Motion till riksdagen
1998/99:Kr256
av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)

Kulturpolitiken


1 Sammanfattning        13
2 Vår syn på kultur och kulturpolitik   13
3 Ny tid - nya förutsättningar  15
4 Fria medier   16
5 Barn och ungdom       19
6 Moderna musikformer   20
7 Kulturskaparnas villkor       20
8 Kulturmiljön  21
9 Renodla statens ansvar        23
10 Kulturens finansiering       23
11 En fond för kulturell förnyelse      26
12 Ungdoms-, idrotts- och folkrörelsefrågor     27
13 Hemställan   27
Sammanfattning
Kultur har ett värde i sig. Kulturutbudets innehåll och den
enskildes val bör vara utslagsgivande. Det är fel att med
skattemedel försöka styra människornas deltagande i
kulturlivet. Moderata samlingspartiet förordar en
kulturpolitik som möjliggör ett rikt kulturutbud med hög
kvalitet.
Med ökade internationella kontakter får den svenska kulturen och det
svenska kulturarvet en särskild betydelse som grund för vår identitet.
Kulturen är inte statisk; nya impulser tillförs och invanda mönster omprövas.
Alla skall kunna utöva sin kultur så länge den inte står i strid med
grundläggande värderingar i vårt samhälle.
Fria medier är en förutsättning i ett modernt demokratiskt samhälle.
Sveriges Radios och Sveriges Televisions dominans på alla programområden
måste brytas. Den licensfinansierade verksamheten bör koncentreras till en
TV-kanal och två radiokanaler vilka bör få en central roll i det svenska
kulturlivet. Public service bör vara ett kvalitetsalternativ som genom djup
och bredd svarar för ett varierat kulturutbud, en seriös nyhetsförmedling och
en saklig debatt.
Grunden för ett framtida kulturintresse och engagemang läggs tidigt.
Förskolans, skolans och lärarutbildningens betydelse framhålls.
Det statliga ansvaret på kulturområdet bör renodlas. Huvuddelen av
kulturutgifterna betalas av de enskilda människorna själva. Kulturverk-
samheten är ändå i allt för stor utsträckning beroende av offentlig finansi-
ering. Den bör i stället vila på många finansieringskällor.
Vår syn på kultur och
kulturpolitik
Kulturen ger upplevelser, identitet, samhörighet,
uttrycksmöjligheter och är ett viktigt inslag i människors
dagliga liv. Ökat internationellt utbyte och nya medier ger
nya förutsättningar och även nya uttrycksformer.
Det är skillnad på kultur och kulturpolitik. Kulturen frodas i fler och mer
varierade former än förr. Mångfalden har ökat och de nya medierna ger fler
möjlighet att ägna sig åt konstnärliga uttrycksformer. Yttrandefriheten ökar.
Den nya mediesituationen är kanske den viktigaste förändringen. Alla är
inte ense om att utvecklingen inom medieområdet är till gagn för kulturen.
Vi ser här möjligheter medan Socialdemokraterna mest synes vara
bekymrade över hur man ska behålla ett offentligt inflytande över vad som
kommer människorna till del.
Många önskar sig mer och bättre. Kulturdebatten handlar mer om resurser
och nedläggningar, mindre om innehåll och kvalitet. Politiker skall inte styra
innehållet men  politiker ger idag i praktiken ofta de förutsättningar och
ramar inom vilka kulturen kan utvecklas.
En kultur som står fri i förhållande till politiska beslutsfattare är en viktig
del av ett demokratiskt samhälle. Kulturskaparna bör på eget initiativ ta upp
de problem man vill belysa. Det av Socialdemokraterna omhuldade målet, att
kulturen skall motverka kommersialismens negativa verkningar, är ett utslag
av just denna felaktiga politik.
Notabelt är att det som efterfrågas som regel kommer fram på ett eller
annat sätt. Det som faktiskt produceras är ofta bra, t.o.m. mycket bra, även
om långt ifrån allt med rimliga mått mätt håller en önskvärd eller godtagbar
kvalitet.
En god förankring i den egna kulturen ger nödvändig trygghet. Det här
betonas särskilt när det gäller invandrad befolkning men det gäller alla och
assimilation d.v.s. förtrogenhet med det nya landets kultur är väsentlig för att
den invandrade skall kunna finna sig till rätta i det nya landet.
Rimma Markova - rysk lärare och författare - har framhållit att barn med
invandrarbakgrund ofta kan sitt hemlands kultur bättre än svensk kultur trots
att de kanske är födda i Sverige. De är stolta över sin kultur. Den fråga
Markova ställer är vad de svenska ungdomarna kan om sin historia och
kultur samt pekar på att de inte tycks vara särskilt stolta över den. Vi
upprepar våra krav på att skolan måste ge alla en grundläggande förståelse
för kulturvärden och för möjligheterna att delta i kulturlivet.
Kulturens former har kanske aldrig varit så rikhaltiga som nu. Aldrig förr
har så många kunnat ta del av eller medverka i ett så omfattande kulturutbud.
Skälen härtill är främst utvecklingen inom medierna, den ökade
internationaliseringen och samspelet dem emellan. Antalet radio- och TV-
kanaler har ökat dramatiskt och ökningen kommer att accelerera när den
digitala tekniken får fullt genomslag. Fria medier är en av det öppna
samhällets viktigaste förutsättningar. Den ökade friheten i etern - mot
Socialdemokraternas vilja framtvingad under trycket av en kraftfull opinion
och av den tekniska utvecklingen _ ger oss möjlighet att välja i ett ständigt
växande utbud. Denna utveckling kommer att fortsätta och måste leda till
förändringar av den svenska mediepolitiken. Informationstekniken utvecklas
i ett tempo som innebär att lagstiftningen inte håller jämna steg. Informa-
tionsteknik ger möjligheter till kommunikation i ständigt nya former. IT kan
bredda demokratin. På kulturområdet ger IT dramatiska möjligheter att
utveckla nya arbetsformer och öka tillgängligheten av kulturarvet.
Det är mot den bakgrunden anmärkningsvärt att regeringen i budget-
propositionen skjuter upp den tidigare aviserade satsningen på IT inom
kulturområdet.
