med anledning av prop. 1998/99:114 Kulturarv - kulturmiljöer och kulturföremål
I juni 1994 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet att
tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda vissa
frågor om kulturminnesskydd m.m. Utredningen antog
namnet Kulturarvsutredningen. Delbetänkandet
Kulturegendomar och kulturföremål samt slutbetänkandet
Skyddet av kulturmiljön ligger delvis till grund för
regeringens proposition 1998/99:114 Kulturarv -
kulturmiljöer och kulturföremål.
Kulturarvsutredningen föreslog bland annat att ett områdesskydd borde
införas i kulturminneslagen för att möjliggöra att såväl bebyggda områden
som kulturlandskap skyddas. Utredningen menade vidare att vad som
skyddas och hur skydd och vård skall ske borde uttryckas i skyddsbestäm-
melser, anpassade till skyddsbehovet för resp. objekt/område. Benämningen
för skyddade områden föreslogs bli kulturreservat.
Utgångspunkten för utredningens överväganden var att de nuvarande reg-
lerna om skyddsområde är mindre ändamålsenliga för att lösa de problem
med skydd mot oönskade förändringar i omgivningen som kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och anläggningar nästan alltid har. Den historiska
dimensionen i kulturlandskapet, präglat av människors användning av
marken och naturtillgångarna och sättet att bygga, har uppmärksammats allt-
mer liksom behovet av att skydda dessa kulturhistoriska värden i landskapet.
Utredningen uppmärksammade vidare att ett stort antal prästgårdar har
sådana betydande kulturhistoriska värden att de även efter kyrkans skiljande
från staten borde stå under skyddsregler. Prästgårdarna har en särställning i
vår kulturmiljö och är en del av det kyrkliga kulturarvet, som tillsammans
med kyrka och kyrkogård har betydelse för bygdens identitet även idag.
Utredningen konstaterade att det finns ett behov av att skyddsregler, till
förmån för de kulturhistoriska värdena, är gällande och får verkan mot nya
ägare, när prästgårdar försäljes.
Regeringen konstaterar i propositionen att Sverige i en internationell jäm-
förelse har ett svagt skydd för kulturhistorisk bebyggelse och att det till viss
del kan ha att göra med en omständlig lagstiftning. Regeringen finner det
angeläget att finna former som, utan att vara administrativt betungande eller
innebära allt för stora ingrepp i äganderätten, kan förbättra skyddet för den
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen. I detta inbegriper man då även beho-
vet av skydd för vissa prästgårdar och ännu oskyddad kyrkstadsbebyggelse.
Regeringen anser emellertid att en särskild utredare bör tillkallas för att
utreda och lämna förslag om ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse.
Den situation som idag råder innebär att exempelvis en fastighet, som inte
förklaras som byggnadsminne men som ligger i en kulturhistoriskt känslig
miljö, kan byggas om på ett sätt som förändrar hela landskapsbilden. I andra
fall kan det innebära att man beslutar att riva en fastighet för att flytta den
till
en annan del av landet. Ett korsvirkeshus i Skåne eller en bondgård i
Hälsingland bör få finnas kvar i sin kulturhistoriska miljö. Det är viktigt att
vi söker bevara det som återstår av äldre bebyggelse i olika delar av landet.
Det är därför angeläget att den av regeringen i propositionen aviserade utred-
ningen tillsätts så snabbt som möjligt. Utredningens uppgift ska vara att läm-
na förslag till ett förbättrat skydd av kulturlandskapet och av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. I utredningens uppdrag bör ingå att föreslå en moderni-
sering av ersättningsreglerna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppdrag
att förbättra skyddet av kulturlandskapet och av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.