Att vara ung är att genomgå en speciell livsfas då man är
särskilt sårbar och påverkbar. Ungdomstiden har också
förlängts i vårt moderna samhälle. Men att vara ung är också
att tillhöra en åldersgrupp som har vissa gemensamma
problem och utmaningar. Vi ser hur ungdomar på arbets- och
bostadsmarknaden drabbas särskilt hårt av arbetslöshet och
rådande bostadssituation. Ungdomar som grupp släpar också
efter andra åldersgrupper i materiellt hänseende. Denna
utveckling har pågått sedan 20 år tillbaka. Ungdomar börjar
tjäna egna pengar allt senare i livet, dels beroende på att
utbildningstiden förlängts, dels beroende på den höga
arbetslösheten i denna åldersgrupp.
Det är mot denna bakgrund motiverat med en statlig ungdomspolitik som
försöker samordna insatser för ungdomar och stödja kommuner, ideella
organisationer och andra krafter i samhället att medverka till positiva
levnadsvillkor för dagens och morgondagens ungdomar.
Passiv regering
Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet
utvecklades ungdomspolitiken. En tydlig milstolpe i
utvecklingen av en samlad ungdomspolitik skedde under
åren 1991-94 när Ungdomsstyrelsen skapades,
bidragsreglerna till ungdomsorganisationerna blev mer
målstyrda, nationella riktlinjer antogs, en utredning om
ungdomars levnadsvillkor tillsattes, en återkommande studie
av ungdomars värderingar påbörjades och en samlad
ungdomspolitisk proposition (prop. 1993/94:135) förelades
riksdagen.
Flera av initiativen som då togs utgick från att ungdomsfrågorna skulle få
en återkommande och seriös behandling i riksdagen. Men efter 1994 års val
har mycket litet hänt. Det enda positiva är att den nya myndigheten har
kunnat etablera sig och att en uppföljande studie av ungdomars värderingar
gjorts. Men inga nya politiska initiativ har tagits, om man undantar
tillsättandet av den ungdomspolitiska kommittén som delvis fick i uppdrag
att utreda det som redan var utrett.
Under de fyra år som gått sedan hösten 1994 har Sverige haft fyra olika
ungdomsministrar. Dessutom har ungdomsenheten på tidigare Inrikes-
departementet fått byta departement ett antal gånger. Effekten har blivit en
passiv ungdomspolitik av passiva statsråd.
Nationella riktlinjer
Bland förslagen i propositionen (prop. 1993/94:135) om
ungdomspolitik, fanns förslag till riktlinjer för
ungdomspolitiken, vilka riksdagen sedan ställde sig bakom.
Riktlinjerna ska ge vägledning för statliga och kommunala
insatser för ungdomar. Eftersom ungdomsfrågor berör flera
olika områden är det viktigt att man samverkar över
traditionella gränser både mellan olika offentliga
myndigheter och förvaltningar och mellan förvaltningar och
ideella krafter i samhället. Ungdomarna själva är den
viktigaste resursen i allt utvecklingsarbete och det måste
därför utgå från ungdomarnas perspektiv.
Riksdagen beslutade 1993/94 om följande riktlinjer för ungdomspolitiken:
Stödjande insatser. De offentliga insatserna för ungdomar bör i första hand
vara stödjande och bygga på ungdomars, föräldrars och andra närståendes
engagemang.
Helhetssyn. Åtgärder inom olika områden skall präglas av en helhetssyn på
ungdomars situation och utgå från ett ungdomsperspektiv.
Goda uppväxtvillkor. Alla ungdomar skall ha rätt till goda uppväxtvillkor
som tillgodoser både behovet av trygghet och av personlig utveckling.
Etablering i vuxensamhället. Ungdomar skall ges goda förutsättningar att
etablera sig som vuxna och göra egna val.
Ökad samverkan. Myndigheter och organisationer bör i ökad utsträckning
samverka i ungdomspolitiska frågor. Engagemanget inom den ideella sektorn
skall tas till vara.
