Motion till riksdagen
1998/99:L705
av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)

Konsumentmakt och hållbar konsumtion


Inledning
All konsumtion innebär i viss mån en påfrestning för miljön.
En av politikens huvuduppgifter måste därför vara att tillse
att denna miljöpåverkan hålls inom ramarna för vad som är
ekologiskt hållbart. Detta innebär att den ekonomiska
tillväxten alltid måste anpassas till naturens spelregler och att
det marknadsekonomiska systemet måste underställas regler
som garanterar ekologiska och sociala miniminivåer.
Men dagens konsumtionssamhälle är inte enbart ett hot mot vår framtida
överlevnad på jorden. Den övertro vi byggt upp på och kring konsumtionen
är också ett direkt hot mot vår välfärd. Dels i form av de "välfärds-
sjukdomar" som breder ut sig, vilka bottnar i en allt för omfattande, eller
direkt felaktig, konsumtion. Dels i form av att många känner att deras
människovärde tagits ifrån dem, i och med det extrema fokus på konsumtion
som vi matas med via media och reklam etc.
För att det marknadsekonomiska systemet ska fungera förutsätts kunniga
och kritiska konsumenter som har möjlighet att göra medvetna val. Det
måste vara en självklarhet och var och ens mänskliga rättighet att få
information om varor och tjänster. Globaliseringen av företag och
marknader, information och teknik har gett producenterna mer makt
samtidigt som konsumenternas makt har minskat. Detta är oacceptabelt.
Fullständiga innehållsdeklarationer, ursprungsmärkning, jämförpriser och
livscykelsspecifikation ska vara obligatoriska. Ämnen som är utbytbara och
som är miljö- och hälsovådliga ska kunna förbjudas. För att uppnå ett
samhälle med en hållbar konsumtion ska konsumentpolitiken arbeta för att
prissätta miljöförstöring samt att på andra sätt underlätta för konsumenten att
verka miljövänligt.
Dock är det knappast så att fullständig information skulle leda till att alla
miljödåliga varor försvann från hanteringen. Den vanlige konsumentens
argument är att "om en vara nu är så dålig, varför tar de inte bort den då"?
Det är alltså nödvändigt att myndigheterna ges utrymme att agera och, i
enlighet med substitutionsprincipen, kan plocka bort miljödåliga varor från
handeln.
Konsumenternas mänskliga
rättigheter
Det är en mänsklig rättighet att man som konsument får
information om de varor och tjänster som finns på
marknaden. Denna rättighet kan handla om allt från vad
livsmedel innehåller till att få tillgång till information i valet
mellan en offentlig och en privat skola. Utan tillgång till
information på ett överskådligt sätt får man som medborgare
ingen reell valfrihet utan samhället blir segregerat. Utan
ursprungsmärkning, fullständig innehållsdeklaration,
märkning av genmanipulerade varor och miljömärkning kan
man som konsument inte göra medvetna val utan måste
förlita sig på producenternas välvilja. En fungerande
marknadsekonomi kräver att konsumenterna har en stark
ställning på marknaden.
 Konsumentens ställning på marknaden är utomordentligt svag jämfört
med vad som förutsätts i de liberala teorierna som sägs ligga till grund för de
just nu så moderna kraven på en fri marknadsekonomi. Idag har man som
konsument ett mycket större urval av produkter och tjänster än någonsin
tidigare. Denna valfrihet är positiv, men kan först bli en verklig valfrihet då
man samtidigt kan tillgå den information man behöver för att kunna agera
som en medveten konsument.
Om marknadens funktionssätt ska fungera bättre krävs välinformerade
konsumenter som träffar sitt val inte enbart med varans pris som måttstock.
Konsumenten ska exempelvis informeras om och kunna välja om han eller
hon vill ha bestrålad eller genmanipulerad mat eller inte. Sverige bör inom
EU verka för att vi får fullständiga innehållsdeklarationer på livsmedel, att vi
får behålla ursprungsmärkning och får information om en produkt är
bestrålad eller genmodifierad.
 Sverige ser stora förändringar, EU-medlemskapet, den ökade handeln över
gränserna, privatiseringen av offentliga tjänster, den nya informations-
teknikens snabba utveckling, de ökande miljöproblemen och breddningen av
marknadsekonomin. För att man som människa och konsument ska kunna
göra medvetna och kunniga beslut krävs att man lägger ner väldigt mycket
tid på att ta fram information, kontakta myndigheter etc. Miljöpartiet de
gröna anser att det är dags att hitta former för att möjliggöra att man lättare
än idag kan få den information som man behöver för att kunna vara en aktiv
medborgare och konsument.
