Insatser mot drogmissbruk
Kampen mot narkotika måste bedrivas på bred front. Detta innebär att ökade satsningar måste till för att förhindra att unga människor över huvud taget prövar narkotika. Insatserna måste också stärkas internationellt för att motverka varje tendens till uppluckring av den restriktiva narkotikapolitiken och för att komma åt de grova narkotikabrottslingarna som profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. Med hänsyn till bl.a. unga människors ökade drogtolerans ifrågasätter vi om regeringens insatser, som framför allt tar sikte på dem som redan har fastnat i ett missbruk, är tillräckliga.
En första utgångspunkt för att förhindra att unga människor fastnar i missbruk måste vara att se till att föräldrar har lika goda kunskaper om narkotikans symptom och verkningar som deras barn har. Så är inte fallet i dag varför informationsinsatser riktade till föräldrar omgående måste sätts in.
Vidare måste skolans roll tydliggöras. Även skolpersonalen måste besitta tillräckliga kunskaper om narkotikans symptom och verkningar för att snabbt kunna upptäcka förändringar i unga människors personlighet. Sådana för- ändringar kan vara ett tecken på ett begynnande narkotikamissbruk. Denna information är naturligtvis viktig för föräldrarna varför skolan måste ha en absolut plikt att informera föräldrarna om barnet uppvisar oroande tendenser.
Sedan 1993 kan polisen ta blod- och urinprov på personer över 15 år vid misstänkt narkotikabruk. Lagens begränsning till straffmyndighetsåldern har emellertid visat sig försvåra för polisen att få fram bevis när personer under 15 år använder narkotika. För att intensifiera och utveckla preventiva åtgärder är det angeläget att lagstiftningen snarast ändras så att polisen får ta prover även på personer under 15 år som riskerar att fastna i narkotika- missbruk.
Som framgått framhåller regeringen unga missbrukares behov av behandling och rehabilitering. Ansatsen är bra men regeringen tycks bortse från att unga människor ofta introduceras i narkotikamissbruk av äldre, tidigare fängelsedömda missbrukare. Även kriminalvårdens förutsättningar att bedriva framgångsrik missbrukarvård får därmed betydelse för nyrekryte- ringen av unga missbrukare. Ökade satsningar måste därför göras för att få bort narkotikan som i dag florerar på våra fängelser. Exempelvis måste urinprov användas mer frekvent, liksom narkotikahundar. Insmuggling av narkotika kan förhindras genom effektivare kontroll av den intagnes besök. Enligt vårt förslag bör den intagne och besökaren skiljas åt, t.ex. genom att besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne och besökaren.
Dessutom är det högst angeläget att de missbrukare som har påbörjat missbruksbehandling inom kriminalvården ges betydligt bättre förutsätt- ningar än i dag att fulllfölja påbörjad behandlingsplan. I annat fall riskerar de resurser som dittills lagts ner på behandlingen att bli till ingen nytta. Av största vikt är också att vända utvecklingen vad gäller tillgången till behand- ling utanför anstalt. Möjligheten till missbruksbehandling utanför anstalt har påtagligt försämrats som en direkt följd av många kommuners hårt ansträngda ekonomi. En lösning på detta problem vore enligt vår mening att låta kriminalvården att ta över kostnadsansvaret för § 34-placeringar.
Vidare bör svensk polis ha samma möjlighet som norsk polis att via sjukvården sätta in kräksirap för att säkra bevisningen mot misstänkta heroinlangare som idag sväljer sina kapslar så fort polisen försöker ingripa mot brottet. Vi anser dessutom att nuvarande straffsatser inte räcker till för de grova narkotikabrottslingarna. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
Vårt krav på en heltäckande syn inom narkotikapolitiken gör att vi inte kan ställa oss bakom regeringens alltför begränsade bedömning i fråga om insatser mot drogmissbruk. I stället vill vi se en utveckling av narkotika- politiken i enlighet med förslagen ovan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till föräldrar, 2. 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans informationsskyldighet och betydelsen av att skolpersonalen besitter tillräckliga kunskaper om narkotikans symtom och verkningar, 4. 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om drogtester även för personer under 15 år i enlighet med vad som anförts i motionen, 6. 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till narkotikapolitiska åtgärder i enlighet med vad i övrigt anförts i motionen.. 11F Stockholm den 25 maj 1999
Gun Hellsvik (m)
Anders G Högmark (m) Maud Ekendahl (m) Jeppe Johnsson (m) Anita Sidén (m) Cecilia Magnusson (m) Christel Anderberg (m) Lars Björkman (m)