Biblioteken har en viktig roll i breddningen av IT-användningen under de
närmaste åren. Den första tiden handlar det bl.a. om att tillhandahålla tillgång
till Internet. På sikt är det dock mer betydelsefullt att bibliotekariernas
kompetens och kunskap utnyttjas för att skapa "virtuella närbibliotek" och
informationstjänster som gör det lättare att hitta material och använda nätet.
Paralleller kan dras till bokhandlar som i dag inte har någon affärslokal utan
endast en hemsida på Internet varifrån kunden beställer sina böcker som
sedan skickas hem till honom eller henne. Staten bör, genom universitets-
biblioteken, föregå med gott exempel i digitaliseringen av Sveriges bibliotek.
De offentliga bidragen till kulturen kan inte helt upphöra. Däremot måste
kulturstödets inriktning och omfattning kunna diskuteras utan att detta ses
som kulturfientligt. Statens insatser på kulturområdet bör styras mot
verksamheter som har nationellt intresse och som inte skulle komma till
stånd utan det statliga stödet. Kulturpolitiken står inför ett strategiskt
vägval
som gäller inriktning och långsiktig ansvarsfördelning. Det statliga ansvaret
bör avgränsas och tydliggöras.
Samtidigt skall kulturen kunna vara en fri och obunden kraft. Många
kulturyttringar är viktiga - och annorlunda - former att utöva yttrande-
friheten. Det kan ge perspektiv och väcka debatt. Kulturstödet bör därför
kanaliseras via många bidragsgivare för att garantera den pluralism som bör
vara en utvecklad nations kännemärke. Det måste också slås fast att all kultur
inte kan uppbära stöd.
Betydande resurser satsas på att få människor att läsa, gå på teatrar,
konserter eller i studiecirklar. Åtskilligt i denna verksamhet har varit av
stort
värde för deltagarna men satsningarna har bara nått ett fåtal redan aktiva och
till en relativt hög kostnad. Emellertid bygger dessa verksamheter på tanken
att många människor inte förstår sitt eget bästa utan måste hjälpas att komma
i kontakt med en mer värdefull kulturform än de annars skulle ha valt.
Moderata samlingspartiet vill föra en kulturpolitik som leder till kulturell
mångfald och rika möjligheter att välja i ett kulturutbud av hög kvalitet.
Kulturpolitikens uppgift är att främja en sådan utveckling, inte att styra
människornas val.
Ny tid - nya förutsättningar
Antalet radio- och TV-kanaler har ökat dramatiskt och
ökningen kommer att accelerera när den digitala tekniken får
fullt genomslag. Text- och bildproduktion kan nu med
teknikens hjälp behärskas av personer och organisationer
utan jättelika resurser. Informationstekniken med sina
möjligheter till kommunikation i nätverk ger enskilda
människor möjligheter att direkt delta i och påverka det som
tidigare i praktiken var förbehållet ett fåtal. Denna
utveckling kommer att fortsätta. När datorer med hjälp av
telenätet, den nya bredbandstekniken, Internet och TV-
apparater med ännu bättre bild- och ljudåtergivning kopplas
samman uppstår nya möjligheter för allt fler.
Tidigare var konsert- eller teaterbesöket kanske den enda möjligheten att
få en rik och kvalitativ upplevelse av musik och skådespel. Cd-spelare och
cd-skivor, liksom den nya DVD-tekniken, kan numera göra det egna hemmet
till en konsertlokal och genom TV förmedlas många goda opera- och
teaterföreställningar. Ett stort antal högklassiga operaföreställningar finns
också tillgängliga på video.
Tekniken har givit oss ökade möjligheter till en gränsöverskridande
samverkan. Men även på andra sätt ökar det internationella utbytet. Vi reser
mer. I synnerhet ungdomar väljer att inte bara förlägga semesterresor till
andra länder. Fler ungdomar än tidigare studerar eller arbetar någon tid i ett
annat land. Rörligheten har ökat över lag och det internationella samarbetet -
inte minst inom EU - innebär att kunskapen om andra länder och levnads-
förhållanden ökar stadigt. Uppfattningen om Sverige och den svenska
modellens förträfflighet prövas kritiskt mot andra upplevelser av länders
system.
Även invandringen bidrar till nya impulser och medför att invanda mönster
prövas. Alla skall kunna leva med sina traditioner och utöva sin kultur så
länge den inte står i strid med grundläggande värderingar i vårt samhälle. På
sikt sker en integration som kan vara fruktbar för alla parter.
Internationellt kulturutbyte har alltid varit en naturlig del av kultur-
verksamheten. Genom kontakter med omvärlden tillförs nya intryck sam-
tidigt som den egna kulturens särdrag framstår med större tydlighet. Den
svenska kulturen och det svenska kulturarvet får i kontakten med andra
kulturer ett eget värde och en särskild betydelse som grunden för vår
identitet. Genom Sveriges medlemskap i EU och Europarådet öppnas ytter-
ligare kanaler för internationellt kultursamarbete. Störst betydelse för kultur-
samarbetet inom EU har den fria rörligheten. Sverige måste därför med all
kraft motverka de protektionistiska strömningar som med jämna mellanrum
dyker upp i den europeiska kulturdebatten. Inom EU finns ingen ambition att
bedriva en gemensam kulturpolitik på europeisk nivå. EU:s insatser syftar till
att främja samarbete mellan medlemsstaterna samt stödja deras insatser när
det gäller att förbättra kunskaperna om de europeiska folkens kultur och
historia, att bevara kulturarvet, främja kulturutbyte och stödja konstnärligt
och litterärt skapande.
EU:s stöd bedrivs i huvudsak på tre olika sätt. Det första gäller program
inriktade på kulturstöd. Exempel på ett sådant program är satsningar på
kultur och medier. EU:s strukturfonder kommer till användning för att stödja
olika former av regionala kulturprojekt. En tredje form av kulturstöd före-
kommer inom andra samarbetsområden än den rena kulturverksamheten.
Det kan t.ex. avse utbildningsfrågor.