Konsumentpolitiska mål
Hushållen står idag för nära hälften av de svenska skadliga
miljöutsläppen. Om vi ska kunna förverkliga en hållbar
konsumtion är det viktigt att miljömålet inom
konsumentpolitiken har samma tyngd som övriga
konsumentpolitiska mål.
I nuläget finns det dock en motsättning i och med det faktum att
miljömålet kan stå i konflikt med andra konsumentpolitiska mål. Detta
problem grundar sig i att hållbart producerade varor ofta är dyrare än icke
hållbart producerade varor, vilket i sin tur grundar sig på att politiken idag
inte sätter pris på miljöförstöring. Det bör alltså vara ett mål för
konsumentpolitiken att sätta ett pris på miljöförstöring för att kunna uppnå
ett samhälle med en hållbar konsumtion. I och med det faktum att många
politiska områden påverkar konsumtionsvanor så bör man vid offentliga
utredningar och propositioner beakta förväntade effekter på hushållens
miljöpåverkan.
Det är bra att Konsumentverket får ett sektorsansvar för konsument-
relaterade frågor. Men samtidigt avser regeringen först återkomma år 2001
med en lägesrapport till riksdagen om hur miljömålet i konsumentpolitiken
fortskrider. Detta mål är alldeles för lågt satt. Vi vill att regeringen årligen
redovisar till riksdagen hur miljömålet utvecklas.
Den inre marknaden och
konsumentpolitiken
EU-medlemskapet ställer konsumenterna inför nya
svårigheter. Genom att marknaden vidgas blir det svårare för
konsumenterna att överblicka vilka varor som finns, vilken
kvalitet de har och vad de kostar. Risken för att dåliga och
farliga varor kommer in på den svenska marknaden blir
också större.
Inom EU sätts hänsynen till den inre marknadens funktion före hänsyn till
konsumenten och miljön. Sverige har inte längre rätt att stänga ute eller
förbjuda varor som vi tycker är farliga eller ohälsosamma om EU är av en
annan åsikt. Ej heller har vi rätt att, i de fall EU saknar regler, förbjuda
varor
som är tillåtna i ett annat EU-land. Situationen bör naturligtvis vara den
omvända, hänsyn till konsumenten och miljön måste sättas före hänsynen till
den inre marknaden, det är den som vill producera/exportera en vara som
måste kunna bevisa att den är ofarlig, inte andra som ska tvingas bevisa att
den är farlig. Miljöpartiet menar att det måste vara en prioriterad fråga för
Sverige att verka inom EU för att miljökrav ska gå före hänsyn till den inre
marknadens funktioner.
Även om regeringen verkar beredd att slåss för en bättre konsumentpolitik
inom EU är det ändå den gemensamma marknaden som är det viktigaste. När
man sätter den gemensamma marknaden före konsumentbehov missgynnar
man konsumenterna. Det är positivt att man på övernationell nivå kan träffa
överenskommelser om miniminormer för miljö-, hälso- och säkerhetsregler
och krav på information om varor och tjänster, därför bör man från
regeringens sida motverka att länder inom EU använder subsidiaritets-
principen som täckmantel för att motverka gemensamma åtgärder inom
konsumentskyddslagstiftningen där EU har en klar skyldighet att agera.
Det är dock oklart hur regeringen ska tackla detta problem, man säger
inget konkret om hur man ska undvika problemet med EU:s regler.
Regeringens linje bör vara att våga kämpa för konsumenternas ställning på
den inre marknaden. Därför anser vi att regeringen bör driva dessa frågor till
EG-domstolen.
Konsumentinflytandet i EU
Miljöpartiet ser det som nödvändigt att det finns en mångfald
av konsumentorganisationer i Sverige. Det är viktigt att följa
utvecklingen inom EU och internationellt. Där behövs nya
resurser. Vi anser t ex att det är nödvändigt att Sverige i EU
och internationellt i situationer där konsumentintressen
agerar skickar personer som representerar alla
konsumentorganisationer som finns i Sverige, inte bara
Sveriges Konsumentråd.