Syftet med dessa riktlinjer är att de dels ska styra de statliga insatserna på
alla de områden där ungdomsfrågor behandlas, dels inspirera kommuner och
ideella organisationer att kraftsamla kring en positiv och stödjande syn på
ungdomar och deras väg in i vuxenlivet.
Det är angeläget att dessa nationella riktlinjer för ungdomspolitiken
regelbundet utvärderas och preciseras för att bland annat kunna få fram
konkreta delmål. Men i stället för att förverkliga riksdagens beslut lät den
socialdemokratiska regeringen i ett av sina få initiativ tillsätta en ny
utredning, Ungdomspolitiska kommittén (SOU 1997:71). Men trots att
utredningen presenterade sina förslag våren 1997 bereds utredningens förslag
fortfarande i Regeringskansliet.
Det är till exempel märkligt att regeringen i sin skrivelse 1994/95:127 om
ungdomsfrågor inte med ett ord redovisar på vilket sätt arbetet med att
förverkliga de mål för ungdomspolitiken som riksdagen beslutade om
1993/94 har fortskridit. Att då bara hänvisa till en ny proposition innebar att
det påbörjade förnyelsearbetet bromsades upp.
Ungdomar en resurs
Ungdomars inflytande i samhället och deras möjlighet att
påverka samhällsutvecklingen, har på senare tid aktualiserats
i ökad utsträckning. Runt om i landet har olika initiativ tagits
för att ungdomar ska bli mer delaktiga i frågor som berör
dem. Vår uppfattning är att det finns ett intresse hos
beslutsfattare på olika nivåer att ungdomarna ska vara med
och påverka i olika samhällsfrågor. För att detta ska fungera
behövs en samlad och aktiv ungdomspolitik på nationell
nivå. Den unga generationen är en stor resurs för samhället.
Det är viktigt att de värderingar som de tillför, integreras i
samhället och även tillåts påverka samhällsutvecklingen. Vi
kristdemokrater menar att det också är viktigt att
generationsaspekterna beaktas på ett bra sätt i den politiska
beslutsprocessen. Det är därför viktigt att ungdomsfrågorna
ständigt hålles levande i riksdagen.
Framtidstro och identitet
Ungdomars framtidstro formas i stor utsträckning av deras
framtidsutsikter. En positiv framtidstro motiverar
engagemang, utbildning, ansvar och stimulerar till
delaktighet i samhället. Brist på framtidstro och på de egna
möjligheterna att skapa ett gott liv för sig själv och sina
närmaste leder lika osvikligt till brist på engagemang och
ansvarstagande. Att hitta vägar för att ge våra ungdomar
framtidstro och vilja till engagemang är därför en uppgift för
hela samhället.
När identiteten formas behövs nära och varma relationer med vuxna
människor som är mogna att tåla konflikter och frigörelseprocesser utan att
svika. Föräldrar behöver stöd i sin roll för att orka med det civilkurage som
krävs för den uppgiften. För att kunna bryta sig loss och bli en självständig
individ måste man ha något att bryta sig loss ifrån. Villkoren för dagens
ungdomsgeneration är annorlunda jämfört med tidigare generationers. Idag
saknar tyvärr många ungdomar vuxna i sin närhet som orkar, har tid och vilja
att vara den trygghetsfaktor som är en förutsättning för frigörelseprocessen
och identitetsskapandet. Det är en av förklaringarna till den rotlöshet och det
utanförskap som många ungdomar ger uttryck för idag. Samtidigt som
ungdomar tydligt uttrycker att de vill ha mer kontakt med vuxna sitter äldre
människor ofta isolerade utan kontakt ens med sina närmaste. Större
gemenskap mellan generationerna, inte bara mellan föräldrar och barn utan i
alla olika miljöer i samhället är en viktig förutsättning för att öka
ungdomarnas möjligheter att utveckla självkänsla och stark identitet. Därför
måste olika åtgärder vidtas för att bryta generationssegregationen genom att
samvaron mellan generationerna underlättas.
