med anledning av skr. 1998/99:5 Hållbara Sverige - uppföljning och fortsatta åtgärder för en ekologiskt hållbar utveckling
Det statliga stödet till lokala investeringsprogram för
ekologisk hållbarhet har tilldelats 5,4 miljarder kronor för
perioden 1998-2000. Regeringen aviserade i 1998 års
ekonomiska vårproposition att ytterligare 2 miljarder kronor
skall tilldelas stödet för 2001.
Detta är avsevärda belopp till en verksamhet som det ännu inte redovisats
någon utvärdering av. Miljöpartiet de gröna framför i denna motion några
synpunkter på stödet till lokala investeringsprogram som vi hoppas
regeringen tar till sig i det utvärderingsarbete som aviseras i skrivelsen.
Många positiva effekter
De lokala investeringsprogrammen har medfört en betydande
ambitionshöjning i en del kommuners arbete. Det stora
flertalet åtgärder förefaller att ha varit väl motiverade ur
miljösynpunkt. Det lokala Agenda 21-arbetet har troligen fått
en högre status i och med investeringsprogrammen.
Hursomhelst har fler aktörer och kommunala tjänstemän
blivit indragna i arbetet.
Med undantag för en del projekt som sannolikt varit lönsamma även utan
stöd (se nedan) förefaller användningen av pengarna att i allmänhet ha gått
till meningsfulla åtgärder. Det betyder inte att Miljöpartiet anser att pengarna
har använts på bästa sätt. Detta utvecklas närmare i det följande.
Konflikter med principen
att förorenaren betalar
Själva tanken med ett stöd till investeringsprogram för ökad
ekologisk hållbarhet är att man vill rätta till något som man
uppfattar som "felaktigt" beteende hos kommuner, företag
och enskilda utan att ta till lagstiftning, skatter och avgifter. I
förordningen till stödet (1998:23) anges dock att stöd inte får
ges till åtgärder som det finns lagstadgad skyldighet att
genomföra. Men hur har det förhållit sig med detta i
praktiken?
Bland de många projekt som fått statliga pengar inom ramen för de statliga
investeringsprogrammen finns ett antal åtgärder där det är uppenbart att
stödet avlastar företag kostnader som de själva borde bära. Exempel på detta
är lakvattenrening i Ljungby, Skara och Växjö, rening av process-
avloppsvatten i Mark, rening av utsläpp från Svenska Lantägg i Skara,
utrustning för källsortering av avfall i Ljungby, miljöanpassning av
Tomelilla golfklubb och reningsutrustningar vid biltvättar i Marks kommun.
Bidragen till anläggningar för bättre omhändertagande av dagvatten i
Alingsås, Fagersta, Trollhättan och Örebro kunde ha tvingats fram genom
skärpta koncessionsvillkor från statliga tillsynsmyndigheter. Ytterligare
exempel är de många bidragen till kompostering eller rötning av organiskt
avfall, som täcker kostnader som övriga kommuner snart kommer att tvingas
bära själva, när förbudet mot deponering av sådant avfall träder i kraft om
några år. Man kan också fråga sig vad man vinner på att urholka de olika
trafikslagens ansvar för sina miljökostnader? Nu får Luftfartsverket bidrag
till åtgärder i Kalmar och Kristianstad och hamnen i Göteborg får statligt
stöd till kostnaden för att elansluta fartyg som ligger vid kaj.
Miljöpartiet hävdar att det knappast kan råda någon tvekan om att det
lokala investeringsstödet i betydande utsträckning kommer i konflikt med
principen om förorenarens betalningsansvar (Polluter Pays Principle, PPP).
Det finns dock områden där statliga bidrag kan användas utan att man
kommer i konflikt med principen om att förorenaren skall betala. Ett sådant
område är sanering av miljöskadade områden i de fall där inget legalt ansvar
för föroreningen längre kan utkrävas. Genom Miljöpartiets ingripande i
riksdagen kan det statliga stödet till lokala investeringsprogram numera
också användas för detta ändamål. Det var inte tänkt så från början. Efter
denna framgång har vi jobbat vidare med frågan, med resultatet att det i årets
budgetproposition finns ett rejält tilltaget anslag över Naturvårdsverkets
budget för sanering och återställning av förorenade områden. Syftet med
detta är, förutom att finansiera inventerings- och undersökningsinsatser, att
åtgärda från rikssynpunkt särskilt angelägna saneringsobjekt.
