Företagsformen franchising diskuteras därför livligt i dag.
Det är ingen tillfällighet. Allt fler verksamheter - framför allt
inom tjänstesektorn - "franchiseras", dvs. utarrenderas till
enskilda personer som vanligtvis driver ett filialföretag till
"franchisegivaren". McDonald´s, Polarn & Pyret och Seven-
Eleven är några exempel. De avtal som träffas mellan
franchisegivaren och franchiseföretagen kännetecknas oftast
av en stark ensidighet för att inte säga ett utnyttjande av den
svagare parten.
Europarådet antog 1992 med anledning av en rapport en rekommendation
där medlemsregeringarna anmodas att införa och harmonisera lagstiftning
om franchising samt i avvaktan på en lag verka för etiska regler. Sverige har
hittills alltid sett till att leva upp till Europarådets rekommendationer och
bör
så göra även nu. Europarådets European Committee on Legal Co-operation
(CDCJ) har även nyligen i ett memorandum påmint medlemsstaterna om
1992 års beslut.
En allvarlig olägenhet med franchising är att den inte är lagreglerad. En
statlig utredning lade redan 1987 fram ett förslag till lagstiftning om
franchising. Förslaget ligger alltjämt i Justitiedepartementet. Men nu är det
dags att åstadkomma ett skydd för dessa ofta mycket utsatta småföretagare.
För franchisetagare finns en särskild organisation, Franchisetagarnas
riksorganisation (FRO), som till skillnad från franchisegivarnas organisation,
Franchiseföreningen, är en förening enbart för franchisetagarna. Franchise-
föreningen har - sedan man i 1984 års franchiseutredning uppträdde som part
för franchisegivare - idag som medlemmar såväl franchisegivare som
franchisetagare. Denna organisation har avsiktligt konstruerats på detta sätt
för att förhindra förhandlingar med FRO om s.k. agreed document. Man kan
också uttrycka saken på så sätt att organisationen seglar under falsk flagg.
FRO är den enda organisationen i Sverige som tillvaratar franchisetagarnas
intressen gentemot franchisegivarna när det gäller villkor i avtalen mellan
parterna samt fackliga och sociala frågor i övrigt. FRO:s viktigaste uppgift är
att i förhandlingar med franchisegivarna söka åstadkomma ett huvudavtal
med en förhandlingsordning.
Till en början bör franchisetagaren tillförsäkras rätt till viss uppsägningstid
och "saklig grund" vid uppsägning. Ett visst "indirekt besittningsskydd"
liknande de regler som gäller för lokalhyresgäster bör även finnas.
Franchisetagare måste i förenings- och förhandlingsrättshänseende
likställas med s.k. jämställda uppdragstagare. Här kan en jämförelse göras
med petroleumhandlarnas situation där man löst detta problem. En förenings-
och förhandlingsrätt skulle medföra ett radikalt minskat behov av
detaljlagstiftning.
FRO har förgäves sökt få förhandlingar till stånd om ett avtal med
franchisegivarnas organisation. Franchiseföreningen vägrar dock envist att
ställa upp i förhandlingar med FRO. Detta är ett uppträdande som alltför
mycket påminner om hur arbetsgivarna behandlade fackföreningarna i början
av 1900-talet och gör att Franchiseföreningen inte kan accepteras som en
seriös organisation.
I ett franchiseförhållande finns två parter: franchisegivaren och
franchisetagaren. Teoretiskt föreligger ett avtal mellan två jämställda parter,
men i praktiken är franchisegivaren ofta ett stort multinationellt företag
medan franchisetagaren i regel är en f.d. affärsanställd, restauranganställd
eller liknande, vilket gör att franchisetagaren lever i en utsatt situation och
får en starkt beroende ställning.
I Kanada, USA och Frankrike finns redan lagstiftning som skyddar
franchisetagaren. Enligt t.ex. lagstiftningen i USA är franchisegivaren
skyldig att informera om sitt företags ekonomiska ställning samt visa att han
kan uppfylla de förpliktelser som han åtar sig gentemot franchisetagaren. Ett
allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta inte kan uppfylla sina
kontraktsenliga förpliktelser mot franchisetagarna som därmed förlorar det
kapital - ofta 400 000-500 000 kr - som de satsat i rörelsen.
Vi anser att det är nödvändigt att komma fram till en definition av
"franchising". En definition som har bakgrund i affärsjuridik är följande:
Med franchising avses ett affärsförhållande grundat på skriftligt avtal, enligt
vilket ena parten, franchisegivare, ger andra parten, franchisetagare, rätt att,
för egen räkning, inom visst geografiskt område bruka franchisegivarens
särskilda affärsidé, affärsmetoder och näringskännetecken, mot att
franchisetagaren förbinder sig att tillämpa av franchisegivaren uppställda
villkor för profilering. Med franchisetagare enligt denna lag förstås även
denna delägare i franchisetagare, vilken/vilka i något avseende är
personligen förpliktade att tillämpa avtalet.
Inom EG har det utarbetats ett flertal direktiv där det
hänvisas till franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte
kan undgå att i lag reglera denna företeelse. Inom Unidroit -
ett internationellt institut med uppgift att verka för
harmonisering av privaträtten - bedrivs ett arbete i syfte att
ta fram en modellag om franchising. Även inom Europarådet
pågår som redan nämnts ett arbete som syftar till att
lagreglera franchising. En lag skulle vara ett viktigt skydd
för denna ofta svårt utnyttjade grupp av småföretagare.
Något ytterligare utredningsarbete är heller inte nödvändigt.
Det förslag som lades fram av Franchiseutredningen 1987 är
en utmärkt grund för lagstiftning.
Det finns andra grupper i samhället med likartade problem som
franchisetagarna, framför allt när det gäller den beroende ställningen. Det
gäller t.ex. hyresgäster, arrendatorer, kommissionärer och agenter.
Lagstiftaren har sedan länge, i flera fall sedan mycket länge, insett behovet
av skydd för dessa grupper mot att den dominanta parten missbrukar sitt
övertag. Franchisetagarnas beroendeställning är på intet sätt mindre än de
nämnda gruppernas. Tvärtom har man i detta fall, till skillnad från de övriga,
inte ens lyckats åstadkomma ett förtroendefullt samarbete mellan organisa-
tioner för parterna. Detta trots att FRO inbjudit den tidigare organisationen
för franchisegivarna till förhandlingar för att söka uppnå konsensus genom
frivilliga överenskommelser om regler, s.k. agreed document. Numera finns
inte ens en renodlad organisation för franchisegivarna, ingen motpart.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lagstiftning om franchising.