En annan viktig faktor för identitetsskapandet är känslan av kontinuitet.
Den stöds av ett allmänt accepterat normsystem för hur samverkan mellan
människorna i ett samhälle ska fungera. En etik som betonar alla människors
lika värde och det personliga ansvaret för sig själv och sina medmänniskor är
en viktig grund när en ung människa söker fast förankring i en snabbt
föränderlig omvärld. Samtidigt som etiken och normsystemet syftar till
fasthet och skydd av varje individ måste det inspirera till utveckling av
personligheten, till initiativ och nytänkande, till vilja att ta ansvar för allt
större, både personliga och gemensamma, uppgifter. Också i upplevelsen av
förändring behöver man en referensram, en trygghet i att man kan lita på
både medmänniskors och det offentligas handlande.
Riktlinjer för
ungdomspolitiken
För att uppnå en samlad träffsäkerhet när det gäller insatser
på ungdomsområdet krävs aktuella och tydliga mål för
ungdomspolitiken. De flesta av de beslut som fattas av
politiker och av offentlig förvaltning påverkar också, direkt
eller indirekt, ungdomarnas framtidsutsikter. Miljöpolitiska
beslut bestämmer deras framtida livsbetingelser, beslut inom
näringspolitikens område påverkar chanserna att få jobb, hur
ekonomin hanteras får effekter för framtida skatteuttag och
bidragssystem, skolpolitikens utformning påverkar deras
dagliga liv mycket påtagligt. Det finns ett stort behov av
samordning av de insatser som görs för ungdomar på olika
nivåer i samhället. Risken är annars stor att de inte får
avsedd effekt. Det gäller inte minst ungdomar som har behov
av särskilda insatser.
En samlad ungdomspolitisk proposition under varje mandatperiod är ett
viktigt instrument för att lyfta fram ungdomsfrågorna, höja deras status och
presentera en samlad bild av ungdomars situation i dagens samhälle. En
återkommande ungdomspolitisk proposition bör innehålla, förutom aktuella
beslutsärenden, följande:
- uppföljning av de nationella riktlinjerna för ungdomspolitiken,
-
- fastläggande av nya konkreta delmål för den närmaste fyraårsperioden,
-
- utvalda statistiska mått som beskriver ungdomars levnadssituation,
vilka återkommande följs upp och utvärderas,
-
- omvärldsanalys av ungdomars levnadsvillkor,
-
- samlad redovisning av vad den statliga sektorn gjort i ungdomsfrågor
sedan förra propositionen,
-
- samlad bedömning av vad stat och kommun satsar på barn och
ungdom,
-
- förslag till strategi för ungdomspolitiken de närmaste åren.
-
Generationsperspektivet
I december 1992 tillsatte fyrpartiregeringen en utredning,
kallad Generationsutredningen, som presenterade sitt
betänkande Tillvarons trösklar - Ungdomars levnadsvillkor
och framtidsutsikter (SOU 1994:77) våren 1994. Syftet med
utredningen var att sammanställa kunskaper och ge en
helhetsbild av ungdomars livsvillkor, ge förslag på hur
generationsperspektivet kan få en mer framskjuten plats i det
politiska beslutsfattandet samt, lägga förslag som bidrar till
att underlätta ungdomars etablering, främst på arbets- och
bostadsmarknaderna. Utredningen betonade bland annat
vikten av ytterligare initiativ för att stärka ungdomars
inflytande på olika nivåer. Den nuvarande regeringen har
inte tillvaratagit de slutsatser och förslag som utredningen
framförde.