Fria medier
I det öppna samhället är fria medier en självklarhet. De är en
förutsättning för yttrandefrihet, informationsfrihet och
kulturell mångfald. Fria medier medverkar till höjd kvalitet
och ökad dynamik i utveckling och debatt. Att publiken
genom eget val ställer krav på utbudet borde vara ett
utvecklat samhälles kännemärke. I Sverige har det länge
funnits en medveten strävan att bevara Sveriges Radios och
Sveriges Televisions monopol i etern. Så sent som på 1980-
talet beslutade socialdemokratiska partikongressen att
reklam i radio och TV allt framgent skulle förbjudas och att
den enda tillåtna finansieringen skulle vara licensmedel och
statsbidrag. Först när den tekniska utvecklingen öppnade
möjligheter som stod utanför politisk kontoll förelåg
förutsättningar för nya fristående radio- och TV-kanaler. I
Sverige finns nu ett omfattande utbud i såväl svenska som
utländska TV-kanaler. Antalet lokalradiostationer har ökat
dramatiskt. Det är rimligt att anta att mycket av denna
verksamhet ännu befinner sig i en inledande fas. Många
radio- och TV-stationer kommer att söka sig fram efter nya
vägar.
Utbildningsradion, slutligen, sänder inte i någon egen kanal utan tillverkar
program för public service-verksamheten. Ställningen som public service-
företag innebär en osund konkurrens på den svenska utbildningsmarknaden
och gentemot de medieföretag som verkar inom detta område. Samtidigt
innebär Utbildningsradions ställning som public service-företag att
licensmedel används för verksamheter som andra medie- och
utbildningsföretag kan bidra med.
Mot bakgrund av den nya situationen är det helt uppenbart att de
licensfinansierade radio- och TV-kanalernas antal och utbud måste förändras
och public service-uppdraget ges en ny innebörd. Sveriges Radios och
Sveriges Televisions dominans på alla programområden - kultur,
underhållning, nyheter och samhällsdebatt  - måste brytas.
Det framtida public service-uppdraget måste enligt vår mening bygga på
en inriktning där public service-verksamheten ses som en del av det samlade
programutbud som publiken idag möter. Denna inriktning står i en klar
motsatsställning till dagens situation som har sina rötter i en föreställning om
att public service-program bör vara det enda publiken tar del av. En sådan
inställning avslöjar både en förmyndaraktig attityd och en ringaktning av
mångfaldens och konkurrensens betydelse för såväl publik som
programutveckling.
För att yttrandefrihetens och tryckfrihetens principer inte skall trädas
förnär är det viktigt att hålla fast vid vad som är statens grundläggande
uppgifter i den nya mediemiljön, nämligen att erbjuda program som publiken
annars inte möter samt en produktion och ett skapande som vitaliserar det
nationella kulturlivet.
Det är mot ovanstående bakgrund vår uppfattning att det inte kan vara
rimligt att uppdraget för public service-verksamheten utformas i syfte att
dominera programutbudet gentemot publiken. Public service-uppdragets
syfte bör vara att tillföra publiken ett utbud av program som den annars inte
kan få tillgång till.
Därigenom möjliggörs att en statligt kontrollerad medieverksamhet inte
kommer i konflikt med yttrandefrihetens och tryckfrihetens principer.
Kraven på en utveckling mot ökad kvalitet och fördjupning samt en
programverksamhet som bygger på att man relaterar programverksamheten
till det samlade programutbud som publiken i dag möter bör enligt vår
mening ligga till grund för en ny avtalsperiod. Public service-verksamheten
bör genom sin inriktning ges förutsättningar att uppnå en tydlig identitet i
den nya mediemiljön.
? Företagen bör i sin programverksamhet vända sig till hela svenska
folket med en inriktning mot kvalitet och fördjupning.
?
? De bör vara institutioner som slår vakt om svenska språket och som
skapar nya och större förutsättningar för svensk produktion och
kulturellt skapande. Det gäller i hög grad barn- och ungdomsprogram.
?
? Samhällsdebatt och långsiktiga perspektiv bör prägla den allmänna
samhällsbevakningen. Nyhetsförmedlingen skall stå i en redaktionellt
fri och oberoende ställning i konkurrens med tidningar och andra
mediers nyhetsförmedling.
?
Det är inom dessa programområden som public service-
verksamheten i dag har sin starkaste ställning bland
publiken. Det är denna starka ställning man skall utveckla
och förstärka inför framtiden.
? Public service-verksamhetens företag bär inom sig betydande förutsätt-
ningar för att utgöra ledande institutioner i det svenska kulturlivet.
Företagen förfogar över resurser som är större än statens anslag till
offentliga kulturinstitutioner.
?
? Det innebär att verksamheten i Sveriges Radio och Sveriges Television
skulle kunna bli en nyskapande kraft i det svenska kultursamhället om
företagens roll i detta perspektiv tydliggjordes.
?
? Företagen bör spegla skeenden i hela landet. Programproduktionen
skall till betydande del ske utanför företaget och utanför Stockholms-
området.
?
Det finns ytterligare krav som skall ställas på public service-
verksamheten och som ger den en särskild roll.
? Syn- och hörselskadade skall i verksamheten finna program som de
kan ta del av.
?
? Förmedlingen av det svenska språket skall stå i centrum för de program
som riktar sig till språkliga minoritetsgrupper. I en mediemiljö som
präglas av allt fler utländska kanaler kommer minoritetsspråksupp-
giften gradvis att övertas av nya kanaler och stationer.
?
? Även framgent skall public service-verksamheten ha ett särskilt ansvar
för samiskan och tornedalsfinskan.
?
Denna inriktning ställer krav på ett public service-uppdrag
som understryker rollen som samhällelig kulturinstitution i
stället för en av många konkurrenter till de fristående
kanalerna och radiostationerna på dessas villkor. Företagens
framtida legitimitet i publikens ögon bygger på att man har
en egen identitet i den moderna mediemiljön. Att t.ex. ge
public service-företagen förtur att sända vissa
idrottsevenemang är inte förenligt med denna roll.
Det förutsätter en prioritering av företagens resurser som ger väsentligt
större utrymme för skapande och produktion. Det nya public service-
uppdraget förutsätter enligt vår mening en koncentration av resurser för att
kunna uppfyllas.
Ett public service-uppdrag som understryker verksamheternas roll i
samhällslivet ger anledning att inför kommande tillstånd pröva frågan om
dagens licensfinansiering bör ersättas med skattefinansiering.
