Det sägs ofta att konkurser är ett naturligt inslag i
marknadsekonomin. Skall vi få framgångsrika företag och
företagare måste det finnas utrymme för misslyckande och
rehabilitering. För att minska skadeeffekten av konkurser
måste man ta vara på den kunskap och erfarenhet som
borgenärerna har. Detta sker inte idag. Med konkurs följer
idag i stället att borgenärernas möjligheter att påverka
konkurshandläggningen i stort elimineras. I borgenärernas
ställe inträder en statlig myndighet som sorterar under
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheten, benämnd
tillsynsmyndigheten.
I maj 1997 tillsatte regeringen en kommitté för att bland annat se över
tillsynen i konkurserna, Utredning om konkurstillsyn i framtiden m.m. (Ju
1997:05) men med det förbehållet att den myndighet som handlade detta -
det vill säga tillsynsmyndigheten - skulle bestå. Mot bakgrund av mina
erfarenheter redovisar jag i föreliggande motion mina synpunkter på
reformbehovet. Jag anser bl.a. att kommitténs arbete för att bli av värde skall
vara förutsättningslöst och att regeringen skall ge ett tilläggsdirektiv med den
inriktning som föreslås i motionen. Om kommitténs arbete verkligen skall
kunna bli förutsättningslöst talar mycket för att borgenärernas, d v s främst
leverantörernas och långivarnas, inflytande bör stärkas medan krono-
fogdemyndighetens inflytande över konkurserna som tillsynsmyndighet kan
avskaffas. Skattemyndigheten skulle med en sådan ordning deltaga i
konkurshanteringen som en borgenär jämställd med övriga borgenärer.
Skattemyndigheten som borgenär är för övrigt representerad i de flesta
konkurser genom kronofogdemyndigheten.
Mitt förslag innebär vidare att borgenärerna så länge som en konkurs med
tillgångar pågår genom borgenärssammanträden halvårsvis skall fungera som
bolagsstämman i ett aktiebolag. Utöver konkursförvaltare utses en konkurs-
revisor som är auktoriserad revisor vilken i likhet med konkursförvaltaren på
borgenärssammanträde avger halvårsredovisning. Redovisningarna inges till
PRV Bolag för granskning precis som företagen gjort före konkurs. PRV
Bolag får härigenom en utökad funktion. Kostnaden för detta belastas
konkurser med tillgångar. Brottsutredningar och utredningar om återvinning
som görs i tillgångskonkurser belastar dessa konkurser. I tillgångslösa kon-
kurser sker en summarisk undersökning för att utreda om fortsatt brotts-
utredning anses vara nödvändig. I sådana fall svarar staten för kostnaderna.
Genom att ta vara på borgenärernas kunskap och erfarenheter och utse
konkursrevisor blir den statliga tillsynsmyndigheten överflödig och kan
avskaffas. Härigenom skapas bättre förutsättningar för att få ett positivt
utfall
för borgenärerna. Vad angår de resurser som skall användas för bekämpande
av brottslighet utnyttjas de också på ett bättre sätt genom att ställas till
polis
och åklagares förfogande.
De huvudsakliga effekterna av mitt förslag blir således dels att borgenär-
erna ges större möjligheter och inflytande, dels att staten gör besparingar
vilka skall nyttjas till att förstärka polisens och åklagarnas resurser.
En konkurslagstiftning i
tiden kräver nytänkande
och avreglering
Utvecklingen under de senaste åren har gått mot ökad
avreglering och konkurrens. Lagstiftaren har härigenom
tvingats att i grunden ompröva lagstiftningen för olika
verksamheter i samhället. Avreglering och
marknadsanpassning har blivit centrala begrepp. För att
åstadkomma sådana förändringar har krävts ändrade
rättsregler, som gjort det möjligt för företag att bedriva - och
för det offentliga om nödvändigt att övervaka -
verksamheterna i deras nya former. Vad gäller företagande är
den politiska enigheten idag större än tidigare vad avser
företagsklimatets betydelse för näringslivets utveckling.
Såväl samhällsutvecklingen som den tekniska utvecklingen under de
senaste årtiondena har lett till att vi idag har tillgång till varor och
tjänster
som tidigare inte existerade. Utvecklingen har tidigare på vissa områden
hindrats av otidsenlig eller obefintlig reglering. Avregleringarna av transport,
telekommunikation och posttjänster är sådana områden, där utvecklingen i
Sverige under de senaste åren i allt väsentligt har följt utvecklingen i Europa
och till viss del övriga industrivärlden. Reglerna om offentlig upphandling
bidrar till att konkurrensen totalt sett ökar inom dessa områden.
Med uttrycket avreglering avses här inte att verksamheterna i fråga
fråntagits anpassade och tidsenliga lagregler. I stället åsyftas att gamla
mönster - ofta monopol - omprövats, brutits upp och ersatts av en neutral
och sund konkurrens. Äldre lagars och reglers "existensberättigande"
omprövas inom alltfler branscher. Kriterier vid sådana bedömningar är den
skada bestämmelser på olika sätt orsakar företag, exempelvis vad gäller
onödig byråkrati och missade affärsmöjligheter.
En förutsättning för att avregleringar inom olika områden skall lyckas är
att vi får nya regler med sådan rättslig infrastruktur som är nödvändig för att
kunna balansera behoven av en sund konkurrens och företagens strävan att få
utvecklas i ett så gynnsamt företagsklimat som möjligt. Inom exempelvis
området telekommunikation är det främst den internationella och tekniska
utvecklingen som gjort det gamla "naturliga" svenska monopolet omodernt
och medverkat till att nya bestämmelser om avreglering antagits.
Utvecklingen mot ökad avreglering av olika områden har lett till att dessa i
allt större utsträckning betraktas som marknader i marknadsekonomisk
mening. Detta har påskyndats bland annat av anslutningen till EG och den
nya konkurrenslagen.
De exempel på avreglerade marknader som nämnts ovan avser främst
verksamheter med stor omfattning och internationell anknytning. Genom
införandet av reglerna om offentlig upphandling har många verksamheter
som bedrivs i offentlig regi underkastats regler som gjort det nödvändigt att
ompröva verksamheternas organisation. Varor och tjänster måste numera
upphandlas i konkurrens och de upphandlande myndigheterna måste välja de
mest kostnadseffektiva alternativen. Upphandlingstvånget i lagen om
offentlig upphandling är ett bra exempel på en lyckad avreglering, där nya
rättsregler lett till att omotiverade monopol - legala och faktiska - rationali-
serats bort. Ett exempel där EG-rätten lett till att en näringsverksamhet i
Sverige måste omprövas är Systembolaget där EG-kommissionen efter EG-
domstolens uppmärksammade dom av allt att döma menar att System-
bolagets verksamhet är underkastad reglerna om offentlig upphandling.
Sammanfattningsvis kan man säga att de senaste årens utveckling mot
ökad avreglering och konkurrens inneburit att lagstiftaren i många avseenden
blivit tvungen att ompröva det sätt som olika verksamheter bedrivits på.
Detta har lett till att betydande mängder lagstiftning blivit makulatur och att
nya rättsregler anpassade efter tidens krav kommit i stället.
Vad gäller händelseutvecklingen idag kan man summera läget så att vissa
lagar med övergripande betydelse för alla branscher måste anpassas till den
nya tiden. Det gäller t.ex. aktiebolagslagen och konkurslagen.
Man har bl.a. gjort en översyn av aktiebolagslagens regler om styrelse och
verkställande direktör, stämma samt revisor som har resulterat i proposition
1997/98:99 om aktiebolagets organisation. Under hösten 1998 beräknas slut-
betänkandet komma varefter vi får en ny aktiebolagslag. En av utgångs-
punkterna vid översynen har varit, att aktiebolagslagen skall främja en aktiv
ägarfunktion i företagen. Ägarna skall övervaka sina investeringar genom att
hålla sig underrättade om hur deras företag utvecklas och söka påverka
verksamheterna. Företagens ägare bidrar på så sätt till att resurserna i en-
skilda företag och i näringslivet som helhet utnyttjas så effektivt som möjligt.
Ägare som tar ansvar för företagens och näringslivets utveckling är därför ett
viktigt inslag i en fungerande marknadsekonomi. Genom regler som främjar
en aktiv ägarfunktion i företagen skapas största möjliga förutsättningar för en
fortlöpande och snabb anpassning av företagens organisation och verksamhet
till förändringar i omvärlden och för en dynamik i näringslivet. Regler med
denna inriktning är därför till nytta för såväl det enskilda företaget som för
näringslivet i stort.
Jag anser att tiden nu är inne för en bearbetning av konkurslagstiftningen.
Eftersom de målsättningar och överväganden som legat till grund för
konkurslagstiftningen i många stycken är inaktuella, bör den underkastas en
förutsättningslös omprövning. Förändringarna i omvärlden och ändrade
attityder i samhället gör det angeläget att försöka finna nya lösningar på
obeståndsrättsliga frågor.
I konkurser är det väsentligt att förutsättningar skapas för en aktiv
borgenärsfunktion på samma sätt som aktiebolagslagen i sin nya utformning
kommer att främja en aktiv ägarroll. I nuvarande konkurslag har
borgenärerna - leverantörer och långivare - förlorat praktiskt taget allt
inflytande. Det är i detta perspektiv som jag uppfattar att det är nödvändigt
att underkasta konkursreglerna en förutsättningslös omprövning. Det gäller
att dels pröva vilka målsättningarna för konkursförvaltning bör vara, dels att
utreda i vilken mån ändrade målsättningar föranleder nya rättsregler. Härvid
är det motiverat att granska den statliga tillsynen av konkursförvaltningen.
Regeringen beslöt den 7 maj 1997 att tillsätta den s.k. konkurstillsynen
med uppdrag att utreda utseende och arvodering av konkursförvaltare samt
om konkurskostnaderna totalt sett kan minskas och i sådant fall hur detta
skall ske. Anslaget är ambitiöst men regeringen har begränsat uppdraget och
därigenom lagt hinder i vägen för en förutsättningslös omprövning genom att
i direktivet (1997:74) ange:
Utgångspunkten skall därvid vara att tillsynsfunktionen även fortsättningsvis
skall vara offentlig och knuten till kronofogdemyndigheterna, att
Riksskatteverkets centrala funktion skall behållas samt att
konkursförvaltningen skall vara privat.