En jämförelse mellan dagens respektive tidigare ungdomsgenerationer
tyder på att de olika generationerna i huvudsak följer liknande etablerings-
mönster. Skillnaderna står framför allt att finna i att etableringsprocessen för
dagens ungdomar tenderar att bli alltmer utdragen. Det framstår tydligt att
ökade utbildningskrav och en svårare arbetsmarknadssituation för många
leder till låga inkomster under en relativt lång tid. Det är också viktigt att
se
till de särskilda villkor som gäller för den ungdomsgeneration som upplevt
omställningen från den utvecklingsoptimism som gällde under deras uppväxt
till de betydligt kärvare förutsättningar som råder nu. För att riksdagen bättre
ska kunna beakta generationsaspekterna vid viktiga beslut är det nödvändigt
att effekterna av de olika besluten vad avser fördelningen mellan olika
generationer redovisas så långt det är möjligt. Detta är särskilt viktigt när
regeringen lämnar förslag rörande skatter eller transfereringar.
Det är nödvändigt att på allvar anta utmaningen att ge ungdomar
möjligheter att engagera sig i samhällsarbetet. Att ha inflytande innebär
också att dela ett ansvar. Ungdomar behöver tidigt uppmuntras till samhälls-
ansvar genom att de får inflytande och får delta aktivt i skolan, på arbets-
platsen, i närmiljön, i ideellt arbete osv. Genom att visa tillit till och
stödja
ungdomars egna aktiviteter stimuleras deras kreativitet och ansvarskänsla.
Ungdomars deltagande i föreningslivet har minskat kontinuerligt. Framför
allt har de idéburna folkrörelserna och de politiska ungdomsförbunden tappat
medlemmar. Det ska inte tolkas som att ungdomar är ointresserade av
samhällsfrågor, men deras intresse tar sig nya och andra uttryck som är
viktiga att fånga upp. Den vuxna delen av befolkningen kan inte förvänta sig
ansvar från ungdomar om de unga inte känner att deras uppfattningar och
åsikter tas på allvar. Samtidigt kan inte alltid ungdomars förväntningar och
krav tillgodoses. Det är därför viktigt att på alla nivåer ha en dialog byggd på
ömsesidig respekt. Olika former för försöksverksamhet som kan öka
ungdomars möjligheter att delta i den demokratiska beslutsprocessen bör
också stödjas, till exempel ungdomsfullmäktige och ungdomsråd, som
prövas på några ställen i landet.
Ungdomsstyrelsen
I den ungdomspolitiska propositionen föreslogs att
dåvarande Statens ungdomsråd skulle utvecklas till en
fullödig statlig myndighet med ett tydligt ansvar för att
samordna ungdomspolitiken och handlägga bidragsfrågor.
Myndigheten, som fick namnet Ungdomsstyrelsen, fick en
generaldirektör som chef. Sedan sommaren 1994 har
myndigheten arbetat och under tiden successivt stärkt sin
kompetens och status, inte minst gentemot kommunerna som
idag i myndigheten har en naturlig samarbetspartner.
Ungdomsstyrelsens utrednings- och informationsverksamhet har också
utvecklats vilket innebär att andra myndigheter fått bättre beslutsunderlag i
frågor som berör ungdomar. Kristdemokraterna följer med intresse den
fortsatta utvecklingen och anser det viktigt att myndigheten får de resurser
som behövs i framtiden för att fortsatt kunna främja goda uppväxtvillkor för
ungdomar samt att verka för att unga människor görs delaktiga i
samhällsutvecklingen.
Utbildning, arbete och
bostad
Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18 och 24 år
skall erbjudas jobb eller meningsfulla studier före år 2002.
Om samhället inte lyckas med att ge ungdomar meningsfull
utbildning eller möjlighet till sysselsättning riskerar vi att
skapa ett utanförskap där ungdomar känner att de inte är en
del av samhället, och att de inte fyller någon funktion i
vardagen. Satsningar på att lösa ungdomsarbetslösheten är
därför inte bara en ekonomisk fråga utan det handlar om
ungdomarnas möjligheter att komma in och etablera sig i
vuxenlivet.
I dag är det svårt för ungdomar utan högre utbildning att konkurrera om
jobben, samtidigt som konkurrensen om högskoleplatserna ökar.
