Inledning
Enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. är ansvaret för skydd och vård av kulturmiljön en angelägenhet för alla. Det verkliga ansvaret vilar dock på ägare eller annan markanvändare, kommuner, museer och statliga myndigheter. Ägarens ansvar har skärpts bland annat genom kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar vid exploatering. Tanken bakom kostnadsregeln i kulturminneslagen är att eftersom en fornlämning är att se som en på lag grundad form av servitutsbelastning, är det rimligt att den som vill få bort servitutet även ska stå för de kostnader detta innebär.
Lagen tar ingen hänsyn till enskilda markägare
Kulturminneslagen tar ingen hänsyn till att enskilda markägare drabbas av lagens innebörd. Regeln är att man måste söka tillstånd hos Länsstyrelsen för att ta bort en känd fornlämning. Att förena tillstånd för utförande av arbetsföretag med villkor om arkeologisk undersökning som markägaren är skyldig att betala är att betrakta som inskränkning i äganderätten. Från äganderättsliga utgångspunkter kan därför den ifrågavarande ordningen starkt ifrågasättas. I ett internationellt perspektiv är kostnadsregeln ovanlig, även om det i andra länder förekommer att företagen betalar hela eller en del av den arkeologiska undersökningskostnaden.
Det finns fall som visar hur en ägare kommit i kläm när vederbörande inte varit medveten om att fornlämning fanns på en ärvd obebyggd tomt. Ett exempel från verkligheten talar om en ägare som skulle dryga ut den lilla folkpensionen med att sälja sin tomt. Den intresserade köparen ville ha ett positivt förhandsbesked från kommunen om bygglov. Ett sådant kom också.
Men ägaren fick även besked om att fastigheten måste genomgå en mindre arkeologisk förundersökning. En sådan gjordes, arkeologerna gjorde så intressanta fynd att det bestämdes att hela tomten måste grävas upp och alla föremålen tillvaratas. Kostnaden för uppgrävning och förundersökning var orimligt hög i förhållande till tomtens värde.
Det är av allmänt intresse att bevara fornlämningar, att ta bort sådana är ett enskilt intresse
Att det allmänna också ska betala för det som är allmänt intresse finns det inget generellt stöd för. I vissa fall kan den enskilde slippa betala:
- Om fastighetsägaren hittar en fornlämning som inte tidigare varit känd står staten för kostnaden.
- Om länsstyrelsen betalat kostnaden för lågt betalar staten resten. Staten tillåter sig dock att räkna fel med 10-5 %. - - Om det efter undersökning blir förbud mot exploatering. - - Om det visar sig att den kända fornlämningen inte är en fornlämning. - Balansen mellan äganderätt och markpolitisk lagstiftning
Den enskilda äganderätten kan inte vara oinskränkt, liksom den markpolitiska lagstiftelsen inte heller får vara för rigorös. Förhållandet mellan äganderätten och lagstiftningen måste utmärkas av en rimlig balans. Beträffande frågan om kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar anser jag att förhållandet inte utmärks av en sådan balans. Med tanke på att kostnaderna för skydd och vård många gånger uppgår till betydande belopp, tycker jag att ett alltför stort ansvar här lagts på markägaren.
Följaktligen bör lagen omprövas så att en balans uppnås mellan kultur- minneslagen och äganderätten. Därmed bör det också klargöras hur en enskild kan drabbas av kostnader för undersökningar på egen mark av fornlämningar som är vårt gemensamma arv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva kulturminneslagen mot äganderätten.
Stockholm den 28 oktober 1998
Rosita Runegrund (kd)