Genom att utgå från att konkurstillsynen även
fortsättningsvis skall vara statlig, kommer rådande
olägenheter med onödig byråkrati och omotiverad statlig
inblandning alltjämt att vara styrande, inte minst på
bekostnad av borgenärernas inflytande. Därigenom
omintetgörs sådana marknadsmekanismer, som skulle leda
till effektivare konkursförvaltning genom bland annat
konkurrens, exempelvis vid utseende av konkursförvaltare.
Mot den begränsande skrivningen att tillsynsfunktionen fortsättningsvis
skall vara offentlig, klingar direktivets påstående att utgångspunkten skall
vara borgenärernas bästa tomt. Faktum är att i en konkurs ställs
konkursbolagets verkställande direktör, dess styrelse, revisor och aktieägare
offside. I stället för som direktiven anger skall en myndighet och
fordringsägarna - leverantörer och långivare - själva ha direkt inflytande.
Konkursbolagets befattningshavare och ägare ersätts av en
konkursförvaltare, en konkursrevisor och borgenärsstämma. Borgenärerna
tar själva bäst hand om sina egna intressen genom att på
borgenärssammanträden göra sina röster hörda. Någon statlig institution
utöver konkursdomstolen och PRV Bolag där samtliga konkurser är
registrerade finns det inte behov av. Viktigt är att konkursdomstolens status
blir markerad i lagstiftningen. Vid förhandlingar inför konkursdomstolen
skall en erfaren domare vara ordförande.
Under konkursens gång bör borgenärerna fungera ungefär likadant som
aktieägarna i ett aktiebolag. Konkursförvaltaren ersätter verkställande
direktören och styrelsen. Konkursrevisorn utför redovisnings- och
förvaltningsrevision. Varje halvår insänder konkursförvaltaren sin
redovisning och konkursrevisorns berättelse till PRV Bolag på samma sätt
som en del aktiebolag idag avger redovisning varje tertial och alla bolag
varje år.
Det är väsentligt att man tar tillvara dynamiken hos företagare även i deras
roll som borgenärer. Det är fel att som idag vid konkurs ersätta borgenärerna
med en statlig myndighet. Borgenärerna har ju samma intresse av att kon-
kurser drivs framgångsrikt som de har att deras egna företag går bra. Kon-
kursboet är för borgenärer med fordringar som icke är oväsentliga att lik-
ställa med ett intressebolag.
Vad är en konkurs?
Konkurser är ett naturligt inslag i marknadsekonomier.
Konkurser inträffar av olika orsaker såsom felbedömningar
av marknadsförutsättningarna och den tekniska utvecklingen
samt makroekonomiska förändringar, exempelvis
devalvering och inflation.
1 kap 1 § konkurslagen lyder:
Genom konkurs tar en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang
tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina
fordringar. Under konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärernas
räkning av konkursboet.
I praktiken är det konkursförvaltaren som omhändertar boet,
säljer av tillgångarna och delar ut överskottet till
borgenärerna.
Lagrummet sammanfattar vad en konkurs innebär. Borgenärerna skall
enligt detta delta vid konkurs, och konkursgäldenärens tillgångar skall
tvångsvis omhändertas och säljas. Ordet "tvångsvis" innebär främst att kon-
kursgäldenären förhindras från att förfoga över sina tillgångar samt att kon-
kursförvaltningen, om det skulle vara nödvändigt, med lagliga medel kan
begära biträde med verkställighet av vissa åtgärder hos myndighet. Tvångs-
vis innebär således inte att konkursförvaltningen verkställs genom myndig-
hetsutövning. Den kan mer jämföras med ett förfarande där konkurs-
förvaltaren arbetar som en entreprenör med uppdrag att tillvarata
borgenärernas intressen.
Domstolsutredningen har i sitt betänkande, Domstolarna inför 2000-talet,
SOU 1991:106, gjort en överskådlig sammanfattning över gällande regler om
handläggning av konkurser. Här följer ett utdrag av sammanfattningen:
Frågan om någon skall försättas i konkurs tas upp som ett konkursärende
hos tingsrätten. Gäldenären kan själv begära att få bli försatt i konkurs och då
kan rätten i de flesta fall omedelbart bifalla ansökningen. Om en borgenär
ansökt om att någon skall försättas i konkurs, skall rätten sätta ut en
förhandling för prövning av frågan. Om tingsrätten beslutar att gäldenären
skall försättas i konkurs, fortsätter handläggningen av konkursärendet vid
tingsrätten. Rätten skall bland annat utse en förvaltare, vars uppgift är att
förvalta boet.
Förvaltningen står under tillsyn av en kronofogdemyndighet, som i denna
egenskap kallas tillsynsmyndighet (TSM). Förvaltaren skall bland annat
upprätta en bouppteckning över gäldenärens tillgångar och skulder.
Gäldenären skall vid ett sammanträde inför rätten avlägga ed på att
bouppteckningen är riktig. Gäldenärens rörelsefrihet inskränks genom
konkurs och under vissa förutsättningar kan gäldenären hämtas eller häktas
efter beslut av rätten. Tillgångarna i konkursen skall i princip förvandlas till
pengar som delas ut till borgenärerna. Om fordringar utan förmånsrätt kan
beräknas få utdelning i konkursen, skall ett bevakningsförfarande ofta föregå
utdelningen. Om bevakningsförfarande äger rum, skall de fordringsägare
som vill ha utdelning i konkursen skriftligen anmäla det hos rätten. Om en
fordringsägare eller förvaltaren har något att invända mot en bevakad
fordran, skall han framställa anmärkning mot bevakningen. Tvistefrågor som
har uppkommit genom framställda anmärkningar skall handläggas vid ett
förlikningssammanträde inför rätten. Om förlikning då inte träffas, skall
rätten avgöra saken genom ett beslut som endast avgör vilken rätt som
tillkommer fordringen i konkursen. När utdelning skall äga rum, skall
förvaltaren upprätta ett förslag till utdelning. Rätten skall kungöra att
förslaget har upprättats och därefter ta ställning till om det skall
fastställas.
När tingsrätten har fastställt utdelning, anses konkursen avslutad. Förvaltaren
skall avge slutredovisning för sin förvaltning till tillsynsmyndigheten.
Förvaltaren har rätt till arvode. Arvodet bestäms av rätten efter framställning
av förvaltaren. Tillsynsmyndigheten skall yttra sig över framställningen.
Detta utdrag från Domstolsutredningen visar att en konkurs är ett för-
farande där många inblandade - privata och offentliga - berörs i de olika
faser som en konkurs består av. De resurser som krävs för att genomföra en
konkurs och den tid som går åt varierar från fall till fall beroende på olika
omständigheter. Om konkursförvaltaren till exempel driver en rörelse vidare
uppkommer frågor om pågående arbeten, likviditet, kvittning och om
personalens engagemang i konkursboet, lönegaranti m m.
Konkurshantering är - trots att det är fråga om ett tvångsomhändertagande
av en konkursgäldenärs samtliga tillgångar - i allt väsentligt en verksamhet
där staten har en sekundär roll i förhållande till borgenärerna.
För staten är beivran av brott en primär uppgift. Om brott ifrågasätts från
konkursförvaltningens sida åligger det staten att utreda detta. Staten måste
härvid ha sådana resurser att brott inom skälig tid kan beivras. Idag brister
dessa resurser. Kriminella konkursgäldenärer blir alltför sällan lagförda och
kan därför återkomma med brottsligt agerande i nya konkursärenden.
Den svenska
obeståndslagstiftningens
relativa modernisering
Även om konkurslagstiftningen enligt min uppfattning i
många hänseenden inte är effektiv och tidsenlig har
konkursbestämmelserna fortlöpande varit föremål för
ändringar. Den senaste stora förändringen skedde när den
nya konkurslagen trädde i kraft 1987. Då avskaffades
indelningen i små och ordinära konkurser. De regler som
tidigare varit tillämpliga på ordinära konkurser blev genom
den nya lagen tillämpliga på alla typer av konkurser.
En annan förändring i obeståndslagstiftningen skedde då riksdagen 1996
antog lagen om företagsrekonstruktion (SFS 1996:764). Samtidigt med detta
upphörde lagen om offentligt ackord från 1970 att gälla. Genom den nya
lagen har vi fått rättsregler som gör det möjligt att rekonstruera sådana
företag i kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet.
Lagen har som målsättning att företag skall kunna träffa överenskommelse
med borgenärerna om företagsrekonstruktion - i praktiken oftast nedsättning
av skulder och moratorium med betalningar. Detta skapar förutsättningar för
företag att finnas kvar med intakt juridisk struktur under rekonstruktionen.
Konkurslagen och lagen om företagsrekonstruktion är avsedda att kom-
plettera varandra. Lagen om företagsrekonstruktion har av olika skäl hittills
inte motsvarat ställda förväntningar. Den utredning om förmånsrätt som
Förmånsrättskommittén nu arbetar med kan få betydelse för användning av
företagsrekonstruktioner i framtiden. Väsentlig betydelse för de två institu-
ten, företagsrekonstruktion och konkurs, kommer också konkurslagens
framtida utformning att få.
Jag vill modernisera
konkursförfarandet - inte
de materiella
konkursreglerna
Mitt förslag till avreglering och modernisering av
konkurslagen avser främst ändringar i de bestämmelser som
reglerar borgenärernas inflytande, tillsynsfunktionen samt
konkursförvaltarens roll. Däremot är det inte min avsikt att
ändra de regler med juridisk substans, vilka är vägledande
för de juridiska bedömningar som kan uppstå under
konkurser.