Ett trovärdigt konsumentinflytande i EU måste utgå från att svenska stånd-
punkter demokratiskt förankras hos konsumenterna och de olika intresse-
organisationerna och att dessa känner att de får möjlighet att bidra till dessa.
En oerhörd brist idag är svårigheten att få information om det konsument-
politiska arbetet. Olika intressenter, organisationer och partier, måste
kontinuerligt dels ges information om vad som pågår, dels få lämna
synpunkter på konsumentpolitiska frågor i EU och bidra med synpunkter när
svenska ställningstaganden arbetas fram. Regeringen bör arbeta för att ta
fram ett arbetssätt som möjliggör detta informationsutbyte. Miljöpartiet anser
att departementet bör ge ut en nyhetstidning om konsumentpolitiken i EU
och om svenska initiativ och insatser. Miljöpartiet vill betona att det är
konsumenternas ställning på marknaden som behöver stärkas och att
konsumentorganisationerna behöver stöttas för att kunna växa sig starkare.
Kunskap leder till vanor
Kunskap är en viktig del i att nå en hållbar konsumtion.
Även om miljömedvetandet anses vara ganska gott i Sverige
så menar vi att det bör förbättras. Svenskar har i allmänhet
en god vilja att köpa miljömärkta varor, men det innebär inte
att man har de insikter och kunskaper om
miljöproblematiken som vi anser vara önskvärda och
nödvändiga för att ändra till hållbara konsumtions- och
levnadsvanor.
TV påverkar våra vanor väldigt mycket. Det är idag inte genomgående en
hållbar konsumtion som visas upp i TV-medierna. För att få genomslag för
budskapet om en hållbar konsumtion är det rimligt att utnyttja TV-mediet
som visat sig så verksamt i andra sammanhang. Konsumentverket bör verka
för att praxis för det informerande TV-programmet "Anslagstavlan"
utvecklas så att också information om miljö och livsstil kan sändas.
Miljömärkning
Ett sätt att främja konsumenternas möjlighet till
miljöeffektiva val på marknaden är miljömärkningen. Den
stimulerar även näringslivet att ta fram miljövänliga
produkter. Det är viktigt att konsumenten känner förtroende
inför miljömärkningen annars förloras det verktyget för att
uppnå en miljövänligare konsumtion och produktion.
Den svenska regeringen har sagt att EG:s miljömärkningssystem bör lära
sig av den nordiska miljömärkningen ifråga om utvecklingen av kriterier för
olika produktgrupper. Idag har den nordiska miljömärkningen Svanen ett
antal brister. Underlagsarbeten till Svanen är inte offentliga och dokumenten
saknar referenser. Det är dessutom svårt att förstå vilken information och
kunskap som kriterierna är baserade på. Kriterierna måste kunna utsättas för
extern granskning. Att kriterierna premierar öppenhet är en demokratisk
fråga och ett stöd för offentlighetsprincipen. Kriteriearbetet måste resultera i
att underlagsarbetet görs tillgängligt för intresserade.
Miljömärkningen Svanen har ett system för kriterier där man kan
kompensera en dålig egenskap med att ha bättre värden vad gäller en annan
egenskap. Då följer man inte tankarna kring försiktighets- och substitutions-
principen. Om en substans är "diskutabel" så ska den inte kunna accepteras i
en miljömärkt vara. En miljömärkt vara ska dessutom visa att den är miljöbra
och det har inget samband med kvalitets- och funktionskrav. Dessutom
blandar man in kvalitetskrav i kriteriearbetet, vilket får konsekvenser för
bedömningen.
Tillverkarna får betala 0,4 % av inkomsterna plus 11 000 kr och
provtagningskostnaderna för att använda Svanen. Här finns två fel inbyggda,
dels att det är alldeles för dyrt för många företag, dels att man bygger
finansieringen på mängden försålda varor.
Sverige måste verka för att alla miljömärkningssystem, det svenska,
Nordens och EU:s är bra, offentliga och därför bibehåller konsumenternas
förtroende. Därför anser vi att man måste reformera Nordens miljömärkning
Svanen.
Arbetet med miljökriterier skall stå fritt från direkt påverkade intressenter.