Ett annat ändamål vartill statliga bidrag kan användas, utan konflikt med
PPP, är satsning på ny teknik och nya arbetsformer. En ny form av åtgärd
kan behöva prövas i en pilotanläggning där risken för misslyckande kanske
bedöms vara betydande. Det är inte givet att ett statligt stöd alltid är den
bästa lösningen. Om en begränsad grupp har speciell nytta av projektet, t.ex.
landets reningsverk, ligger det närmare till hands att man finansierar åtgärden
inom den berörda gruppen.
Det finns projekt som tilldelats statligt stöd som uppfyller båda de ovan
nämnda aspekterna på att inte stå i konflikt med förorenarens betalnings-
ansvar. Ett sådant gott exempel är saneringen av sjön Turingen i Södertälje
kommun. Där förenas ett teknikutvecklingsprojekt med ett saneringsprojekt
på så sätt att ingen konflikt med PPP uppstår.
Som ett resultat av Miljöpartiets samarbete med regeringen och Vänster-
partiet meddelas i årets budgetproposition att stödet till lokala investerings-
program vidgas till att också kunna omfatta sådana allergisanerande åtgärder
i bebyggelsen som genomförs i samband med de ombyggnadsåtgärder som
regelverket för närvarande ger möjlighet att stödja. Detta är ytterligare ett
exempel på ett område där stöd kan ges utan konflikter med principen att
förorenaren betalar.
Konkurrenssnedvridande
och orättvisa subventioner
Regeringen har i förordningen (1998:23) uppmärksammat
möjligheten av att stödet kan få sådan utformning att det inte
är konkurrensneutralt. Enligt 10 § ska ansökan om stöd till
vinstdrivande verksamheter (inkl. sådana i kommunal regi)
innehålla en bedömning av om stödet kan komma att
påverka konkurrensen. Detta krav förefaller bara
undantagsvis ha uppfyllts i de nu beviljade ansökningarna.
Att de nu beslutade investeringsbidragen kan påverka
konkurrensen mellan företag framgår av följande exempel.
Ett bussföretag i Trollhättan får stöd till 30 % av kostnaden för att
installera CRT-filter på 25 dieselbussar. För de bussföretag (framför allt
Swebus) som redan på egen bekostnad genomfört denna åtgärd på hundratals
bussar, innebär stödet till konkurrenten naturligtvis en nackdel.
När en ICA-butik i Lindesberg får 21 % av kostnaden för att byta till ett
miljövänligt köldmedium i sin kylanläggning betald, utgör detta rimligen en
fördel i förhållande till konkurrenter som senare får bära hela kostnaden
själva.
Till de mera extrema exemplen hör ett tryckeri i Ljungby som får en
miljon kronor i bidrag till en ny miljövänlig tryckpress och ett annat företag i
samma kommun som får 4,6 miljoner kronor till ett nytt pulvermåleri som
minskar lösningsmedelsanvändningen.
Det förekommer också ganska många exempel på allmännyttiga företag
som får betydande subventioner. Man kan i och för sig invända att dessa
företag redan är föremål för flera andra slags statliga eller kommunala
subventioner, men man bortser då från att även sådana verksamheter i
allmänhet är konkurrensutsatta eller föremål för konkurrensutsatta entre-
prenader.
Rent allmänt sett innebär statligt stöd till vinstdrivande verksamheter att
personer och företag via skattsedeln tvingas betala kostnader hos andra
personer och företag. Systemet diskriminerar dem som redan tidigare valt att
betala den eventuella merkostnaden för lösningar som är skonsamma för
miljön. Systemet med bidrag till lokala investeringsprogram blir särskilt
orättvist eftersom det bara är vissa företag, förvaltningar m.m. i vissa
försigkomna kommuner som får del av stödet till en viss åtgärd som även
vidtas i många andra sammanhang. Det är med andra ord ett selektivt stöd.
Man tillämpar inte principen "först till kvarn" som används i många andra
bidragssammanhang, t.ex. det generella investeringsstödet till vindkraft, där
det tillgängliga anslaget är begränsat.
Projekt som är lönsamma
utan stöd
I förordningen som reglerar de statliga stöden till lokala
investeringsprogram saknas en föreskrift om att stöd inte
skall medges till åtgärder som är uppenbart lönsamma. Man
kan tycka att detta är självklart, men faktum är att bidrag
givits till sådana projekt.