Konkurslagen utgörs av en samling rättsregler, vilka många förefaller vara
specifika för konkursinstitutet. Trots det kan man dra paralleller mellan
konkurslagen och aktiebolagslagen. De organ och kontrollfunktioner som
gäller för aktiebolag har sina motsvarigheter i konkursbon. Detta är en följd
av att bägge rättsfigurerna har liknande ekonomiskt syfte och likartat behov
av kontroll och insyn.
Här följer en genomgång av vissa delar av konkursförfarandet. I några fall
har jämförelser gjorts med aktiebolagslagen:
Ett konkursbo företer vissa likheter med ett aktiebolag genom att det
liksom ett aktiebolag kan utföra rättshandlingar. Ett konkursbo kan försälja
egendom, driva näringsverksamhet, ha anställda, dra på sig skulder - så
kallad massagäld - och väcka talan vid domstol. I ett konkursbo syftar verk-
samheten, på samma sätt som i ett aktiebolag, till att tillgodose de ekono-
miska intressena för berörda borgenärer och aktieägare. Ett konkursbo skiljer
sig däremot från ett aktiebolag, och andra juridiska personer, genom att det
är en tillfällig juridisk konstruktion vars verksamhet ytterst syftar till dess
egen avveckling. I framtiden kanske även denna skillnad delvis kan försvin-
na om aktiebolagslagen ändras på så sätt att i framgångsrika konkurser med
återställt aktiekapital, konkursboet kan återgå till aktiebolag.
Borgenärernas intressen i konkurs kan liknas vid aktieägarnas i ett
aktiebolag. Enligt äldre konkurslagstiftning hade borgenärerna väsentligt
större inflytande över konkursförvaltningen än vad som är fallet idag. Enligt
1862 års konkurslag fick borgenärerna som kollektiv generellt meddela
instruktioner åt konkursförvaltaren och i övrigt besluta i vilka förvaltnings-
frågor som helst. Borgenärernas inflytande i konkurser förblev länge
betydande inte minst vid utseende av konkursförvaltare. Det har senare
successivt minskat och genom 1979 års lagstiftning i stort sett avskaffats.
Idag är tendensen den att borgenärerna inte ens skall ha rätt att lämna förslag
på förvaltare.
Borgenärernas inbördes rätt till utdelning i konkurs är för närvarande
föremål för utredning i Förmånsrättskommittén, som skall avge sitt utlåtande
till regeringen under hösten 1998.
Konkursförvaltare skall enligt 7 kap 1 § konkurslagen
ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i
övrigt vara lämplig för uppdraget.
Konkursförvaltare utses av rätten. Innan rätten utser
förvaltare skall rätten höra tillsynsmyndigheten. En praxis
har härvid utvecklats genom att tillsynsmyndigheterna
upprättar listor med förteckningar över förvaltare som
tillsynsmyndigheterna anser kan förordnas utan särskilt
hörande i det enskilda fallet. Tillsynsmyndigheternas krav på
förvaltare som antecknas på listan varierar från myndighet
till myndighet och från tid till annan utan att kraven relateras
till lag. Det har ifrågasatts om detta förfarande
överensstämmer med näringsfrihetslagstiftningen och
konkurrenslagstiftningen och om förfarandet innebär olaga
maktutövning. Borgenärerna saknar således inflytande vid
tillsättandet av den exekutiva funktionen.
Enligt aktiebolagslagen tillsätter bolagsstämman styrelse som utser
företagsledning. Bolagsstämmans funktion i form av borgenärssamman-
träden, som har inflytande över förvaltningen, saknas i konkurser. Det
åligger emellertid den utsedde förvaltaren att inom sex månader efter kon-
kursbeslutet tillställa förutom rätten och tillsynsmyndigheten de borgenärer
som begär en förvaltarberättelse om bland annat boets tillstånd, orsakerna till
obeståndet och fråga om brott mot borgenärer. En anmälningsskyldighet om
brott till åklagare föreligger. En liknande anmälningsskyldighet åligger
revisor i aktiebolag enligt betänkande från lagutskottet av den 12 maj 1998.
Medelsförvaltning och redovisning. Konkursförvaltaren skall göra
kontanta medel räntebärande och löpande bokföra in- och utbetalningar i
konkursboet. Han skall därvid följa bestämmelserna i bokföringslagen när
dessa är tillämpliga. Konkursförvaltaren skall varje halvår till rätten och
tillsynsmyndigheten avge en redovisning. Denna skall innehålla en redo-
görelse för de åtgårder som vidtagits samt en ekonomisk sammanställning
för perioden. I aktiebolagslagen finns liknande regler om tertial- och
årsredovisningar samt regler om revision och revisorer. Det finns dessutom i
aktiebolagslagen en rollfördelning mellan bolagsstämmans och revisorernas
funktionärer. Något motsvarande finns inte i konkurslagen. Där anges det att
tillsynsmyndigheten skall fylla bägge dessa funktioner jämsides med flera
andra.
Med konkurskostnader avses främst arvode och kostnadsersättning till
konkursförvaltare och rådgivare samt ersättning till staten för tillsynen över
förvaltningen. Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför andra
skulder som boet har ådragit sig. Förvaltararvodet fastställs av rätten och får
inte bestämmas till högre belopp än vad uppdraget krävt med hänsyn till
utfört arbete och visad skicklighet. Om rätten finner skäl, till exempel därför
att en borgenär så begär, håller rätten förhandling i arvodesfrågan.
I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ur boet på grund av att
tillgångar saknas eller inte räcker till, skall de helt eller delvis betalas av
staten. I sådana så kallade avskrivningskonkurser utgår arvodet när arbetet
varit ringa efter en särskild fastställd taxa.
Vad gäller förvaltararvodet kan en jämförelse göras med bestämmelser i
aktiebolagslagen som stadgar att aktiebolags förvaltningsberättelser skall
innehålla uppgifter om löner och ersättningar till styrelsen och verkställande
direktören. Förfarandena påminner om varandra genom kraven på öppenhet,
låt vara att i aktiebolag löner m m redan bestämts medan i konkurs besluts-
förfarandet är offentligt.
Utdelning till borgenärerna i konkursen skall ske så snart som all
tillgänglig egendom har förvandlats till pengar. Utdelning sker efter det att
konkursförvaltaren upprättat utdelningsförslag och rätten kungjort detta,
förutsatt att någon borgenär inte gjort någon giltig invändning mot förslaget.
Om bevakningsförfarande ägt rum får utdelning inte ske förrän anmärknings-
tiden har gått ut och, om anmärkning har framställts, förlikningssammanträde
har hållits. Konkursförvaltaren får under vissa förutsättningar göra förskotts-
utbetalningar till borgenärer trots att konkursboets samtliga tillgångar inte
omvandlats till pengar. Utdelning till borgenärer i konkurs är precis som
vinstutdelning i aktiebolag beroende av hur verksamheten skötts.
Försättande av konkursbo i konkurs. Ett konkursbo som är på obestånd
kan på samma sätt som ett aktiebolag försättas i konkurs.
Konkurser är
marknadsekonomi och
konkursförvaltare är
entreprenörer
Ibland stöter man på missuppfattningen att
konkursförvaltning innebär myndighetsutövning och att
konkursförvaltare är ett slags statliga tjänstemän. Detta
stämmer inte. Visserligen är konkursförvaltningen omgärdad
av regler, men grundläggande är principerna om
marknadsekonomi.
Av konkurslagen framgår inte något om en sida av uppdraget att vara
konkursförvaltare, nämligen den affärsmässiga. Konkursförvaltaren tar en
affärsrisk i och med att han förordnas av rätten, ju större konkurs desto större
risk. Det föreligger även en affärsrisk vid snabba förändringar av konjunktur-
förhållandena samt vid stabila goda förhållanden med få konkurser.
Konkursförvaltare får i sådana fall stå risken av att ha investerat i bland
annat
en kontorsorganisation som inte kan utnyttjas på grund av utebliven
efterfrågan. Det förtjänar påpekas att staten och skattebetalarna inte belastas
med att hålla konkursförvaltarresurser utan att dessa frågor överlämnats åt
marknaden att reglera. Förhållandet är det motsatta vad gäller tillsynsmyn-
digheterna. Dessa finansieras av borgenärerna i konkurser via den så kallade
tillsynsavgiften samt via skattsedeln. Borgenärernas och skattebetalarnas
kostnader för den statliga konkurstillsynen är statisk och betalas oavsett om
det finns någon efterfrågan eller inte.
Onödig byråkrati och
snedvriden konkurrens
Vid en jämförelse mellan konkurslagens regler om
tillsynsmyndighetens funktioner som innebär delaktighet vid
förordnande av förvaltare, handläggning, förvaltning,
revision samt arvodessättning av förvaltaruppdraget och
reglerna i aktiebolagslagen med en relativt sett föredömlig
rollfördelning, förstår man att behovet av översyn är
påkallat.
Den mängd av uppgifter som på detta sätt anförtrotts den statliga
monopolverksamheten, tillsynsmyndigheten, inverkar inte bara menligt på
kvaliteten på det arbete som tillsynsmyndigheten har att utföra utan på hela
konkursinstitutets funktionssätt till nackdel för alla inblandade.
Det är ett i våra dagar ovanligt ställningstagande som regeringen har gjort
när regeringen i kommittédirektiven accepterar det statliga monopolet och
inte låter utredningsmannen förutsättningslöst få analysera alternativ till
detta. Har regeringen kanske utgått från att behålla ett statligt engagemang på
tillsynen av konkurser utan att ha gjort någon bedömning av hur detta
påverkar marknadens sätt att fungera?
Tar man till exempel funktionen kontroll och revision av konkurs-
förvaltningen, skulle denna få en helt annan effektivitet om den sköttes av
auktoriserade revisorer. Denna yrkeskategori som står under Revisors-
nämndens tillsyn skulle genom sina revisorer konkurrera om att profes-
sionellt sköta denna väsentliga del av konkurserna.