Arbetet med att ge public service-kanalerna en ny inriktning bör inledas
utan dröjsmål. En TV-kanal och två nationella radiokanaler privatiseras.
Staten måste förhålla sig neutral till public service-verksamhet och andra
programverksamheter. Public service-verksamheten bör ges förutsättningar
för en central roll i kulturlivet. Inga onödiga hinder bör uppställas för den
fortsatta tekniska utvecklingen.
TV 4 betalade 1997 en koncessionsavgift på ca 567 miljoner kronor och
hittills i år uppgår den till ca 206 miljoner kronor. Detta krav på leverans av
intäkter till statskassan förenas från statens sida med vissa krav på
verksamheten. Kritik har riktats mot både programutbud och omfattningen
av programproduktion förlagd utanför Stockholm. Samtidigt har kanalen
lockat många tittare.
Det är, enligt vår mening, inte rimligt att de fristående radio- och TV-
kanalerna skall avkrävas koncessionsavgifter i den omfattning som sker idag.
Om de i stället fick använda sina inkomster till programproduktion skulle
programmens kvalitet kunna öka till gagn för ett rikare kulturutbud.
Barn och ungdom
Det starkaste sambandet mellan ett mångsidigt kulturintresse
och olika bakgrundsvariabler hos den enskilde står att finna i
utbildningsnivån. Fler ungdomar än någonsin ägnar numera
en väsentlig del av sin tid åt musik antingen som lyssnare
eller utövare. Här läggs för många grunden till ett genuint
intresse och efterfrågan av kultur.
Att låta barn och ungdomar få rika tillfällen att komma i kontakt med
kultur är en investering för framtiden. Den första överföringen av
kulturmönster och kunskap sker i familjen. Vi utvecklar i vår motion om
familjepolitiken hur vi vill öka föräldrarnas möjlighet att vara tillsammans
och välja barnomsorg för sina barn.
De flesta barn får i dag en tidig kontakt med förskolan. Det är angeläget att
förskolan utvecklar arbetsformer som leder till en god inlärning. Viktiga
delar av det svenska kulturarvet i form av sånger, lekar, danser, sagor utgör
naturliga inslag i förskolans verksamhet. Moderata samlingspartiet anser att
en viktig uppgift för förskolan är att genom konsekventa förebilder ge barn
erfarenheter och vanor som lägger grunden för framtida utbildning och
kulturintresse.
Skolan är, eller borde vara, den kanske viktigaste kulturförmedlande
institutionen. Det är angeläget att framhålla att hela skolans verksamhet är
kulturförmedling. Kultur är ingenting som bedrivs i form av särskilda projekt
eller med särskilda medel. Författarbesök, konserter eller teater är givetvis
angelägna inslag som bör förekomma i skolan men eleverna får inte
bibringas uppfattningen att kultur består just i dessa enskilda evenemang.
Skolans kulturansvar skall inte ses som tillägg till den reguljära
undervisningen, det skall genomsyra all verksamhet. Ämnen som svenska,
historia och religionskunskap är nödvändiga förutsättningar för att man
senare i livet skall kunna tillgodogöra sig konst, musik och litteratur. I de
nya
läroplanerna för skolan har detta markerats. Det är viktigt att skolmyn-
digheterna i sin uppföljning analyserar hur dessa mål förverkligas i den
dagliga verksamheten.
Den kommunala musikskolan är ett värdefullt komplement till skolans
reguljära undervisning. På många håll omvandlas nu de kommunala
musikskolorna till kulturskolor. Detta kan vara en lösning men kultur-
skolorna ersätter inte på något sätt de friskolor som har en särskild kultur-
profil på sitt program. Det är i stället angeläget att elevernas valmöjligheter
ökar genom att fler friskolor med olika kulturell inriktning kommer till stånd.
För att ytterligare stärka de ungas möjligheter till musikverksamhet bör
samverkan främjas mellan skolan, kommunala musikskolan, de många
samfund som bedriver musikutbildning och de privata musikskolor och
musiklärare som är verksamma på alla större orter.
Lärare har en nyckelroll när det gäller att väcka och utveckla elevernas
intresse för kultur. Det är angeläget att lärarutbildningen har ett innehåll och
bedrivs i sådana former att de blivande lärarna rustas för denna viktiga
uppgift.
Moderna musikformer
Genom årtiondena har det ofta varit musiken i dess
modernaste former som varit ungdomens första
kulturkontakt. Under de senaste decennierna har det varit de
olika formerna av rockmusik som utgjort deras väg in i en så
småningom bredare musikvärld.
På samma sätt har jazzen genom de föregående årtiondena haft sin
betydelse. Under de allra senaste åren har dessutom en förnyelse av jazz-
intresset via rocken och genom mellanformer mellan dessa två genrer kunnat
förmärkas.
Dessa musikformer baseras på ett brett folkligt stöd, ett omfattande
utövande och överlever och utvecklas av de eldsjälar som är så viktiga, och
vars betydelse bl.a. utpekades av Kulturutredningen. Det måste i överens-
kommelse mellan anslagsgivare och de regionala musikorganens företrädare
ingå som uppgift att såväl jazzen som yngre musikformer får en chans att
utvecklas efter sina meriter och på villkor som är likvärda med övrig musik.
I Kulturutredningen behandlades i flera avsnitt den skeva fördelningen
mellan genrer inom det regionala musiklivet. Flera gånger omnämndes i det
sammanhanget just jazzmusiken och man föreslog bl.a. att genrecentra skulle
tillskapas. I kulturpropositionen avvisades detta utan motivering. I
kulturutskottets betänkande med anledning av propositionen påpekades dock
att de olika musikformerna - inklusive jazz och nyare musik - skulle få stöd
och utvecklingsmöjligheter i enlighet med av oss och den moderna musikens
företrädare framförda önskemål. Ingen märkbar förändring har skett. Det är
angeläget att intentionerna nu följs upp med handling.
Kulturskaparnas villkor
Konstnärer och andra kulturskapare ger omistliga bidrag till
ett demokratiskt samhälle där ett fritt tankeutbyte är en
självklar del. Kulturskaparna kan ofta påtala och gestalta
problem i sådana former att nya infallsvinklar kommer fram.
