Enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. är ansvaret
för skydd och vård av kulturmiljön en angelägenhet för alla.
Det verkliga ansvaret vilar dock på ägare eller annan
markanvändare, kommuner, museer och statliga
myndigheter. Ägarens ansvar har skärpts bland annat genom
kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar vid
exploatering. Tanken bakom kostnadsregeln i
kulturminneslagen är att eftersom en fornlämning är att se
som en på lag grundad form av servitutsbelastning, är det
rimligt att den som vill få bort servitutet även ska stå för de
kostnader detta innebär.
Lagen tar ingen hänsyn till
enskilda markägare
Kulturminneslagen tar ingen hänsyn till att enskilda
markägare drabbas av lagens innebörd. Regeln är att man
måste söka tillstånd hos Länsstyrelsen för att ta bort en känd
fornlämning. Att förena tillstånd för utförande av
arbetsföretag med villkor om arkeologisk undersökning som
markägaren är skyldig att betala är att betrakta som
inskränkning i äganderätten. Från äganderättsliga
utgångspunkter kan därför den ifrågavarande ordningen
starkt ifrågasättas. I ett internationellt perspektiv är
kostnadsregeln ovanlig, även om det i andra länder
förekommer att företagen betalar hela eller en del av den
arkeologiska undersökningskostnaden.
Det finns fall som visar hur en ägare kommit i kläm när vederbörande inte
varit medveten om att fornlämning fanns på en ärvd obebyggd tomt. Ett
exempel från verkligheten talar om en ägare som skulle dryga ut den lilla
folkpensionen med att sälja sin tomt. Den intresserade köparen ville ha ett
positivt förhandsbesked från kommunen om bygglov. Ett sådant kom också.
Men ägaren fick även besked om att fastigheten måste genomgå en mindre
arkeologisk förundersökning. En sådan gjordes, arkeologerna gjorde så
intressanta fynd att det bestämdes att hela tomten måste grävas upp och alla
föremålen tillvaratas. Kostnaden för uppgrävning och förundersökning var
orimligt hög i förhållande till tomtens värde.
Det är av allmänt intresse
att bevara fornlämningar,
att ta bort sådana är ett
enskilt intresse
Att det allmänna också ska betala för det som är allmänt
intresse finns det inget generellt stöd för. I vissa fall kan den
enskilde slippa betala:
- Om fastighetsägaren hittar en fornlämning som inte tidigare varit känd
står staten för kostnaden.
- Om länsstyrelsen betalat kostnaden för lågt betalar staten resten. Staten
tillåter sig dock att räkna fel med 10-5 %.
-
- Om det efter undersökning blir förbud mot exploatering.
-
- Om det visar sig att den kända fornlämningen inte är en fornlämning.
-
Balansen mellan äganderätt
och markpolitisk
lagstiftning
Den enskilda äganderätten kan inte vara oinskränkt, liksom
den markpolitiska lagstiftelsen inte heller får vara för
rigorös. Förhållandet mellan äganderätten och lagstiftningen
måste utmärkas av en rimlig balans. Beträffande frågan om
kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar anser jag
att förhållandet inte utmärks av en sådan balans. Med tanke
på att kostnaderna för skydd och vård många gånger uppgår
till betydande belopp, tycker jag att ett alltför stort ansvar här
lagts på markägaren.
Följaktligen bör lagen omprövas så att en balans uppnås mellan kultur-
minneslagen och äganderätten. Därmed bör det också klargöras hur en
enskild kan drabbas av kostnader för undersökningar på egen mark av
fornlämningar som är vårt gemensamma arv.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att pröva kulturminneslagen mot äganderätten.