Efter många år och krångliga turer har vi fått ny lagstiftning
om myndighetsoffer, dvs. personer som drabbats bl.a. av
oriktiga frihetsinskränkningar och av felaktig
myndighetsinformation. Det innebar en förbättring av
gällande rätt i vissa avseenden, men utvidgningen är helt
otillräcklig. Regeringen struntade fullkomligt i den
bakomliggande parlamentariska utredningen, som var enig i
de flesta huvudpunkterna.
Därför blev det en skenreform i snålhetens tecken och huvudbristerna
gäller främst i följande avseenden, nämligen felaktiga frihetsberövanden,
felaktig myndighetsinformation och den nödvändiga jämkningsregeln.
Felaktiga anhållanden
Idag gäller för kortare frihetsberövanden att en "oskyldig"
inte har rätt till ersättning om han varit frihetsberövad under
högst 23 timmar 59 minuter. Utredningen föreslog att denna
s.k. 24-timmarsregel skulle avskaffas, därför att redan själva
ingripandet inte sällan är omtumlande och smärtsamt för den
enskilde. Ett frihetsberövande är ett allvarligt ingrepp i den
enskildes frihet och det finns därför särskild anledning att se
allvarligt på dessa fall och att vara generös när någon
därigenom åsamkas skada, menade en enig utredning. Den
nuvarande 24-timmarsregeln - fortsatte utredningen - har
också uppfattats som formalistisk och det är uppenbart att
även ett kortvarigare frihetsberövande kan vålla
beaktansvärd skada, fastslog utredningen med samma
enighet. Detta resonemang bör gälla beträffande samtliga
typer av frihetsberövanden. Det är otillbörligt att en sådan
"självrisk" ska drabba "oskyldiga" medborgare. Fall med
krav på oskälig ersättningsrätt kan utsorteras genom regel
om jämkning även till noll av begärd ersättning.
Utredningen ville alltså avskaffa den här regeln, men det ville inte
regeringen. Majoriteten i lagutskottet tog bort regeln mot social-
demokraternas vilja, men riksdagen gick på regeringens linje med stöd av
kristdemokraterna.
Nu måste äntligen 24-timmarsregeln avskaffas för oskyldigt anhållna
genom ett klokt beslut av den nyvalda riksdagen. Därvid bör anmärkas att det
är en total rättslig missuppfattning att avskaffandet av den skulle sabotera
den rättsliga effektiviteten. Polisen kan och bör använda en lång rad andra
åtgärder, utan inlåsning, exempelvis medtagande till förhör och hämtning till
förhör, förutom alla de åtgärder som kan vidtas som är rena ordningsåtgärder
- alla dessa åtgärder utan att "stämpla" personen i fråga som brottsling. Detta
är den synnerligen viktiga och avgörande skillnaden mellan de här polisiära
åtgärderna.
Felaktigt gripna personer
För judiciella frihetsberövanden krävs självklart
likabehandling av anhållna resp. gripna personer.
För det första bör strikt ansvar gälla även vid gripande. Det är orimligt att
göra skillnad mellan den som grips och den som anhålls. Ur den enskildes
synvinkel är det av underordnad betydelse om ingripandet mot honom
rubriceras som "gripande" eller "anhållande". För den enskilde är det
väsentliga naturligtvis att åtgärden vidtas mot honom - kanske i grannars
eller arbetskamraters närvaro - på grund av en misstanke om brott och att
han sedan inlåses i en cell hos polisen. Det kan vara tillfälligheter som avgör
om man blir anhållen omedelbart eller om man blir gripen. Som ett
avgörande skäl mot att behandla anhållandefallen och gripandefallen lika har
framförts att det skulle hindra polisen i arbetet. Vi övertygade om att det i
stället skulle innebära en trygghet för polisen. Polismännen skulle med vårt
förslag veta att den drabbade får ersättning om skada skulle råka uppkomma
vid ett felaktigt polisgripande. Dessutom konstaterar även regeringen att "en
ordning som innebär att oskyldigt drabbade får ersättning kan bidra till ett
ökat förtroende för polisen".
Men oskyldigt gripna personer har kvar sin självrisk, trots att det vore lika
angeläget där att ta bort regeln. Men det är ju i princip samma arrestering,
samma låsta dörr, och kränkningen upplevs ju som störst de allra första
timmarna. Det avgörande för en enskild medborgare som har blivit oskyldigt
inlåst är ofta inte beloppets storlek. Det skall i varje fall täcka ersättning
för
kostnader, exempevis förlorad arbetsinkomst. Men den här summan, även
om den är liten, fungerar som rättssamhällets "ursäkt". Därför bör för det
andra även självrisken för gripna avskaffas.
Felaktig
myndighetsinformation
Vid felaktig myndighetsinformation införs genom den nya
lagen visserligen en rätt till ersättning, men det krävs
samtidigt att det skall finnas särskilda skäl för att man skall
få ersättning. Risken är uppenbar att det i praktiken i de allra
flesta fall inte blir en enda krona i ersättning. Det är ett
typiskt kännetecken för en skenreform. Därför bör kravet på
särskilda skäl avskaffas. Vid oskäliga krav på ersättning kan
jämkning ske även till noll.