Detta är en värdefull del i yttrandefriheten och bidrar till att
vitalisera debatten.
Det är angeläget att konstnärer och kulturskapare kan arbeta under sådana
villkor att deras verksamhet inte i onödan hämmas av ekonomiska bekym-
mer. Det svenska skattesystemet är illa anpassat till konstnärlig verksamhet.
Även den arbetsrättsliga lagstiftningen bidrar till en stelbenthet som gör att
många konstnärligt verksamma får arbeta under sämre förhållanden än vad
som vore möjligt med individuellt utformade överenskommelser och avtal.
Bildkonstnärer, författare och andra fria kulturskapare har ofta svårt att
klara ekonomin. Detta gäller framför allt under de första verksamhetsåren.
De regler för avdrag som tillämpas på skatteområdet måste vara så utformade
att de tar i beaktande de speciella utvecklingskostnader som den konstnärliga
verksamheten innebär. De stipendier som förekommer bör ge de konstnärligt
verksamma möjlighet att under en längre men avgränsad tid få uppbära
sådana. Vi anser för vår del att fem år är en tillräckligt lång tid som ger en
trygghet under en överblickbar period. Med bibehållen anslagsnivå kan med
vårt alternativ dubbelt så många konstnärer komma i åtnjutande av
stipendium, vilket också gagnar mångfalden. Vi menar att dessa stipendier
skall ges till i första hand unga lovande konstnärer.
Den individuella visningsersättningen skall fördelas på ett sådant sätt att
alla yrkesverksamma konstnärer som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall
kunna komma i fråga. Vi anser att medlen skall fördelas av Konstnärs-
nämnden och avvisar förslaget att BUS skall ges myndighetsstatus. Det kan
också finnas anledning att pröva BUS ställning när det gäller förmedlingen
av vidareförsäljningspengarna mot bakgrund av deras höga utdebitering av
administrationskostnader.
Det är realistiskt att många av dem som är konstnärligt verksamma -
åtminstone för en tid - utövar denna verksamhet på deltid och att den
resterande tiden fylls med annan yrkesverksamhet. Det finns flera metoder,
främjande av uppdragsverksamhet, nya skatteregler för konstinköp och
kanske en justering av bokmomsen m.m. som skulle ge fler chansen att
försörja sig på sitt skapande.
Konstnärer beskattas som andra egenföretagare. De betalar egenavgifter på
samma sätt som andra självständiga yrkesutövare. Konstnären som säljer en
tavla, musikern eller skådespelaren som erhåller ett gage, eller författaren
som erhåller royalty arbetar alla under speciella förutsättningar. Bakom varje
framträdande eller produkt finns ofta mycket långa perioder av studier eller
övning innan arbetet kan resultera i en inkomst.  Detta måste kunna vägas in
vid beskattningen. Det är viktigt att kulturskapare möts av generositet vid
bedömning för rätt till avdrag för genomförda studieresor och andra
kostnader.
Biblioteksersättningen är för 1999 101 öre per boklån. Det sammanlagda
beloppet uppgår till 106 177 000 kronor. Enligt förordningen om Sveriges
författarfond skall 60 procent av ersättningen utbetalas som författarpenning.
Därutöver finns vissa avtrappningsregler för de författare som har över
100 000 lån. För mindre än 2 000 lån betalas ingen ersättning. Totalt
utbetalas på detta sätt cirka 35 000 000 kronor till 3 500 författare och 1 300
översättare. Resten disponeras av Sveriges författarfond. Ersättningen
fördelas till författarna på basis av utlåningsstatistik. Den görs i form av
stickprov som år 1995 omfattade 830 000 lån från cirka 100 utlånade
folkbibliotek.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att föreslå
nya regler för biblioteksersättningen. Vi vill att en större del av ersättningen
skall tillfalla författaren, utan mellanhänder och med en betydligt lägre
minimigräns. Dessutom bör ersättningen baseras på den faktiska utlåningen
från alla bibliotek med datoriserad registrering. De korporativistiska inslagen
i fördelningen av pensioner, stipendier och bidrag måste minska.
Kulturmiljön
En viktig statlig uppgift på kulturområdet är att skydda och
bevara värdefull kulturmiljö. Detta gäller både
landskapsvård och bebyggelse. På många håll har dessvärre
förstöringen av kulturskatter nått en sådan omfattning att
många kulturminnen inte kan räddas. Det gäller också många
äldre stadsmiljöer som i stor utsträckning raserades under
1960-talet. Skulpturer vittrar sönder, underhållet av kyrkor
och konstskatter försvåras och fördyras för varje år.
SESAM-projektet - de tillfälliga medel som riksdagen
anvisat för att åtgärda den stora mängd föremål som
tillvaratagits men som inte konserverats eller registrerats - är
en värdefull insats som måste fortsätta. Inte minst
konserveringsarbetet kräver stora resurser.
De konservatorsresurser som finns hos olika huvudmän bör om möjligt
samordnas så att arbetet organiseras så effektivt som möjligt.
På många håll finns fornlämningar som snabbt måste undersökas. Inte
minst de senaste årens stora satsningar på infrastrukturen har lett till att
mängder av nya fornlämningar blivit kända. Det är viktigt att de utgrävningar
och undersökningar som genomförs sker under en strikt vetenskaplig
kontroll. Detta kan emellertid utföras av företag med dokumenterad
kompetens som efter anbudsförfarande får genomföra undersökningarna.
Riksdagsbeslutet våren 1997 som förtydligade de privata aktörernas roll och
uttryckligen angav att de skulle kunna utnyttjas har inte fått fullt genomslag.
Man kan snarare tala om att det har motarbetats av vissa länsstyrelser.
Den offentliga verksamheten på detta område bör inskränkas till
myndighetsutövning och kontroll medan den reella fältundersökningen bör
kunna bedrivas i konkurrens.
Som en följd av de senaste årens intensiva undersökningsverksamhet finns
en stor mängd obearbetat material, både hos Riksantikvarieämbetet (RAÄ)
och hos olika länsmuseer. Nu när själva utgrävningsverksamheten minskar
måste insatserna inriktas på att de gamla undersökningarna dokumenteras
och rapporteras. Det är en riktig åtgärd från RAÄ att tillse att resultaten av
undersökningarna integreras bättre i den akademiska forskningen.
Ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården präglas av stor osäkerhet.
Det skulle vara önskvärt med ett klargörande av ansvarsfördelningen mellan
den centrala myndigheten, länsstyrelser, regionala och lokala museer samt
med en precisering av villkoren för statsbidrag. RAÄ skulle kunna fungera
som en ren sektorsmyndighet utan egna omfattande genomföranderesurser
och med möjlighet att genom avtal med olika intressenter åstadkomma ett
aktivt kulturmiljöarbete. Länsstyrelserna skulle då utöva den regionala
myndighetsfunktionen och sköta upphandling och kontroll av olika insatser.
Länsmuseernas roll som kunskapscentra och förmedlare av information om
forskningsresultat kan renodlas liksom övriga regionala och lokala museers.
Statsbidraget till länsmuseerna och andra museer som RAÄ sluter avtal med
kan då ses som två oberoende delar, dels den som f.n. förmedlas av Statens
kulturråd, dels den som avtalet med RAÄ kan medföra. Hembygds-
föreningarnas roll kan stärkas. Landsantikvariefunktionen kan genom att den
får sitt statsbidrag direkt från RAÄ frigöras från museerna och ges en bred
folklig förankring.
Sverige måste ha tillgång till personal med kunskaper om äldre
materialteknik och byggnadsteknik. Åtgärder måste vidtas för att stärka
utbildningen i byggnadsvård, äldre byggnadsteknik och material-
framställning.
Många privatpersoner övertar nu äldre bebyggelse som fritidshus.
Åtskilliga av dessa har en stark önskan att bevara sina byggnader i
ursprungligt skick. Det är viktigt att det sprids kännedom om verksamheter
liknande det centrum för byggnadsvård som skapats i Gysinge.
Renodla statens ansvar
Kulturpolitiken står inför ett strategiskt vägval som gäller
inriktning, långsiktighet och ansvarsfördelning. Det statliga
ansvaret bör tydliggöras.
Alla regioner skall ha möjlighet att erbjuda levande musikteater. Ett litet
antal dansscener skall få del av statligt stöd och bedriva regional
turnéverksamhet. På motsvarande sätt kan staten förklara sig ta ansvar för ett
antal symfoni- och kammarorkestrar, så placerade att hela landet kan få
rimlig del av ett vitalt musikutbud. Ansvaret för de teatrar som inte är
nationalscener bör på sikt tas över av de regionala huvudmännen. Dessutom
bör staten klargöra att all biblioteksverksamhet utom de statliga forsknings-
biblioteken är kommunernas ansvar.
Staten har ett särskilt ansvar för väsentliga delar av det nationella
kulturarvet. Detta skall bevaras, utvecklas och föras vidare. Det innebär att
statens ansvar gäller en rad institutioner på olika områden, t.ex. national-
scenerna, arkiv och vissa museer.
Ett genomarbetat förslag till ansvarsmuseer på olika områden borde
presenteras. Då skulle t.ex. de olika friluftsmuseerna, oberoende av vilka
som är deras huvudmän, och deras verksamhet kunna samordnas i en
struktur, med Skansen som ansvarsmuseum.
Den nuvarande förvirringen där begreppen statliga museer, centrala
museer och ansvarsmuseer förekommer sida vid sida kunde då också få en
lösning.
Regeringens förslag till nationella uppdrag skulle kunna utökas till att gälla
flera verksamheter som finns spridda över landet. Staten träffar ett relativt
detaljerat avtal med den institution som har bäst kompetens för uppdraget,
oavsett huvudman och geografiskt läge, om att den ikläder sig samordnings-
och ledaransvaret för en viss sektor. Avtalet bör göras tidsbegränsat.
En viktig del av kulturförmedlingen ligger i statens ansvar för utbild-
ningen. I de läroplaner som nu gäller för grundskolan har målen och skolans
ansvar för utbildningen lagts fast. Ämnen och avsnitt som har särskild
betydelse från kultursynpunkt har formulerats tydligare. Det gäller t.ex.
ämnen som svenska eller historia.
Kulturens finansiering
Huvuddelen av kulturutgifterna - ca 75 procent - betalas
redan i dag av de enskilda människorna. Detta faktum
kontrasterar starkt mot den bild som ofta förs fram om
kulturverksamhetens förutsättningar. Här förs diskussionen
som om ingen kultur kunde existera utan offentliga bidrag.
Högt skatteuttag leder inom kulturområdet - liksom inom andra områden -
till att det allmänna genom bidragsgivning får kompensera för det höga
kostnadsläget. Väsentliga delar av kulturen blir därmed beroende av ett
mecenatskap som bygger på politiska beslut, vilket skapar beroende och
osäkerhet. Detta fenomen drabbar i praktiken all kulturverksamhet. Få
aktiviteter kan av egen kraft fungera på den marknad som efterfrågan skapar
när en så stor del av köpkraften dragits in skattevägen. För att få stadga inom
kultursektorn med avseende på uppföljningen gentemot kulturpolitiska mål
på olika nivåer och därmed följande bättre ekonomisk ordning bör alla anslag
i framtiden bygga på klara avtal mellan anslagsbeviljande instans och
utförande institution. Således bör ett kommunalt kulturprogram ligga till
grund för ett avtal mellan ägaren (kommunen) och t.ex. den kommunala
teatern. På samma sätt bör relationen vara mellan staten och en regional
huvudman eller institution.
Kulturen borde vila på flera finansieringsvägar. I första hand måste de
enskildas avgifter utgöra ett viktigt bidrag till verksamheten. Enskilda kan
också bidra i form av medlemskap i kulturföreningar etc. Andra bidrag kan
komma från företag och institutioner, antingen som direkta bidrag till viss
verksamhet eller som bidrag till fondavsättningar. Slutligen måste en del av
kulturverksamheten finansieras genom offentliga bidrag.