Som exempel på onödig byråkrati kan nämnas att tillsynsmyndigheterna
dels har tagit som sin uppgift att kontrollera om jäv föreligger mellan
konkursförvaltaren och någon konkursintressent, dels kontrollera att
konkursförvaltarna inte erhåller fler uppdrag än deras arbetsbörda tillåter.
Vad först gäller jäv föreskriver konkurslagen att det åligger konkurs-
förvaltare att i konkursens inledningsskede eller senare meddela om något
jäv skulle föreligga. Till detta kommer att de flesta konkursförvaltare är
advokater och därför lyder under Sveriges Advokatsamfunds etiska regler
om jäv vilka utformats något strängare än motsvarande bestämmelser i
konkurslagen. Dessa regler fastställs av regeringen.
Vad gäller tillsynsmyndigheternas självpåtagna uppgift att kontrollera att
konkursförvaltarna själva inte erhåller fler uppdrag än deras arbetsbörda tål
är detta enligt min uppfattning en omöjlig uppgift, främst därför att
bedömningen måste göras mot bakgrund av individuella olikheter. I
praktiken förhåller det sig ofta så att konkursförvaltare arbetar med olika
affärsjuridiska uppdrag vilket för övrigt är nödvändigt för att kunna
upprätthålla och utveckla en bred kompetens. En konkursförvaltare som
enligt tillsynsmyndighetens statistik förefaller ha tillgängliga resurser kan i
själva verket vara överbelastad med annat arbete.
Det ligger givetvis också i konkursförvaltarens eget intresse att disponera
sin tid så att han kan göra ett gott arbete och att han inte åtar sig fler
uppgifter än han kan klara av. Härutöver skall en advokat följa
bestämmelserna i 8 kap rättegångsbalken. Enligt dessa skall han handlägga
sina uppdrag på ett redbart och nitiskt sätt. Det innebär att advokaten själv
skall ha kontroll över sin arbetssituation och tacka nej om denna inte skulle
tillåta nya uppdrag.
Tillsynsmyndigheterna agerar som jag redovisat olika i olika delar av
landet. På vissa håll tillstyrker tillsynsmyndigheten till exempel att en
namngiven konkursförvaltare som föreslagits antingen av en borgenär eller
av gäldenären förordnas, en så kallad "styrd konkurs", medan tillsyns-
myndigheter på andra håll funnit att begäran om "styrd" konkurs i sig utgör
grund för avslag.
Utseende av konkursförvaltare är enligt min uppfattning främst en
angelägenhet för borgenärerna. Borgenärerna är de som har ett egenintresse i
att den mest lämpade personen anförtros uppdraget. Enligt min uppfattning
är borgenärerna som grupp att betrakta som konkursförvaltarnas uppdrags-
givare. Jag anser att det är viktigt att borgenärernas inflytande över
konkursförvaltarval ökar samtidigt som jag finner det viktigt att de i
konkurslagen uppställda kvalifikationskraven på personer som kan komma i
fråga för konkursförvaltaruppdrag bibehålles. Enligt konkurslagens
förarbeten är det i praktiken endast personer som specialiserat sig på
konkursförvaltning som kan komma i fråga. Detta leder till att konkurs-
förvaltaruppdragen vanligen anförtros en tämligen begränsad grupp, som
regel advokater.
En annan fråga som orsakat debatt och som regeringen enligt
kommittédirektivet uppdragit åt utredaren att utreda är konkurskostnaderna.
Med konkurskostnader avses som redovisats främst arvode och kostnadser-
sättning till konkursförvaltare samt till eventuell rådgivare och
förlikningsman. Vidare avses ersättning till tillsynsmyndigheterna för deras
tillsyn över förvaltningen. Konkurskostnader skall utgå ur konkursboet
framför andra skulder som boet kan ha ådragit sig, så kallad massagäld. Om
tillgångarna i boet inte räcker till konkurskostnaderna skall de enligt
konkurslagen betalas av staten.
Denna garantibestämmelse, som belastar skattebetalarna, har i praktiken
fått den inte avsedda effekten att staten genom tillsynsmyndigheterna på
olika sätt sökt skaffa sig allt större inflytande och kontroll över
arvodessättningen. Från konkursförvaltarhåll uppfattas denna kontroll många
gånger som föga rationell. Att staten garanterar konkursförvaltarnas arvoden
stämmer inte överens med min uppfattning om att konkursförvaltningen skall
vara en verksamhet som skall styras av marknadsekonomiska principer:
konkurrens, risktagande och vinstintresse.
Bestämmelsen om statens subsidiära ansvar för konkurskostnaderna är en
av de ändringar som infördes i konkurslagstiftningen 1979. Innan dess fanns
inte någon liknande garantibestämmelse. Konkurser som saknade tillgångar
utreddes tidigare endast summariskt såvida inte någon borgenär var beredd
att garantera kostnaderna. I konkurser med tillgångar gjorde
konkursförvaltaren en utvärdering om fortsatt konkurshandläggning var
ekonomiskt motiverad eller ej. Det var sedan upp till borgenärerna att avgöra
om de godtog konkursförvaltarens bedömning. I de fall tillgångarna inte
förslog kunde en eller flera borgenärer ställa säkerhet för konkurs-
kostnaderna. Ett exempel på en sådan situation är en tillgångslös konkurs i
vilken konkursförvaltaren gjort den bedömningen att konkursboet genom
talan vid domstol om återvinning till konkursboet skulle kunna erhålla medel
för fortsatt handläggning.
I och med att konkurslagen ändrades och staten ålade konkursförvaltarna
att i alla konkurser även i dem utan tillgångar företa utredning, bland annat
att upprätta förvaltarberättelse, uppstod behovet av statlig garanti för
konkurskostnaderna.
I stället för att staten skall garantera konkurskostnaderna anser jag att de
som har ett vinstintresse i konkurshanteringen, nämligen konkursförvaltarna
och borgenärerna, skall ta de ekonomiska riskerna för hur konkurserna
handläggs. I tillgångslösa konkurser, varom mera redovisas nedan, skall
staten emellertid svara för de begränsade kostnader det kan bli fråga om,
eftersom konkursförvaltningen i dessa fall sker främst i statens intresse.
Med denna beskrivning har jag sökt redovisa min syn att de grundläggande
marknadsekonomiska förutsättningarna för konkursförvaltning idag hämmas
på grund av gällande regler om bland annat tillsyn och konkurskostnader.
Det tycks som om regeringen i sitt kommittédirektiv förbisett det väsentliga
förhållandet att konkurshanteringens effektivitet beror på i vilken
utsträckning marknadskrafterna får möjlighet att verka.
Konkursers sociala följder
I en framställning som denna med förslag till reformer av
konkurslagstiftningen får de juridiska, ekonomiska och
rättspolitiska övervägandena lätt ett stort utrymme på
bekostnad av de sociala och personliga. En av de viktigaste
utgångspunkterna för mina ställningstaganden är att statens
reglering av näringslivet skall vara så liten som möjligt utan
att därför gemensamma värden som rättssäkerhet och social
grundtrygghet för enskilda äventyras.
Konkurser innebär ofta negativa sociala konsekvenser för inblandade. Den
personliga friheten beskärs exempelvis genom reglerna om konkurs-
gäldenärens reseförbud och om förbud att bedriva näringsverksamhet under
konkurs. Vidare utlöser konkurser ibland effekter för personer i
konkursgäldenärernas omgivning. Näringsidkare som exempelvis använt
familjebostaden som säkerhet för att kunna erhålla krediter i närings-
verksamheten kan genom en konkurs bli av med både inkomstkälla och
familjebostad. Det skall påpekas att det inte enbart är konkurserna i sig som
orsakar de negativa sociala konsekvenserna. Konkursinstitutet bör också ses
som ett institut som med tillvaratagande av berörda borgenärers intressen kan
ge lösningar på ekonomiskt ohållbara situationer.
Ett förslag till lagstiftning som skulle leda till negativa sociala konse-
kvenser vid konkurs har nyligen lagts fram av Näringsförbuds-
lagsutredningen. I betänkandet föreslås att om en näringsidkare försatts i
konkurs och han två gånger tidigare har förekommit i samband med
konkurser inom en tidsperiod av tio år, skall han presumeras "gravt ha
åsidosatt sina åligganden i näringsverksamheten".
Förslaget innebär bl.a. att "näringsförbud skall meddelas den som i
egenskap av näringsidkare - såväl enskild näringsidkare som företrädare för
en juridisk person - har försatts i konkurs och två eller flera gånger tidigare
under de senaste tio åren i den egenskapen varit inblandad i konkurser".
Förslaget har rönt stark kritik, inte minst från remissinstanserna. Förslaget
innebär nämligen att näringsförbud automatiskt skall meddelas - utan att
åklagare eller annan myndighet behöver bevisa att en näringsidkare begått
något brott eller på annat sätt grovt åsidosatt sina skyldigheter som
företagare. Enligt förslaget skall företagarna själva inför domstol bevisa att
skäl föreligger för att näringsförbud inte skall meddelas. Det är uppenbart att
en sådan regel får till följd att många avstår från att starta företag. Om
risken
vid ett misslyckande, utöver de ekonomiska och personliga påföljderna,
skulle vara att näringsidkaren brännmärks med ett näringsförbud - samma
sanktion som drabbar grova ekonomiska brottslingar - kvävs intresset att
driva företag.
I en tid då det är betydelsefullt att företagandet ökar har jag svårt att förstå
tanken bakom de föreslagna reglerna. Förslaget innebär ett stort steg tillbaka
från vad jag uppfattar som ändamålsenlig konkurslagstiftning. Att gå i
konkurs är inte och skall inte vara brottsligt - vare sig formellt eller i
praktiken. Statens primära uppgift skall vara att beivra ekonomisk brotts-
lighet. Det ankommer härvid på staten att ha bevisbördan för brottslighet.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att nämna något om hur
näringsförbudet fungerar idag. Näringsförbud åläggs den som i sin affärs-
verksamhet grovt åsidosatt vad som åligger honom. Talan härom förs vid
rätten av allmänna åklagaren. Tillsynen att förbudet efterlevs åligger
tillsynsmyndigheten vid kronofogdemyndigheten. Det är känt att denna
tillsyn inte fungerar tillfredsställande.