Tuff jämkningsregel
Möjligheterna till jämkning av det allmännas skyldighet att
utge ersättning till skadelidande är idag otillfredsställande.
Den nya lagen förbättrar situationen men inte tillräckligt.
Rättsläget skulle bli acceptabelt och mera lättolkat om
jämkningsregeln preciseras samtidigt som möjligheterna till
jämkning utökas.
Utgångspunkten för denna undantagsregel kan vara att jämkning skall ske
om den skadelidande själv varit medvållande till den uppkomna skadan. Den
lämpliga grundregeln bör då innebära att ersättning skall kunna jämkas om
den skadelidande själv medverkat till skadan. Naturligtvis skall den
skadelidande som sökt försvåra sakens utredning eller sökt undandra sig
förundersökning eller lagföring inte äga rätt till ersättning. Samtidigt bör
understrykas att alltjämt skall gälla att ersättning inte får jämkas på den
grund att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.
Samtidigt finns det anledning att påpeka att en generös ersättningsrätt
naturligtvis kan missbrukas. Vi har sett det i Lindomefallet. Det var inte nog
med att någon slapp åtal utan fick dessutom betalt från statens sida. Det
behövs en tuff jämkningsregel för att skilja agnarna från vetet och den nya
lagregeln är otillräcklig. En bättre modell för en rimlig begränsning kan
uppnås genom att ersättning kan jämkas vid medvållande från den
skadelidande själv till den uppkomna skadan. En jämkningsregel, som
stämmer med en traditionell medvållandereglering, ger en bredare tillämp-
ning och en ökad effektivitet vad gäller jämkningen. Härigenom förebyggs
samtidigt okynnesansökningar. Detta gäller vid både frihetsberövande och
myndighetsinformation.
Kortare preskriptionstid
I nya lagen bibehålls nu gällande 10-årig preskriptionstid
trots att utredningen föreslog 6 månaders specialpreskription.
För övrigt är preskriptionstiden 3 månader i Norge och 2
månader i Danmark. Nu finns skäl att återgå till den 3
månaders preskriptionstid som gällde före det att allmän
preskription om 10 år infördes. Härigenom skulle man uppnå
en rimlig nordisk rättslikhet.
Rimlig bevisbörda
Vad gäller frågan om valet av generell ansvarighetsgrund har
vi - efter att med viss vånda släppt kravet på strikt ansvar -
accepterat att rätten till skadestånd förutsätter fel eller
försummelse på skadevållarens sida (med vissa särskilda
undantag). Avgörande för detta ställningstagande har varit
att det här gäller en objektiv bedömning av det förfarande
som har orsakat skadan och att subjektiva ursäkter inte
fritager från ansvar. Härigenom kommer rättstillämpningen i
det enskilda fallet att ligga nära det strikta ansvaret. Om
rättstillämpningen inte skulle tillgodose dessa intentioner
finns anledning att ompröva denna generella ansvarsgrund.
En viktig övergripande synpunkt gäller en rimlig bevisbörda. Den nya
lagen innebär att den skadelidande har bevisbördan för omständigheter som
medför att en åtgärd varit oriktig. Men beviskraven får då inte ställas så högt
att det i praktiken blir omöjligt för den skadelidande att få ersättning.
Istället
bör man visa generositet även vid bevisprövningen till den oskyldigt
skadelidandes fördel. Det är angeläget att denna syn kommer till uttryck i
motivtexten till denna lagstiftning för att reformen inte ska bli helt verk-
ningslös.
Ekonomiska konsekvenser
Reformens ekonomiska konsekvenser har gjorts till en
huvudfråga. Jag menar att de ekonomiska konsekvenserna är
synnerligen begränsade. Det framgår redan av propositionen.
Utvidgningen beträffande de oskyldigt anhållna, som
lagutskottet vill ha, ökar naturligtvis kostnaderna, men inte
på ett oöverstigligt sätt. Kostnaderna blir inte heller orimliga
om regeln utvidgas till att omfatta gripande. Här har hänsyn
tagits till den effektiva jämkningsregeln.
Vi menar dock att en viss ökad kostnad inte kan utgöra tillräckliga skäl
mot denna rättssäkerhetsreform i vår utformning. Det är ju inte rimligt att det
är den enskilde skadelidande som ensam skall bära uppkomna kostnader på
grund av felaktiga myndighetsåtgärder. Ur liberalt perspektiv är det självklart
att dessa istället solidariskt skall bäras av staten. Bristande samhällsresurser
är heller inget bärande skäl till avslag på utredningsförslaget och detta inte
ens enligt regeringen.
För övrigt tror vi inte att det är så illa ställt med våra myndigheters
verksamhet att ersättning till följd av myndighetsfel skulle ruinera staten men
om så skulle vara fallet är det extra angeläget att vidtaga åtgärder bl.a. på
skadeståndssidan.
Sammanfattande slutsats
Den sammanfattande slutsatsen är att den genomförda
"snåla" reformen skyndsamt måste kompletteras på
ovanstående punkter. Detta är nödvändigt för att uppnå ett
rättssamhälle, som förtjänar både myndighetsoffrens och
övriga medborgares förtroende.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning vid felaktigt anhållande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning vid felaktigt gripande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning vid felaktig myndighetsinformation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vidgad jämkningsregel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kortare preskriptionstid.