Arbetsrättens turordningsregler och de många gånger höga ingångslönerna är
andra faktorer som försvårar ungdomarnas situation på arbetsmarknaden.
Utbildningsplatser är en av de allra billigaste åtgärderna i kampen mot
arbetslösheten. Förutom att antalet arbetslösa sjunker, då de i stället utbildar
sig, så gör deras ökade kompetens dem mer attraktiva på arbetsmarknaden.
Dessutom ökar Sveriges konkurrenskraft med välutbildade människor.
De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa, kombinerat med låga
ersättningsnivåer, innebär att många ungdomar måste söka socialbidrag för
sin dagliga överlevnad. Det finns även en risk för att många ungdomar
fastnar i ett bidragsberoende.
Den garanti som utfärdades inför valet 1994 om att ingen under 25 år
skulle behöva vara arbetslös mer än 100 dagar har ännu inte förverkligats.
Många ungdomar riskerar att fastna i ett evigt kretslopp av arbetsmarknads-
politiska åtgärder och ersättningsperioder i öppen arbetslöshet. Arbets-
marknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller lönesättning för
ungdom. En lägre ingångslön kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i
arbete. Ett lärlingssystem med tre- eller fyraårig utbildning/lärlingstid där
teori och praktik varvas bör utvecklas. Att utveckla praktiksystemet
ytterligare och få till stånd lärlingsutbildning ute i företagen är ett sätt att
garantera ungdomar arbetsmöjligheter och framtida anställning.
Det är oerhört viktigt att ungdomar erbjuds meningsfull utbildning eller
praktik. Idag dras gymnasieskolan med ett antal problem. Många elever
lämnar utbildningen innan den fullföljts. Ofta handlar det om studietrötta
ungdomar och de krav som gäller för alla oavsett inriktning och ambitioner.
Det krävs därför tydliga förändringar. Det ska till exempel vara möjligt att
fullfölja gymnasiestudier på lika villkor upp till tjugofem års ålder.
Det är positivt att antalet platser inom vuxenutbildning och högskola
växer, men det är viktigt att värna om utbildningens kvalitet när utbyggnaden
sker så fort. Lärare måste anställas, fler studentbostäder byggas och det
behövs fler lokaler som bibliotek, datorsalar m.m. Studiestödet måste vara
utformat så att ingen avskräcks från studier av rädsla för höga studieskulder.
Vi kristdemokrater vill höja bidragsdelen i studiestödet, samt även
fribeloppet, d v s det belopp man får tjäna utan att studiestödet reduceras.
I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att ungdomars arbets-
löshetsproblem i grunden är ett allmänt samhällsproblem. Särskilda insatser
gentemot ungdomar ska inriktas på att undanröja de faktorer som leder till att
ungdomar har en högre arbetslöshet än andra åldersgrupper.
Ungdomars situation på bostadsmarknaden är bekymmersam. Det beror på
de höga skatterna på boendet, de höga produktionskostnaderna, höga
arbetslösheten bland ungdomar samt det faktum att ungdomar i dag generellt
sett har en relativt svagare ekonomisk ställning än tidigare. En ny
bostadspolitik som främjar lägre boendekostnader och ökad valfrihet i form
av storlek och standard på lägenheter krävs. Ett bosparande för bl a
ungdomar bör införas för att öka ungdomars möjlighet att köpa eller rusta
upp en lägenhet. Erfarenheter från orter där man byggt bra och billiga
ungdomsbostäder bör i ökad utsträckning utvärderas och spridas runt om i
landet. Ungdomars speciella villkor på bostadsmarknaden bör särskilt
studeras.
Kristdemokraternas utbildnings-, bostads- och arbetsmarknadspolitik
utvecklas i särskilda motioner.