Enligt min uppfattning är gällande lagstiftning om näringsförbud tillfyllest
om tillsynen blir effektiv. I grannlandet Finland har man av allt att döma
lyckats bättre med tillsynen. Där åläggs de personer som har näringsförbud
återkommande anmälningsplikt hos tillsynsmyndigheten som är polisen, och
personerna ifråga skall hos myndigheten redovisa anställnings- och
bostadsförhållanden m m.
Genom exemplet ur Näringsförbudslagsutredningen har jag velat visa att
dåligt utformad lagstiftning - oavsett det ursprungliga syftet - kan leda till
allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser.
Konkurslagen innehåller regler avsedda att förhindra ett fullständigt
ekonomiskt bortfall för fysiska personer som försätts i konkurs. Exempelvis
stadgas i konkurslagen att konkursgäldenären får behålla tillgångar som
utgör hans beneficium. I praktiken innebär detta att konkursgäldenärer har
rätt att behålla nödvändiga lösören såsom kläder, möbler och arbetsredskap.
Dessa regler innebär således en avvägning mellan konkursgäldenärens och
borgenärernas intressen. Vidare får en person som försatts i konkurs behålla
arbetsinkomster som han förvärvar under konkurs så länge som dessa inte
överstiger vad som är nödvändigt för hans och familjens uppehälle. Mitt
förslag till reform av konkurslagstiftningen innebär inte några förändringar i
dessa avseenden.
Gällande målsättningar för
konkursförfarandet är
förvirrande
Enligt konkurslagen skall tillsynsmyndigheten övervaka att
konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Det
är inte enkelt att klargöra vad som menas med detta.
Ändamålsenligheten blir givetvis beroende av vilken av de
olika intressenterna som skall svara på frågan: prioriterad
borgenär, oprioriterad borgenär, gäldenären, anställd,
tillsynsmyndighet etc. Trots att många ibland stridiga
intressen skall beaktas förhåller det sig så att
tillsynsmyndigheten enligt 7 kap 27 § konkurslagen ensam
fått i uppdrag att:
"övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i
överensstämmelse med denna lag och andra författningar".
Övriga gruppers möjligheter att ta tillvara sina intressen, och övervaka att
konkursförvaltningen sker ändamålsenligt, blir härigenom i det närmaste helt
beskurna.
1979 inrättades som angivits tillsynsmyndigheterna för statlig tillsyn av
konkursförvaltningen. Härigenom togs ett principiellt viktigt steg då
handläggningen av konkurser ställdes under tillsyn av skattemyndigheten
genom Riksskatteverket och kronofogdemyndigheten-tillsynsmyndigheten.
Skattemyndigheten är därutöver också i de flesta konkurser fordringsägare
med uttalat egenintresse i förhållande till övriga borgenärer.
Denna förändring föregicks inte av någon omfattande utvärdering om
fördelarna av ökat statligt inflytande över konkurserna. I stället skall, som
jag
uppfattar saken, förändringen ses mot bakgrund av den tidsanda som rådde
vid den aktuella tiden - under mitten av 1970-talet - då egenföretagare och
handelsbolag kunde beskattas med över hundra procent och då statens
närvaro och inflytande över all verksamhet antogs med automatik leda till
förbättringar. Detta skedde vid samma tid som Astrid Lindgren skrev sin
Pomperipossa-saga.
Under åren som gått har tillsynsmyndigheternas verksamhet och deras
effektivitet ifrågasatts med tilltagande kraft. Mot denna bakgrund kan man
ställa sig frågan om inte den ordning som rådde före tillsynsmyndigheternas
tillkomst fungerade bättre än dagens system.
Det är enligt min uppfattning svårt, ja rent av omöjligt, att på sätt som
lagen anger ålägga en myndighet uppgiften att övervaka att de åtgärder som
vidtas inom ramen för en konkursförvaltning är ändamålsenliga. I själva
verket råder idag - efter alla år som lagen gällt - osäkerhet om vad som
egentligen avses. Förarbetena ger ingen vägledning och det förefaller även
råda olika uppfattningar mellan de olika tillsynsmyndigheterna och ibland
även inom en myndighet om vad som åsyftas med bestämmelsen. Man kan
därför fråga sig hur Riksskatteverket fullgjort sin funktion som samordnare
under de gångna decennierna. Enligt kommittédirektivet skall likväl dess
funktion behållas.
Jag vill återigen göra en jämförelse med aktiebolagslagen. I denna finns
inte något uttalande om att verksamheten i ett aktiebolag skall bedrivas
ändamålsenligt. En sådan formulering skulle te sig märklig och även i
aktiebolagen leda till osäkerhet om vad som avses.
Jag anser att konkurslagens målsättningsregel med tillsynsmyndigheternas
kontroll av ändamålsenligheten i konkursförvaltningen bör utgå och ersättas
med nya. Handläggningen skall som jag ser det ske genom olika organ som
liknar aktiebolagslagstiftningens, vilka kontrollerar varandra samt tillvaratar
de olika intressena och inte som nu att ett enda organ skall tillvarata alla
intressen.
Utgångspunkterna för
dagens konkurstillsyn är
otydliga
I proposition 1978/79:105 diskuterades varför ett nytt
tillsynsorgan borde tillsättas. Enligt Konkurslagskommittén,
vars utredning låg till grund för propositionen, ansåg man
att:
"det allmänna med hänsyn till samhällets alltmer ökade intresse av insyn i
konkursförfarandet fortfarande bör svara för kontrollen" samt att "ett statligt
organ också (har) möjligheter att skaffa sig de resurser som behövs för
effektiv tillsyn".
Det förhåller sig onekligen så att det offentliga hade resurser när
propositionen lades fram på 1970-talet. Men idag är det annorlunda. Idag
måste man söka nya mer ekonomiska privata lösningar för tillsynen.
Påståendet "samhällets alltmer ökade intresse av insyn i konkursförfarandet"
togs i propositionen som en allmän odiskutabel utgångspunkt. Denna har
enligt min uppfattning lett konkursförfarandet in i en återvändsgränd.
Utöver denna utgångspunkt påstods i propositionen att:
"det ligger i sakens natur att i tillsynsorganets uppgifter ingår att bevaka att
arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen beaktas i konkursen".
Konkurskommittén ifrågasatte dessutom om tillsynsorganet inte skulle ha
möjlighet att förordna ett "allmänt ombud" som skulle ha till uppgift att
tillvarata "allmänintresset" i konkurser. I propositionen talas det om
konkursers sociala följder och välfärdsstatens tendens att betrakta allt större
delar av samhällslivet som sitt ansvarsområde som skäl för att lagstiftnings-
vägen förstatliga aktiviteter vilka tidigare hade skötts privat. Någon närmare
precisering av samhällsintresset saknas och dessutom saknas beskrivning om
hur konkursförvaltare skall agera för att tillvarata "arbetsmarknads- och
regionalpolitiska intressen". Konkursförvaltaren förblev således borgenärer-
nas uppdragstagare men skulle enligt förarbetena dessutom i sitt arbete väga
in låt oss kalla det flummiga överväganden, vilka i själva verket var omöjliga
att förverkliga. Genom lagändringen och dess förarbeten infördes således
bestämmelser som enligt min uppfattning var både motsägelsefulla och
otydliga.
Något som skulle kunna tyda på att den nuvarande regeringen uppfattar att
de resonemang som en gång låg till grund för reglerna om statlig
konkurstillsyn inte längre är aktuella, är det förhållandet att regeringen i
sitt
kommittédirektiv 1997 om konkurstillsyn inte någonstans ger uttryck för att
den anser att den framtida konkurstillsynen skall ha till uppgift att ta till
vara
samhällsintressets eller marknadspolitiska och regionalpolitiska intressen.
Enligt 7 kap 10 § konkurslagen skall konkursförvaltaren höra tillsyns-
myndigheten i viktigare förvaltningsfrågor, oklart vilka. Denna konsulta-
tionsskyldighet som åvilar konkursförvaltaren skall emellertid enligt
förarbetena inte uppfattas så att den skall innebära en begränsning av
förvaltarens självständighet. Regeln är fortfarande den att det är
konkursförvaltaren som har ansvaret för besluten i en konkurs. Dagens
tillsynsbestämmelser leder till ett dubbelkommando: tillsynsmyndigheten
skall dels höras innan konkursförvaltaren fattar beslut i viktigare frågor, dels
kontrollera att det beslut som konkursförvaltaren fattar uppfyller kravet på
ändamålsenlighet.
Olika myndigheter som lämnat synpunkter på tillsynsmyndigheten har allt-
sedan början av 1980-talet påtalat de stora brister som hela konstruktionen
med statlig tillsyn har. Nedan följer några kritiska citat.
JO har i sitt beslut 1983:E 1, JO om Kronofogdemyndigheterna och
konkurstillsynen - några iakttagelser och förslag (s. 17) gjort bland annat
följande bedömning:
Jag har redan förut sagt att jag i och för sig kan förstå dem som framhåller
det principiellt mindre lämpliga i att en kronofogdemyndighet råder
förvaltaren i förvaltningsfrågor. Men jag kan som jag nyss sökt utveckla
omöjligen förstå hur TSM skall kunna fullgöra sin uppgift att kontrollera att
konkursavvecklingen sker ändamålsenligt och effektivt om man inte får
möjlighet att kontinuerligt följa förvaltningen. Det är - annorlunda uttryckt -
nu tid att bestämma sig för om man vill ha en verklig, materiell tillsyn eller
om man nöjer sig med en organisation med förnämsta uppgift att sortera
papper och bedöma arvodesräkningar. Med en inskriven samrådsskyldighet
skapas förutsättning att få det förra - utan samrådsskyldigheten kan man vara
säker på att sitta där med det senare!