I klartext betyder detta att inga producentföreträdare ska vara med vid
beslutstillfällen eller i styrelsen. Konsensusbeslut om konkurrensbegränsande
åtgärder är en dålig konstruktion som bara gynnar producenter. Processen
fram till beslut om kriterierna ska vara öppen och så vid som möjligt. Att
värdera remissynpunkter förutsätter en smalare krets med god miljökunskap
och en klar målsättning formulerad i policy. Miljökriterier skall sträva efter
att gynna produkter som har kommit längre än övriga produkter inom
sortimentet.
Kriteriearbetet skall resultera i att underlagsarbeten görs tillgängliga för
intresserade. Alla producenter kan ha intresse av delar av kriteriearbetet även
om de inte har ambitionen att ta till sig ett helt kravpaket. Öppenheten
möjliggör också oberoende granskning av underlag som påverkat ställnings-
taganden, vilket är en nödvändighet för trovärdigheten.
  Kriterierna ska bestå av ett antal "häckar" som produkten måste klara av
för att klara miljömärkningen. Man skall inte kunna kompensera en dålig
egenskap i en produkt med att ha bättre värden vad gäller en annan egenskap.
Eftersom endast miljömärkt eller ej redovisas är det utomordentligt svårt att
ta ställning till vad en produkt egentligen valt att förbättra radikalt.
Kriterie-
systemet ska bygga på försiktighets- och substitutionsprincipen. Om en
substans är "diskutabel" hamnar den under "häcken" oavsett i vilken halt den
förekommer.
  Om systemet upplevs som tillräckligt miljöanpassat kommer det att
stöttas aktivt av opinionsbildare med trovärdighet eller stora kunder som
statliga företag, kommuner eller handeln. En organisatorisk lösning med
samverkan med t ex kommunförbund, statliga företag eller ett antal stora
kommuner garanterar stor efterfrågan redan initialt. EU:s direktiv om
offentlig upphandling har här ställt till en del bekymmer då många
kommuner drar sig för att ställa allt för radikala miljökrav. Sverige måste
inom EU aktivt verka för att reglerna kring offentlig upphandling förändras
så att kommunerna alltid kan ställa de miljökrav man själva anser vara
rimliga.
EU är i full färd med att utveckla det egna miljömärkningssystemet, EU-
blomman. Tyvärr finns krafter inom EU som anser att detta miljömärk-
ningssystem skall ersätta de nationella miljömärkningarna. Detta vore till
stor nackdel, dels då de nationella miljömärkningssystemen ofta är väl
inarbetade i folks medvetande, dels då EU-blomman stundtals har svagare
kriterier än andra miljömärkningssystem. Det är därför viktigt att Sverige
försvarar den nationella miljömärkningen i EU.
Frivilligorganisationer har en viktig attitydpåverkande funktion i sam-
hället. Deras statliga stöd till konsumentarbete bör fördelas med beaktande
av miljömålet. Idag ges inget speciellt statligt stöd till KRAV:s arbete med
miljömärkning. KRAV är det officiellt erkända systemet för kontroll och
miljömärkning av ekologiska livsmedelsprodukter. KRAV:s information om
ekologiska livsmedel bör bli berättigad till statligt stöd i samma utsträckning
som SIS information om nordisk miljömärkning.
Rättvis handel
Obetald övertid, löner långt under existensminimum, långa
arbetspass på ackord, utsatthet för frätande kemikalier,
sexuella trakasserier, barnarbete, tvångsarbete och
miljöförstöring förekommer vid produktionen av varor som
vi i västvärlden konsumerar. Dessa förhållanden möjliggör
lägre konsumentpris här i västvärlden. Sådana förhållanden
är oacceptabla utifrån dessa människors livsmiljö, men även
om vi ska få en ekologiskt och socialt hållbar utveckling i
världen.
Via rättvisemärkningen får morgondagens konsument chansen att lägga in
ytterligare en värdering i sitt handlande - rättvis handel, där företagens moral
och etik kommer att spela en avgörande roll för företagens möjligheter att
sälja sina varor. Just rättvisemärkningen utgår från att stödja producenterna i
deras land på deras villkor och utgör på så sätt samtidigt ett positivt
biståndsarbete.
När det gäller tvångsarbete och barnarbete, bidrar just rättvisemärkningen
till att starta positiva processer som långsiktigt motverkar förekomsten av
dessa utnyttjanden. Men det finns också andra verktyg som bör användas.
