Att äga och att ha rätten att bruka egendom är en av grunderna i vår rättstradition. Det har alltid visat sig att enskilda jord- och skogsbrukare är de som bäst och med största känsla tar ansvar för att det de äger och brukar skall vara i bästa skick för kommande generationer. Generation efter generation har vetat att om man skall kunna överleva på gården, måste man ta ansvar för och sköta markerna både på ett ekonomiskt och ett miljömässigt ansvarsfullt sätt. Det är så hela vår landsbygd och kulturmiljö har bevarats och utvecklats. Motsatsen kan man se i de länder och politiska system där det enskilda ägandet tagits bort. Där har gårdar, marker och skogar förfallit och miljön skadats för långa tider.
I vårt land är det många som vill kunna äga mark. Möjligheten att kunna göra avstyckningar från jordbruksfastigheter bör bli generösare och enklare. Detta skulle gynna landsbygden som idag i många delar av landet avfolkas. De yngre flyttar till större orter och de äldre bor kvar. I många kommuner är detta ett allt större problem, vad gäller äldre- och hemsjukvård, som tar stora resurser.
Den svenska allemansrätten är unik. Den bygger på ett personligt ansvar, att alla skall kunna vistas i marker, utan att det på något sätt förorsakar markägaren skador. Denna allemansrätt skall vi värna om, den ger alla i Sverige möjlighet till rekreation och upplevelser som har stort värde. Det som oroar är de försök som görs för att utnyttja allemansrätten. Att i organiserade former bedriva affärsmässig verksamhet på annans mark med hänvisning till allemansrätten, utan att kontakta ägaren är direkt felaktigt. Det kan ge markägaren skador, kostnader och olägenheter som direkt strider mot äganderätt, brukanderätt och rättstradition.
Sedan 1992 inventeras svensk privat skogsmark av skogsstyrelsen. Syftet är att skyddsvärda områden, nyckelbiotoper m.m. skall registreras och bevaras. Skyddet av nyckelbiotoper och biologisk mångfald är en viktig fråga för familjeskogsbruket. Nyckelbiotoperna består ofta av äldre och mycket värdefull skog. De representerar sammanlagt stora värden, runt tio miljarder kronor. På enskilda mindre fastigheter kan värdet relativt sett vara mycket stort. Att avstå från avverkning innebär att ägarens skogsbruk hotar att lamslås och ekonomin raseras, ifall rimlig ersättning uteblir. Man kan idag konstatera att anslagen för reservatsbildning och biotopskydd är otillräckliga.
Juridiskt sett saknar begreppet nyckelbiotop status. Det finns en tendens att många betraktar biotoperna som ett formellt skyddsinstitut. Då krävs myndighetsbeslut för att bilda reservat, skyddsområden, naturavtal m.m. Då har markägaren rätt till ersättning.
Ser man historiskt är det den enskilda markägaren som bäst känner sina marker, som också vill ta ansvar för miljön. Det handlar om att balansera miljöhänsyn och produktionseffektivitet på lång sikt. Skogsägarna ser idag ej någon motsättning i detta.
Genom utbildning, rådgivning, information och framtagande av gröna skogsbruksplaner ökar hänsynstagandet och kunnandet idag. Detta sker frivilligt.
Man kan alltså konstatera att skogsägarna tar sin del av sektorsansvaret genom att betona nyckelbiotopernas miljövärden. Vad som dock inte ligger inom brukarnas sektorsansvar - och som strider mot äganderättens principer - är att skogsägaren tvingas uppge sina möjligheter att bruka marken. Om det allmänna registrerar biotoper av stort värde och det får vittgående konse- kvenser för markägarens ekonomi, måste ersättningar ges fullt ut.
När inventeringar görs på marker idag varierar informationen till mark- ägaren. Allmänt sett är informationen till skogsägarna otillräcklig. Det måste vara så att innan en inventering görs av en myndighet skall ägaren av marken personligen kontaktas. Dels för att brukaren av marken sannolikt är den som redan har stor kunskap om vad som finns på fastigheten och dels för att, sett ur äganderättsprincip, ingen myndighet skall göra en inventering utan godkännande av ägaren.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bevara och förstärka äganderätten till mark.
Stockholm den 23 oktober 1998
Per-Samuel Nisser (m) Ingvar Eriksson (m)