JOs uppfattning härrör från tiden innan den
samrådsskyldighet som idag åvilar konkursförvaltaren i
viktigare förvaltningsfrågor infördes i konkurslagen. Citatet
uttrycker emellertid väl den ambivalens som
samrådsskyldigheten inneburit och som lett till ytterligare
osäkerhet och oklarhet om kronofogdemyndigheternas, låt
oss kalla det, trippelroll som medförvaltare,
tillsynsmyndighet och många gånger borgenär.
Regeringen har i sitt kommittédirektiv om framtidens konkurstillsyn
angivit följande:
Borgenärerna är konkurshanteringens viktigaste grupp. Det är deras
rättigheter som berörs, vanligen på ett mycket ingripande sätt. En ny
annorlunda inriktning av konkurstillsynen bör därför utformas så att
borgenärskollektivets ställning inte försvagas och helst förstärks. I uppdraget
ingår därför att ta ställning till tillsynsfunktionen liksom även till
förvaltaren.
Utredaren bör dessutom utreda om de enskilda borgenärernas ställning på
något sätt kan stärkas.
Regeringens här redovisade inställning synes vara den att
borgenärernas minskade inflytande över konkurstillsynen
och konkursförvaltningen i stort varit negativ. Samtidigt som
regeringen förklarar att borgenärernas ställning bör förbättras
påtalar regeringen att den statliga konkurstillsynen även
fortsättningsvis skall var organiserad på samma sätt som
tidigare, ha samma inriktning samt vidare i vissa avseenden
få ökade befogenheter, exempelvis för att fastställa
förvaltararvoden. Jag kan inte se hur en målsättning om
vidgat borgenärsinflytande är förenligt med förstärkt statlig
tillsyn.
Riksrevisionsverket har i sin rapport från 1994 avseende granskningen av
den statliga tillsynen vid konkurs (RRV dnr 23-93-0462) redovisat följande:
Ett viktigt skäl till att en statlig tillsynsfunktion inrättades inom
konkursområdet var att man därigenom skulle få goda förutsättningar för en
likformig tillsyn över landet. En statlig tillsynsmyndighet skulle också
garantera staten en god insyn i konkursförvaltningen och därigenom kunna
beakta de speciella samhällsintressena i konkursförfarandet.
Oklara riktlinjer och svårförenliga mål. Konkurslagens bestämmelser om
tillsynen är allmänt formulerade och saknar på flera punkter en preciserad
vägledning för tillsynsverksamhetens inriktning. I synnerhet är tillsynens
ansvar att övervaka ändamålsenligheten i konkursförvaltningen till sin
innebörd inte närmare preciserad. Lagen ger utrymme för olika tolkningar av
tillsynsrollen och tillämpningar av regelsystemet. Det författningsmässiga
stödet för tillsynens innehåll och former uppfattas inte som entydigt. I
tillsynen måste TSM också beakta konflikten mellan borgenärs- och
samhällsintressena i konkursförvaltningen. Enligt Konkurslagen ska för-
valtningen drivas med utgångspunkt i borgenärernas intresse, men förvalt-
aren ges samtidigt vissa befogenheter att ta hänsyn till samhällsintressen
såsom regional- och sysselsättningspolitiska aspekter.
Bristande enhetlighet i tillsynen. Oklarheterna i det författningsmässiga
stödet är en huvudorsak till att tillsynsorganisationen inte etablerat något
gemensamt synsätt eller enhetliga riktlinjer för verksamheten. I stället har de
olika TSM utvecklat egna synsätt och praxis utifrån den enskilda
myndighetens resurser, arbetssituation, kompetens och andra förutsättningar.
Tveksamma verksamhetssamband och resursprioriteringar mellan TSM
och övriga KFM. Bland de bakomliggande motiven för konkurstillsynens
organisatoriska hemvist inom kronofogdeorganisationen fanns bland annat
ambitionen att via den gemensamma organisationen kraftsamla mot den
ekonomiska brottsligheten. Granskningen (RRVs) har inte kunnat påvisa
några policygemensamma frågor på KFM-nivå som omfattar såväl TSM som
övriga verksamhetsgrenar inom KFM. Samtidigt har det varit väsentligt att
på olika sätt markera och garantera TSMs självständighet inom KFM för att
undvika ett jävsförhållande mellan konkurstillsynen och den statliga
borgenärsfunktionen. Kritiken gäller ofta oklarheter om i vilken egenskap
befattningshavare från KFM uppträder vid möten med andra aktörer och
intressenter i konkurssammanhang.
Tillsynsverksamhetens organisation och administrativa stöd är inte
ändamålsenliga för en enhetlig och effektiv tillsyn. Den splittrade tillsyns-
organisationen har bl a försvårat ledning och en samordnad utveckling av
tillsynsverksamheten. Tillsynsverksamheten saknar bl a en utvecklad
resultatstyrning, effektiva informationssystem, effektivt ADB-stöd för
uppföljning och utvärdering av resultat och effekter samt insatser för
fortlöpande kompetensutveckling.
Med tanke på att dessa kritiska uttalanden gjordes av
Riksrevisionsverket redan 1994 är det förvånande att
direktiven om utredning härefter inte avgivits förrän i maj
1997. Än mer förvånande är att de direktiv som givits
begränsar utredningsuppdraget på sätt som skett.
Regeringen citerar i sina direktiv ur Riksrevisionsverkets gransknings-
rapport bland annat följande:
Oklarhet råder om konkurstillsynens mål och närmare inriktning.
Lagstiftningens riktlinjer för tillsynen är komplexa och delvis allmänt hållna,
vilket ger utrymme för olika tolkningar.
Tillsynsfunktionen har en delvis oklar roll i förhållande till domstolarna och
konkursförvaltarna.
Tillsynens inriktning på ärendegranskning medför betydande krav på
flexibilitet i tillsynssystemet. Tillsynsverksamheten har begränsad förmåga
att hantera och anpassa verksamhetens resurser till förändringar i
ärendevolymerna och andra yttre omständigheter.
Genom dessa uttalanden framstår det som om regeringen inte
längre vidhåller de bedömningar som en gång låg till grund
för införandet av statlig konkurstillsyn. Har regeringen också
uppfattat det så att den statliga konkurstillsynen inneburit ett
misslyckande? Man frågar sig då varför konkurstillsynen
överhuvudtaget skall vara statlig och anförtros åt en
myndighet. Ett av de skäl för detta som brukar framföras är
att tillsynsmyndigheten skall vara en resurs vid
brottsbekämpning. Förhållandet har varit det att
konkursförvaltarna upprättat förvaltarberättelser som legat
till grund för anmälningar till åklagare. Hos åklagarna har
emellertid som tidigare angivits dessa anmälningar i stor
omfattning blivit liggande och många gånger behandlats
först sedan de anmälda brotten preskriberats. Enligt uppgift
är alltjämt 6.000 anmälningar obehandlade. Statens resurser
skulle av allt att döma komma till bättre användning genom
en omfördelning från tillsynsmyndigheten till polis och
åklagare.
Varför en myndighet?
Jag ställer återigen frågan varför konkurstillsynen
överhuvudtaget lagts på staten. Tillsynsfunktionen i
konkurser utfördes tidigare av en rättens ombudsman (RO)
vilken förordnades av konkursdomaren i omedelbar
anslutning till konkursbeslutet. Denna institution infördes
redan genom 1862 års konkurslag enligt mönster från fransk
rätt. Reformen genomfördes, enligt Welamson, på grund av
behovet av kontroll över konkursförvaltarens verksamhet
vilken inte
"ansetts kunna tillfredsställande tillgodoses enbart genom konkursdomaren
eller konkursdomstolen. Denna kontroll förutsätter ofta större merkantil
sakkunskap än domstolstjänstemän normalt besitter, och den kunde f.ö.
beräknas ta alltför mycket tid från övriga domstolsgöromål."
Jag tillåter mig att överföra dessa över hundra år gamla argument om
statstjänstemännens bristande kompetens som skäl för att undandra dem från
konkurstillsynen till att idag vara tillämpliga på statstjänstemännen hos
tillsynsmyndigheterna. Jag anser att tjänstemännen hos tillsynsmyn-
digheterna, varav många saknar längre erfarenhet både i tjänsten och från
merkantil verksamhet, ofta inte är kompetenta att utöva tillsyn över kon-
kursförvaltare, som oftast har mångårig erfarenhet av konkurser och annan
affärsjuridisk verksamhet. Den historiska återblicken visar att borgenärernas
inflytande över konkursförvaltningen under långa tider varit stark för att på
slutet av 1900-talet successivt minska. Idag saknar borgenärerna som sagt
praktiskt taget inflytande.
För att finna en bakgrund till varför borgenärsinflytandet minskade under
1970-talet kan det vara intressant att ta del av proposition 1978/79:105. I
denna fördes ett resonemang om i vilken myndighet det skulle te sig naturligt
att utvidga verksamheten så att den även skulle omfatta konkurstillsyn. Man
skulle kanske tro att valet av myndighet varit lätt eftersom det uppfattades
som självklart att tillsynen skulle vara statlig. I själva verket var det inte
så,
utan att valet föll på kronofogdemyndigheterna tycks ha berott på att det inte
fanns någon "naturlig kandidat". Kronofogdemyndigheterna ansågs helt
enkelt utgöra det minst dåliga alternativet. Något naturligt samband mellan
den övriga verksamheten på kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen
fanns inte då liksom inte heller nu.
Tillsynen vid
företagsrekonstruktioner
och ackord - en jämförelse
med konkurstillsynen
Om man jämför företagsrekonstruktion/ackord med konkurs
förhåller det sig vid företagsrekonstruktion/ackord så att man
behåller verkställande direktör, styrelse, revisor och
bolagsstämma som funktioner enligt aktiebolagslagen
kompletterade med en rekonstruktör. Vid konkurs förordnas
som bekant en konkursförvaltare.
De som vid företagsrekonstruktion/ackord är ansvariga för de ekonomiska
svårigheter bolaget råkat får trots detta förtroendet att medverka i rekonstruk-
tionen. Rekonstruktören skall verka tillsammans med bolagsorganen. Han
skall därutöver vid ackord framlägga ett ackordsförslag och tillkännage
resultatet av gjord undersökning beträffande eventuell brottslighet.
