Friköpsfrågan för den berörda befolkningsgruppen är en
medborgarrättslig angelägenhet och en samhällsfråga mer än
en arrendefråga. I århundraden har befolkningen under
historiska arrenden varit bestulen rätten att äga sin jord. Den
har tvingats till flera hundra årliga hoveridagsverken, körslor
och avgifter till adliga slottsherrar. De som inte orkade med
blev vräkta från hem och jord, som de i generationer brukat.
De fortfarande i flera avseenden livegna torparna till de
kvarvarande godsen har i vissa fall genom sina dagsverken
och arrendeavgifter i själva verket betalat arrendestället ett
oändligt antal gånger.
Den rättshistoriska bakgrunden är i korthet den, att kronan på 1700-talet
och även tidigare till frälsemän, adel och institutioner förlänade, sålde eller
mot gentjänster upplät rätten till beskattning av bondejorden i betydande
landområden. Systemet innebar ett rent husbondevälde med kontroll över
befolkningen - en stat i staten som sträckt sig in i vår tid. Befolkningens
möjligheter till frigörelse och oberoende har bl a blockerats av instiftandet av
fideikommiss i adelsätternas hand, vilket innebär oavytterlig egendom.
Ännu finns exempel på att 1700-talets privilegiesamhälle alltjämt utgör
juridiskt hinder för arrendatorernas rätt till friköp vid ej avvecklade
fideikommiss.
Att avskaffa den sista resten av ett feodalt system är ett led i en politik för
ökad social och ekonomisk rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta
plikt att se till att medborgarna i alla delar av landet ges en rätt till
självständighet och en frigörelse från ett tidsfrämmande förmynderi. En lag
om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under de historiskt betingade
ägarsystemen kränker ingen enskild äganderätt till någon jord som någon
ägare aktivt brukat, bebott eller är beroende av för sin utkomst. Det
historiska arrendejordägarsystemet, särskilt under fideikommissen, har också
på ett förödande sätt hämmat landsbygdens utveckling. Det har bromsat
rationalisering och företagsutveckling och är därför till nackdel även för
konsumenterna och samhällsekonomin i stort. Under senare tid förekommer
i ökande utsträckning också indragning av åkermark till storgodsen från
arrendeställen även med välutrustade ekonomibyggnader i det uppenbara
syftet att komma i åtnjutande av bidrag från EU.
Att en friköpsrätt har en stark förankring hos såväl folkmajoriteten som
dess företrädare i Sveriges riksdag torde också stå utom alla tvivel. Under
hela detta sekel har frågan om friköp varit aktualiserad ett otal gånger. Bara
sedan 1976 har ett drygt 20-tal motioner från fem olika partier väckts i
Sveriges riksdag med yrkanden om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen
under historiskt betingade arrendesystem. Den 30 november 1989 fattade
riksdagen med stor majoritet det historiska beslutet att en sådan friköpsrätt
borde införas. I sin motivering för beslutet skriver lagutskottet (bet.
1989/90:LU6) bl.a.:
Enligt utskottets mening måste de krav på en friköpsrätt vid historiska
arrenden som framförts under årens lopp ses mot bakgrund av att det i dag
saknas generella regler som ger en jordbruksarrendator rätt till ersättning för
de investeringar som gjorts på arrendestället. - - - Det värde som
arrendegårdarna representerar för jordägarna har således till stor del skapats
genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de
ekonomiska uppoffringar som de gjort. Det är därför inte svårförståeligt att
arrendatorerna önskar att genom en friköpsrätt få trygghet för att de gjorda
investeringarna i framtiden kommer dem och deras familjer till gagn. - - -
För alla jordbruksarrendatorer gäller generellt sett att de - i den mån annat
inte avtalats med jordägaren - själva får svara för investeringarna och för
hela riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska risken för
växtodling och djurhållning.
Utskottet vill vidare hänvisa till vad utskottet anförde vid
frågans behandling år 1983 (LU 1982/83:27), nämligen att
en friköpsrätt kan bidra till fortsatt allsidig
befolkningssammansättning på landsbygden. Utskottet vill
även peka på att en friköpsrätt ligger i linje med den
jordbrukspolitiska målsättningen att ägande och brukande av
jordbruksmark bör vara förenat. Det finns således enligt
utskottets mening starka skäl som talar för att en friköpsrätt
till historiska arrenden bör införas.
Dåvarande justitieministern (s) tillkallade efter riksdagsbeslutet 1990 års
arrendekommitté med uppgift att "i vissa avseenden se över arrendelag-
stiftningen". Friköpsfrågan behandlades på det ansvariga statsrådets initiativ
med förtur.