Staten bör stödja processen med att öka medvetenheten bland
konsumenterna om behovet att påverka produktionsförhållandena av de varor
man köper. Regeringen bör se över vilka olika verktyg man ska använda för
att starta en sådan process. Man borde även se över om och hur man kan
koppla biståndet till en sådan process. Ett sätt att stödja övriga världens
konsumentpolitik och samtidigt möjliggöra för svenska konsumenter att
konsumera solidariskt är att stödja framtagandet av rättvisemärkning.
Reklam
Miljöpartiet de gröna anser att regeringen i EU även bör
verka för att förbjuda diskriminerande reklam. Det gäller
diskriminering p.g.a. kön, etniskt ursprung, sexualitet, ålder
eller funktionshinder. Det är också nödvändigt med
reklamfrid i hemmen för de som så önskar.
Könsdiskriminerande reklam utgör sedan länge ett samhällsproblem.
Frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam har diskuterats
under många år. Många riksdagsmotioner i ämnet har väckts under åren.
Frågan har varit aktuell i utredningssammanhang, inom näringslivet och i
offentlig debatt. Tyvärr har vi här i landet inte kunnat enas om lämplig
lagstiftning för att komma till rätta med könsdiskriminerande reklam. Det
finns visserligen lagstiftning som är inriktad på att beivra diskriminering i
olika former, men denna lagstiftning är inte tillämplig på könsdiskriminering
i samband med reklam. Det finns också lagstiftning som medger ingripande
mot otillbörlig reklam. Den centrala lagen är marknadsföringslagen
(1975:1418), MFL. Enligt den generalklausul som finns i 2 § i lagen kan en
näringsidkare förbjudas att vidta en reklamåtgärd som är otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. I beslut den 31 mars 1976 slog dock
Marknadsdomstolen fast att ingripande mot könsdiskriminerande reklam inte
kan ske med stöd av MFL.
Problemet med könsdiskriminerande reklam är inte specifikt för Sverige. I
Norge har lagstiftning införts, liksom på Island. Åtgärder diskuteras även i
andra länder.
Könsdiskriminering i reklam är en form för oacceptabel kommersiell
påverkan. Att utforma reklam så att kvinnor eller män kränks strider mot
reklamens sociala ansvar. Den könsdiskriminerande reklamen motverkar
också de strävanden till jämställdhet som statsmakterna beslutat om och som
är allmänt accepterat i samhället.
Reklamen vädjar i stor utsträckning till känslorna, snarare än förnuftet.
Bilden blir alltmer betydelsefull, och den rörliga bilden påverkar ännu
effektivare än den tryckta. Reklamen har sedan länge framställt kvinnor som
objekt. Mer och mer gäller detta även männen. Sexuella anspelningar
används ofta i reklamen för att sälja, på ett sätt som i många fall uppfattas
som kränkande. Reklamen påverkar inte bara till köp. Den förmedlar också
värderingar, attityder, bland annat om könsrollerna.
Det har gjorts flera försök att definiera vad som skall avses med
könsdiskriminerande reklam. Konsumentverket presenterade i sin rapport
1988/89:5 ett förslag med följande kännetecken på vad som skall anses
utgöra könsdiskriminerande reklam:
1. Reklam där kvinnan utnyttjas som blickfång.
2. Reklam som utnyttjar sexuella anspelningar och ger löften som inte har
med produkten att skaffa.
3. Reklam som ger en falsk bild av kvinnans eller mannens insats i
arbetslivet.
4. Reklam som underbygger könsstereotypiseringen i samhället.
5. Reklam som ger en schabloniserad bild av kvinnors och mäns
personlighetsdrag.
6. Reklam till barn som ger dem falska och föråldrade föreställningar om
vad som är karaktäristiskt för män respektive kvinnor.
Inom ramen för en definition av det här slaget har man sedan länge urskiljt
två huvudtyper av könsdiskriminerande reklam, kränkande och schabloni-
serande reklam. I den nämnda rapporten från Konsumentverket beskrivs
dessa två former på följande sätt:
Med kränkande reklam avses framställningar vilkas innehåll är i egentlig
mening diskriminerande mot det ena könet, dvs. reklam som meddelar ett
budskap som är ägnat att på ett eller annat sätt nedvärdera könet i fråga. Med
schabloniserande reklam avses framställningar som återspeglar ett föråldrat
könstänkande och därigenom motverkar strävandena mot jämställdhet mellan
könen.
Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam, ERK, har åtagit
sig att sanera reklamen utan lagstiftarnas inblandning. Tyvärr är det långt
ifrån alltid som reklammakare och reklamköpare rättar sig efter ERK:s
rekommendationer. Branschens egenåtgärder kan ej anses tillräckliga.
Dessutom saknas sanktionsmedel mot kränkande och diskriminerande
reklam.
I FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,
1977, uttalas att diskriminering av kvinnor är oförenlig med kravet på
mänsklig värdighet. Vidare sägs att alla lämpliga åtgärder skall vidtagas för
att avskaffa existerande lagar, seder och bruk som diskriminerar kvinnor.
Det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet att kvinnor eller män i
marknadsföring beskrivs på ett sätt som strider mot kravet på mänsklig
värdighet och principen om de enskilda människornas skilda värde och
rättigheter oavsett kön. Detta gäller både kränkande avbilder och
nedvärderande framställning. Det är nu hög tid att regeringen presenterar ett
lagförslag i syfte att få bort reklam som kränker ettdera könet. Principiella
skäl talar för att samhället i lag fördömer diskriminering på grund av kön i
reklamen. En lagstiftning mot kränkande reklam är också ägnad att ge
eftertryck åt egenåtgärderna, på liknande sätt som t.ex. marknads-
föringslagens regler stödjer och kompletterar näringslivets självsanerande
åtgärder på andra områden. Således bör regeringen snarast återkomma till
riksdagen med förslag om lagstiftning.
Vi anser även att regeringen ska verka för att förbjuda all reklam och
smygreklam för tobaks- och alkoholprodukter. Detta måste ske både inom
den inre marknaden och för export och bistånd.
Forskning
Konsumentkunskap har definierats som kunskap för
konsumenten om konsumenten. Den samlade kunskapen om
ekonomi och marknad sett ur konsumentperspektiv är alltför
liten. Forskningen är så eftersatt att det har fört med sig att
viktig kunskap när det gäller hushållens villkor saknas. För
Konsumentverket innebär det att man inte bara har en
mycket liten summa att satsa per capita på information, hjälp
och utbildning utan att man också har en dålig kunskapsbas
att utgå från.
För att skapa en fri handel mellan jämbördiga parter, eller ännu hellre med
konsumenten som styrande part, krävs forskning för konsumenten. Man bör
sträva efter att låta konsumentforskningen i första hand få mer resurser, i
andra hand att konsumentforskningen får en egen organisation inom
universitet och högskolor och därmed egna resurser att fördela.
Produktsäkerhetslagen
Det är otillräckligt att regeringen valt att utvidga
säkerhetslagen till att också gälla varor som tillhandahålls
inom offentlig sektor. Denna bör naturligtvis gälla även
tjänster som tillhandahålls inom offentlig verksamhet och
som inte omfattas av myndighetsutövning.
Angelägenheten av att enskilda personer inte i något sammanhang skall
behöva komma i kontakt med farliga produkter, vare sig det är fråga om en
vara eller en tjänst, talar för att produktsäkerhetslagen får en generell
tillämpning. Lagen skulle då gälla beträffande alla slags varor eller tjänster,
oavsett om de tillhandahålls i närings-verksamhet eller på det offentliga
området. Den begränsningen skulle emellertid finnas kvar att lagen sätts ur
spel i den mån det på ett visst område finns speciella bestäm-melser som ger
ett likvärdigt skydd.
Produktsäkerhetslagstiftning med sådan generell räckvidd finns i andra
länder, bl a i Norge. Norge har också - liksom Sverige - en mängd special-
lagar som på olika områden tar över den allmänna produktsäkerhetslag-
stiftningen. Den allmänna lagen fungerar sålunda som en garanti för att inga
produkter faller utanför produktsäkerhetsskyddet. För framför allt vissa av de
offentligt producerade tjänsterna blir konsekvenserna av den föreslagna
avgränsningen oacceptabla. Det gäller sådana tjänster som kan produceras
alternativt i privat eller offentlig regi. Tydligast förekommer detta
beträffande hälso- och sjukvården, äldreomsorgen, skolor, daghem och
fritidshem. De tjänster som produceras inom dessa områden rymmer samma
risker oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild eller offentlig.