Eftersom regeringen är av den uppfattningen att tillsynen i konkurser i
fortsättningen skall vara statlig kan det vara av intresse att göra en
jämförelse
med hur regeringen resonerat då det gäller tillsynen över ackord och
företagsrekonstruktioner.
I propositionen (1995/96:5) till lag om företagsrekonstruktion (s.10) uttalas
att det, utöver lagstiftning som möjliggör frivillig rekonstruktion, behövs
lagstiftning för att avveckla verksamheter som saknar bärkraft:
Ett förfarande för detta erbjuder konkursinstitutet. Konkursens förutsättning
är att ett företag kommit på obestånd (blivit insolvent), dvs. är mer än
tillfälligt oförmöget att betala sina skulder. I den situationen skall
verksamheten avvecklas genom att företaget ställs under särskild förvaltning,
dess samtliga tillgångar säljs och influtna medel fördelas mellan företagets
borgenärer enligt i lag bestämda regler. Konkursen är ett medel för vad som
brukas betecknas som generalexekution. Det instrument av generalexekutiv
karaktär som det svenska regelsystemet erbjuder ett företag med
betalningssvårigheter är ackordsförfarandet. Det kan sägas vara ett mindre
ingripande alternativ än till konkurs. Det förutsätter, liksom konkursen, att
företaget är på obestånd och inleds med att en god man förordnas.
Citatet är intressant därför att det visar att regeringens
uppfattning är den att likheterna mellan konkurs och ackord
är flera. Vad som också är intressant i sammanhanget är att
det i regeringens proposition till lagen om
företagsrekonstruktion överhuvudtaget inte dryftas om det
skulle föreligga ett behov av statlig tillsyn över
företagsrekonstruktioner eller ej.
I ett hänseende har emellertid tillsyn reglerats i lagen om företagsrekon-
struktion, nämligen vid genomförandet av ackord. Då kan privat tillsyn ske.
Stadgandet i
3 kap 26 § som reglerar detta lyder:
På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten, om
det finns skäl till det, förordna rekonstruktören eller någon annan lämplig
person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt
ackordet.
Det är förvånande att betraktelsesätten i tillsynsfrågan är så
olika, trots att förfarandena enligt regeringens uppfattning
företer likheter.
Regeringen skriver vidare på sid 55 i propositionen till lagen:
I ett internationellt perspektiv går utvecklingen mot utvecklande av mer
flexibla insolvensrättsliga system, där det inte alla gånger upprätthålls någon
klar skiljelinje mellan avveckling och rekonstruktion. Detta beror på en ökad
medvetenhet om att insolvensrättsliga problem är av mångskiftande natur
och att olika problem kräver skilda instrument för att kunna hanteras på ett
effektivt sätt ur såväl den enskildes som samhällets perspektiv.
Jag delar regeringens uppfattning och anser att denna ger
belägg för att den statliga konkurstillsynen bör avskaffas.
Mitt förslag
Nedan lämnar jag förslag på indelning av konkurser med
hänsyn till deras tillgångar och skulder. För att ge en bild av
läget idag lämnas först en översiktlig redogörelse över
konkurserna i landet och deras substans.
1990-talet har som bekant visat stora statistiska ändringar vad gäller
antalet konkurser och deras substans med ständig minskning de senaste åren.
Under 1997 försattes cirka 10.000 företag och fysiska personer i konkurs. Av
dessa var cirka 2.000 eller 20 procent företag som före konkurs hade försatts
i likvidation. I likvidationerna hade i stor utsträckning saknats tillgångar
till
bestridande av kostnaderna för likvidationsförfarandena. Ytterligare 40
procent av konkurserna torde sakna tillgångar till bestridande av konkurs-
kostnaderna. Endast 40 procent beräknas vara sådana som äger tillgångar till
att täcka konkurskostnaderna.
Enligt gällande regler är handläggningen densamma i alla konkurser. Före
1987 behandlades konkurser med och konkurser utan tillgångar olika. Jag
föreslår att en uppdelning återinförs men efter andra kriterier än tidigare.
Konkurser med tillgångar som täcker konkurskostnaderna kallar jag ordinära.
Till ordinära konkurser hänför jag förutom tillgångskonkurser dels tillgångs-
lösa konkurser i vilka borgenär ställer säkerhet för kostnaderna, dels kon-
kurser i vilka staten enligt vad som utvecklas nedan skall stå för kostnaderna.
Övriga konkurser kallar jag summariska konkurser. I sådana konkurser där
endast en summarisk utredning bedöms vara nödvändig skall staten svara för
kostnaderna.
Genom en sådan strukturering av konkurserna torde staten kunna göra inte
oväsentliga besparingar utan att därför rättssäkerheten skulle bli lidande.
Summariska konkurser
Vid en precisering av vad som menas med summarisk
konkurs skall såväl tillgångs- som skuldsidan beaktas.
Kriterierna för en summarisk konkurs skall vara följande:
tillgångarna skall inte överstiga X procent av basbeloppet
och skulderna inte Y basbelopp.
Vad gäller tillgångarna anser jag att om dessa överstiger X procent av bas-
beloppet räcker tillgångsmassan sannolikt till att täcka konkurskostnaderna.
Om de reella skulderna överstiger Y basbelopp samtidigt som det finns inga
eller små tillgångar anser jag det vara påkallat att närmare utreda orsakerna
till konkursen för att bedöma om brottslighet förekommit.
Summariska konkurser skall endast utredas i sådan begränsad omfattning
att förvaltaren kan bilda sig en uppfattning om det med hänsyn till misstanke
om brott är befogat med ytterligare utredning antingen genom förvaltaren
eller genom åklagaren/polisen. Om förvaltaren finner att detta skulle vara
fallet skall han motivera och anmäla detta till konkursdomstolen som har att
fatta beslut om en eventuell övergång till ordinär konkurs. Staten skall
härvid svara för de fortsatta utredningskostnaderna. Det ligger ju i statens
intresse att få brott utredda.
Om utredningen visar att transaktioner förevarit som ger fog för talan om
återvinning skall detta redovisas för borgenärerna. Dessa skall beredas
tillfälle att ställa säkerhet för konkurskostnaderna. Om de gör det övergår
konkursen till ordinär konkurs.
I bägge dessa fall övergår konkurserna således från summarisk till ordinär
handläggning.
Enligt gällande regler utövar tillsynsmyndigheterna tillsyn även i
konkurser som saknar tillgångar eller som har små tillgångar. Jag anser att
det vid den summariska konkursutredningen inte behövs någon särskild
tillsynsfunktion. De resurser som idag läggs på sådan tillsyn kan enligt min
uppfattning bättre användas av polis och åklagare i deras arbete att bättre och
snabbare fortsätta utredningarna av konkursförvaltarnas anmälningar om
misstänkt brottslighet i konkursen.
Ordinära konkurser
Ordinära konkurser är dels sådana konkurser med tillgångar
överstigande X procent av basbeloppet, vilket bedöms täcka
konkurskostnaderna, dels sådana med små eller inga
tillgångar som på grund av ytterligare brottsutredning eller
återvinning övergått från summariska till ordinära konkurser.
Till ordinära konkurser räknar jag som nämnts också sådana
konkurser som har reella skulder över Y basbelopp.
Ett undantag från mitt förslag att konkurser med tillgångar över X procent
av basbeloppet skall hänföras till ordinära konkurser gäller i det fall att
tillgångarna uteslutande består av egendom som utgör säkerhet för skulder
med särskild förmånsrätt. Dessa tillgångar skall liksom idag inte belastas
med andra kostnader än sådana som är hänförliga till den egendomen.
Konkursen är ju inte till gagn för andra borgenärer än dem med säkerhet. Ett
exempel på detta är en konkurs vilken som enda tillgång har pantsatt fast
egendom eller annan pantsatt egendom och pantsättningen gör att något
övervärde inte föreligger.
Bedömning av konkursansökan för
att avgöra summarisk eller ordinär
konkurs
När en konkursansökan inkommer till rätten skall rätten fatta
beslut om konkurs och samtidigt om denna skall handläggas
summariskt eller som ordinarie konkurs. En konkursansökan
som inges av gäldenären skall enligt gällande regler
innehålla förteckning över boets tillgångar och skulder samt
räkenskapsmaterial och andra handlingar som rör boet.
Skulle ansökningshandlingarna inte ge besked om konkursen
skall handläggas som summarisk eller ordinär konkurs
föreslår jag att domstolen, för att handläggningen inte skall
försenas, på eget initiativ införskaffar kompletterande
handlingar från PRV Bolag. Vid konkursansökan från
borgenär ger storleken på borgenärens fordran vissa
indikationer. Är bedömningen osäker förordar jag att rätten
beslutar om summarisk konkurs.
Så snart förvaltare interimistiskt förordnats åligger det denne att analysera
vilken handläggningsform konkursen lämpligen skall ha. Avviker hans
uppfattning från rättens ställningstagande skall han omgående anmäla detta
till rätten på vilken det ankommer att ompröva sitt beslut.
Sammanfattning i punktform av
ordinär konkurs
De krav som idag ställs på konkursförvaltare skall vara
oförändrade.
Vid konkursutbrottet förordnar konkursdomstolen, om den finner att
konkursen skall vara ordinär, en interimsförvaltare som handlägger
konkursen fram till första borgenärssammanträdet samt en interimsrevisor
som skall vara auktoriserad revisor för samma tid.
Interimsförvaltaren har samma uppgifter som en konkursförvaltare har
idag med den inskränkningen att han bör avstå från att vidta åtgärder som
lämpligen kan anstå till efter borgenärssammanträdet.