Med rimliga avkastningskrav är troligen satsningen på effektivare gatu-
belysning i Lindesberg och Ljungby liksom byte av armaturer i landstings-
fastigheterna i Sundsvall lönsamma. Det förefaller inte heller troligt att det
skall behövas hälften statliga bidrag för att byta ett kylsystem i Sundsvalls
sjukhus då energibesparingen anges till 90 %. Injustering av värmesystem i
Munkedal och införande av enskilda elmätare i Trollhättan (med 30 % stöd)
utgör ytterligare exempel. Fjärrkyla har tidigare byggts ut i bl.a. Stockholm
och Göteborg utan statligt stöd. Nu får Trollhättan och Kristianstad bidrag
till liknande projekt.
Man kan också ifrågasätta om Växjö verkligen behöver ett 25-procentigt
investeringsbidrag för att uppnå lönsamhet för en kommunal tjänstebilspool
med visst inslag av "miljöbilar". Göteborg har fått pengar för motsvarande
projekt.
Miljöpartiet anser att regeringen bör ges till känna att en föreskrift om att
stöd inte skall medges till åtgärder som är uppenbart lönsamma skall införas i
förordningen (1998:23) om statliga bidrag till lokala investeringsprogram
som ökar den ekologiska hållbarheten i samhället samt att denna princip skall
tillämpas omedelbart i bidragsgivningen.
Nytta för miljö och
sysselsättning ...
I reglerna för de statliga bidragen finns inskrivet "att
åtgärderna i ett lokalt investeringsprogram kan antas öka
sysselsättningen" samt att kommunerna ska redovisa hur
åtgärderna kan antas påverka sysselsättningen. Någon grund
för hur miljörelevans, dvs. hur åtgärderna bidrar till
ekologiskt hållbar utveckling, ska vägas mot
sysselsättningsmålet finns vare sig i förordningen eller i
förarbetena.
Som nämnts inledningsvis förefaller det stora flertalet åtgärder att ha varit
väl motiverade ur miljösynpunkt. Men det finns undantag. Ett sådant
tveksamt projekt av stor omfattning är kvarteret Ringdansen i Norrköping.
Här beslutade regeringen att bidra med inte mindre än 260 miljoner kronor
till ombyggnad och kretsloppsanpassning. Kvarteret rymmer i dag 1 600
lägenheter, vilka skall bantas till ca 1 200 lägenheter inom ramen för det nu
aktuella projektet. Det statliga stödet uppgår till 215 000 kronor per lägenhet.
Det är möjligt att projektet har stora sociala fördelar, men den framtida
miljönyttan kan knappast motsvara 260 miljoner kronor i nuvärde.
Anmärkningsvärt är dessutom att regeringen satt ett tak på 70 000 kronor per
lägenhet för ekologisk ombyggnad, vilket överskridits tre gånger om för
jätteprojektet Ringdansen. I Sundsvall får två områden 5 000 respektive ca
15 000 kronor per lägenhet.
Regeringen anger i sin preliminära redovisning att de första 2,3 bidrags-
miljarderna beräknas skapa drygt 8 000 direkta årsarbeten. Enligt redo-
visningen kostar varje nytt årsarbete 270 000 kronor i statsbidrag. Sprid-
ningen runt detta medelvärde är dock mycket stor.
Om man i likhet med Svenska Byggnadsarbetareförbundet antar att
hälften av projekten skulle ha genomförts även utan statsbidrag, får staten
betala över en halv miljon kronor för varje direkt årsarbete. Antalet nya
årsarbeten stannar då vid ca 4 000. Detta bör jämföras med den normala
direkta sysselsättningseffekt man kan få vid alternativa satsningar på
underhåll, vård, omsorg och skola; den första omgångens 2,3 miljarder
kronor skulle då ha räckt till ca 10 000 årsarbeten.
Slutsatsen blir alltså att de lokala investeringsprogrammen är en för-
hållandevis dyr form av arbetsmarknadspolitik. Syftet är ju inte heller, som
väl är, uteslutande arbetsmarknadspolitiskt.
Konjunkturbetonad arbetslöshet inom bygg- och anläggningsbranschen
kommer att uppkomma även i framtiden. Från rättvise- och administrations-
synpunkt bör dock det arbetsmarknadspolitiska stödet vara generellt snarare
än selektivt. Även generella stöd kan miljöanpassas. Ett sätt är att ge
miljödifferentierade stöd till exempelvis byggande av typen miljö- och
energieffektiviseringsvillkorade ROT-bidrag.