Vi förordar att möjligheter skapas för såväl lokala och regionala
kulturfonder som en eller flera centrala fonder och att Stiftelsen Framtidens
kultur återfår sina ursprungliga uppdrag och möjligheter. Detta främjar
mångfalden både vad gäller idéer och finansieringsmöjligheter. Centrala
fonder kan utformas som en "Svenskarnas kulturfond" dit man kan
testamentera och donera medel, liksom att av de medel som i dag tillfaller
Allmänna arvsfonden även en sådan fond skulle komma i fråga. En annan
form av organisation som skulle kunna gynna vården av våra kulturmiljöer
vore en motsvarighet till den brittiska National Trust, till vilken både
offentliga och privata medel skulle kunna lämnas. Där kan ett hus eller en
egendom tas över av National Trust, som är en privat fornminnes- och
naturskyddsorganisation. Ägaren bidrar med en donation som skall täcka en
del utgifter. Ägaren och dennes familj får bo kvar i huset, men skall i
gengäld vara villiga att öppna det för allmänheten. National Trust skall vårda
egendomen och kan vidta åtgärder för att bibehålla dess karaktär. Målet är
inte att skapa museer, utan att bibehålla levande hem. Endast egendomar vars
arkitektur eller historia är av intresse och vars ekonomiska framtid är säkrad
kan accepteras.
Stiftelsen är oberoende av staten och finansieras genom donationer, gåvor,
arrenden, försäljning, m.m. samt inträdesavgifter, som är den viktigaste
inkomstkällan. Man har två miljoner medlemmar. Av stor betydelse är de
insatser som görs av frivilliga krafter. De fungerar som guider, sköter
souvenirförsäljning m.m. Man accepterar också statsbidrag och har fått
anslag för bevarande av vissa egendomar. Som välgörenhetsorganisation har
man vissa skattelättnader, undantag från kapitalvinstskatt, gåvoskatt och
arvsskatt.
Vi förordar att man i Sverige skall kunna teckna vårdavtal mellan
myndigheter och fastighetsägare som ger ägarna rätt till avdrag på fastighets-
skatten mot att de vårdar de byggnader, parker, broar och andra anläggningar
som har kulturhistoriskt värde.
1994 beslutade den borgerliga riksdagsmajoriteten att AB Tipstjänst skulle
överlåtas till idrottsrörelsen och föreningslivet i övrigt på förmånliga
villkor.
Därigenom skulle främst ungdomsverksamheten successivt kunna tillföras
nya resurser. Den socialdemokratiska regeringen rev upp detta beslut och har
därefter slagit samman AB Tipstjänst med Penninglotteriet AB till AB
Svenska Spel.
Vi anser att den tidigare borgerliga regeringens intentioner skall fullföljas.
Vi föreslår i annat sammanhang att AB Svenska Spel delas upp så att de spel
som låg hos AB Tipstjänst överlåts på det sätt som beslutades av riksdagen
våren 1994. Vi menar dessutom att övriga spel som tidigare låg hos
Penninglotteriet AB bör överföras till en stiftelse, vars uppgift blir att på
olika kulturella verksamheter fördela det överskott som uppkommer, efter
avdrag för en koncessionsavgift till staten som motsvarar en tidigare
genomsnittlig nivå och de skatter som inlevererats. Ökade intäkter av spelet
kommer därmed att tillfalla kulturområdet.
Beslut om bidrag kommer oftast via en enda offentlig kanal. Detta hindrar
förnyelse och verkar hämmande på utvecklingen, utan att detta i och för sig
är handläggarnas avsikt. Det är därför fel och en fara för kreativitetens
möjligheter när nu ytterligare uppgifter läggs på Statens kulturråd. Än
allvarligare blir det då Kulturrådet också bereder och handlägger ansök-
ningarna åt Stiftelsen Framtidens kultur.
Stiftelsen Framtidens kultur som bildades genom medel från de tidigare
löntagarfonderna har fått i uppgift att under tio år dela ut stöd motsvarande
70 miljoner kronor årligen i 1995 års penningvärde. Avsikten med denna
lösning var att ett betydande extra tillskott skulle komma kulturområdet till
del under denna tid.
Senare har det visat sig att stiftelsen beskattas med betydande belopp vilket
minskar möjligheterna till utdelning. Vidare har diskuterats möjligheterna att
värdesäkra stiftelsekapitalet och därmed permanenta stiftelsen samtidigt som
den årliga utdelningen ytterligare minskar. I kombination med en betydande
beskattning blir detta inte ett realistiskt alternativ om den ursprungliga
målsättningen för stiftelsen skall gälla.
Regeringen utnyttjade möjligheten efter regeringsskiftet att utse en
majoritet av ledamöterna och bytte ut stiftelsens styrelse. Under 1998 har
styrelsen genom direkt personsamband  knutits till Kulturdepartementet och
regeringens organ, Statens kulturråd. Stiftelsens oberoende måste därför
ifrågasättas.
Under förberedelserna för "Kultur i hela landet" togs mera än dubbelt så
mycket medel ur stiftelsens fond som staten bidrog med och vid
genomförandet under innevarande år har man på samma sätt styrt stiftelsens
utbetalningar. Regeringens agerande strider direkt mot strävan efter plura-
lism och utgör därmed ett hinder för ett rikt kulturliv. För kulturverk-
samheten, liksom för forskningen, är flera finansieringskällor förutsättningar
för vitalitet. Såväl forskning som kulturverksamhet kan utmana rådande
värderingar. Socialdemokraternas politik banar väg för likriktning av en typ
som för tanken till styrsystem som övergivits i nästan alla länder.
Under senare år har kultursponsringen ökat. Många företag har funnit att
kulturverksamhet är en värdefull kanal för att nå kunder och för att ge
anställda en kulturupplevelse. Också andra - t.ex. vänföreningar - bidrar till
ekonomiska insatser av olika slag. På många håll saknas dock organisationer
som på ett effektivt sätt kan ta tillvara intresset för kultursponsring,
enskilda
gåvor eller testamentsförordnanden med kulturell inriktning. Det är angeläget
att nya möjligheter skapas för alla som så önskar att bidra till svensk
kulturliv. På andra områden har stora fonder byggts upp av enskilda medel.
Som ett exempel vill vi nämna Föreningen Kultur  &  Näringsliv. Det är ett
samarbetsforum för företag, kulturinstitutioner och näringslivsorganisationer
med intresse för och erfarenhet av kultursponsring av närliggande områden
såsom miljö- och naturvård, forskning och utbildning. Föreningens ändamål
är att ta tillvara medlemmarnas intressen i sponsringsfrågor beträffande
kultur och näraliggande områden.