I sitt delbetänkande Historiska arrenden, Förslag till friköpslag, (SOU
1991:85) framlade kommittén enhälligt en lag om rätt att friköpa historiska
arrenden. I sin motivering skriver kommittén bl.a.:
Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att i ett
fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer
tillhörande samma släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket
starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället, medan
motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt svagare för jordägarsidan,
varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn
ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.
Härefter har riksdagen vid fyra tillfällen avstyrkt motioner om
friköpsrätten från (s) och (c), vid två av dessa tillfällen med knappa
majoriteter. Sedan riksdagen i maj 1995 avslagit motioner om friköpsrätt till
historiska arrenden har utvecklingen för den berörda jordbruksbefolkningen
under godsen tagit en ny och oroväckande vändning. Samtidigt som
godsägarna framhärdar i att slå vakt om det otidsenliga feodala systemet,
öppnar kyrkan och Domänverket i allt större utsträckning möjligheter till
friköp. Troligen övertygade om att friköpsfrågan en gång för alla avförts
från den politiska dagordningen och möjligheten att påverka genom
demokratiska beslut i Sveriges riksdag har jordägarna på flera håll chockhöjt
arrendeavgifterna. Krav om både 50 % och 100 % höjning av arrende-
avgifterna har förekommit. Arrendetvister sysselsätter arrendenämnder och
fastighetsdomstol i inte ringa omfattning.
Såsom lagutskottet anförde år 1979 har det värde arrendegårdarna repre-
senterar till stor del skapats genom arrendatorernas i generationer nedlagda
arbete. Själva arrendereformen och juridiken omkring dessa värden skapar
en rättsosäkerhet kring de historiska arrendena som inte finns i samma
omfattning vid annat jordbruksarrende och aldrig vid självägande. Detta
tillsammans med en ökande tendens till indragningar hotar landsbygds-
befolkningens intressen och rätt att värna om sitt eget kulturarv.
Många unga som vill ta över efter sina föräldrar känner olust att gå in i ett
system, som de anser hör det förgångna till. De har växt upp och utbildat sig
till lantbrukare under en tid med vetskap om riksdagens klara ställnings-
tagande 1989, om att friköpsrätt äntligen skulle genomföras. Skulle
riksdagen utsläcka deras hopp om rätt till friköp, så skulle detta också
utsläcka deras framtidstro.
Sedan riksdagen senast behandlat motioner om friköp (bet. 1997/98:LU8)
har i några fall träffats överenskommelse mellan godsägare och arrendatorer
om friköp av ställets byggnader och närliggande mark. Den tillhörande
åkerarealen i övrigt har inte fått friköpas utan förblivit arrende till gården.
Samtidigt fortsätter Domänverket och kyrkan att visa en positiv inställning
till friköp. Detta innebär att diskrimineringen mot den grupp kvarstående
arrendatorer, som i generationer kämpat för att få friköpa sina gårdar och
fortfarande ser friköp som en livsuppgift, framstår som allt klarare. Det är
helt enkelt ett godtycke som avgör om friköp på frivillig väg skall godtas
eller inte. På ett gods i Västergötland, där arrendatorerna fört en mångårig
kamp för friköp, finns idag bara ett fåtal kvar, men deras sakliga och
moraliska skäl för att få till stånd ett friköp är desto starkare. Flera
arrendatorer har förklarat sig villiga att acceptera en "minimilösning"
innebärande att friköpet endast skall omfatta byggnader (för vilka man i regel
svarat för praktiskt taget hela investeringskostnaden själv) och omkring-
liggande tomt. En sådan lösning inom lagförslagets ram torde underlätta
frivilliga uppgörelser.
Såväl sociala som medborgarrättsliga och politiska skäl talar fortfarande
starkt för införande av laglig rätt till friköp av historiska arrenden i vissa
fall.
Det handlar ytterst om fullvärdig medborgarrätt för jordbruksbefolkningen
under publika ägoslag och adelns fideikommiss från 1700-talet. Det handlar
om generationers kamp för friköp av sina fädernegårdar. Det handlar om
brukarna i de bygder som ställdes utanför de skatteköpsreformer som är
grunden för nästan all enskilt ägd jordbruksmark sedan århundraden tillbaka.
Att här föreligger ett angeläget allmänt intresse att lösa upp ett kvarvarande
gammalt ståndsbaserat politiskt jordmonopol över vissa bygder och dess
befolkning torde stå i öppen dag. I sammanhanget finns det också anledning
att påpeka att den feodalt grundade fideikommissen i Danmark och övriga
nordiska länder kunnat avlösas genom lagar som inneburit självständighet för
jordbruksbefolkningen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om friköp av historiska arrenden.
Stockholm den 21 oktober 1998
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Christer Skoog (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Eva Johansson (s)