... finansierat med
nedskärningar på övriga
miljöanslag
Regeringen har i olika sammanhang uttalat att satsningen på
lokala investeringsprogram inte tar pengar från andra
angelägna miljöuppgifter. Anna Lindh har klart uttalat att
bidragen inte är "miljöpengar" utan medel som under
tidigare lågkonjunkturer skulle ha använts till motorvägar
och andra infrastrukturprojekt. Ett liknande påstående kom
från statsråden Lindh och Östros i en artikel på DN Debatt
98-03-25: Då hävdades det att de lokala
investeringsprogrammen utgör en ny form av
konjunkturregulator och att satsningen inte skett på
bekostnad av den traditionella miljövården eller stödet till
miljöforskning.
Miljöpartiet, som noga följt miljöanslagens utveckling i statsbudgeten
under den gångna mandatperioden, kan inte annat än konstatera att "kärlen"
miljöanslag respektive anslag till lokala investeringsprogram helt klart är
"kommunicerande". Besparingarna på miljöanslagen under den gångna
mandatperioden gjordes också med uttryckliga hänvisningar till om-
ställningsmiljarderna. Vi är nog inte ensamma om den observationen.
Dessutom är det så att motorvägar och andra infrastrukturprojekt definitivt
fått sin beskärda del även under den sista lågkonjunkturen.
Sammanfattning
När de återstående etapperna av stödet till de lokala
investeringsprogrammen fullföljs, bör regeringen förtydliga
föreskrifterna i förordningen (1998:23) i syfte att minska
konflikten med PPP och risken för att stödet på ett
otillbörligt sätt påverkar konkurrensen mellan vinstdrivande
verksamheter. Kvalitetskraven på kommunernas ekonomiska
kalkyler bör höjas och man bör säkerställa att bidrag inte
utbetalas till åtgärder som är lönsamma redan utan stöd.
Dessutom bör förordningen kompletteras med krav på bred
lokal medverkan samt successivt införande av
miljöledningssystem och miljöutbildning inom berörda
företag och förvaltningar. För närvarande ställs inga sådana
krav på (mot)prestationer.
Miljöpartiet hävdar bestämt att miljöpolitiken måste baseras på principen
att bidrag inte ska användas i sammanhang där lagstiftning eller skatter eller
avgifter kan utnyttjas. Stödet till lokala investeringsprogram innebär till
stora
delar ett avsteg från denna princip. Undantagen är bl.a. stödändamål till
sanering av miljöskadade områden, till introduktion av ny teknik och
riskfyllda pilotprojekt, till inköp av skogsmark, m.m.
Miljöpartiet har i många andra sammanhang framhållit vikten av att
miljöpolitiken drivs med lag och ekonomiska styrmedel. Vi har fått gehör för
detta i vårt samarbete med regeringen och Vänsterpartiet rörande
miljöbalken. Nästa avgörande steg på denna väg är en omfattande grön
skatteväxling, vilken skulle radikalt förändra miljöpolitikens förutsättningar
på en mängd områden. Utöver detta måste ekonomiska styrmedel i högre
grad införas inom transportområdet, inom jord- och skogsbrukspolitiken
samt inom VA- och avfallsområdena. Miljöpartiet hoppas att regeringen är
beredd att "ställa om" från bidragsspåret till mer verksamma och effektiva
styrmedel under den mandatperiod vi just inlett.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konflikter med principen att förorenaren betalar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkurrenssnedvridande och orättvisa subventioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en föreskrift
om att stöd inte skall medges till åtgärder som är uppenbart lönsamma skall
införas i förordningen (1998:23) om statliga bidrag till lokala
investeringsprogram samt att denna princip skall tillämpas omedelbart i
bidragsgivningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nytta för miljö och sysselsättning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalitetskraven på kommunernas ekonomiska kalkyler,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om komplettering av förordningen (1998:23) med krav på bred lokal
medverkan samt successivt införande av miljöledningssystem och
miljöutbildning inom berörda företag och förvaltningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att miljöpolitiken måste baseras på principen att bidrag inte skall
användas i sammanhang där lagstiftning eller skatter eller avgifter kan
utnyttjas.
Stockholm den 27 oktober 1998
Gudrun Lindvall (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Matz Hammarström (mp)
Mikael Johansson (mp)