Minst fyra och högst sex veckor efter konkursutbrottet hålles vid kon-
kursdomstolen under ledning av en erfaren domare det första borgenärs-
sammanträdet då slutlig förvaltare (konkursförvaltare) och slutlig revisor
(konkursrevisor) väljs av borgenärerna. Vid valen av konkursförvaltare och
konkursrevisor skall de kandidater vilka erhållit stöd av majoriteten av de
röstande borgenärerna väljas om dessa representerar minst 40 % av de totala
skulderna i konkursboet. Avsikten med detta dubbla krav är att borgenärer
med stora fordringsbelopp inte ensamma eller tillsammans med några få
andra borgenärer skall kunna styra valen. Röstning skall kunna ske genom
ombud under uppvisande av fullmakt. Konkursdomstolen kontrollerar efter
detta att de valda fyller ställda kompetenskrav och om så är fallet förordnar
dem till konkursförvaltare och konkursrevisor.
Vid första borgenärssammanträdet genomgås konkursbouppteckningen
och efter eventuella tillägg och ändringar beedigas denna av konkurs-
gäldenären. Interimsförvaltaren redogör för vilka åtgärder han bedömer skall
ingå i den fortsatta handläggningen och avger en konkursanalys som bland
annat skall innehålla uppgift om beräknade konkurskostnader. Interims-
revisorn skall yttra sig över den dittills gjorda konkursförvaltningen.
Borgenär som inte är nöjd med konkursanalysen eller som av andra skäl
önskar en annan konkursförvaltare än interimsförvaltaren har möjlighet att
föreslå annan person. Borgenär har vidare möjlighet att genom att yttra sig
över konkursanalysen påverka inriktningen på konkurshandläggningen.
Motkandidater till interimsförvaltaren har genom konkursbouppteckningen
och konkursanalysen möjlighet att göra en egen bedömning av konkursen.
Senast två veckor efter första borgenärssammanträdet skall konkurs-
förvaltaren till de borgenärer som begär det översända en utskrift av
konkursanalysen.
Genom att borgenärerna vid det första borgenärssammanträdet tar ställning
till konkursanalysen och konkursförvaltaren genom konkursanalysen angivit
inriktningen på den fortsatta konkurshandläggningen, har borgenärerna fått
möjlighet att följa upp utvecklingen i konkursen.
Varje halvår hålls ordinarie borgenärssammanträde då konkursförvaltaren
lämnar en halvårsredovisning över vidtagna åtgärder och konkursrevisorn
avger en berättelse för perioden. Senast två veckor före sammanträdet skall
konkursförvaltaren till PRV Bolag insända såväl sin halvårsredovisning som
konkursrevisorns halvårsberättelse.
Om 2/3 av borgenärerna representerande minst 2/3 av konkursboets
skulder vid ordinarie borgenärssammanträde enas om byte av konkurs-
förvaltare och/eller konkursrevisor skall sådant byte ske.
Jag anser att det vid bytet är motiverat att kräva att fler borgenärer deltar i
valet än vad som är fallet vid valet på det första borgenärssammanträdet.
Borgenärernas rätt att byta konkursförvaltare och konkursrevisor måste
nämligen vägas mot behovet av att upprätthålla en kontinuitet i
konkurshandläggningen. Upprepade byten av konkursförvaltare och/eller
konkursrevisor kan leda till sämre konkurshandläggning, högre konkurs-
kostnader och längre handläggningstid. Jag anser därför att den föreslagna
majoriteten av minst 2/3 av borgenärerna, vilka skall representera minst 2/3
av konkursboets skulder, skall fordras för bytet.
Den nyvalde konkursförvaltaren skall underrätta konkursdomstolen om
bytet. Konkursdomstolen prövar då den nyvaldes kompetens och, om denne
fyller kraven, kallar konkursdomstolen till borgenärssammanträde inför
konkursdomstolen. Vid detta sammanträde sker formellt val efter samma
regel som vid det första borgenärssammanträdet. Skulle majoritet inte nås
kvarstår den ursprunglige konkursförvaltaren om han är införstådd med
detta. Om inte ankommer det på domstolen att välja och förordna ny
konkursförvaltare.
Samma förfarande gäller för konkursrevisor. Den avgående konkurs-
förvaltaren/revisorn skall avge redovisning till sin efterträdare. Denna
redovisning skall även insändas till PRV Bolag.
Borgenär, gäldenär, konkursförvaltare och konkursrevisor äger därutöver
var och en såsom gäller idag hos konkursdomstolen begära konkurs-
förvaltarens entledigande och även konkursrevisorns om han/de allvarligt
misskött sina åligganden. Det ankommer på domstolen att pröva detta och
vid entledigande förordna ny konkursförvaltare/revisor.
Kostnaderna för konkursförvaltare och konkursrevisorer skall utgå med
bästa rätt ur konkursboets tillgångar.
PRV Bolag får ökade uppgifter vad gäller registrering och hantering i
konkurser. Genom de stora resurser som PRV Bolag besitter har de redan
idag möjligheter att i konkursärenden över hela landet lämna uppgifter via
data och per telefon. PRV Bolags ökade kostnader skall täckas genom
debitering i de ordinära konkurserna.
Konkursrevision
Konkursrevisorer skall enligt vårt förslag vara auktoriserade
revisorer. Jag anser att denna yrkesgrupp genom sina
vanligen förekommande uppgifter, exempelvis
förvaltningsrevision i aktiebolag, och nu även genom sina
nya uppgifter vad gäller miljörevision, visat prov på förmåga
att anpassa sina verksamheter och utveckla ny kompetens
efter nya krav.
Konkursrevision ställer förvisso krav på kunskap om hur konkurs-
lagstiftningen är uppbyggd och om hur konkurshandläggningen fungerar. Jag
bedömer emellertid att auktoriserade revisorer med erfarenhet av villkoren i
affärslivet och med vana att bedöma bland annat en företagslednings kontroll
över sin verksamhet, är bättre lämpade att utföra tillsyn över konkursför-
valtare än vad tjänstemän på tillsynsmyndigheterna är.
God revisionssed avseende konkursrevision bör kunna utvecklas relativt
snabbt av bland andra Föreningen Auktoriserade Revisorer, FAR. Lag-
stiftaren har i ett nu aktuellt fall uppdragit åt bland andra FAR att utveckla
riktlinjer för revision på ett område som är nytt för revisorerna genom de
nyligen antagna bestämmelserna om ändring av årsredovisningslagen
avseende miljörevision. Lagstiftaren har därvid bedömt att revisorerna och
marknaden är väl skickade att själva arbeta fram regler för god revisionssed.
Jag anser att det inte skall vålla några större svårigheter att på liknande sätt
arbeta fram regler för god revisionssed avseende konkursrevision.
Auktoriserade revisorer står under tillsyn av Revisorsnämnden som liknar
den tillsyn som gäller för advokater. Såväl auktoriserade revisorer som
advokater har skyldighet att vara försäkrade för skador de orsakar.
PRV Bolag
Patent- och registreringsverket, PRV, Sundsvall är en
avgiftsfinansierad myndighet och serviceorganisation som
lyder under Näringsdepartementet. Inom verket finns
bolagsavdelningen, PRV Bolag som dels registrerar företag
och föreningar, dels bedriver uppdragsverksamhet. PRV
Bolag är en av Sundsvalls största arbetsgivare med närmare
500 anställda. PRV Bolag har olika enheter bland annat
räkenskapsenhet för årsredovisningar, registreringsenheter
för förändringar, nybildningsenheter för att bilda nytt,
administrativ enhet som är stödjande intern enhet och ADB-
enhet som är utvecklings- och driftansvarig.
Genom PRV Bolags näringslivsregister får man information om alla
företag som bedriver verksamhet i Sverige. PRV Bolag kan idag lämna
information om alla konkurser i landet och registrerar dem som fått närings-
förbud. Registreringar och avregistreringar av konkurser sker genom kon-
tinuerlig uppföljning. Inom kort kan man även räkna med att inskrivningar
och register över företagsinteckningar flyttas till PRV Bolag.
PRV Bolag har som kunder företag, organisationer och myndigheter som
kopplar upp sig direkt på datanätet och som på så sätt får omedelbar
information utan fördröjningar genom exempelvis postgång. Domstolarna
saknar denna resurs, vilket förorsakar merarbete och tidsspillan. Det är
angeläget, att domstolarna förses med erforderliga resurser så att de inte
kommer efter i utvecklingen.
PRV Bolag har egen ADB-enhet som svarar för drift, underhåll och
utveckling av datasystemet. Genom denna uppläggning kan man snabbt
anpassa sig till de krav som ställs på grund av ny lagstiftning och nya
uppgifter, till exempel vad gäller konkurshanteringen.
PRV Bolag sköter idag alla tvångslikvidationer och utser likvidatorer. I
cirka 2.000 likvidationer saknades 1997 tillgångar att täcka likvidations-
kostnaderna. Dessa likvidationsbolag försattes därför i konkurs. Av de cirka
10.000 konkurser som registrerades i Sverige under 1997 var således cirka
20 procent i likvidation före konkursen. En ändring i konkurslagen bör
rimligen ske som ger möjlighet för en tvångslikvidator att bli konkurs-
förvaltare. Som det är idag förordnas först en person till likvidator och
härefter en annan till konkursförvaltare. Dessa uppgifter bör kunna hand-
läggas av samma person. Konkurskostnaderna skulle härigenom minska och
handläggningstiden förkortas.
PRV Bolag handlägger de cirka 290.000 årsredovisningar som inlämnas
årligen från aktiebolagen. Enligt bestämmelserna skall dessa vara PRV Bolag
tillhanda senast inom sju månader från räkenskapsårets utgång. Efterföljs
inte denna bestämmelse, påförs bolagen en förseningsavgift på 5.000 kronor.
På samma sätt skulle konkursbona kunna påföras förseningsavgifter om
halvårsredovisningarna och berättelserna inte kom in rättidigt från
konkursförvaltarna.
Min förhoppning är att de tekniska resurser som PRV Bolag idag besitter
med snabbhet och effektivitet vid handläggningen av sina ärenden snarast
skall komma konkursförvaltarna till del vid konkurshanteringen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tilläggsdirektiv till Konkurstillsynsutredningen med den
inriktning som föreslagits i motionen.