Regeringen har under 1998, i syfte att motverka handeln med
stulna föremål, föreslagit att kraven för godtrosförvärv av lös
egendom skall skärpas, i avvaktan på ett lagförslag som helt
avskaffar möjligheten till godtrosförvärv av stulen lös
egendom.
Samtidigt har det visat sig att det för en oärlig person är mycket lätt att
förvärva fast egendom trots att någon överlåtelse i verkligheten aldrig har ägt
rum. Detta kan ske genom att förfalskade överlåtelsehandlingar inges till
inskrivningsmyndigheten, som i sin tur för in ägarbytet i fastighetsboken.
Den sålunda registrerade ägaren kan sedan förfoga över fastigheten genom
att inteckna den eller sälja den vidare, utan att den rättmätige ägaren får
kännedom om detta.
För den rättmätige ägaren återstår ingenting annat än att väcka talan för att
få händelseförloppet och ägarfrågan klarlagd. Detta framstår som ett mycket
otillräckligt skydd för denne. Det enda sättet att få vetskap om den oegentliga
överlåtelsen, under förutsättning att inte någon annan gör anspråk på att få
flytta in i huset, är att undersöka vem som står som registrerad ägare i
fastighetsboken. För den genomsnittlige fastighetsägaren finns det normalt
sett inte någon anledning att göra en sådan undersökning med någon som
helst regelbundenhet. Till detta kommer den kostnad det kan innebära att
väcka talan i tingsrätten och den tid det tar att genom ett sådant förfarande
utreda ägarfrågan.
Den otrygghet och olägenhet detta orsakar en fastighetsägare, som på ovan
nämnda sätt berövas sin egendom, ger vid handen att förfarandet vid
överlåtelse av fast egendom inte ger den rättmätige ägaren tillräckligt skydd.
Regeringen har nu sett sig nödgad att, genom att skärpa kraven för
godtrosförvärv av lös egendom, motverka handel med stulen lös egendom för
att på det sättet skydda den ursprunglige ägaren. Det torde då också vara av
intresse att åstadkomma ett ökat skydd för den rättmätige ägaren till fast
egendom, eftersom det ofta är fråga om betydligt större värden och dessutom
många gånger är fråga om en fastighet där ägaren har sin bostad. Lagstiftaren
har tidigare ansett bostaden så skyddsvärd att man bland annat har infört ett
krav på makes eller sambos samtycke vid överlåtelse av bostaden.
I sammanhanget kan det vara värt att notera att det när det gäller förvärv
av visst slags lös egendom, nämligen fordon där ägaren finns upptagen i
fordonsregistret, i dag är svårare att göra ett godtrosförvärv av stulen
egendom. Eftersom det finns ett register där det med lätthet går att spåra den
rättmätige ägaren, har köparen ålagts en viss undersökningsplikt vid förvärv
av sådant fordon. En liknande undersökningsplikt vid förvärv av fast egen-
dom är emellertid ingen lösning när det gäller de ovan nämnda "stölderna",
eftersom det egentliga problemet ligger i förfarandet vid fastighetsöver-
låtelsen och inskrivningen i fastighetsboken. De båda situationerna påminner
dock om varandra på det sättet att det borde kunna förutsättas att det som
finns nedskrivet i registret också motsvarar de verkliga förhållandena. Som
jag har visat ovan innebär detta när det gäller förvärv av fast egendom endast
en falsk trygghet för de inblandade.
I ett flertal europeiska länder är regeln vid fastighetsöverlåtelse att
parternas underskrift av överlåtelsehandlingen sker under överinseende av en
notarius publicus eller liknande. Det ankommer då på denne att närmare
undersöka de verkliga ägarförhållandena och att därefter bära ansvaret för
eventuella felaktigheter vid överlåtelsen. Det svenska systemet med ett
mindre omfattande formkrav ter sig i detta sammanhang avvikande och inne-
bär som ovan konstaterats en sämre trygghet för den rättmätige ägaren.
I och med det svenska medlemskapet i Europeiska unionen och en
utveckling även i övrigt mot ett mer intensivt internationellt utbyte finns det
anledning att ifrågasätta om inte de svenska reglerna i större utsträckning bör
harmoniera med de regler som är vanliga i Europa och övriga världen.
I detta fall är det uppenbart att exempelvis en regel som innebär att, för att
överlåtelse av fast egendom skall vara giltig och kunna skrivas in i
fastighetsboken, handlingarna vid överlåtelse av fast egendom skall under-
tecknas under överinseende av en notarius publicus skulle innebära en större
trygghet för parterna vid en fastighetsöverlåtelse. Den ökade kostnad samt
det ytterligare besvär en sådan ordning skulle innebära för parterna ter sig
som en marginell olägenhet i förhållande till den ökade trygghet som detta
medför.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i reglerna för
fastighetsöverlåtelse i enlighet med vad som anförts i motionen.