Brottsförebyggande insatser
Känslan av kompetens, att duga något till är fundamental för
alla människor. Den upplevelsen växer fram i växelspel med
andra. För föräldrar och vuxna i förskolan och skolan gäller
det att hitta något hos varje barn att utveckla, uppmuntra och
berömma. Tyvärr premierar vuxna ofta färdigheter och
kunskaper som står i överensstämmelse med samhällets
statusordning. Där kommer de praktiska kunskaperna ofta i
skymundan. En viktig uppgift är att uppvärdera just de
praktiska färdigheterna både i hemmet, förskolan och skolan.
Den unga flicka eller pojke som inte får sin kompetens bekräftad i familjen
eller skolklassen, kan kanske istället få den upplevelsen i fotbollsföreningen,
schackklubben, rockbandet eller i någon annan grupp. Unga som istället
befästs i en känsla av inkompetens, av att inte duga något till, löper större
risk att attraheras av grupper där kompetenskänslan byggs upp i kriminella
sammanhang eller i den falska värld som skapas av drogbruk.
Ett antal händelser med inslag av allt grövre våld har på senare år drabbat
Sverige. Samtidigt noterar olika iakttagare - forskare, journalister och
lekmän - en rad förändringar i inställningen till mänskliga relationer i vid
mening och till människovärdet. Barn och ungdomar har oftare behov av
psykiatriska och psykologiska stödinsatser. Det går självfallet inte att peka ut
en enda orsak till det grova våldet - och inte en eller ett par åtgärder som
hastigt skulle stoppa våldshändelserna. En handlingsplan för att skapa ett
tryggt samhälle där om möjligt alla medborgare har en aktiv, medskapande
roll är i realiteten också den bästa handlingsplanen mot våldsbrottslighet. Vi
kristdemokrater anser att insatserna oftast kommer när utförsbacken redan
börjat. Det är de tidiga förebyggande åtgärderna, av det slag vi pekat på bl a i
den här motionen, som är de viktigaste. Föräldrarna är samhällets viktigaste
brottsförebyggande faktor. Vi måste dock också prioritera direkt brottsföre-
byggande åtgärder.
Kampen mot våldet måste föras på alla nivåer i samhället - i hemmet,
bland enskilda organisationer, i skolan och på arbetsplatser osv. Inte minst är
det nödvändigt att ta till vara den ideella sektorns engagemang och
kunnande. Centrala direktiv kan aldrig ersätta insatser som bygger på
kunskap och omsorg om den egna lokala miljön och människorna som vistas
där. På många håll bedrivs det på den grunden ett värdefullt lokalt
brottsförebyggande arbete i form av grannsamverkan, föräldravandringar på
stan, nätverksuppbyggnad och samarbete mellan offentliga och ideella
insatser.
Ungdomskulturen
Kultur i vid mening är ytterligare en förutsättning för ett
tryggt och människovärdigt samhälle. Kulturen måste finnas
tillgänglig där och när barn och ungdomar kan ta del av den.
Ungdomar föredrar ofta kulturupplevelser och egna
aktiviteter såsom musikfestivaler, rockklubbar, bio eller fria
teatergrupper och besöker i mindre utsträckning traditionella
kulturinstitutioner. Kulturlivet är ett sätt för ungdomar att
markera sin självständighet i förhållande till vuxna. Det finns
ingen motsättning mellan att erkänna ungdomars egna
kulturyttringar och att söka mer av samverkan över
generationsgränserna, att ta ungdomar mer i anspråk i
gemensamma aktiviteter. Ungdomsorganisationerna måste
ges möjlighet att förmedla kultur och göra de unga kulturellt
medvetna. Det är enligt vår mening mycket viktigt att det
förändringsarbete som påbörjats för att förbättra barns och
ungdomars uppväxtvillkor och för att ge våra ungdomar en
framtidstro som bygger på självkänsla och goda
framtidsutsikter drivs vidare utan dröjsmål.
Ungdomsgårdar fyller en viktig funktion i det förebyggande arbetet,
särskilt med tanke på att denna verksamhet ofta riktar sig till föreningslös
ungdom. Verksamheten har låg prioritet i varje kommun. Detta är olyckligt.