Kultursponsringens skattesituation präglas fortfarande av stor osäkerhet.
Om inget annat hjälper måste regeringen ta initiativ till en förtydligande
lagstiftning.
En fond för kulturell
förnyelse
Vi föreslår också att det inrättas en fond för kompletterande
stöd av kulturverksamhet. Fonden skall kunna ge bidrag till
alla former av kulturyttringar. Stöd bör utgå med samma
belopp som genom enskildas bidrag eller sponsorsinsatser
mobiliserats för verksamheten ifråga. Fonden skall icke bidra
till att finansiera verksamheter som på annat sätt erhållit
offentliga bidrag.
Fondens ändamål bör vara att stödja det nyskapande inom alla
konstområden. Den skall ej kunna ta över finansiering av befintlig verk-
samhet. Sökande kan vara institutioner, föreningar, enskilda konstnärer eller
projektgrupperingar som mobiliserat resurser efter de kriterier vi angivit.
Med den föreslagna ordningen uppnås en "hävstångseffekt" som kan tillföra
kulturområdet nya resurser.
Fondens styrelse bör bestå av aktade medborgare utan politisk bindning
och utan bindning till någon särskild del av den kulturella verksamheten.
Staten tillför medel som förbrukas i takt med att stöd beviljats. Det årliga
stödet bör inledningsvis uppgå till 100 miljoner kronor.
Vi föreslår att denna "dubbleringsfond" för kulturella ändamål inrättas i
enlighet med de intentioner som här redovisats.
Ett stort antal uppgifter inom det kulturpolitiska området utförs av per-
soner med lönebidrag. Vidare finansieras ett antal projekt och utbildningar
inom kulturområdet med arbetsmarknadsmedel. I realiteten bidrar
arbetsmarknadspolitiken med medel till kulturområdet som vida överstiger
de rörliga medel som disponeras av t.ex. Statens kulturråd. Det kan enligt vår
mening inte vara rimligt att väsentliga delar av den svenska kulturpolitiken
styrs från  arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter.
Även länsstyrelserna stöder kulturprojekt inom ramen för det regionala
utvecklingsstödet. Det finns exempel på att kulturprojekt som inte vunnit
bifall på grund av brister i kvalitet i stället får medel via länsstyrelserna
eller
AMS. Vi ser en betydande risk i att pengar till kulturområdet fördelas utifrån
regionalpolitiska aspekter och inte utifrån de kvalitetskriterier som bör gälla
för kulturverksamheten.
Ungdoms-, idrotts- och
folkrörelsefrågor
Under uppväxttiden läggs grunden för den hälsosituation
som möter senare i livet. En god fysik skapar ett allmänt
större välbefinnande, ger bättre arbetsförmåga, till fromma
såväl för den enskildes som samhällets ekonomiska
utveckling. Därigenom görs också stora ekonomiska vinster
genom väsentligt minskade kostnader för hälso- och
sjukvård. Idrottsaktiviteter  kan ge en höjd livskvalitet både i
ungdomen och i högre ålder.
Trots allt ekonomiskt stöd och alla bidrag som utgår till idrottsrörelsen,
utförs den viktigaste delen av arbetet på just barn- och ungdomssidan av
många eldsjälar och frivilliga krafter. Här visar många att de tar föräldra-
ansvar och ett vuxenansvar även för andras barn. Säkerligen leder detta till
de bästa resultaten och skapar den stämning av kamratanda och kontakter
över generationsgränser som bör prägla folkrörelser av denna karaktär. Det
gäller alltså för samhället att uppmuntra alla ideella krafter som lägger ner så
mycket arbete på våra barn och ungdomar. Det är det allmännas uppgift att
stödja och underlätta - inte att styra och ta över.
Liksom många andra rörelser har idrottsrörelsen rekryteringssvårigheter
när det gäller ledare och tränare. Desto viktigare är det då att man ser till
att
regler för skatter, bilavdrag etc. utformas så att de inte utgör hinder för dem
som är beredda att ställa upp ideellt för vår unga generation och offra sin
lediga tid på kvällar och helger och under semestrar.
Idrotten kan också befordra en bättre livsstil hos den uppväxande
generationen. Många har genom sport och idrott lyckats att ta sig upp till en
bättre tillvaro ur en social situation med negativa förtecken. Det visar sig
t.ex. att idrottande ungdomar dricker hälften så mycket alkohol och röker
hälften så mycket som ungdomar i allmänhet enligt en studie som gjorts av
ungdomars drogvanor. Eftersom vi vet att en övervägande del - upp emot 75
procent - av våldsbrotten begås av berusade eller drogpåverkade individer,
ger en god idrottsverksamhet positiva effekter även på det området.
Idrotten liksom många andra verksamheter bör söka stöd från olika håll
och inte göra sig ensidigt beroende av allmänna medel. Vart detta har lett för
många samhällsaktiviteter  när kassan har sinat hos såväl stat som kommun
har dess utövare gjort bistra erfarenheter av under senare år. Ett finansi-
eringsmedel bland flera är överskottet på spel anordnade för allmänheten.
Det finns de som anser att ideella folkrörelser och spel inte passar ihop som
företeelser, men vi utgår från att folk tycker om att spela när de vet att över-
skottet går till ett "gott" ändamål. Ett spel med goda syften är väsensskilt
från det vanliga "hasardspelet".

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkterna för kulturpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den tekniska utvecklingen kommer att innebära nya
möjligheter för kultur och medier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om public service-verksamhetens uppgift och inriktning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans kulturansvar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stödet till jazz och moderna musikformer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kulturskaparnas villkor och bidragsreglernas utformning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av nya organisatoriska lösningar på kulturmiljöområdet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens ansvar på kulturområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kulturens finansiering,
10. att riksdagen beslutar inrätta en fond för kompletterande stöd till
kulturverksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 28 oktober 1998
Elisabeth Fleetwood (m)
Lennart Fridén (m)

Jan Backman (m)

Gunnar Hökmark (m)

Roy Hansson (m)

Anne-Katrine Dunker (m)

Nils Fredrik Aurelius (m)

Patrik Norinder (m)

Lars Hjertén (m)

Birgitta Wistrand (m)