Konsekvenserna av lagen blir att denna får tillämpning på exempelvis en
privat sjukgymnast men inte en landstingsanställd sådan, på ett privat
daghem men inte ett kommunalt etc. Problemet förstärks genom att
gränsdragningen mellan offentlig och privat verksamhet inte är oföränderlig.
Inom offentlig verksamhet pågår en utveckling som innebär att tjänster allt
oftare tillhandahålls i privatsrättsliga former. Dessa konsekvenser är orimliga
och de leder till ett dåligt skydd för de många människor som varje dag
måste utnyttja framför allt offentligt producerade tjänster.
Därför är det angeläget att regeringen återkommer med förslag om att
produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana offentligt producerade tjänster
som tillhandahålls inom ramen för offentlig service och inte är en direkt följd
av myndighetsutövning.
Marknadsföringslagen
Konsumentverket mottog under år 1996 ett flertal
anmälningar mot den annonskampanj som Motorbranschens
Riksförbund (MRF) och Bilindustriföreningen (BIL) drev i
TV och tidningar på temat: Bli miljöaktivist - köp ny bil. En
anmälare menade bl a att kampanjen innehöll grovt
vilseledande påståenden om nya bilars miljövänlighet.
Konsumentverket kunde inte ingripa mot MRF och BIL eftersom de är
intresseorganisationer. Reklam får inte innehålla påståenden som inte kan
styrkas eftersom den då blir otillbörlig enligt marknadsföringslagen mot
konsumenter och andra näringsidkare.
Enligt 2 § marknadsföringslagen skall lagen tillämpas då en näringsidkare
marknadsför eller själv efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. MRF
och BIL, som var avsändare av den ovan nämnda kampanjen, är båda
intresseorganisationer där medlemmarna är yrkesmässiga bilhandlare.
Varken MRF och BIL bedriver dock sådan näringsverksamhet som avses i
2 § marknadsföringslagen. Något ingripande mot den kampanj som dessa
medlemsorganisationer bedrev i press och TV var därför inte möjlig med
stöd av marknadsföringslagen. Konsumentverket uttryckte ändå  till de båda
organisationerna att det är olämpligt att två stora motorbranschorganisationer
i en omfattande kampanj använder kategoriska påståenden om miljöförbätt-
rande egenskaper hos nya bilar på det sätt som skett. Miljöpartiet föreslår att
2 § marknadslagen ändras så att lagen även blir tillämplig på intresse-
organisationer som marknadsför produkter.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att garantera konsumentens möjlighet att göra
medvetna val genom införande av fullständiga innehållsdeklarationer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att myndigheter måste få större möjligheter att med
substitutionsprincipen kunna tvinga bort miljödåliga varor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att politiken sätter pris på miljöförstöring,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen årligen redovisar till riksdagen hur miljömålet
utvecklas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en prioriterad uppgift för Sverige måste vara att påverka EU så
att hänsyn till konsumenten och miljön sätts före hänsyn till den inre
marknaden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU och internationellt, i situationer där
konsumentintressen berörs, skickar personer som representerar alla
konsumentorganisationer som finns i Sverige,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en nyhetstidning om konsumentpolitiken i EU och om svenska
initiativ och insatser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att "Anslagstavlan" utvecklas så att också information om miljö
och livsstil kan sändas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att KRAV:s information om ekologiska livsmedel bör bli
berättigad till statligt stöd,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att reformera Nordens miljömärkning Svanen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU skall verka för att reglerna kring offentlig
upphandling förändras så att kommunerna alltid kan ställa de miljökrav man
själva anser vara rimliga,1
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriteriearbetet kring miljömärkningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige måste verka i EU för att bevara den nationella
miljömärkningen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att stödja en process för en rättvis handel,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot könsdiskriminerande reklam,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbjuda all reklam och smygreklam för tobaks- och
alkoholprodukter,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentforskning,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att produktsäkerhetslagen skall omfatta sådana offentligt
producerade tjänster som tillhandahålls inom ramen för offentlig service och
inte är en direkt följd av myndighetsutövning,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring i 2 § marknadsföringslagen så att lagen även blir
tillämplig på intresseorganisationer som marknadsför produkter.

Stockholm den 26 oktober 1998
Yvonne Ruwaida (mp)
Gudrun Lindvall (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Barbro Johansson (mp)






1Yrkande 11 hänvisat till FiU.