfald är en viktig
fråga för familjeskogsbruket. Nyckelbiotoperna består ofta av äldre och
mycket värdefull skog. De representerar sammanlagt stora värden, runt tio
miljarder kronor. På enskilda mindre fastigheter kan värdet relativt sett vara
mycket stort. Att avstå från avverkning innebär att ägarens skogsbruk hotar
att lamslås och ekonomin raseras, ifall rimlig ersättning uteblir. Man kan
idag konstatera att anslagen för reservatsbildning och biotopskydd är
otillräckliga.
Juridiskt sett saknar begreppet nyckelbiotop status. Det finns en tendens att
många betraktar biotoperna som ett formellt skyddsinstitut. Då krävs
myndighetsbeslut för att bilda reservat, skyddsområden, naturavtal m.m. Då
har markägaren rätt till ersättning.
Ser man historiskt är det den enskilda markägaren som bäst känner sina
marker, som också vill ta ansvar för miljön. Det handlar om att balansera
miljöhänsyn och produktionseffektivitet på lång sikt. Skogsägarna ser idag ej
någon motsättning i detta.
Genom utbildning, rådgivning, information och framtagande av gröna
skogsbruksplaner ökar hänsynstagandet och kunnandet idag. Detta sker
frivilligt.
Man kan alltså konstatera att skogsägarna tar sin del av sektorsansvaret
genom att betona nyckelbiotopernas miljövärden. Vad som dock inte ligger
inom brukarnas sektorsansvar - och som strider mot äganderättens principer
- är att skogsägaren tvingas uppge sina möjligheter att bruka marken. Om det
allmänna registrerar biotoper av stort värde och det får vittgående konse-
kvenser för markägarens ekonomi, måste ersättningar ges fullt ut.
När inventeringar görs på marker idag varierar informationen till mark-
ägaren. Allmänt sett är informationen till skogsägarna otillräcklig. Det måste
vara så att innan en inventering görs av en myndighet skall ägaren av marken
personligen kontaktas. Dels för att brukaren av marken sannolikt är den som
redan har stor kunskap om vad som finns på fastigheten och dels för att, sett
ur äganderättsprincip, ingen myndighet skall göra en inventering utan
godkännande av ägaren.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bevara och förstärka äganderätten till mark.