Ungdomsorganisationer och
samlingslokaler
I budgetpropositionen meddelar regeringen att man har för
avsikt att under 1999 ge Ungdomsstyrelsen i uppdrag att, i
samråd med Svenska Kommunförbundet samt berörda
myndigheter, göra en översyn av föreningslivets tillgång till
lokaler i hela landet. Lokaler där någon form av riktad
verksamhet till barn och ungdomar förekommer skall särskilt
uppmärksammas. Regeringen talar med kluven tunga.
Samtidigt som regeringen vill göra en översyn 1999 vill man
avskaffa bidraget till samlingslokaler. I budgetpropositionen
anges nämligen att anslaget N 1 Bidrag till allmänna
samlingslokaler ska avskaffas. Under hela 1990-talet har
detta bidrag minskats och nu försvinner de sista 40
miljonerna i ett enda drag. Många av dessa allmänna
samlingslokaler används just till ungdomsverksamhet, ofta
på mindre orter och på landsbygden. Det märkliga är att en
sådan översyn som regeringen efterfrågar redan gjorts av
Boverket. Det vet vi bland annat genom Boverkets rapport,
Ungdomsverksamhet i allmänna samlingslokaler, levererad
till regeringen så sent som 1 oktober 1998.
Regeringen föreslår att 4 miljoner skall avsättas till statsbidrag till några
utvalda organisationer. Detta bidrag ska tas inom anslaget M 2 Nationell och
internationell ungdomsverksamhet. Kristdemokraterna motsätter sig detta. Vi
anslår 25 miljoner till allmänna samlingslokaler ( anslag N 1). På så sätt
slipper anslaget M 2 urholkas med 4 miljoner kronor.
Det mer målstyrda statsbidragssystemet till ungdomsorganisationerna som
riksdagen beslutade om 1994 på den dåvarande regeringens förslag har
utvärderats av Ungdomsstyrelsen. En rapport avlämnades till regeringen
våren 1997. Erfarenheterna från det nya systemet och regeringens slutsatser
därav har ännu inte presenterats för riksdagen.
Ett område som kräver ett skyndsamt agerande är det faktum att en del
religiösa ungdomsorganisationer hamnat i en sämre situation än vad som
avsågs i regeringens proposition. De organisationer som avses har av
ideologiska skäl inget individuellt medlemskap. Tidigare fick dessa
organisationer bidrag även för den faktor som utgår från antalet medlemmar,
beräknat på antalet aktiva medlemmar eller på antalet döpta
ungdomsmedlemmar. När regeringen föreslog en övergång till ett nytt
bidragssystem betonades i propositionen att de religiösa ungdoms-
organisationerna skulle få undantag från vissa regler på grund av sina
speciella medlemsvillkor. I propositionen (1993/94:135) står det: "Förutsätt-
ningen för dispens bör dock vara att det finns ett tydligt pedagogiskt eller
ideologiskt skäl för den valda organisationsformen och att den gynnar barnen
och ungdomarna inom organisationen. Ett annat exempel gäller vissa
organisationer som av religiösa skäl inte kan ha individuellt medlemskap."
I Ungdomsstyrelsens tillämpning av de nya bidragsreglerna fick de
religiösa ungdomsorganisationerna dispens. Men det bidrag som i det nya
systemet fastställer storleken utifrån medlemsantalet, gjorde att dessa
organisationer förlorade.
Eftersom den tolkning som Ungdomsstyrelsen gjorde inte står i överens-
stämmelse med riksdagsbeslutet, anser vi att reglerna för bidragssystemet på
denna punkt måste tydliggöras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en samlad ungdomsproposition föreläggs riksdagen under
varje mandatperiod,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om generationsperspektivet i den politiska processen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till försöksverksamhet som kan öka ungdomars delaktighet i
den demokratiska beslutsprocessen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktualisera och förverkliga målen för ungdomspolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ungdomskulturen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anslag till allmänna samlingslokaler,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att M 2-bidraget inte får urholkas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bidrag till religiösa ungdomsorganisationer.